Balkankrigen 1912-1913

8 röster
15221 visningar
uppladdat: 2008-05-18
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1 Inledning
Som avslutande uppgift i gymnasiekursen historia B har jag, likt mina kurskamrater, av handledaren anmodats att genomföra ett fördjupningsarbete i ämnet historia, som opponeras på och redovisas i skriftlig form. Denna anmodan ämnar jag i görligaste mån följa, och resultatet av detta håller nu Ni, kära läsare, i handen.

Ämnet jag har valt att studera är utvecklingen på Balkan från början till det osmanska rikets nedgång och nationalismens framväxt under 1800-talet, fram till Första världskriget, med tonvikten liggande på Balkankrigen 1912-1913. Vad avser nationalismen, kommer jag huvudsakligen att studera den serbiska, emedan det var den som spelade störst roll för utvecklingen på Balkan under denna period samt för tillkomsten av Jugoslavien efter Första världskriget. Jag kommer även att behandla hur de olika nationalistiska idéerna kommer på kollisionskurs med varandra till följd av krig, gränsdragningar, folkförflyttningar osv.
Den främsta anledningen till att jag valt just Balkan och denna tidsepok att studera, är mina intentioner att senare, i kursen historia C, författa ett arbete om Socialistiska federationen Jugoslavien och dess sammanbrott under 1900-talet. Tidsavståndet mellan fredsavtalet i Bukarest efter det andra Balkankriget 1913 och det albanska upproret i Kosovo 1996-1999 kan tyckas långt, men, som Sanimir Rešić skriver i sin bok En historia om Balkan, ”på Balkan är det kollektiva minnet långt” , och avstyckningen av Kosovo från Albanien 1913 får än idag stora konsekvenser – alltså kommer jag att ha nytta av den kunskap jag inhämtar under detta arbete även när jag sedan studerar Jugoslavien.

Östeuropas och slavernas historia, kultur, etc, och huvudsakligen då Balkanfolkens, är ett ämne som länge fascinerat mig, mycket på grund av att ämnet på något sätt är höljt i en slags mystik. I dagens svenska samhälle träffar man dagligen på människor som har sina rötter i det forna Jugoslavien, men samtidigt vet man mycket lite, om ens något, om deras historia. Mer än en tredjedel av Europas befolkning är slaver, men deras historia behandlas ändå styvmoderligt i västeuropeiska historieböcker (om man bortser från den rena facklitteraturen i ämnet) – den förmoderna historian om en tredjedel av Europas befolkning får, i den kursbok min grupp använt sig av i historia B, inte mer utrymme än en åttondels sida.
Kort sagt är Balkans historia något som man inte vet så mycket om, och som därför väcker nyfikenhet och fascination hos mig.

1.1 Forskningsläget
Många forskare är idag överens om att Balkanfrågan spelade en viktig roll i upptakten till Första världskriget, och att skotten i Sarajevo var den utlösande faktorn för kriget. Däremot lyfts oftast i historieböckerna huvudsakligen maktkampen mellan de stora makterna i Europa (Ryssland, Tyskland, Österrike-Ungern, Frankrike och Storbritannien) fram, och inte mycket förtäljs om vad som hände på Balkan fram till tronföljarparsmordet i Sarajevo 1914.

Går man närmre inpå det hela och tittar på facklitteraturen, är det främst två verk som anses som riktigt stora auktoriteter på ämnet: Dennis Hupchicks The Balkans - from Constantinople to the fall of communism och André Gerymolatos’ The Balkan Wars. Den förra tjänar snarare som ett uppslagsverk för Balkans historia, och Balkankrigen är endast en liten del av all fakta som finns samlad i den. Gerymolatos bok ger mycket bakgrundsinformation till krigen, och beskriver dem dessutom relativt ingående. Förutom dessa två har Tim Judah också gett ut en bok, The Serbs, som delvis berör den tidsperiod jag inriktat mig på, men i huvudsak är en skildring av det serbiska folkets historia.
Vad beträffar litteratur på svenska, är Sanimir Rešićs En historia om Balkan och Arvid Fredborgs Serber och kroater i historien i princip de enda som finns att tillgå. Rešićs bok anses av kännare jag varit i kontakt med vara det närmaste man kan komma en sammanfattning av Hupchicks och Gerymolatos’ respektive böcker.
