Är zimbabwe ett u-land?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

RÅFAKTA OM ZIMBABWE
Huvudstad Harare
Tid Svensk + en timme
Yta 390 580 km2
Folkmängd 10,6 miljoner
Invånare/km2 27
Folkgrupper 97% afrikaner (Shona 70,8%, Ndebele 15,8%) 2% vita och asiater 0,4%
Befolkningstillväxt 3,1%
Läskunnighet 83%
Tillgång till hälsovård 85%
Religion Kristendom, animism och andra traditionella religioner
Språk Engelska, shona. Sindebele
Officiellt språk Engelska
Valuta Zimbabwe dollar
Självständighet År 1980 (efter att sedan 1965 blivit ”illegalt” styrda av England)
Viktiga matgrödor Majs, vete, durra och hirs
Statsskick Republik
Politiskt system Flerpartisystem, senatste val var 1995
Stats- och regeringschef Robert Mugabe



Zimbabwe ligger i södra delen av Afrika och gränsar till Botswana, Mozambique, Sydafrika och Zambia.

INLEDNING
Själva frågeställningen i det här arbetet är alltså ”U-land eller ej?”. Och i den här uppsatsen så ska jag försöka att svara på om Zimbabwe är ett U-land eller inte. Jag valde inte Zimbabwe av någon speciell anledning, utan därför att jag inte vet så mycket om det.
Undersökningen kommer att gå till på det sättet att jag först kommer att kolla landets bakgrund och historik. Hur förhållandena var innan landet blev ”civiliserat” och vad som hände när den ”vite mannen” kom och hälsade på.
Sen ska jag fortsätta med att undersöka om landet har en trygg och bra politik, och om de har demokrati, vilket jag tycker att I-länder ska ha idag.
Sist ska jag jämföra FN:s kännetecken på vad som är ett U-land med landets förhållanden för att på så sätt se om landet är ett U-land eller ej.

HISTORIK
Mellan 200 f.kr och 300 e.fr så bosatte sig Shonafolket i Zimbabwe. De är de större av de två folkstammarna som lever i Zimbabwe. De trängde undan bushmännen som tidigare levt där, och under 800-talet så dominerade Shonafolket Zimbabwe. De hade stort jordbruk och utövade handel med andra folk, mestadels med muslimer, som kom från östkusten. Det var även Shonafolket som byggde den väl kända stenstaden Great Zimbabwe i det inre av landet. På tidigt 1900-tal har det tvistats mycket om vilka som byggt staden, historiker har sagt att det är omöjligt för de då ociviliserade invånarna att bygga något sådant, och menar istället att det är vita män som gått vilse i djungeln som byggt den. Men numera är man säker på att det verkligen var Shonafolket som byggde staden.

