Arbetarrörelsen i Sverige

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Arbetarrörelsen i Sverige
Hur startade den och varför?
Hur gick man tillväga?
Hur blev resultatet de första åren?
Finns det någon viktig profil inom rörelsen?
Arbetarrörelsen i Sverige 1
Inledning 2
Sådant var samhället 2
Mummel i leden 2
Missnöjet får utlopp 2
Första agitationen 2
Det tryckta ordet uppmanar “Starta fackföreningar“ 3
Bollen rullar på… 3
Socialismens grund 3
Ledarbyte 3
Rösträtt åt alla 4
Den allmänna rösträttens genomförande 4
Första maj 4
Socialismen förgrenar sig 5
Samarbete ger frukt 5
August Palm 1849-1922 5
Hjalmar Branting 1860-1925 5
Så här ser det ut idag 6
Utvärdering 6

Inledning
Mina kunskaper om arbetarrörelsen är ganska små och bristfälliga. Det som inspirerade mig att börja skriva var Per-Anders Fogelströms romanserie “Stad“ och Vilhelm Mobergs “Soldat med brutet gevär“. De här böckerna är skrivna på ett medryckande och engagerande sätt. Det, plus faktumet att arbetarrörelsen ligger till grund för mycket av den politik vi för idag motiverade mig till att lära mig mer om arbetarna och deras “revolution“. Jag vill försöka skaffa mig en helhetsbild av denna (många gånger) uppvisning av organisation och engagemang. Mitt mål är att lära mig så pass mycket att jag kan se vissa händelser i sitt rätta sammanhang och dra vissa paralleller till de värderingar och det samhälle vi har idag, i Sverige, år 2002.

Sådant var samhället
Sverige under senare hälften av 1800-talet var orättvist. Exploateringen av järn-, stål-, och virkesindustrin (också pappers-) hade skapat en ny överklass. De som blivit rika var industriägarna, de högre ämbetsmännen och den gamla jordägande adeln. Nya mellangrupper hade också uppkommit, det var småföretagare inom handel och industri samt tjänstemän inom olika näringar. De stora förlorarna var industriarbetarna. De var en stor, ny grupp som växte snabbt. Småbönder, lantarbetare och andra fattiga flyttade från landsbygden till städerna för att arbeta på industrierna. År 1870 utgjorde industriarbetarna 21% av den yrkesverksamma befolkningen, år 1920 hade den siffran stigit till 43%. Många arbetare var barn, under fjorton år och 11-12 timmars arbetsdag var inte ovanligt. De fattiga var helt utestängda från sjukvården och saker som sjukkassa och arbetslöshetsunderstöd existerade inte. Människorna fick lita till soppkök, fattighus och allmosor. Många arbetare hyrde sina bostäder av arbetsgivarna och skötte de sig inte kunde de bli vräkta. Arbetsplatserna var ofta livsfarliga och i takt med industrins expandering ökade dödligheten bland unga män i arbetarklassen.

Mummel i leden
De dåliga villkoren och känslan av att sitta fast i dem gjorde att arbetarna utvecklade en stark gemenskap. På 1860-talet började man så smått bilda fackföreningar. Det handlade bland annat om sjuk- och pensionskassor. Föreningarna låg åt det liberala hållet, socialismens tankar var alldeles okänd och främmande.

På 1870-talet utvecklades fackföreningsrörelsen till att mer och mer inrikta sig på att kämpa för bättre arbetsvillkor. De egentliga genombrotten kom emellertid först på 1880-talet, då socialismens mer radikala idéer började spridas.
Missnöjet får utlopp

Protester började höras här och var, arbetarna var missnöjda. Den första stora strejken kom 1879, i Sundsvall. Det var sågverksarbetare som fått lönerna sänkta p.g.a. nedgång på sågverksmarknaden. 5000 arbetare på 22 sågverk gick ut i strejk – de ville ha lönen tillbaka. Sågverksägarna blev oroliga – de skulle förlora pengar – och telegraferade efter hjälp. Hjälp kom från regeringen i Stockholm, 600 soldater och 6 kanonbåtar. Arbetarna blev hotade med att bli skjutna eller av med arbetet och sex dagar efter strejkens utbrytande var de tillbaka. Drygt 200 häktades eller vräktes från sina hem, övriga var tillbaka på arbetet, med samma dåliga lön som innan.

