Antikens Grekland

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Antikens Grekland grundades någon gång under 700-talet f.kr. Storhetsperioden nåddes dock först på 400-talet f.kr. Det som gjort antikens Grekland berömt och det vi främst förknippar den med är teatern, demokratin, idrotten, sagorna och gudarna. Men Grekland var aldrig ett enat rike under den här tiden, utan bestod av flera mindre stadsstater. Den bestod oftast av själv staden och landsbygden runtomkring. Även om det var på det sättet såg sig grekerna som ett enda folk, t.ex. genom språket. Människor som inte talade grekiska kallades gemensamt för barbarer. I arbetet kommer jag att försöka härleda vissa händelser, tankar och idéer som lett fram till dagens västerländska samhälle.

Frågeställning

Vilka händelser har påverkat vår nutid? Vilka personer, tankar och idéer har överlevt och kanske fortfarande gäller i dagens samhälle?

Olympiska spelen

De segerrika idrottsmän som lät sig prisas var oftast kungar och tyranner som ”vann” genom sina ställföreträdande kuskar och jockeyer tävlade i hästkapplöpning, i kapplöpning med fyrspann o.s.v. De olympiska spelen blev tidigt en professionell sysselsättning även inom mindre kapitalkrävande sporter. Spelen omfattade sådant som löpningar med och utan vapen, femkamp, brottning, boxning, tävlingar i ljudstyrka för härolder och trumpetare samt en högt ansedd gren vid namn pankration, ett ord som betyder allkamp men som var ett slags slagsmål. Nästan allt var tillåtet i pankration, även sparkas och klösas.
Det fanns en särskild domarkår utnämnd i Olympia vilken inte bara dömde i tävlingen utan kunde också betala ut böter och andra straff när det behövdes.

Olympiska spelen var en av de få saker som var av gemensamt intresse för städerna i den grekiska världen. Dessa låg spridda från Krim till Spanien efter den stora kolonisationsperioden på 600-talet och kringliggande århundraden.

Pythagoras sats

Pythagoras från Samos gjorde i sin ungdom en resa till Egypten. I Egypten hade pyramidbyggare sedan länge använt en uppfinning som gick ut på att de märkte ut tre, fyra och fem enheter med knutar på ett snöre och spände sedan snöret i form v en triangel, vars sidor alltså mätte 3, 4 och 5. Denna triangel befanns alltid vara rätvinklig. Pythagoras började grubbla över vilket samband som rådde mellan triangelsidorna och den räta vinkeln. Till slut löste han problemet och bevisade att i alla rätvinkliga trianglar är kvadraten på hypotenusan lika med summan av kvadraterna på kateterna. Pythagoras visste värdet av det han åstadkommit och visade sin tacksamhet till gudarna genom att offra en hekatomb, d.v.s. hundra oxar. I Kroton grundade Pythagoras ett aristokratiskt brödraskap med en mystisk frälsningsreligion baserad på matematik. Han menade att talens värld var den sanna verkligheten och att talet ett var tingens innersta väsen varur hela skapelsen var uppbyggt. Han hade upptäckt att tonernas höjd stod i ett bestämt förhållande till strängarnas mätbara länd, och att visste också att jorden var rund.

Pythagoréernas mysticism imponerade mycket på en man som Platon, men verkade komisk, rentav löjlig för mer jordbundna skriftställare. Men än en gång uppfylldes dom av en religiös bävan med upptäckten av de irrationella talen. Pythagoras fann att den likbenta triangeln som uppstår om man med en diagonal delar en kvadrat mitt itu, att även om kvadratens sida var känd så var diagonalens längd omöjlig att exakt bestämma, och om i stället diagonalens längd var given, så var det kvadratens sida som inte kunde fastställas fullkomligt. Om kvadratens sida är 1 blir ju diagonalen nämligen = kvadratroten ur 2