1.2 Syfte och frågeställning
För att kunna förstå den roll Balkankrigen spelar i Balkans historia, har jag valt att inleda denna uppsats med att, så kortfattat som möjligt utan att utelämna vitala fakta, beskriva Balkan från och med osmanernas erövring av Balkanländerna till och med det som av engelskspråkiga forskare försetts med termen ”the decline and modernisation of the Ottoman Empire” (direkt översatt ungefär ”försvagandet och moderniserandet av det osmanska väldet”). Därefter har jag inriktat mig på att försöka skapa en bild av den turbulenta utvecklingen, nationalismens framväxt och osmanernas tillbakadragande under 1800-talet. Allt detta kulminerar i Balkankrigen, som, vilket rubriken på uppsatsen antyder, är huvudämnet för mitt arbete.
Vad gäller själva krigen, och frederna som därpå följde har jag försökt konkretisera det jag söker ta reda på, genom att ställa upp följande frågeställningar:
- Vilka var de bakomliggande orsakerna till krigsutbrotten 1912 och 1913?
- Vilka blev konsekvenserna av Balkankrigen?
- Vilken nation dominerade Balkan under olika perioder från 1800-talet och framåt?
- Vilken påverkan har Balkankrigen haft på regionen i modern tid?
Avslutningsvis kommer jag att försöka mig på att göra en kort jämförelse av Serbiens och Tysklands respektive utrikespolitiska strävanden runt sekelskiftet, samt Tysklands på 1930-talet och under det andra världskriget. Kanske var de mer lika varandra än vad man tror.
2 Balkan under det Osmanska riket
År 1389 besegrades den serbiske prinsen Lazar av sultan Murat I:s styrkor i det legendariska slaget vid Kosovo Polje i nuvarande Kosovo. Med Lazar (som för övrigt helgonförklarats av serbisk-ortodoxa kyrkan och är en stor nationalhjälte) stupade även större delen av den serbiska krigaradeln, vilket förenklade den osmanska expansionen norrut på Balkan och mot Europa. År 1606, när det osmanska väldet stod på sin höjdpunkt, kontrollerades hela Balkan förutom nuvarande Slovenien och Rumänien av den osmanske sultanen. Invånarna i de erövrade provinserna behandlades förhållandevis väl, i enlighet med den förste sultanen Osmans religiöst och etniskt toleranta politik , men med tiden, när inga nya erövringar gjordes, började osmanska soldater förgripa sig på lokalbefolkningen, något som ledde till ett antal mindre uppror.
Ironiskt nog blev freden med Österrike-Ungern och stabiliserandet av gränsen början till det osmanska rikets förfall, då det var ett imperium som i princip var baserat på att dess enorma armé hade något att sysselsätta sig med. När krigandet upphörde, tvingades hundratusentals soldater i arbetslöshet, och gjorde uppror mot sultanen. Riket försvagades kraftigt, och Österrike lyckades år 1686 återta Budapest, som varit i osmanernas händer i 145 år. Genom en rad segrar för olika europeiska fältherrar trängdes osmanerna allt längre söderut på Balkanhalvön. År 1716 fick den osmanska dominansen på Balkan uppleva ett rejält bakslag, när prins Eugen av Savojen i slaget vid Petrovaradin nästintill förintade den osmanska hären. I enlighet med det därpå följande avtalet, fick Österrike-Ungern nuvarande Slovenien, Kroatien, Vojvodina samt den nordligaste delen av Serbien, innehållandes Belgrad, längs gränsen mot det osmanska riket. Sådana var också gränserna när det nittonde århundradet efter Kristi födelse tog sin början.
3 Balkan under 1800-talet
Balkan kom under 1800-talet att präglas av oro, när nationer försökte göra sig fria från det allt svagare osmanska riket. I nuvarande Serbien och Montenegro hade serbiska nationalister länge propagerat för en självständig serbisk stat, något som ställdes på sin spets år 1804 när serbiska konspiratörer upptäcktes av osmanska janitsjarer och avrättades. Reaktionen på avrättningarna blev en enorm folkresning mot det osmanska styret i Serbien och Montenegro, som varade i nio år och innefattade utropandet av en självständig serbisk stat med egen regering, men upproret slogs brutalt ner av osmanska styrkor år 1813. Trots detta var det inte helt verkningslöst, och resulterade i ett nytt uppror två år senare, som ledde till att en självständig serbisk stat, Kneževina Srbija, upprättades. ,
Serbernas exempel följdes sedan av Grekland (1821), Bulgarien (1876), Rumänien (1877) och Albanien (1911).