Första agitationen
Den sjätte november 1881 hölls i Malmö ett föredrag: “Hvad vilja socialisterna?“. Talaren hette August Palm. Detta var ett av de första försöken att skapa medvetenhet bland arbetarna och informera dem om de olika möjligheter som fanns för påverkan och förbättring. Talare reste runt i Sverige och agiterade. Genom tidningar och broschyrer, på möten och demonstrationer lyckades de första entusiasterna skaffa sig många intresserade. Verksamheten var nog inte alltid så lätt. Agitörerna sågs ofta som uppviglare av arbetsgivarna och många åhörare fick smyga sig till mötena i skydd av mörkret. Fick deras arbetsgivare veta att de gick på socialistmöten kunde de bli av med sitt arbete, vräkta från sina hem och t.o.m. svartlistade så att ingen annan skulle vilja anställa dem.

Det tryckta ordet uppmanar “Starta fackföreningar“
1885 startade August Palm tidningen Social-Demokraten som var ett socialistiskt, informerande och propagerande organ. I den stod bl.a.: “När hela den svenska arbetarklassen har slutit sig samman och organiserat sig, då skall de som har makten bry sig om er begäran att få reformer genomförda, skydda ert arbete och skaffa er en sorgefri ålderdom“ I tidningen stod också att arbetarna måste börja intressera sig för politiken, ge ut tidningar och arbeta för allmän rösträtt. Social-Demokraten uppmanade folk att starta fackföreningar. S-D, som gavs ut i Stockholm, var inte den enda tidningen i sitt slag. Likasinnade produktioner fanns även i Göteborg och Malmö.
Uppmaningarna gjorde verkan och under 1880-talet bildades fackföreningar över hela Sverige. En fackförening är en sammanslutning av arbetare inom samma yrke på en ort. Till fackföreningarnas strejkkassor fick medlemmarna betala en avgift och där kunde man sedan få ekonomisk hjälp när strejktider rådde. 1881 gick byggnadsarbetarna i Stockholm ut i strejk. De tvingade sina arbetsgivare att höja lönerna och begränsa arbetstiden till tio timmar per dag.
Bollen rullar på…

Fackföreningarna började samlas i fackförbund. De första var typografförbundet 1886, måleriarbetarförbundet 1887, järn- och metallarbetarförbundet 1888. Året därpå, 1889 bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP och 1898 slöt sig fackförbunden samman i Lansorganisationen, LO.

Socialismens grund
Socialismen grundade sig på Marx´s läror; Kommunistiska manifestet (tillsammans med Friedrich Engels,1848) och Kapitalet (1867). Marx´s tanke är att det ekonomiska system som finns i kapitalistiska länder alltid leder till att små, styrande grupper äger allt kapital och att den allt större arbetarklassen förslavas. Enligt Marx leder detta till en samhällskris som i sin tur måste leda till arbetarklassens revolution och erövring av produktionsmedlen. Dessa medel ska sedan ägas av samhället, gemensamt, och användas till folkets och samhällets bästa. Detta ska lägga grunden för det klasslösa samhället som inte längre behöver någon statlig styrning. Alltså, socialismens framtidsideal som det tedde sig kring år 1880; “Jämlikhetens samhälle, där all möjlighet till klasskillnad är uppryckt med rötterna“.

Den här teorin satte gränsen mellan reformvänliga socialdemokrater och revolutionära kommunister. Kommunisterna anser att Marx´s teori är korrekt, revolution är enda sättet att skapa rättvisa. Den här åskådningen ligger nära syndikalismen som vill överföra produktionsmedlen till arbetarna och sedan låta samhällets styrning skötas av syndikat, sammanslutningar. Socialdemokraterna, däremot, är mer liberala och vill omdana samhället genom reformer, utan lagöverträdelser.