I mitten av 1400-talet så övergavs området, befolkningen hade vuxit så mycket att det inte längre var möjligt att försörja alla med mat.
Den andra stora folkgruppen i Zimbabwe är Ndebelefolket, som invandrade i Zimbabwe i mitten av 1800-talet. De grundade ett kungadöme, lyckades skaffa sig kontroll över shona, och krävde skatt från dem. Ndebele var, till skillnad från de jordbrukande Shona, ett herdefolk. Det gjorde det ganska svårt för de två folkgrupperna att leva tillsammans. Under 1880 försökte Shona, med hjälp av portugiserna att göra sig fria från Ndebele, men det lyckades inte. Motsättningarna som är idag mellan de båda folkgrupperna beror mycket på dessa historiska förhållanden.
1890 började européerna blanda sig i leken. Cecil Rhodes, den främste brittiske kolonisatören i den här delen av Afrika, samlade 700 man och tågade in i Zimbabwe på jakt efter malmfyndigheter. I förhandlingar som han hade med Ndebelefolkets kung Lobengula lyckades Rhodes få rätten till att bryta malm i området. För detta uppdrag bildades British South Africa Company, som Cecil Rhodes basade för. Den brittiska regeringen gav företaget rätt att utfärda lagar, driva in skatter och hålla lag och ordning i landet. Under de år som följde fick bolaget bara mer och mer makt, utökade sin verksamhet och drev afrikanerna till små reservat.
1893 fick afrikanerna nog. Ndebele var de som först började resa sig mot övermakten. Efter hand anslöt sig också mindre shonastammar till upproret. 1886 började ett våldsamt befrielsekrig, ett krig som bara kunde ha en utgång, britterna vann och det lilla motstånd som fanns krossades lätt.
British South Africa Company styrde och ställde som de ville i Zimbabwe, ända fram till 1923, då det nuvarande Zimbabwe blev en brittisk koloni, under namnet Sydrhodesia (efter Cecil Rhodes). Det nuvarande Zambia fick namnet Nordrhodesia.
Under perioden 1923-1962 så regerades Sydrhodesia av Rhodesia-partiet, men 1962 så uppstod snabbt ett annat parti, Rhodesiska fronten som hade självständighet högst upp på önskelistan. I valet samma år så segrade partiet överlägset, och genom det blev också partiledaren Winston Field premiärminister, och han gjorde sitt bästa för att få all makt i landet genom att få landet självständigt från England. Men britterna ville inte gå med på ett sådant förslag om de inte kunde få garantier för att även de svarta skulle få rösträtt.
Samtidigt, efter att Nordrhodesia efter frigörelsen tagit namnet Zambia, så bytte Sydrhodesia namn till enbart Rhodesia.
Winston Field ville inte gå med på att de svarta skulle få rösträtt, och då blev inte heller landet självständigt ännu på ett tag.
Men 1964 så efterträddes Winston Field av Ian Smith. Och Smith tvekade inte alls på att gå emot England, utan den 11 november 1965 så förklarade han Rhodesia självständigt från England.
Britterna satte sig genast emot självständighetsförklaringen och påpekade att den var olaglig, och införde en rad ekonomiska påföljder mot Rhodesia. FN bestämde 1968 att medlemsländerna inte fick handla med Rhodesia, med undantag för läkemedel. Men varken Sydafrika eller Portugal följde FN:s anvisningar, utan de fortsatte att handla helt öppet med Rhodesia.
Det politiska motstånd som de svarta kom från två partier: Zimbabwe African People´s Union (ZAPU) som bildades 1961 ledd av Joshua Nkomo från Ndebelefolket och Zimbabwe African National Union (ZANU) som bröt sig ur ZAPU 1963. ZANU leddes av pastor Ndabaningi Sithole med Robert Mugabe som generalsekreterare.
Båda dessa partier förbjöds av de vita på ett tidigt stadium, och när Smith tog hand om makten så bestämdes ett undantagstillstånd, som innebar att de som inte tyckte som makthavarna ville kunde hållas fängslade utan rättegång. Det gjorde att nästan alla som hade ledande positioner inom de båda partierna fängslades.
I december 1972 började landets svarta invånare på allvar att göra militärt uppror, de började göra gerillaattacker mot de vitas gårdar, och det markerade början på befrielsekriget.
Under de åren som följde försökte britterna att göra upp med Smith, men misslyckades. Man lyckades inte få Smith till förhandlingsbordet förrän den sydafrikanske premiärministern John Vorster lyckades övertala Smith till att förhandla.
Förhandlingarna ledde inte till några större framgångar. De bröt samman totalt vid nyåret 1977.
Samtidigt gick resterna av ihop och bildade PF, Patriotic Front.
I mars 1978 försökte Smith-regimen att blidka omvärlden genom att få till en överenskommelse med de moderata afrikanska ledarna Muzorewa och Sithole. Namnet på den nya republiken blev Zimbabwe-Rhodesia, där Muzorewa satt som premiärminister. Men befrielsekriget fortsatte då Smith fortfarande hade den politiska makten.
1979 lyckades britterna till slut komma översens med Smith-regimen. I december kom man överens om en ny författning som garanterade den vita minoriteten platser i parlamentet. Då hade 27 000 människor dött i befrielsekriget. Därefter upplöstes PF, och delade upp sig i ZAPU-PF och ZANU-PF.
Valet som hölls i februari 1980 blev en jordskredsseger för ZANU-PF, numera ledd av Robert Mugabe. Strax därefter, den 18 april samma år, blev landet en självständig stat, nu under namnet Zimbabwe, där Robert Mugabe var premiärminister.
Det Mugabe nu försökte genomföra var att få Zimbabwe till en enpartistat, han påstod att ett flerpartisystem bara skulle innebära kaos, men förslaget gick inte igenom, och nu finns det också små partier som kämpar om makten i Zimbabwe.
Svåra etniska motsättningar i regeringen ledde snabbt till svåra problem. I januari 1981 så avskedades ZAPU-ledaren Nkomo från posten som inrikesminister, vilket i sin tur ledde till att många medlemmar ur ZAPU:s gerilla deserterade att det väpnade motståndet ökade.
I sitt första tal som president Mugabe gjorde, försökte han att få fred mellan svarta och vita. Han behöll många vita som ministrar, som domare och i andra många viktiga positioner. Det bestämdes också att grundskolan skulle vara öppen för alla, och den skulle vara kostnadsfri. Hälsovården skulle vara gratis för låginkomsttagare, och man införde minimilöner.
Efter två år av hårda förhandlingar så beslöt sig ZANU och ZAPU för att gå ihop till ett parti, ZANU-PF, där PF åter står för Patriotic Front. Nkomo fick en plats i Mugabes inre krets, och på så sätt lyckades Mugabe blidka Nkomos anhängare som strax därefter överlämnade sig till myndigheterna. Stridigheterna upphörde.