3.1 Skapandet av nationalstater
I takt med att osmanernas ställning försvagades betydligt under den andra hälften av århundradet, insåg allt fler av Balkans folk att de hade möjligheten att bilda egna nationalstater. Emellertid blev det inte riktigt som de hade tänkt sig, då de europeiska stormakterna, som alltid var involverade när nya gränsdragningar skulle göras på Balkan, inte tog hänsyn till de olika folkens uppfattningar om var just deras nations gränser skulle gå. Under det osmanska styret hade det dessutom skett flera folkförflyttningar på Balkan, som hade spridit ut olika folkgrupper på olika platser, vilket komplicerade saken ytterligare.
Dessutom ställde de nya staterna territoriella krav på delar av det som fortfarande var en del av det osmanska riket, vilket främst irriterade Frankrike, Österrike-Ungern och Storbritannien, vilka hade lånat ut ofantliga summor pengar till osmanerna och ogärna ville se dem gå förlorade i ett osmanskt sammanbrott till följd av markövertagande från de nya staterna på Balkan.
Ännu mer komplicerat blev det, då dessa nya nationalstater dessutom började ställa krav på varandras territorium, eftersom befolkningen var utspridd över så många områden. Serbien ville ha Kosovo, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och de serbiskdominerade områdena i Kroatien; Rumänien ville ha Transsylvanien; Grekland ville också ha Makedonien, och dessutom Anatolien och Kreta; Bulgarien ville även de ha Makedonien, samt en bit av Rumänien.
För att kunna få igenom sina krav (både på osmanerna och de omkringliggande nya nationalstaterna), insåg dessa stater att de var tvungna att alliera sig med en stormakt, vilket antingen krävde någon form av byteshandel, eller erbjudande om en framtida strategisk plats. Det senare passade Bulgarien, som tidigare hade stått utanför den ryska intressesfären, men nu blev högintressant tack vare sitt gynnsamma läge vid Svarta havet. Serbien hade tidigare varit föremål för expansiv rysk diplomati, men när de västeuropeiska stormakterna mot slutet av 1800-talet började intressera sig för Balkan, kunde man ignorera ryssarnas krav och istället närma sig Frankrike och Storbritannien.
3.2 Osmanska riket och nationerna på Balkan
Det starka rike som osmanerna under hundratals år byggt upp, började under 1800-talet att lösas upp, när stater, som t ex Serbien, gjorde sig fria.
Från början försökte osmanerna skapa ett religionsneutralt samhälle i de erövrade områdena (kristna och muslimer skulle ha samma rättigheter). Emellertid tvingade den stora utlandsskulden sultanen att ta ut högre skatter, vilket tillsammans med dåliga skördar ledde till svår hungersnöd, något som väckte ett missnöje hos bönderna i Bosnien-Hercegovina, som i huvudsak tillhörde den kristna befolkningen. Muslimerna i landet tillhörde den landägande adeln, och drabbades därför inte lika hårt. För att stävja missnöjet införde osmanerna en rad reformer för att förbättra de kristnas situation (på bekostnad av muslimerna), men dessa fick rakt motsatt effekt hos den muslimska befolkningen, som revolterade och tvingades nedslås genom dyra militärinsatser, som krävde ett ännu högre skattetryck. Man hade nu försatt sig i en ond cirkel, vilket ledde till att först muslimerna, och sedan även de kristna bönderna, i provinsen gjorde uppror år 1875. Detta uppror blev början till ”den stora krisen i öst”.
3.2.1 “Den stora krisen i öst” och det rysk-turkiska kriget
Upproren i Bosnien-Hercegovina följdes av liknande revolter på andra ställen på Balkan, något som alltså av historiker kollektivt har kallats ”den stora krisen i öst”.