Sokrates

Sokrates verkade i Aten där han kunde ses gå omkring och diskutera moral med människor han träffade på gatan. Sokrates undervisade på ett annorlunda sätt. Han ställde filosofiska frågor till sina elever som själva fick tänka ut och formulera sina egna svar. Hans undervisning gick ut på att hjälpa individens egen filosofi att gro. Men det här var inte populärt bland de styrande i Aten, Sokrates drog allt fler och fler ungdomar till detta filosoferande och det minskade rekryteringen av krigare till den atenska armén. Athen var under denna period fattigt och politiker såg kanske Sokrates som ett hinder då han försökte få människor att inrikta sig på sin egen själ, inte oroa sig för morgondagen, istället för att idka näringslivet. Dessutom kunde Sokrates helt offentligt ställa frågor till de ledande männen, frågor som inte alltid var så lätta att svara på. Sokrates ställdes inför rätta och dömdes till döden av den atenska demokratiska domstolen.

Platon

Efter Sokrates död började hans elev Platon att ogilla det demokratiska styrda Aten. I ett av hans kända verk Staten visar han ett idealsamhälle som har tre samhällsklasser med varsin funktion. Materiellt välstånd skulle näringsidkarna skapa, militärerna skulle ge staten trygghet mot angrepp utifrån och styrelsemännen skulle fatta förnuftiga beslut.
Dessa styrelsemän skulle motverka militärernas lust att kriga och näringsidkarnas girighet.
De som skulle utgöra statens styrelse skulle först sållas ur en grundskola där fria män skulle gå upp till arton års ålder. De bästa eleverna skulle vidareutbildas i tre tioårslånga kurser innan de togs upp i statens styrelse. Eleverna skulle under dessa år bygga upp ett gott förnuft och intellekt.

Han öppnade en skola i en trädomhägnad plats norr om Athen vid namn Akademia. Över ingången stod det skrivet Médeis ageométretos eisíto, Icke-matematiker äga ej tillträde. Platon hade tagit djupt intryck av pythagoréerna och var själv intresserad av matematiken. Skolan blev berömd och Platon blev inbjuden till tyrannen Dionysios hov i Syracusa. Platon accepterade buden med förhoppningen att få genomföra sin kommunistiska statslära i praktiken. Men några sådana planer hade inte Dionysos som vägrade att lyssna på Platon. När den gamle dog och Dionysos den yngre kom till makten undervisade Platon honom innan han återvände till akademien där han slutligen avled efter många år.

Alexander den Store

Hans lärare var Aristoteles. När Alexander var tjugo år blev han kung av Makedonien. Länderna som fadern kuvat reste sig genast vid underrättelsen om dennes död, och i Athen talade Demosthenes om den dumme pojken, men innan man visste ordet av i de grekiska städerna stod Alexander redan i Korint och erkändes av den panhellenska förbundsförsamlingen som alla grekers fältherre. Under sitt fälttåg i Thrakien spreds sig ett rykte om Alexanders död och Thebe gjorde uppror. Alexander var snabbt på plats och krävde att upprorsledarna skulle lämnas ut. Dessa svarade med hånfulla ord och Alexander stormade staden och tog en gruvlig hämnd. Män, kvinnor och barn höggs ned skoningslöst, framförallt soldater fro Fokis, Plataiai och Orchomenos tog hämnd på thebanerna som jämnat deras städer med marken. De överlevande av thebes befolkning såldes som slavar med undantag av prästerna och några få andra.

Nu kunde Alexander koncentrera sig på sina utrikespolitiska planer. Hans här bestod av trettiotusen fotsoldater och femtusen beridna. Vid floden Granicus mötte Alexander den persiska hären. Det makedoniska kavalleriet satte över floden och ock till angrep, och efter en blodig batalj blev den fientliga hären uppriven och i det närmaste tillintetgjord.

