Analfabeten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har läst boken Analfabeten som är skriven av Ivar Lo-Johansson. Boken gavs ut första gången 1951, men jag har läst en utgåva som är tryck 1992. Boken handlar om en pojkes långsamma utvecklig till man på tjugotalet, i Sörmlands skogar. Boken börjar med att familjen vill köpa ett egnahem. De ska köpa egnahemmet för alla pengar som de har sparat genom åren. Plötsligt dyker ett par gamla grannar upp som vill låna pengar. Detta är familjens livs besparingar som de ska köpa ett egnahem för, men de lånar ut pengarna till sina grannar för att de säger att familjen ska få tillbaka pengarna innan de ska köpa egnahemmet. Detta får familjen icke, de får inte pengarna alls. När de skall köpa egnahemmet så måste de istället låna pengar av morbror Janne, mormors broder. Frun i familjen hatar honom, men de tvingas ha honom som inneboende om de vill få lånet. Detta går de med på. Därefter försöker familjen låna pengar så att de kan kasta ut sin morbror, men blir väldigt svårt eftersom att pappan är analfabet och har stora problem med allt som skriva heter. Detta får fadern i familjen dock hjälp av sin son med, sonen, huvudpersonen kan nämligen både läsa och skriva. Han läser upp alla dokument för fadern och håller i hans hand när han ska skriva.

Boken handlar sedan om hur familjen lyckas låna pengar, kasta ut morbror Janne och få in honom på ett hem. Detta är dock mycket olyckligt för att morbrorn vantrivs på hemmet. Boken är en självbiografi, jag tror att boken är skriven som en hyllning till författarens fader. För fadern framstår som en stor stark och snäll gestalt i boken.

Avhandling: Jag har valt att koncentrera arbetet runt ämnena: Vad är ett egnahem, vad spelar individualismen för roll i boken, fruns roll och om kriget i boken.

I början av boken på sida 28 så tänker pappan detta
””Vems man?” Svar: ”ingens man”. ”Min egen man”. ”Egnahemmare”. Ungefär så gick tankekedjan.” Detta beskriver hur mannen i familjen tänker om hans egnahem, hur han ska köpa sig fri från baronen som förut ägde hans kropp. Nu kan han bestämma helt själv, han skulle bli fri! Detta var som sagt familjens stora dröm, de skulle få bli fria! Familjen ska just nu köpa sitt egnahem och egnahemmet har varit ett stort gods. Godset har köpts upp av ett företag som har styckat upp det och säljer det i småbitar till drömmare, individualister. Vad är då en individualist? Ett bra exempel på detta hittar vi på sida trettio. ”Egnahemmarna var ett kollektiv av individualister. De hade sin gemensamma ställning till ”bolaget”. […] De köpte aldrig en sak gemensamt. De sålde aldrig något ihop för ett bättre pris. De kunde aldrig förmå sig att tillsammans bruka ett redskap, ett transportmedel.” Detta citat beskriver hur oerhört dumdristiga individualisterna i boken är. Se på delen av citatet som säger ”De kunde aldrig förmå sig att tillsammans bruka ett redskap, ett transportmedel”. Detta tyckte jag är väldigt dumt sagt, varför kan man inte gå ihop, använda något tillsammans för att få bli effektivare, få mer pengar. Den enda anledningen att de inte gick ihop var för att de ansåg sig själva som de bästa, och de kunde aldrig tänka sig att hjälpa någon. De var svartsjuka, livrädda, och blåögda!

Efter ett tags funderingar började jag undra om vi i vår tid har ändrat på detta problem, går du över till grannen som du vet har en vedklyvare eller går du och hyr en? Antagligen så går du och hyr den i rädslan att bli utskämd eller nekad att låna den. Jag tror dock att det är en liten skillnad, för att förr i tiden så var man i alla fall inte såhär blind som på sida 32: ”De höll bägge på att plöja med varsin häst. De hade kunnat plöja bättre om de hade paret hästar. Leran var för tung och seg för en bet. De hade under plöjningen kommit så nära varandra att du kunde samtala över åkerkilen.
- Man skulle ha haft två hästar
De hade tillsammans två hästar
– Ja, sa min far. […]
– då skulle man kunnat komma ner ett par tum till”