Stormakterna kände inledningsvis att de borde hålla sig utanför oroligheterna, men Ryssland hade utsett sig till alla slaviska nationers beskyddare (inte helt olikt hur Sovjetunionen knappt hundra år senare agerade i Ungern och Tjeckoslovakien), och kände sig tvungna att intervenera, vilket man som allierad med Bulgarien gjorde. Ryssland hade naturligtvis egna intressen: genom att hjälpa Bulgarien fick man tillgång till landområden i anslutning till Medelhavet. Västmakterna såg ryssarnas framgångar som ett hot, och gick därför in på osmanernas sida och lyckades begränsa de ryska framgångarna något.
3.2.2 San Stefano och Berlin
Som konsekvens av Rysslands och dess allierades framgångar, arbetades i bulgariska San Stefano 1878 fram ett fredsföredrag, vilket innebar att det Osmanska riket fick betala ett digert skadestånd och avträda delar av Armenien och Dobrudža till Ryssland, erkände Rumänien, Serbien och Montenegro som självständiga stater och Bulgarien som ett självstyrande furstendöme, och utlovade reformer i Bosnien-Hercegovina.10, ,
Den 13 juni till 13 juli samma år sammankallades en kongress i Berlin, för att följa upp San Stefano-avtalet. Vid kongressen antogs 64 artiklar, men de viktigaste konsekvenserna för Balkan blev att Österrike-Ungern fick mandat att ”besätta och förvalta” Bosnien-Hercegovina och att Bulgarien delades i en självständig och en under den osmanske sultanen lydande del. Alltså hade bulgarerna fortfarande all anledning att vilja inleda en väpnad konflikt mot osmanerna.10,
3.3 Serbien
Redan år 1844 presenterade den serbiske utrikesministern Ilija Garašanin ”den storserbiska idén”. Denna går kortfattat ut på att stormakterna (i detta fall Österrike-Ungern och det Osmanska riket) skall fördrivas från Balkan och Serbien dominera halvön. Bosnienserberna blir under mitten av århundradet förtrupper till den tänkta serbiska expansionen norrut och tar under revolten 1875 tillvara de storserbiska intressena.
År 1881, när Serbien erkänts som självständigt, bildar Nikola Pašić det ”Radikala partiet”, Narodna radikalna stranka, för att verka i Garašanins anda. Pašić tvingades emellertid i landsflykt av den Österrikevänlige kungen Milan Obrenović under 1880-talet, och missnöjet med kungen växer så pass att han 1889 tvingas abdikera. Hans efterträdare, sonen Aleksandar, blir ännu mer impopulär, och mördas tillsammans med sin hustru av konspiratörer, ledda av överste Dragutin ”Apis” Dimitrijević, från den serbiska militären i juni 1903. Dessa insätter istället Petar Karađorđević på tronen. Karađorđević förespråkar en neutral politik gentemot Österrike, men Nikola Pašić, som nu återvänt, vill fortsätta på den storserbiska linjen. Pašić får tills slut sin vilja igenom, och Serbien bryter med Österrike och ingår en allians mot Bulgarien, som man tror skall kunna hindra en eventuell österrikisk expansion, något som även ligger i Rysslands intresse.
Det fanns emellertid en tvist mellan de båda allierade: Makedonien. Båda gör inledningsvis anspråk på det, men Serbien kompromissar fram ett förslag om en delning i en serbisk och en bulgarisk del. Bulgarerna vill dock se ett autonomt Makedonien (vilket skulle underlätta Bulgariens planerade erövrande av det), men går till slut med på serbernas kompromissförslag, förvissade om att genom en allians med Serbien kunna ockupera Makedonien i ett krig med det Osmanska riket.
4 Det första Balkankriget
För att kunna mäkta med ett krig mot det Osmanska riket bildade Bulgarien och Serbien 1911 en allians tillsammans med Montenegro (vars befolkning till övervägande delen bestod av serber) och Grekland: Balkanligan. Alliansen hölls hemlig ända fram till krigsutbrottet, för att inte väcka misstankar hos vare sig det Osmanska riket eller Österrike-Ungern, men Ryssland, i egenskap av ”slavernas beskyddare”, hölls informerat hela tiden. Balkanligan såg samtidigt hur försvagat det Osmanska riket verkligen blivit, när det besegrades av Italien i Libyen, och insåg att det nu var rätt tid att slå tillbaka turkarna en gång för alla.