Alexander drog nu söderut i Mindre Asien, tog provinshuvudstaden Sardes, insatte en makedonisk ståthållare som fick behålla den persiska ämbetstiteln satrap och försökte framstå som lydernas befriare genom att återge dem deras gamla lagar från Krösus tid. Efter att ha befriat grekiska städer vid mindreasiatiska kusten förde Alexander hären till anatoliska höglandet.

Våren 333 f.kr. hade perserkungen Dareios III samlat en stor här för att slå tillbaka den makedonska invasionsarmén. Slaget stod vid Issos. Härarna möttes vid ett pass som gjorde det svårt för perserna att dra nytta av sina numerära överlägsenhet. Alexander vann en stor seger och Dareios tvingades ta till flykt. Istället för att förfölja sin motståndare oskadliggjordes the persiska flottbaserna i Libanon. Därefter också det persiska väldet i Egypten där han hälsades som en befriare. Han grundlade bl.a. Alexandria under sin vistelse där.

Det slutgiltiga slaget mellan Alexander och Dareios stod vid Gaugamela vid ett slättområde vid Tigris övre lopp, år 331 f.kr. den persiska hären var mångdubbelt större än den makedonsk-grekiska men blev totalt utmanövrerade genom Alexanders strategi. Dareios flydde än en gång men blev mördad av sina egna. Slutpunkten för Alexanders fälttåg kom efter att palatset i Persepolis förstörts.
Under de fem påföljande åren tog Alexander över the vidsträckta persiska besittningarna mellan Mesopotamien och Indus. För att säkra sitt välde grundlade han flera städer, varvid de flesta fick namnet Alexandria. Även Indusdalen blev en del av hans rike.

Alexander försökte genom olika medel skapa en gemensam makedonsk-persisk elit i sitt rike. Massbröllop ordnades mellan makedonier och persiska kvinnor. Unga perser fick militär makedonsk träning. Troligen hade Alexander planer att utvidga sitt rike mod den arabiska halvön. Men innan detta kunde ske dog Alexander av en febersjukdom i Babylon, juni år 323 f.kr. Höga makedonska officerare tog över makten, men under den följande perioden, den hellenistiska, sönderföll riket i flera självständiga stater.


Slutsats:

Det som är lättast att dra paralleller till från antiken är givetvis Olympiaden. Både nu som då var den en källa för fred. Idag fungerar Olympiska spelen också en viktig faktor för olika kulturer att mötas och förhoppningsvis öka förståelsen mellan dessa.

Men det som kanske påverkat oss mest från antiken, och då menar jag det Västerländska samhället är synen på människan, friheten att säga och tycka vad man vill. Givetvis också demokrati även om den var i en annan form på Antiken och bara männen hade rösträtt.

Mycket som grekerna skapade finns lever fortfarande idag, t.ex. var dom väldigt framstående inom diktkonsten och teater. Det kan man säga är en av de starkaste faktorerna som man kan dra från antiken. Tre av våra diktarter epik, lyrik och dramatik samt komedi och tragedi härstammar från antikens Grekland.

Man kan säga att den klassiska antiken lade själva grunden för vår föreställning om rätten som det civiliserade samhällets grund.

Aristoteles har också haft en stark inverkan på vår kultur. Dock var det mest under medeltiden och renässansen. Bl.a. att jorden var en orörlig kropp omgiven av sfärer. Hans idéer försvårade faktiskt den astronomiska forskningen i över 800år.

Det som mest skiljer dagens samhälle från antiken i forskningsområdet är sättet att utföra detta på. På Antiken var källor, och hur forskningen utfördes inte så noga. Naturfilosofer var just filosofer, de testade inte deras idéer praktiskt, om det verkligen stämde. Nu prövas teorier systematiskt, och det är kanske det som är den största skillnaden. Tänk hur mycket Galileo fick reda på bara genom att prova sig fram.

Orsaken att jag tar upp Alexander den store är att han har haft en otrolig stor påve...