Ledarbyte
Agitatorn August Palm var en av de första att föra in socialism i Sverige. Han hade ett hetsigt humör och blev ovän, också med socialdemokrater. Det gjorde att han inte ansågs lämplig – varken som ansvarig för Social-Demokraten eller som ledare för det nya partiet. Den som ersatte honom var Hjalmar Branting. Branting var, till skillnad från Palm, mer liberal i sin politik. Palm var som sagt hetsig och ansåg att enda sättet att uppnå rättvisa var genom revolution. Branting däremot ville förändra samhället genom reformer, utan att bryta mot lagarna.

Rösträtt åt alla
Arbetarrörelsens första krav var allmän rösträtt. Branting, som vid den här tiden (sent 1800-tal/tidigt 1900-tal) var en av partiets ledande personer, menade att om bara överklassen ville respektera folkets vilja skulle inga socialister ta till onödigt våld. För att kunna få en fredlig arbetarrörelse var det emellertid nödvändigt att den hade inflytande i riksdagen för att kunna omforma samhället den vägen.

En annan tidig, viktig fråga för SAP var åttatimmars arbetsdag. Man hade en vision om en lag som begränsade antalet arbetstimmar per dag för industriarbetare till åtta timmar. Arbetaren skulle då arbeta åtta timmar och sedan kunna få åtta timmars sömn och åtta timmars fritid på det. En lag om detta kom 1920 och kallades åttatimmarslagen. Den begränsade arbetstiden för en industriarbetare till 48 timmar i veckan, alltså åtta timmar per dag eftersom man vid denna tid hade sexdagars arbetsveckor.

Om dessa två frågor kan man bl.a. läsa på Social-Demokratens förstasida från första maj 1899 där det manas ”Upp till mönstring! Arbetare, Kamrater, Män och Kvinnor!”.
Den allmänna rösträttens genomförande

Kring förra sekelskiftet bestämdes den politiska rösträtten i Sverige av riksdagsordningen från 1866. Den sa att för att få rösta måste man ha minst 800 kronors inkomst per år och ha betalat kommunalutskylderna. De här kraven gjorde att ungefär 21% av Sveriges alla myndiga män hade rösträtt. Kvinnorna var helt uteslutna. Vid den här tiden hade Sverige tvåkammarriksdag. Första kammaren var konservativ, det var också andra kammaren men bara delvis. Därför fördes rösträttsdebatten nästan enbart i andra kammaren, första kammaren var helt avvisande. Radikalerna drev på i frågan och utvecklingen och upprustningen av försvaret gjorde också verkan. Även vissa konservativa medgav att det låg någonting i slagordet ”en man – en röst – ett vapen”. Värnplikt och rösträtt hörde ihop.

Vid valet 1896 presenterades ett konservativt program för utvidgning av rösträtten, bl.a. skulle inkomstgränsen sänkas till 600 kronor. Det här accepterades och fick till följd att Hjalmar Branting som förste socialdemokrat valdes in i riksdagen.

1907 lyckades socialdemokraterna och de konservativa uppnå en kompromiss. Alla män skulle få rösta vid valet till Andra kammaren. Man tog bort minimigränsen för inkomster men åldern för rösträtt höjdes från 21 år till 24. Den nya lagen kom i kraft 1909. År 1918 ändrades författningen så att även kvinnor fick rösträtt, denna började gälla år 1921.
Första maj

1889 utnämnde socialistiska internationalens kongress första maj till arbetarnas internationella dag för demonstrationer. Första maj firades första gången i Sverige år 1890. Emellertid finns redan på Social-Demokratens framsida från första maj 1889 en rubrik kallad ”Upp till mönstring”, det handlar om allmän rösträtt och åttatimmars arbetsdag. Längre ned på sidan uppmanas till samling för demonstration. Däremot kan man antaga att det första officiella firandet ägde rum år 1890. Det var en stor samlingsdag för hela Sveriges arbetarklass. Det var möte på gärdet i Stockholm och dit kom nästan 50 000 personer. Man demonstrerar fortfarande på första maj. Dagen blev erkänd som officiell helgdag 1938.