4.1 Kriget
Det första Balkankriget inleddes den 25 september 1912, när Montenegro som första stat i Balkanligan förklarade krig mot det Osmanska riket.18 Därefter ställer de övriga medlemmarna i Balkanligan en serie krav på landavträdelser från osmanskt håll, som osmanerna naturligtvis inte kan gå med på, och kriget är ett faktum. 18
4.1.1 Krigsplaner
De allierade hade inte gjort upp någon formell, gemensam krigsplan, förutom Serbien och Montenegro, som skulle samarbeta vid intagandet av Novi Pazar, en stad i nuvarande södra Serbien av stor strategisk betydelse då Österrike-Ungern uttryckt planer på att bygga en järnväg via den till Mitrovica för att upprätta en förbindelse till det Osmanska riket. Kriget var alltså egentligen fyra olika krig, som utkämpades av olika stater, men mot samma fiende, samtidigt.
Den osmanska krigsplanen var baserad på att transportera sin ”elitarmé” från Syrien till Balkan för att kunna bygga upp ett starkt försvar, men den gick i stöpet då grekiska marinoperationer satte stopp för överskeppandet av soldater. Istället fick osmanerna klara sig med de reguljära arméer som fanns i området, men dessa visade sig hålla låg kvalitet.
4.1.2 Striderna
Kriget utkämpades huvudsakligen på två fronter: i Thrakien på sydöstra Balkan, och i Makedonien i väst. På båda fronter var osmanerna numerärt underlägsna: i öst mobiliserades 200 000 bulgarer mot 115 000 turkar och i väst uppgick de allierades styrkor till 273 000, mot osmanernas 175 000.
Montenegro fokuserade sina insatser mot Shkodra i norra Albanien, och Novi Pazar, där man assisterades av serberna. Bulgarien attackerade östra Thrakien, och stoppades inte förrän vid Chataldjalinjen, hotfullt nära Konstantinopel. Serbien anföll Makedonien norrifrån, med insatser mot Skopje och Bitola, varefter man sammanstrålade med den grekiska armén, som anfallit Makedonien från Thessalien och dessutom befriat Thessaloniki, och tågade mot Adriatiska havet för att erövra viktiga hamnstäder. Den grekiska flottan störde samtidigt osmanska försök att mobilisera marinen för en insats mot Balkan, vilket fick till följd att det Osmanska rikets sjöstridskrafter stannade i hamn under i princip hela kriget, och Grekland i lugn och ro kunde befria ö efter ö ockuperad av osmanerna. Efter en vapenvila med Bulgarien, Serbien och Montenegro, försökte den osmanska flottan två gånger ta sig ut ur det sund där den hade sin bas, men besegrades båda gångerna av den grekiska, vid Eller och Lemnos. I januari beslutade osmanerna att fortsätta kriget, men fienden var dem övermäktig, och när bulgarerna tog Adrianopel och grekerna Ioannina insåg de att kriget var förlorat, och slöt en vapenvila den 16 april 1913. Därefter begav sig delegater från de inblandade länderna till London, för att förhandla fram ett fredsavtal.
4.2 Konsekvenser av det första Balkankriget
Konsekvenserna av detta första Balkankrig blev i korta drag att ”den första stormakten” på Balkan, det Osmanska riket, försvagades och ersattes av Bulgarien (”den andra stormakten”) som dominant på Balkan. Denna bulgariska dominans skulle dock komma att bli kortvarig.

4.2.1 Londonavtalet
Den tredje december 1912 samlades så representanter för de allierade i Balkanligan samt det Osmanska riket i London. De förra ställde hårda krav på osmanerna: alla turkiska besittningar i Europa utom Albanien skulle ges upp, likaså Kreta och alla öar i Egeiska havet. Speciellt hårt drev Bulgarien frågan om ett överlämnande av Adrianopel. De osmanska representanterna var till en början tveksamma, men gav till slut med sig. Då hände något som stjälpte hela konferensen: Enver Bey gjorde revolution och tog makten i det osmanska riket, vilket fick till följd att man inte såg någon mening med att fortsätta och konferensen avbröts.