Viktiga årtal i Zimbabwes historia:

900-talet
Shonafolket invandrar och bygger upp riket Great Zimbabwe, som dominerar området i flera hundra år.


1800-talet
Ndebelelefolket kommer från söder och erövrar stora delar av Zimbabwe.

1890
Cecil Rhodes´ trupper besätter landet.

1894-1897
Ndebele- och shonafolket gör kraftigt motstånd men blir besegrade.

1923
Sydrhodesia blir en självstyrande brittisk koloni, styrd av vita.

1962
Zimbabwe African People´s Union (ZAPU) bildas, ledd av Joshua Nkomo, från Ndebele.

1963
Zimbabwe African National Union (ZANU) bildas.

1965
Ian Smith förklarar Rhodesia självständigt under vitt styre.

1968
FN inför sanktioner mot Rhodesia.

1979
Lancaster House-avtalet om självständighet och ny författning undertecknas.

18 april 1980
Zimbabwe blir självständigt. Robert Mugabe bildar regering efter en förkrossande seger för ZANU i det allmänna valet.

1987
ZANU och ZAPU blir ett parti, ZANU(PF). Den påtvingade författningen från 1979 ändras. Mugabe blir president.

1990
ZANU vinner stort i valet.

1991-1994
Flera nya oppositionspartier bildas.

POLITIK
Zimbabwe är en republik. Med republik menas att man har ett statsöverhuvud som väljs för en begränsad tid (president). Och den nuvarande presidenten i Zimbabwe är Robert Mugabe. Republik är en sorts demokrati. USA har republik.
För att jag lättare ska kunna svara på frågan: ”är Zimbabwe en demokrati?”, så måste jag först fråga mig: ”vad är demokrati?”.
Själva idén med demokratin är ju att alla invånare i landet ska få bestämma och alla ska ha lika rättigheter. Men vad en demokrati också ska ha är detta:

Yttrandefrihet Fri press
Religionsfrihet
Kritikrätt
Rätt att demonstrera
Föreningsfrihet

Rösträtt Allmän och lika rösträtt

Olika partier Flera partisystem
Återkommande val

Personlig rörelsefrihet Man ska inte behöva ha ett in- eller utresetillstånd

Kontroll av de styrande Massmedierna
Likhet inför lagen
Offentlighetsprincipen
Besöksrätt till kommun och riksdag

