Avlopp

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

BERÄTTELSEN OM PROCESSERNA I ETT RENINGSVERK

Allmänt Reningen av vårt avloppsvatten kan delas in i tre olika
stadier. Allteftersom reningen fortgår blir metoderna förav avloppsvattnet
mer och mer sofistikerade. De olika stadierna i reningsprocessen är den
mekaniska, biologiska och den kemiska reningen. Under vårt studiebesök i
Käppalaverket på Lidingö framgick det att området för vattenrening
definitivt inte är stillastående eller händelselöst. I Käppalaverket är det
främst den biologiska reningen som utvecklas vidare och kommer expanderas under nittiotalet. Mer om detta senare. Med tanke på att referat till Käppalaverket förekommer mycket i den fortsatta texten, kan en kort presentation vara på sin plats: 1957 gick nio kommuner i norra
Storstockholm samman och bildade Käppalaförbundet. Avsikten var att lösa den kommunala avloppsfrågan för medlemskommunerna som är Danderyd, Lidingö, Sigtuna, Sollentuna, Solna, Täby, Upplands-Bro, Upplands-Väsby och Vallentuna.

En sex mil lång tunnel sprängdes genom berget. Tunneln går
inordväst - sydöst, och har en höjdskillnad på en meter per kilometer.
Detta innebär att avloppsvattnet transporteras genom självfall hela vägen
till Käppala. På tre ställen utmed tunneln pumpas vattnet upp 20 meter
vardera. Käppalaverket renar ungefär 135 000 kubikmeter avloppsvatten
varje dag, vilket är ca 50 000 000 kubikmeter / år! Detta är dels
avloppsvattnet från ca 350 000 personer, och dels från industrier 0som
motsvarar ca 125 000 personers avloppsvatten. Tack vare rötgasen som
utvinns ur slammet, är verket i princip självförsörjande på värme. Man
säljer överskottet av värme till fjärrvärmenätet i Käppala. Mer om
rötningsprocesserna senare. Observera att inget reningsverk renar
avloppsvattnet till hundra procent! Målet med reningen är att recipienten
själv skall klara av nedbrytningen av de sista föroreningarna. Detta var
ett av skälen till Käppalaverkets placering - omsättningen av organiska
ämnen är relativt hög i dessa vatten. Troligen skulle man alltså bli sjuk
om man drack av vattnet som rinner ut från Käppalaverket.

1. MEKANISK RENING

Den första reningsprocessen med vilken
avloppsvattnet behandlas kallas den mekaniska reningen, eller grovreningen.

När avloppsvattnet kommer till reningsverket innehåller det ibland skräp
som inte är behandlingsbart och som oftast heller inte hör hemma i
avloppsvattnet. I detta första reningssteg skall sådantäp avlägsnas, så att fortsatt behandling av avloppsvattnet inte störs. Den första delen av
reningsmomentet består i att avloppsvattnet får passera ett s. k.
grovgaller, där störreöremål fastnar. Vanligt förekommande föremål som
avlägsnas här är trasor, ciggarrettfimpar, kondomer och olika hygieniska
artiklar. Sådant skräp är inte behandlingsbart och riskerar att störa
reningsprocesserna. Reningsverken uppmanar därför hushållen att inte spola ner dylikt skräp i toaletten. Över huvud taget är hushållen den stora
källan till föroreningar via avloppet. Industrins avlopp - åtminstone i
Stockholmsområdet -kontrolleras nämligen så pass noggrant och med så pass höga kvalitetskrav, att utsläppen till reningsverket kan hållas på en
acceptabel nivå.
Det kan nämnas att toalettpapper inte fastnar i
grovgallret. De strida strömmarna i avloppsledningarna har löser nämligen
upp det mesta av papperet. Enligt processchefen på Käppalaverket, Torsten Palmgren, händer det rätt ofta att underliga föremål fastnar igrovgaller.