Inte förrän i maj 1913 träffades de inblandade parterna igen för att diskutera villkoren i fredsavtalet, och då hade bulgarerna (assisterade av serberna) redan intagit Adrianopel. Avtalet som nu togs fram missgynnade kraftigt serberna, och gjorde Bulgarien till den dominerande makten på Balkan, då Serbien fråntogs sina erövringar i Makedonien och fick se de kustområden man erövrat tillfalla det nybildade Albanien. Sammanfattat i fyra punkter såg avtalet ut så här : Albanien blev självständigt och Serbien, Grekland och Montenegro tvingades dra tillbaka sina styrkor; Novi Pazar delades mellan Serbien och Montenegro; Bulgarien övertog norra Thrakien; inget beslut togs om Makedonien, emedan Serbien, Grekland och Bulgarien var oense om hur landet skulle delas upp.
5 Det andra Balkankriget
Upprinnelsen till det andra Balkankriget blev meningsskiljaktigheter mellan Bulgarien och Grekland om hur södra Makedonien skulle förvaltas. Grekerna anade att bulgarerna troligtvis skulle försöka ta det grekiska Makedonien med våld om ingen diplomatisk lösning nåddes. De ingick därför en allians med Serbien, vars relationer till Bulgarien också började bli ansträngda. Denna allians riktades mot såväl Bulgarien som Österrike-Ungern.
5.1 Kriget
Serbien fortsatte att iakttaga en defensiv hållning gentemot Bulgarien, men behöll av historiska och demografiska skäl sina erövringar i Makedonien, vilket var ett brott mot set serbisk-bulgariska avtalet, och fick till följd att Bulgarien den 17 juni 1913 anföll serberna i Gevgelija och grekerna i Nigrita.
Grekerna var bulgarerna numerärt överlägsna, och besegrade dem först vid Kilkis-Lahanas, för att därefter dela upp armén i två. Den första delen tågade österut och ockuperade allt område öster om floden Mesta, medan den andra avancerade norrut längs Strumafloden och besegrade två gånger den bulgariska armén, innan den själv blev besegrad. Trots segern i fältslaget mot grekerna begärde Bulgarien en vapenvila, då man såg hotet från Rumänien i norr och från det Osmanska riket i söder, som skulle kunna anfalla Bulgarien när armén var upptagen med att slåss mot serberna och grekerna. Likväl anföll såväl turkarna som rumänerna Bulgarien, och de förra lyckades till och med återerövra Adrianopel och östra Thrakien.
5.2 Konsekvenser av det andra Balkankriget
Det andra Balkankriget, som kom att bli den sista stora konflikten på Balkan före Första världskrigets utbrott, innebär återigen att gränserna på den oroliga halvön ritades om. Men framförallt innebar det att en ny balkansk stormakt var på väg att skapas: Serbien.
5.2.1 Bukarestavtalet
Bukarestavtalet undertecknades den 10 augusti 1913 av delegater från Serbien, Montenegro, Grekland, Rumänien och förloraren Bulgarien. Avtalet innebar att:
- Bulgarien avträdde norra Dobrudzja till Rumänien.
- Serbien expanderade, och omfattade nu centrala Makedonien, Kosovo och Novi Pazar. Detta innebar en ökning av Serbiens territorial med över 80%, eller 15 241 engelska kvadratmil.25,
- Även Grekland gjorde stora territorialvinster, främst i den grekiska övärlden, och tog formellt över Kreta den 14 december.26
- Mycket av det Bulgarien erövrat under det första kriget föll dem ur händerna, men jämfört med innan Balkankrigen hade territoriet ökat med 9 633 engelska kvadratmil. 25,
5.2.2 Prolog till det första världskriget
Österrike-Ungern oroades av Serbiens snabba expansion, och såg däri ett hinder att dominera Balkan. Dessutom visade serberna att ett slaviskt folk kunde göra sig fria från en stormakt, något som mäkta imponerade på de sydslaver som befolkade dubbelmonarkin.
För att kunna förklara krig mot Serbien behövde dock Österrike-Ungern en förevändning att göra så, något det fick i juni 1914, när Gavrilo Princip på order av organisationen Ujedinjenje ili smrt mördade det österrikiska tronföljarparet i Sarajevo. Den som beordrade dådet var ingen mindre än Dragutin ”Apis” Dimitrijević, ledaren för konspiratörerna som mördade kung Aleksandar Obrenović lite mer än tio år tidigare.