När det gäller fri press, så är det lite tveksamt i Zimbabwe. Det verkar som om pressen har frihet, till en viss gräns. I maj så hölls tre journalister häktade, de var anklagade för ärekränkning. De hade skrivit en artikel om att president Mugabe i hemlighet gift sig med sin f.d. sekreterare. De satt i fängelse i 48 timmar, men sen blev de frisatta, men blev dömda till böter. Det kommer även rapporter från andra håll att pressens frihet på senare år har inskränkts. Så man kan inte säga att pressen är helt fri, på den punkten så är Zimbabwe inte en demokrati.
I Zimbabwe så finns det kristendom, animism (tro som gäller andetro förfädersdyrkan), islam och hinduism. När Ian Smith ledde landet så fanns det de som ville få bort animismen, men det lyckades inte. Numera så har man religionsfrihet.
Man har numera allmän och lika rösträtt, men så var det inte under kolonisationstiden, då fick inte svarta rösta, men numera får de det.
Mugabe har under sin tid som ledare alltid förespråkat en enpartistat, han hävdade att flera partier bara skulle orsaka koas. Men förslaget gick inte igenom, och nu så finns det flera olika partier i Zimbabwe. Men ZANU-PF är så stort så att landet skulle lika gärna kunna vara en enpartistat.
Zimbabwe har också återkommande val, ny president väljs vart sjätte år.
Och man behöver inte heller ha ett in- eller utrikestillstånd för att komma in eller ut ur landet.

President Mugabe verkar ha lite svårt med demokrati. Han har tidigare påstått att homosexuella inte ska ha några mänskliga rättigheter. På något sätt så lyckas han dessutom stoppa de människor han inte tycker om. Exempel är de tre journalister jag skrivit om, och när Ndabaningi Sithole bestämde sig för att ställa upp i presidentvalet 1996, så blev han genast anhållen och anklagades för att ha försökt mörda Mugabe i oktober.
Men, till frågan: ”Är Zimbabwe en demokrati?”. Och från det som jag har läst och fått fram så vill jag nog säga ”ja” på den punkten. Om man ska vara stenhård domare så ska man försås säga ”nej”, men jag är på mitt snälla humör idag .

KÄNNETECKEN
Och så kommer vi till summan av kardemumman, nu ska jag ta reda på om Zimbabwe är ett U-land, eller ej. Och för att ta reda på det ska jag alltså ta hjälp av FN:s kännetecken över vad som är ett U-land:

Låg BNP
Lågt kaloriintag (svält)
Analfabetism
Höga födelsetal och låg medellivslängd
Beroende av bistånd
Stark urbanisering
Inriktning på ett fåtal råvaruprodukter
Underutvecklat jordbruk
Svag industri
Hög arbetslöshet
Negativ bytesbalans – stora lån

Låg BNP. När det gäller låg BNP, så är faktiskt Zimbabwe Afrikas näst rikaste land, efter Sydafrika. Men det säger inte så jättemycket, eftersom Afrika är ganska fattigt. BNP i Zimbabwe är 1620 US dollar, för Sverige ligger siffran på 20 100 US dollar (1993). Så i jämförelse med Sverige så är Zimbabwe ett väldigt fattigt land.
För att få en bättre uppfattning om vad BNP ligger på så jämför jag också med andra länder: Sydafrika: 4800, USA: 27 500, Kina: 2900 och Brasilien: 6100. Alla siffror är från 1995 och gäller US dollar.
Men Zimbabwe är inte alls ett fattigt land. Om man går på gatorna i huvudstaden Harare så kan man lätt tro att man går i en europeisk storstad. Trafikljusen och telefonerna fungerar, en företeelse som inte är så vanlig i Afrika, man möts av välklädda män i kostym och slips. Så det är inte som många tror, att hela Afrika är en enda stor ociviliserad klump i världen, utan centrala Harare är väldigt modernt.

Rikedomen är bara så väldigt snedfördelad. Tre miljoner Zimbabwier, ca 25 % av befolkning, är enligt FN:s kriterier fattiga, medan de som är förmögna är otroligt rika. Men det är som i alla U-länder: ett fåtal är väldigt rika, och många är väldigt fattiga. Och de som i det här fallet är rika är också de vita.