Vi blev förevisade allt från pennor till leksaksbilar, som genom årens lopp
fastnat i gallret. Efter att ha passerat grovgallret fortsätter vattnet
genom ett sandfång, där tyngre partiklar såsom kaffesump och sand fastnar.
Det som fastnat i grovgallret och sandfånget avlägsnas och fraktas bort
till soptippen. Föremål som medvetet spolas ner i vasken kan alltså precis
lika gärna kastas i soporna, eftersom de ändå i slutändan hamnar på samma förvaringsplats. Dessutom har reningsverket inga möjligheter till sortering av skräpet.

2. BIOLOGISK RENING
Man i reningsverket försöker åstadkomma, är en process som liknar naturens egna
nedbrytningsprocesser, och som går ut på att bryta ner de organiska
föroreningarna med hjälp av syre och olika mikroorganismer, såsom urdjur, amöbor och olika bakterier. Efter att ha passerat sandfånget fortsätter vattnet in genom en försedimenteringsbassäng, som med sin sandbotten och låga fart möjliggör avlägsnande av tyngre partiklar. Därefter kommer vattnet in i luftningsbassängerna där syre tillsätts, och mikroorganismer i form av aktivt slam. Mikroorganismerna livnärsedan på syret och på de organiska föreningarna. Man låter alltså de syreförbrukande processerna ske i reningsverket, och lämnar recipientens syre till det naturliga kretsloppet.
Äverening Under senare år har utredningar visat att
kväveutsläpp från östersjöländerna skadar Östersjön påtagligt. Riksdagen
har därför beslutat att minska de svenska reningsverkens kväveutsläpp med minst 50 procent. Kvävereningen kräver större volymer och en ökad
syretillförsel för att fungera effektivt, men forskningen göri försöken att
optimera processerna. I princip går kvävereningen till så här: Det mesta
av kvävet kommer till reningsverket i form av urinämne, som vi människor
utsöndrat. Precis som i naturen omvandlas urinämnet först till ammoniak med hjälp av anaeroba bakterier. I luftningsbassängen verkar sedan
nitrifikationsbakterier med att omvandla ammoniaken till nitratföreningar.
Därefter låter man denitrifikationsbakterier omvandla nitraterna till
vanlig kvävgas. Experiment med kväverening sker än så länge bara i en av de sex luftningsbassängerna, men blir troligen fullt utbyggt i och med
utbyggnaden av Käppalaverket. Från luftningsbassängen passerar
avloppsvattnet med låg hastighet genom ett antal sedimenteringsbassänger,
där mikroorganismerna och en del kvarvarande oorganiska föreningar sjunker till botten i form av ett flockigt slam. Merparten av detta slam skickas som returslam tillbaka till luftningsbassängen för att snabba upp den biologiska reningen. Huvuddelen av mikroorganismerna finns dock redan i själva avloppsvattnet. Det blir ett överskott av slam från den biologiska reningen.