6 Serbien och Tyskland
I dessa två länder kan man, trots deras tämligen skilda geografiska lägen, se en del likheter i utvecklingen vid tiden för Första världskriget, men även en del skillnader.
- Båda länderna hade nyligen (under 1800-talet) uppstått som stater för första gången på väldigt länge, Tyskland genom ett enande av de tyska staterna och Serbien alltså genom upproret mot det Osmanska riket.
- Båda hade före Första världskriget gjort stora landvinningar, Tyskland i Fransk-tyska kriget 1871 och Serbien i Balkankrigen 1913-1914, och insåg sin potential som framtida stormakt, om än på olika plan (Tyskland i världen och Serbien på Balkan). Därför låg ett krig i bådas intresse, såväl som i Österrike-Ungerns (som även de ville dominera Balkan).
- Såväl Serbien som Tyskland använde nationalstatsprincipen för att motivera annektioner av grannländer. I Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro, Kosovo, Makedonien och Vojvodina fanns etniska serber, vilket i serbiska ögon tjänade som argument för ett serbiskt övertagande. Nazityskland använde i slutet av 1930-talet samma resonemang, när man annekterade Österrike, Sudetlandet (i Böhmen) och västra Polen (inte minst den polska korridoren), länder/områden med stor tysk befolkning.
- Det Andra världskriget var till viss del ett försök till hämnd från Tysklands sida för de orätter man ansåg sig ha utsatts för vid Versaillesfreden. På nästan samma sätt var fälttåget mot osmanerna i Kosovo för serbisk del mycket av en hämnd för slaget vid Kosovo Polje, då osmanerna besegrade serberna och erövrade Kosovo. Visserligen finns det en viss tidsskillnad, men det kollektiva serbiska minnet är erkänt långt – soldaterna lär år 1912 ha ropat till turkarna att det var ”dags att betala för 1389”.
7 Sammanfattning och slutsatser
Jag anser mig i och med författandet av denna uppsats ha fått fördjupade kunskaper i Balkans historia och vad den långa osmanska ockupationen har betytt för länderna där. Denna kunskap värderar jag högt, emedan den kommer att ha stor betydelse för mina framtida studier av Balkans historia.
7.1 Frågeställningar
I inledningen av arbetet delade jag upp uppsatsens syfte i tre frågeställningar, samt en ”jämförelsedel”. Frågeställningarna kommer nedan att behandlas var och en för sig.
7.1.1 Vilka var de bakomliggande orsakerna till krigsutbrotten?
Orsakerna till det första Balkankriget står att finna i den osmanska ockupationen av Balkan, som sträckte sig så långt tillbaka i tiden som till år 1389, då serberna kuvades. Under hela ockupationstiden låg ett visst motstånd mot det osmanska styret i luften, inte minst i Serbien. Den osmanska stagnationen från 1700-talet och framåt öppnade för nationalistiska strömningar i Balkanländerna. Ju svagare det Osmanska riket blev, desto starkare blev viljan bland folken på Balkan att göra sig fria, och när det strax efter sekelskiftet var som allra svagast, bestämde man sig för att det var dags, och på så vis utbröt det första Balkankriget.
Det andra kriget var på sätt och vis (åtminstone för serbisk del) en fortsättning på det första, även om fienden var en annan: man ville helt enkelt lägga under sig ännu större landområden. Tvisten om Makedonien blev den som stod i centrum under det andra Balkankriget, något som i mångt och mycket berodde på den bulgariska oviljan att dela landet med sina allierade i Balkanligan.
7.1.2 Vilka blev konsekvenserna av Balkankrigen?
Konsekvensen av det första Balkankriget blev att delmål ett i strävan för ett Storserbien uppfylldes: osmanerna fördrevs. Utan en klart dominerande stormakt, skulle det bli enklare för serberna att förverkliga sina drömmar. Bulgarernas strävan för ett bulgariskt Makedonien såg också ut att vara på väg att bära frukt. Kort sagt kan man säga att Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien i och med det första Balkankriget definitivt befäste sitt oberoende – osmanerna skulle aldrig mer kunna kuva dem. Den kanske största vinnaren i det första kriget blev Bulgarien, som gjorde stora landvinningar, och dessutom trodde sig kunna annektera hela Makedonien.