Svält. Det är inte så många människor som svälter i Zimbabwe i dagens läge. Det värsta året var 1992, då det var torka med åtföljande missväxt, det ledde till mycket svår livsmedelsbrist i landet. Enligt en rapport som gjordes under hösten så fick hälften av invånarna inte tillräckligt med mat att äta, och i vissa delar så kom det skrämmande rapporter om svält, främst i de södra delarna av landet. Men sen dess så har det blivit bättre, och man kan inte direkt säga att Zimbabwe idag är ett svältdrabbat land.
De som människor lever mestadels av är majsen, som de odlar själva på sina små jordbruk på landet. Tyvärr så är det så att sedan kolonialtiden så har fortfarande de vita de största jordbruken, även fast de är en minoritet, och de svarta har små områden där man inte kan få så mycket mat att växa. Så visst, det är ett problem. Man har på senare tid försökt få ”storbönderna” att lämna ifrån sig en del av deras mark, men man kan inte tvinga dem att göra det.

Analfabetism. Zimbabwe har en avgiftsfri grundskola som sträcker sig över sju år, och den har varit obligatorisk sedan 1987. Det finns planer på att utöka grundskolan till nio år, precis som vi har i Sverige. Efter att man har gått grundskola kan man, om man vill, läsa vidare på ett sexårigt högstadium. I stort sett alla barn går grundskolan och nästan hälften av alla 14-16 åringar går högstadiet. Innan Zimbabwe blev självständigt så var det mycket värre, färre än hälften av alla barn gick i grundskolan. Men sedan har det bara gått uppåt. 1993 hade siffran tredubblats. Detta beror på att Zimbabwe gjort det som inte andra U-länder gjort, de har satsat pengar på skolan, och det lönar sig ju också i längden.
Men ändå så är läs- och skrivkunnigheten inte så stor. Detta beror främst på att, precis som jag sa, så har man just ”kommit igång” med skolverksamheten. De siffror jag har fått fram visar alla lite olika. I en bok så står det att läs- och skrivkunnigheten 1990 var 67%. I en annan står det att 1996 så var den 83%. Och det verkar ju ganska orimligt att den har stigit så mycket på sex år. Men eftersom Zimbabwe har satsat så mycket på skolgången så tror jag också att den siffran kommer att fortsätta öka, tills den närmar sig 100%. I Sverige ligger siffran på 99%.

Höga födelsetal och låg medellivslängd. När det gäller den här frågan så har jag förstås också fått en massa olika alternativ att välja mellan, men jag väljer de nyaste. Födelsetalen i Zimbabwe ligger på 3,99%, medan de i Sverige ligger på 1,18%. Beräknad livslängd i Zimbabwe för män är 57,9 år, för kvinnor är siffran 61,4 år. I Sverige så är det för män 75,5 år, och för kvinnor 80,8 år.
På den här punkten så brukar ju U-länderna sjunka framför allt för att barnen dör i unga år, men när man väl klarat sig förbi de unga åren så brukar man för det mesta klara sig ganska länge. I Zimbabwe så ligger spädbarnsdödligheten på 72,8/1000. I Sverige så är den siffran bara 4,5/1000. Så man kan nog förklara den låga medellivslängden med att det är stor dödlighet bland barn.
Sen är det också ganska intressant att se hur många barn en kvinna föder i Zimbabwe och i Sverige. I Zimbabwe så föds det 4,09 barn per kvinna, i Sverige så föds det 1,72 barn per kvinna.

Beroende av bistånd. Ja, man kan nog säga att Zimbabwe är beroende av bistånd. Efter kolonisationen ansågs Zimbabwe vara ett exempel på en ung, afrikansk demokrati med en mycket hoppfull framtid. Men nu har landet problem med ekonomin, på grund av de senatste årens torka och en allt mer växande utlandsskuld.
Det som man främst hjälper är de fattiga, de får hjälp i form av utbildning, hälsovård, vattenförsörjning och hjälp med att utveckla transportsystemet. Man hjälper också till med att försöka förhindra AIDS, som är ett stort problem i landet. Svenska SIDA skänkte 95/96 ett bidrag som motsvarade ca 120 miljoner kronor.