Nu förtiden kan man i alla fall gå över till sin granne och fråga om man kan låna hans bil, eller man kan fråga om man kan få låna en deciliter mjöl till bakningen. Man skulle i alla fall inte tänka såhär, även om man var så kallad individualist. ”De skulle aldrig ha kommit på idén att spänna ihop hästarna och plöja med paret åt varandra. En av dem skulle då under tiden ha hunnit med något annat arbete. De var individualister.” Ännu ett exempel på detta hittade jag på sida sextio, ”Det hade passat bättre om de som bodde vid ån hade blivit stadstvättare. Men det vart de inte. Sakförarn bodde vid ån men var inte stadstvättare. Stadstvättarn, Davids far, som bodde på en kulle och bara hade en lerig brunn och en grön slemmig skogsdamm att tillgå vart det.” Detta är två skrämmande exempel på hur författaren anger den dåtida världen, jag tänkte att det måste finnas en gräns för hur dumdristiga folket kunde ha varit, varför inte bara byta hus? Återigen efter lite funderingar så kom jag fram till att vi i vår tid inte heller skulle byta hus t.ex. Skulle du byta hus med en främling bara för att en okänd som tvättar dina kläder skulle få det bättre, och du skulle få det lite bättre? Svaret på frågan är antagligen nej. Det finns även en annan synvinkel, i vår tid så tycker vi att det där verkar dumt. Kan inte detta vara bara för att vi aldrig skulle komma på idén att flytta till ett hus utan vatten om man var statstvättare. Man måste förstå att på den här tiden hade man inget val, man bodde där man bodde och idéerna hade inte nått fram till dessa instängda, förtryckta egnahemmare.

Mamman har i boken väldigt olika åsikter om flytten, först ser hon fram till det, sen tycker hon att det är en pina, men efter ett tag så tycker hon nog att det är underbart trots allt på egnahemmet. Hur hon kände i början av boken kan beskrivas med detta citat ”Som inbiten cellfånge längtade hon tillbaka in i cellen för var gång hon såg celldörrn stå en smula öppen”. Detta citat på sida 42 skvallrar om mammans inställning om flytten, Hon hade förut varit ägd av en baron och hans fru, detta var hennes cell, hennes mål i livet att bli fri från. Men när flytten väl gjord så längtade hon tillbaka till sin cell, där hade hon sina rutiner, hon visste hur hon skulle ha det livet ut, hon hade säkerhet i ”cellen”. Inte så stora problem som hon hade vid egnahemmet.

På sida 180 säger modern i familjen detta efter att huvudpersonen säger att han gärna skulle bli student ”Den arme i sin koja, den rike i sitt slott, Gud gjorde dem till hög och låg och fastslog deras lott”. Sonen i familjen tror att han kan bli student, men mamman tror att världen består av förtryck och hemskheter. Man skall inte resa sig mot dem stora, man kan inte resa sig mot de stora. En av sönerna, huvudpersonen har ett väldigt bra läshuvud och gör allt för att bli student, men han lyckas aldrig, det går inte. Han är underklass, en fattig bondefamilj och han kan inte lyckas så vidare bra i detta liv, även om han försöker så gott en människa kan så går det inte, de lever i en värld av förtryck och hopplöshet. Jag tror att modern lever efter gamla normer och hon tror att det inte går att förändra sitt öde, man föds som bonde, man dör som bonde.

På sida 238 utspelar sig detta, ”Min mor såg inte ens på pappren. Hennes tystnad var en protest mot manssamhällets många affärer och bestyr. […] sa min far tålmodigt i sin uppmjukningsprocedur av min mors själ”. Det här citatet handlar om kvinnans och mannens position i hemmet, mannen hade den dominerande rollen, men i denna familj så var fadern en så pass stark gestalt att han lyssnade och ansåg att hustruns åsikt var viktig. För denna man så var inte det gamla samhället en viktig sak, han vill lyfta fram kvinnan, få henne tillfreds och glad. Även om jag anser att boken är skriven som en hyllning till författarens fader så tror jag att mannen i familjen tänkte på hustrun och brydde sig om henne tillskillnad från andra karlar i boken som behandlar sina hustrur mindre bra. Jag tror även att det är tack vare att både mannen och kvinnan i huvudpersonens familj samarbetar och tänker tillsammans som de överlever och blir en av de mäktigaste familjerna på det gamla godset. Mannen i familjen gör nog detta omedvetet, men han har blivit uppfostrad till att göra så.

I slutet på boken på sida 321 står detta ”Oss började det gå uppåt för. Slumpen hade sänt ett världskrig till jorden för att en analfabetisk egnahemmare skulle klara sig”. När man läser boken märker man nästan inte att det är krig, men på något sätt så genomsyrar ändå detta boken på ett bra sätt. Jag tycker i alla fall att krig alltid är hemskt och att det inte borde finnas, men i boken så står det i boken som om krig är positivt, för att familjen som boken handlar om kan sälja sina varor dyrare när det är krig. För dessa människor är krig något bra, man får trots allt ut högre pris för sina varor. Kriget var ingenting som man behövde lägga sig i. Varför ska huvudpersonens familj lägga sig i kriget, de har ingenting med det att göra och det rör inte dem! Detta förde mig in på andra tankar, svenskar i allmänhet bryr sig om andra länder som ligger i krig, är det fel att Palestina gör si eller s...