Konsekvenserna av det andra kriget var huvudsakligen att en ny maktfördelning skapades på Balkan. Serbien kom att bli den stora vinnaren, dessutom med bäst förutsättningar att tjäna på det kommande världskriget. Bulgarien fick se sitt territorium reduceras jämfört med efter det första kriget, mycket på grund av den serbiska expansionen i Makedonien. Dessutom innebar kriget att Österrike-Ungerns planer på att dominera Balkan sågs som mer och mer optimistiska, när det visade sig att Serbien var starkare än man trott. De jugoslaver (sydslaver) som var bosatta inom det österrikisk-ungerska riket såg dessutom i Serbien en förebild, något som skulle kunna bidra till resningar mot dubbelmonarkin när världskriget väl kom.
7.1.3 Vilken nation dominerade Balkan under olika perioder?
Med utgång från de kunskaper jag genom mitt arbete har inhämtat, anser jag mig kunna dela in Balkans post-medeltida historia i tre perioder, utifrån hur maktfördelningen på halvön har sett ut genom historien.
- Period ett: Under det Osmanska riket 1389 – 1878. Börjar med slaget vid Kosovo Polje och slutar med freden i San Stefano, när Rumäniens, Serbiens, Montenegros och Bulgariens självständighet erkänns.
- Period två: Relativt jämnt fördelad maktbalans 1878 – 1913. Från och med San Stefano-freden till slutet av det andra Balkankriget rådde en balans i inflytande mellan de olika staterna på Balkan, i och med de inrikes problemen i det Osmanska riket och dess försvagande i det rysk-turkiska kriget. Bulgarien sågs, mycket tack vare de nära relationerna med Ryssland, ut att kunna bli den framtida dominanten på Balkan.
- Period tre: Serbisk dominans 1913 – 1995. Serbien blev den stora vinnaren i Balkankrigen och fortsatte sin expansion. Visserligen erövrades hela Serbien av centralmakterna under Första världskriget, men serberna slog, stödda av sina allierade, tillbaka bulgarer, österrikare och tyskar. Efter kriget bildades Jugoslavien, vilket i praktiken innebar Storserbien, och dess dominans bestod ända till 1995, när Daytonavtalet undertecknades och Bosnien-Hercegovinas och Kroatien blev självständiga.
- Period fyra: Den fjärde perioden i Balkans historia håller just nu på att skapas. När Kosovofrågan lösts, kan man på allvar börja tala om en fjärde period. Denna innebär bland annat att Balkanstaterna närmar sig EU, och att ingen stat längre dominerar halvön som vi sett det Osmanska riket och Serbien göra tidigare.
7.1.4 Vilken påverkan har Balkankrigen haft på regionen i modern tid?
De större konflikterna involverande Serbien under tiden för Balkankrigen, det vill säga mot först det Osmanska riket och senare Bulgarien, har inte spelat någon större roll för de konflikter som ägde rum under 1990-talet och fortfarande i viss mån pågår. Istället är det till stor del den uråldriga konflikten mellan kristna och muslimer på centrala och västra Balkan som har satt sina spår. Enligt den traditionella serbiska historiesynen, är folkgruppen bosniaker ursprungligen serber, som under det osmanska riket mer eller mindre under tvång kon-verterade till islam. Av denna anledning har många serber genom historien sett bosniakerna som förrädare och fiender, och i nedsättande tal är det inte ovanligt att bosniakerna av serberna benämns ”turkar”. Detta ligger till stor del till grund för den grymhet serberna for fram med under Bosnienkriget. I den bosniska nationalförsamlingen använde dessutom den Bosnienserbiske ledaren Radovan Karadžić begreppet ”turkar” när han föraktfullt talade om den bosniakiska befolkningen i Bosnien-Hercegovina – något som bekräftar vissa serbers åsikt om bosniakerna som förrädare av det serbiska folket till det Osmanska riket.
Även i Kosovofrågan anas konflikten mellan kristna (serber) och muslimer (albaner) än idag, kanske tydligare än någonsin. Då serberna anser sig ha sin historiska vagga i Kosovo, är provinsen mycket viktig för dem. Trots detta är en idag övervägande majoritet (88% ) av befolkningen albaner. Detta gör frågan oerhört käns...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Balkankrigen 1912-1913

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2008-05-18]   Balkankrigen 1912-1913
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9932 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×