Socialismen förgrenar sig
SAP hade kollektiv styrning fram till 1907 då Hjalmar Branting blev dess ledare. Redan tidigare hade Branting agerat ledare och styrt partiet bort från socialismens mer radikala kant. Branting ville reformera och det sätt han hade i åtanke var allmän rösträtt och demokrati. Mellan denna mer liberala linje och August Palms radikala, revolutionära gren uppstod en brytning. 1917 blev det uppenbart att partiet bestod av två grenar, omöjliga att förena. Resultatet blev att Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, senare Sveriges kommunistiska parti, bildades.

Samarbete ger frukt
Då arbetarna inte fick hålla möten i de lokaler som fanns byggde de Folkens hus, för att kunna studera byggdes Folkhögskolor och man startade ABF, Arbetarnas Bildningsförbund. För att få billiga bostäder och slippa vara beroende av sina arbetsgivare startade man HSB och när arbetarna startade Konsum fick man också billigare mat. För att ha någonstans att roa sig på fritiden byggde man Folkparker. Dessa byggnationer skedde till största delen under första hälften av 1900-talet.

August Palm 1849-1922
Har kallats “Socialdemokratins banbrytare i Sverige“, Palm höll 1881 Sveriges första socialistiska agigationstal, “Hvad vilja socialismen?“. August Palm var från början skräddare. Han var halt och enligt någons utsago “inte mycket att se på“. Trots detta fick han stora framgångar som talare och agitator då han arbetade för socialismen i Sverige.

August Palm kom i kontakt med socialismen 1871 då han arbetade i Tyskland och Danmark. Hemma i Sverige startade han 1882 den socialistiska tidskriften Folkviljan. Palm var okunnig och oerfaren och tidningen fick läggas ned efter ett par åt. 1885 startade han emellertid Social-Demokraten. August Palm hade ett väldigt hetsigt humör och var också väldigt radikal i sina åsikter om arbetarrevolution. Detta gjorde att han inte riktigt “platsade“ som ansvarig för S-D, han ersattes av Hjalmar Branting. Inte heller i SAP:s ledning passade han. August Palm fick istället rollen som den evige agitatorn men han var inte beredd att jämka på sina åsikter och det gjorde att han många gånger kom i konflikt med SAP:s ledning.

Hjalmar Branting 1860-1925
Hjalmar Branting föddes i ett högborgerligt hem, efter naturvetenskapliga studier arbetade han som journalist. Han blev tidigt socialist då han på resor under åren 1878-79 kom i kontakt med rörelsen. Var 1883 med och startade den socialistiska tidskriften Tiden som emellertid snart utkonkurrerades av Social-Demokraten eftersom den förra ansågs för liberal. Branting övertog 1887 rollen som huvudredaktör för S-D.

1896 blev Branting den förste socialdemokratiska ledamoten i riksdagen och där blev han fram till sin död. 1907 blev han ordförande i SAP. Hjalmar Branting var också redaktör för SAP:s månadstidskrift Tiden (ej att förväxla med den tidigare) 1908-17. I riksdagen hade Branting skiftande poster, först ledamot, sedan statsminister i den första socialdemokratiska regeringen 1920, efter det stats- och utrikesminister (1921-23) och sedan statsminister igen 1924-25. Branting avgick från sina poster en månad innan han dog men in i det sista fanns han kvar som statsråd och gav råd.

I motsats till den radikale August Palm var Branting liberal och ansåg att arbetarklassens revolution måste ske på ett fredligt sätt, han ville reformera. Efter första världskriget var Branting en av ledarna inom fredsrörelsen och han var en stor förespråkare för Nationernas Förbund, företrädare till dagens FN. Branting var Sveriges representant i NF åren 1920-24 och som sådan var han med och arbetade i flera frågor. Tillsammans med norrmannen Christian Lange fick Hjalmar Branting Nobels fredspris 1921.