Stark urbanisering. Antalet invånare i städerna i Zimbabwe är bara 27%. Inte så högt. Den siffran jag har fått fram gällande Sverige säger att 80% av Sveriges befolkning bor i tätorter. Om det stämmer så är ju vi i Sverige mer ett U-land än vad Zimbabwe är.
I alla fall så är det inte så stor urbanisering i Zimbabwe, de flesta bor på landet och sköter om sina jordbruk.

Inriktning på ett fåtal råvaruprodukter. Zimbabwe har ganska många råvaruprodukter. Gruvbrytningen, som var det ursprungliga motivet till kolonisationen, betyder mycket för Zimbabwe. Ett femtiotal olika mineraler har påträffats. Omkring trettio av dem utvinns och exporteras. Några av mineralerna som finns är guld, nickel, kol, asbest, järnmalm och fosfat.
När det gäller jordbruk så står tobaken för över 80% av jordbrukets export. Men man odlar också majs, vete, durra och hirs.
Så jag tycker inte att man kan säga att Zimbabwe inriktar sig på ett fåtal råvaruprodukter.

Underutvecklat jordbruk. Jordbruket i Zimbabwe är ganska underutvecklat. På grund av vädrets ostabilitet i den delen av världen så skulle man behöva konstbevattning, vilket också de största jordbruken har skaffat sig, men de mindre har inte råd med det, och har då heller inte kunnat skaffa sig det på annat sätt.
De små jordbruken som de fattige lever av använder heller inte traktorer eller andra moderniteter, utan de är till för de stora jordbruken, utan man använder mer traditionella metoder: hacka och spade. Men ändå, om det inte är torka i landet så ger jordbruken tillräckligt med mat för att man ska klara sig för dagen. Oftast så odlar man majs, som är basfödan, av vilken man gör en sorts gröt som man oftast äter både till frukost och till middag.

Svag industri. Zimbabwe är, näst efter Sydafrika, Afrikas mest industriella land. Industrin har bara växt, och står sedan 1970 för en fjärdedel av Zimbabwes BNP. Från början så var målet för industrialiseringen att sänka importkostnaderna, vilket den också gjort stort. Från åren 1965-1982 så ökade landets industriprodukter från ca 600 till över 6000. Men exportmöjligheterna är ganska små, på grund av brist på valuta i grannländerna.
De som främst tillverkas i Zimbabwe är stål och ferrokrom. Det tack vare de stora mängder med järnmalm, krom och koltillgångar.
Sen är också bergsbruket betydande med asbest och guld som två viktiga exportvaror.

Hög arbetslöshet. I Zimbabwe är det väldigt hög arbetslöshet. En stor arbetslöshetsvåg drabbade landet i början av 90-talet. Från att det 1990 varit 37,2% arbetslöshet så ökade det till 44% första kvartalet 1994. Numera beräknas den vara minst 45%. Det kan jämföras med Sveriges 7,8%. Det gör att många har tvingats söka arbete utomlands, mycket i Botswana och Sydafrika, där drygt 300 000 zimbabwier beräknas arbeta.

Negativ bytesbalans – stora lån. När det gäller utlandsskuld så har faktiskt Sverige större skuld än vad Zimbabwe har. Zimbabwe har en skuld på ca 4,4 miljarder US dollar, och Sverige har en skuld på 66,5 miljarder US dollar.
Och Zimbabwe exporterar också mer än vad de importerar. Exporten, som mest består av tobak, guld, järnlegeringar och nickel, uppgår till en summa av 1865 miljoner US dollar. Importen, som består av bland annat maskiner, transportmedel och fabriksvaror, uppgår till ca 1615 miljoner US dollar.

SAMMANFATTNING
Jag tycker att det är klart svårt att säga om Zimbabwe är ett U-land eller ej. På vissa punkter är landet ett U-land, på andra inte, Jag antar att det beror på hur pass hårt man ska döma.
Trots allt så har Zimbabwe en ganska stabil politik just nu....