Detta överskottsslam behandlas tillsammans med slammet från den
kemiska reningen - se vidare kapitlet om slambehandling och rötslam!
3. KEMISK RENING Huvudsyftet med den kemiska reningen är
att avlägsna de fosforföreningar som finns i avloppsvattnet. Fosfater
återfinns som verksamma substanser i tvättmedel, vilket förklarar den höga
halten av fosfater i avloppsvattnet. Om fosfaterna inte skulle avlägsnas
från avloppsvattnet, skulle det leda till en oönskad gödning av det
vattendrag (recipient), där det renade vattnet släpps ut. Emellertid är den
kemiska reningen i vattenverket så effektiv, att invånare i storstäder (med
reningsverk) faktiskt rekommenderas att använda tvättmedel med fosfater i!
På orterreningsverk skall dock sådana tvättmedel undvikas. Internationellt
sett är det ovanligt med ett kemiskt reningssteg i reningsverken, i de
flesta verk ute i världen nöjersig med den biologiska delen av
reningsprocesserna. I princip renas vattnet genom tillsättning av små
mängder järnsulfat eller aluminiumsulfat. Hos Käppalaverket används
järnsulfat som importeras från Norge. Den första dosen tillsätts redan i
försedimenteringsbassängen. De fosforföreningar som finns i avloppsvattnet
fälls då ut som fasta partiklar. När avloppsvattnet rörs om i en
luftningsbassäng, klumpas dessa utfällda partiklar ihop till flockar.
Avloppsvattnet fortsätter in i en sedimenteringsbassäng, där flockarna på
grund av vattnets låga fart och sin egen tyngd sjunker mot bottnen, där de
samlas upp. Även föreningar som är lättare än vattnet samlas uppe på ytan.
Exempel på sådana är olja och fett, som säkerligen är vanligt förekommande
i avloppsvattnet. Luftningsbassängens tillförsel av syre spelar också en
annan viktig roll än den nyss nämnda - nämligen att motverka dålig lukt!
Skillnaden före och efter luftningsbassängens arbete är faktiskt högst
påtaglig, vilket gruppen fick erfara under vår rundvandring i
reningsverket. En andra dosering järnsulfat tillsätts efter passagen genom
luftningsbassängen, då den biologiska i princip är helt klar, och strax
innan vattnet leds ut i havet. De restprodukter som avskilts i den kemiska
reningen hamnar inte på soptippen. Dessa produkter kallas primärslam och
bearbetas vidare i reningsverket. Se avsnittet om rötslam och
slambehandling! SLAMBEHANDLING - RÖTSLAM De
restprodukter som utvunnits i reningsstegen efter den mekaniska reningen
slängs, som tidigare nämnts, alltså inte bort på soptippen. Dessa ämnen är
mycket näringsrika, och idén är att de skall användas som
"jordförbättringsmedel". Här nedan beskrivs kortfattat hur processen att
utvinna det s.k. rötslammet går: Primärslammet från den kemiska reningen
och det centrifugerade överskottsslammet från den biologiska reningen
samlas ihop och hamnar i en rötkammare. Här bryts delar av slammets
organiska innehåll ner. Processen kallas rötning och pågår under ungefär
tre veckors tid. Temperaturen hålls konstant omkring 35 grader. En
restprodukt vid rötningen är rötgasen, som leds bort från rötkammaren, och
samlas upp i en gasklocka. Rötgasen består till största delen av metan, och
används som bränslekälla i reningsverkets värmepanna. På det här sättet
klarar reningsverket det mesta av sin uppvärmning själva, och verksamheten
är alltså i princip självdriven. Stockholms reningsverk gör till med en
mindre årsvinst på att sälja överskottsvärmen. När rötningsprocessen är
avslutad förvaras rötslammet i en slamtank i väntan på transport bort från
reningsverket. För att denna transport skall underlättas, avvattnas slammet
med hjälp av centrifugering. Volymen på rötslammet har nu sjunkit till
ungefär en tjugondel av dess ursprungliga volym. Konsistensen är
ungefärjord. Ungefär en tiondel av rötslammet används som täckjord på t
ex. soptippar. Resten används som näringstillskott främst på åkermark.
Debatten kring detta förfarande har tidvis gått vild i Sverige. Rötslammet
är visserligen mycket näringsrikt på grund av sitt innehåll av fosfor- och
kväveföreningar, men det innehåller även oroväckande höga mängder av
tungmetaller, främst kadmium. Tungmetallerna kommer till en stor del från
batterier, som bräntså soptippar och som sedan följt med dagvattnet till
reningsverken. En del forskare menar att användande av rötslam som
jordförbättringsmedel kan leda till ett alltför stort kadmiumintag för oss
människor, medan reningsverken menar att rötslammet innehåller en mindre
mängd Cd än böndernas konstgödsel, och att riskerna alltså betydligt
överdrivits.

* * * Det har blivit dags att avsluta den skriftliga
redovisningen av vårt arbete med vatten- och avloppsfrågorna. Jag tänkte
kort sammanfatta några av de åtgärder som varje individ kan vidta, för att
vi skall kunna fortsätta ha ett rent, friskt vatten. Kom ihåg, att en god
vattenförsörjning är en förutsättning för vår höga levnadsstandard! Undvik
att: använda klorbaserade tvätt- och putsmedel. Använd om möjligt såpa i
stället! överdosera disk- och tvättmedel. Mindre doser renar ofta lika
bra! använda insektsgifter i trädgården. Dessa följer med dagvattnet ner i
avloppet! använda miljöfarliga kvicksilvertermometrar. De digitala
alternativen fungerar minst lika bra! På speciell begäran av Torsten
Palmgren ombeds D...