Asatrons skapelseberättelse - i jämförelse med andra religioners skapelseberättelser

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Enligt legenden fanns det i begynnelsen tre länder eller världar. Längst i söder fanns ett område som hette Muspellheim, landet där lågorna dansade och där elden sjuder och strålar. Där bodde Surt den svarte. Han satt längst bort i riket med sitt stora brinnande svärd och väntade på att världen skulle gå under så att han skulle kunna anfalla gudarna och svepa in hela världen med eld. (Crossley-Holland 1992)
Längst i norr fanns ett område som hette Nifelheim där allt var insvept i is och snö. I landets hjärta låg källan Hvergelme och därur rann elva floder som kallades Elivågor.
Mellan dessa länder sträckte sig en gång ett stort tomrum som hette Ginnungagap. Floderna som rann ur Hvergelme störtade ner i detta tomrum. Floderna bestod av en giftig sörja som frös till is och från denna is steg en imma som sedan duggade ner och lade sig som rimfrost. Så pågick det tills Ginnungagap var fylld. (ibid.)
I norra Ginnungagap var det köld och is medan det i söder var en smältande sörja. I mitten var det milt och stilla blidväder, där mötte det heta draget från Muspellheim rimfrosten från Nifelheim och isen började töa och droppa. I dessa droppar vaknade liv och dropparna formade sig till en jätte som kallades Ymer. Han var en frostjätte och var sedan födseln ond. När Ymer sov svettades han och ur svetten i hans vänstra armhåla växte en man och en kvinna fram. Hans ena ben avlade en son med det andra. Ymer blev stamfader för frostjättarna eller rimtursarna som de ibland kallas. (ibid.)
När isen fortsatte att smälta i Ginnungagap uppstod en ko ur sörjan, hennes namn var Audumla. Ymer livnärde sig på de fyra floderna av mjölk som rann ur hennes spenar. Audumla livnärde sig på att slicka rimfrosten av stenblock som smakade salt. På kvällen första dagen stack en mans hår fram ur stenen, och på den tredje dagens kväll hade Audumla slickat fram hela mannen, hans namn var Bure. Med tiden fick Bure en son som kallades Bor , ibland kallad Burr (Ohlmarks 1983), han gifte sig så småningom med en dotter till rimtussarna och fick tre barn, Odin (Oden), Vile och Ve. Allt detta skedde i begynnelsen innan det fanns himmel och jord. Bures söner började så småningom att hata Ymer och alla dessa brutala och vildsinta rimtursarna som bara växte i antal. Till slut anföll de Ymer och dödade honom. Hans sår var som stora källflöden av isande blod och dränkte alla rimtursarna utom Ymers hustru Bergalme och dennes husfolk. (Crossley-Holland 1992)

Världen blir till
Odin, Vile och Ve lyfte upp den döde Ymer på sina axlar och bar ut honom till Ginnungagaps mitt. Där skapade de världen av hans kropp. Hans kött blev jord och hans ben blev till berg, tänder och krossade ben blev till block och stenar. Av blodet gjorde de insjöar och hav. De tre bröderna lyfte upp Ymers skalle och skapade himlavalvet och placerade ut en dvärg i varje hörn för att vakta himlen. Deras namn var Östre, Västre, Nordre och Södre. Av gnistorna och glöd från Muspellheim skapade bröderna stjärnor. Odin, Vile och Ve gav jättarna som fanns kvar ett område vid havet som de kunde bo, landet kallade de Jotunheim. Jättarna var fientliga så bröderna var tvungna att bygga en befästning i mitten av landet. Till befästningen använde de sig av Ymers ögonbryn och de döpte området till Midgård. Ymers hjärna kastade de upp i himlen och förvandlade till moln. (Crossley-Holland 1992)

De första människorna
En dag klev Odin, Vile och Ve fram genom vågskummet i vattenbrynet där de hittade två trädstammar. Den ena var en ask och den andra var en alm. Av asken skapade de en man som fick heta Ask och av almen skapade de en kvinna som fick heta Embla. Människorna skapades som avbilder av gudarna. Odin blåste in livets ande i dem, Vile gav dem gott förstånd och ett känsligt hjärta, Ves gåva var hörsel och syn. Gudarna gav dem Midgård att leva i. (Crossley-Holland 1992)

Hur dag och natt blev till
En av jättarna som bodde i Jotunheim hade en dotter som hette Natt som var svart och mörk som de övriga i släkten. Hon gifte sig med Delling som var av Odins ätt och de fick en son som hette Dag. Dag var lika ljus och strålande i hyn som alla andra på faderns sida. Då tog Odin Natt och sonen Dag och satte dem i vagnar som drogs av jättestora hästar och satte dem i skyn för att fara runt världen. Natt far först och hennes häst har en man som glimmar av rimfrost, sen kommer dag och hans hästs man strålar och lyser upp både himmel och jord. (Crossley-Holland 1992)
Det bodde en man i Midgård som hette Mundilfare. Han hade två barn som var så vackra att han kallade sonen Måne och Dottern Sol. Odin och hans bröder och deras avkomlingar, Asarna, förargades över denna djärvhet så de tog de två barnen och satte dem att styra solens och månens vagnar. (ibid.)
När Bors söner hade skapat den första mannen och kvinnan och satt upp Natt och Dag, Måne och Sol på himlen byggde dem sitt eget rike som de kallade Asgård. Det var starkt befäst och där fanns gröna slätter och ståtliga borgar. Asgård låg högt ovanför Midgård, och dessa två områden förenades av Bifrost, den strålande och otroligt starka regnbågsbron. Alla Asarna vandrade över bron och bosatte sig där. (ibid.)