Så här ser det ut idag
I många år fick arbetarrörelsen och dess ”revolution” anses lyckad. Arbetarnas villkor hade förbättrats och ett visst välstånd rådde. Numera talar man ibland om Sverige som en blivande kapitaliststat. Klyftorna mellan ”vanliga” anställda och deras chefer ökar, inte minst om man ser till pensionsavtalen. Inte heller SAP kan anses helt lyckade, jämt. Sedan 1932 har SAP, med ett fåtal kortare avbrott innehaft regeringsmakten i Sverige, själva eller i opposition. I många år var god tandvård en av SAP:s valfrågor. Alla människor skulle få god tandvård till ett rimligt pris. Nu berättar tandläkare hur man kan skönja klasskillnader genom att titta människor i munnen. Vad skulle August Palm ha sagt? Kanske hade han hållit ett stormigt tal på Speakers Corner om revolution och störtande av landets styrning…

Slutdiskussion
Arbetarrörelsen skulle också kunna kallas ”kampen för jämställdhet mellan klasserna”. När man läser om samhället som det såg ut strax innan arbetarrörelsen tog sin början blir man chockad av de väldiga orättvisor som rådde och vilket omöjligt samhälle det var. På ett sätt var det mycket likt det indiska kastsystemet. För den som föddes på samhällets ”botten” var det närapå omöjligt att ta sig därifrån. Möjligheterna till högre utbildning och acceptans i t.ex. politiken var närmast obefintliga. Den som ändå lyckades göra en klassresa såg ofta som uppkomling och betraktades med misstänksamhet.

Samhällssystemet var baserat på antagandet att man föds till en viss klasstillhörighet och att det är skillnad på olika klasser. Den ”högre” klassen skulle vara av ädlare människoras än den ”lägre”. Överklassen föraktade eller i bästa fall ömkade underklassen, mellanklasserna befann sig i mitten och växlade mellan att kröka rygg förr de ”fina” eller rynka på näsan åt ”packet”, arbetarna.
Jag anser att arbetarrörelsen, utöver att vinna sina rättigheter också var tvungna att kämpa hårt emot alla fördomar som fanns emot dem. Att säga hur vi (varför skriva de?) lyckats blir därför svårt. Arbetarna idag har sina rättigheter och på papperet är låg- och höginkomsttagare lika mycket värda. Tyvärr har vi idag ett samhälle som gärna skiljer på människor. Man delas in, efter vilka kläder man har, hur man bor, vad man gör på fritiden, vilken hudfärg man har, vilket språk man talar, vad chefen säger till en, vilka betyg man har, exemplen är många. Naturligtvis kan man inte älska eller ens tycka om alla människor – vi är ju olika till personligheterna – men man kan respektera nästan alla.

På många sätt tycker jag att vårt samhälle blir allt mer likt 1800-talets. En del barn växer upp med känslan av att de är mindre värda. Hur ska man kunna hävda sig om man alltid känt sig lite sämre än vissa andra? Jag tycker att man ska poängtera mer att alla människor är lika mycket värda och har lika bra förutsättningar i livet. Vi måste arbeta för en ökad gemenskap med alla människor. Först då kan vi börja motverka rasism, krig, miljöförstörelse och klasskillnader.
Alla skolor måste ha bra resurser, likaså sjukvård och äldrevård. Alla människor måste vara lika mycket värda – både på papperet och i verkligheten. Jobba för ökad solidaritet!

Utvärdering
Jag tycker att jag har uppnått mina mål med det här arbetet. Frågorna har fått svar och jag vet mer om arbetarna och deras ”revolution”. Min egen uppfattning om socialdemokrati och socialism har också ändrats lite. Under arbetets gång har min sympati för Hjalmar Branting och hans reformsystem ökat. Det slog mig att ifall man hade valt revolution hade man fått en grupp människor som var hatiskt inställda till socialismen. Det politiska läget hade antagligen blivit ganska ostabilt och socialdemokraterna hade kanske blivit en snabbt dalande stjärna. Istället valde man den mer försiktiga vägen och fick en mer trygg sits i regeringen.
Anniken Gustafsson, våren 2002

Källor
SAMS 3
Bra Böckers Lexikon (1981) band: 1, 3, 10, 18, 2...