Epilog
Odin är Asarnas allfader och är den äldste och förnämaste av dem alla. Det finns tolv höga gudar och tolv gudinnor. Allt som hänt det händer under asken Yggdrasils grenar där alla jordens länder ligger. Den asken är den största och förnämaste av alla träd, den är världens axel. Den tornar upp sig över allt som är och dess tre rötter gräver sig ner i Asgård, Jotunheim och Nifelheim och under varje rot finns en källa. (Crossley-Holland 1992)
Odin offrade sitt ena öga för att dricka ur Mimers Brunn i Jotunheim. Där fick han en väldig kunskap och visdom och med den en ännu större törst efter visdom. I Yggdrasils grenar sitter en örn, som heter Hräsvälg och som har en hök vid namn Håbrok som sitter mellan dess ögon. Vid trädets rötter slingrar sig draken Nidhögg , han vaktar även dödsriket Hel som ligger i Nifelheim. Mellan dem kilar ekorren Ratotosk med bud. (Ohlsmarks 1983)

ANALYS & DISKUSSION - Vilka likheter har Asatron med andra religioners skapelseberättelser?
Dessa skapelseberättelser kommer jag att jämföra med Asatron:
• Samerna (Norra Norge, Sverige och Finland)
• Maorierna (Nya Zeeland)
• Taoismen (Kina)
• Kristendomen
Hur världen blir till samt jättar
En sak som jag ser återkomma i flera skapelseberättelser är fenomenet jättar som efter sin död blir jord, berg osv. I Asatron finns frostjätten Ymer som Odin, Vile och Ve dräper och sedan bygger upp världen med hans kropp (se avsnitt 3.1). I Taoismens skapelseberättelse återkommer detta fenomen med jätten Pangu som efter att ha stöttat upp himlavalvet blir trött och lägger sig för att sova:
”…Han lade sig ner på jorden, och nu hade han vuxit i ägget i tusen år och hållit upp himlen i tusen år. Han var så trött att hans sömn blev djupare och djupare och han gled sakta in i döden. Hans kropp och lemmar förvandlades till bergskedjor. Blodet blev till rinnande floder och hans ådror till vägar och stigar. Hans andedräkt blev vinden och hans röst blev åskan…” ( L Stiessel 1995:82)
Man kan också se likheten med att även i Taoismens skapelseberättelse blir jättens blod till vattendrag.
I Samernas skapelseberättelse är det ingen jätte i den bemärkelsen att det är en ”otroligt stor människoliknande varelse” som gudarna skapar världen av, i deras skapelseberättelse är det ett för dem otroligt viktigt djur, närmare bestämt en jätterenko som guden Jubmel slaktar och skapar världen med.
”…och världen byggde han (Jubmel) av sin vackra lilla renko. Benen blev jordens stomme och köttet marken. Ådrorna blev väldiga älvar och håren på renkons kropp blev till oändliga skogar… ” ( L Stiessel 1995:16)
”…Av den lilla renkons huvud gjorde Jubmel himlavalvet som en kupa mellan himlen och jorden…” ( L Stiessel 1995:16)
Även hos Samerna återkommer förvandlingen av det ”gudomliga” blodet som förvandlas till världens vatten. Vidare finns även likheten med Asatrons skapelseberättelse att himlavalvet är skapat av ett huvud.
I Maoriernas skapelseberättelse återkommer fenomenet med att en varelse bildar jorden. Jag vågar inte gå så långt och säga att Moder Jord eller Papatua som hon kallas är en jätte, men hon har vissa likheter med en jätte. Enligt deras skapelseberättelse står det aldrig att hon är en sådan. Hon blir heller inte jorden efter sin död utan lever fortfarande, dock är hon vänd av sina söner för att slippa se sin älskade, Rangi (han blev himlen). (L Stiessel 1995)

De första människorna
Taoismens skapelseberättelse har även vissa likheter med Asatron, och även bibeln och koranen, när det gäller hur människorna kom till. Enligt Asatron skapades de första människorna, Ask och Embla, ur två trädstockar som gudarna skapade till deras avbilder och som urguden Odin blåste liv i. Enligt Taoismen skapade urgudinnan Nüwa de första människorna utav lera och blåste liv i dem.
”…En dag då hon (Nüwa) kom till Gula floden tog hon lera från flodbotten och formade små dockor av leran. I stället för drakstjärt fick dockorna ben, så att de kunde gå upprätt. Sedan blåste Nüwa liv i dockorna och såg till sin förtjusning att de for upp och dansade runt henne...” ( L Stiessel 1995:83)
Detta återkommer även i Maoriernas skapelseberättelse. Där skapar moder Jords son Tane den första kvinnan utan lera från hennes blygd och blåser liv i henne genom hennes näsborrar.
”…På moder Jords egen blygd skulle han finna röd lera, och av den skulle han forma en kvinna , lik gudarna, fick han veta. Tane gick ner på stranden gick ner på stranden och fann den röda leran. Där formade de den första kvinnan med bröst och blygläppar och allt som gör en kvinna till en kvinna. Sedan omfamnade Tane henne och blåste liv i henne genom hennes näsborrar. ” ( L Stiessel 1995:163)

Något som jag märkt när jag läst de olika skapelseberättelser är att vattnet är starkt förknippat med liv och fertilitet. Det är...