Behandling av missbrukande mammor med svårigheter att förstå sina barns anknytningsbehov

I våra studier av kurslitteraturen blev vår grupp intresserad av Ainsworths och Bowlbys psykodynamiska teorier om säkra och osäkra anknytningar (Broberg et al, 2006:186-194). Vi läste att spädbarn kan utveckla olika beteendemönster beroende på hur säker eller trygg deras anknytning var till sina vårdnadshavare i den tidiga uppväxten. Detta ledde till att vi blev intresserade av hur en osäker anknytning kan uppstå, och vilka risk-, och miljöfaktorer som kan bidra till det. Därför begränsade vi vårt problemområde till mammor med vissa former av missbruksproblematik. Syftet var att undersöka om en mammas missbruksförhållande kan leda till en osäker anknytning till sitt barn, samt hur detta kan behandlas, åtgärdas eller förebyggas med stöd i anknytningsteoretiska metoder. Begreppet missbruk gäller då okontrollerad konsumtion av beroendeframkallande substanser.

Ainsworth beskriver anknytningsteori som ett system mellan barnet och föräldern, där barnet kan använda sig av sin förälder som en ’trygg bas’ och en ’säker hamn’ (Broberg et al, 2006:165). Detta innebär att barnet utvecklar ett förhållande till sin anknytningsperson där det kan lita på personen och finna trygghet hos denne. Barnet kan då använda sig av föräldern som utgångspunkt för utforskande av nya erfarenheter, samt som skyddande tillflyktsort ifall barnet känner sig osäker eller hotad av en främmande situation. Den unge kan då bedöma förälderns beteende och reaktioner till situationen för att kunna förstå hur den nya erfarenheten ska tolkas. Om ett barn exempelvis är rädd för en stor hund, kan det söka skydd hos föräldern som i sin tur med ett leende samt med tryggande ord försöker få barnet att förstå att hunden inte utgör en fara. På så vis kan barnet använda sig av föräldern som en säkerhet i sitt eget lärande. Om barnet kan lita på att föräldern är lyhörd och förutsebar i respons på barnets anknytningsbehov utvecklar det successivt en alltmer trygg anknytning till sin förälder, och har även lättare i det senare livet att skapa relationer till andra människor (Smedler & Drake, 2006:46-47). Vidare utvecklade Ainsworth en teori om olika anknytningsmönster för att kategorisera barn med olika grader av säkra anknytningar (Broberg et al, 2006:189; Hwang & Nilsson, 2003:137). En trygg anknytning kan yttras genom att barnet efter en tidsbestämd separation från föräldern vänder sig till denne vid återvändningen, vilket signalerar att barnet har ett behov av att föräldern finns där som trygghet. En otrygg undvikande anknytning kan visa sig genom att barnet undviker ögonkontakt med föräldern vid återvändningen, som kan tolkas som att barnet blev rädd av separationen, men inte vill visa ängslan för föräldern för att inte riskera att bli lämnad ensam igen. Det otrygga ambivalenta mönstret innebär att barnet inte känner sig trygg och lugnad vid förälderns återvändning, vilket kan representeras genom att barnet blir irriterad, frustrerad och gnällig. Detta är ofta ett tecken för att barnet lever i familjeförhållanden där det inte alltid kan förvänta sig att föräldern finns tillgänglig för att besvara barnets närhets- och trygghetsbehov. Teorin om den desorganiserade anknytningen utvecklades senare, och beskriver hur barnet på grund av en bristfällig anknytning inte lyckats utveckla någon strategi för hur det kan få sina anknytningsbehov tillfredställda. Därför kan det bete sig ’onormalt’ genom att exempelvis stanna mitt i rörelsen eller dunka med huvudet i väggen etc.

I samband med vår valda målgrupp kan dessa teorier användas för att undersöka frågan om mammor med missbruksproblematik kan riskera att deras barn utvecklar en osäker anknytning till dem. I en forskningsstudie kring behandling av mammor med drogmissbruk beskrivs det att mammor med sådan problematik löper i dubbelt så hög risk att få sina barn omhändertagna av socialtjänsten än mammor som inte är drogmissbrukande (Suchman et al, 2010:483-485). Detta eftersom barnen befaras att försummas av sina föräldrar då de bland annat är oförmögna att skapa en trygg anknytning till sina föräldrar, uppvisar en bristande reaktionsförmåga, utvecklar anpassningssvårigheter eller visar en stor efterhängsenhet till sina föräldrar. Det beskrivs även att andra studier påvisar att drogmissbrukande mammor ofta själva har haft osäkra anknytningar till sina egna mammor. Detta kan således bidra till att mammorna har svårt att själva ta in föräldrarollen, uppmärksamma barnens signaler om anknytningsbehov, och i sin tur ge sina barn den tryggande närheten de behöver (Hårsman,1997:25). Sett från ett psykoanalytiskt perspektiv kan mammornas försummande beteende även förklaras genom att försvarsmekanismer som förnekelse och bortträngning aktiveras inom dem när de kommer ihåg plågsamma minnen från sin egen barndom då de inte fick sina känslomässiga behov tillfredställda. För att slippa den psykologiska stressen väljer de då att hindra sina barn från att komma nära dem. I Suchmans studie redogörs även en biologisk förklaring till mammornas oförmåga att skapa en god anknytning till sina barn. Det beskrivs att ett missbruk av diverse droger avsevärt kan skada mammornas neurobiologiska belöningssystem i hjärnan, vilket resulterar i att de då blir mer känsliga för negativa emotioner och får en ökad aggressionskänslighet. Detta leder till att de blir oförmögna att uppleva de belöningskänslor som mammor vanligtvis känner av att ta hand om sitt barn (Broberg et al, 2006:122-123).

Dessa perspektiv om missbrukets samt den tidiga barndomens inverkan på mammornas försämrade anknytningsförmågor kan även konfirmeras av Monica xxx, som är anställd socionom på föräldraverksamheten Hagadal i Linköping (11-10-2010). Hon beskriver sitt behandlingsarbete av mammor i ’riskzoner’, däribland missbruk, som en behandlingsform med utgångspunkt från psykodynamikens anknytningsteori. En av metoderna sker genom enskilda samtal med mamman eller med bägge föräldrar, där det läggs fokus på mammans egen barndom och tidigare erfarenheter med relationer till andra människor. Här synliggörs hur moderns tidiga förhållande med sin mamma såg ut, och hon får berätta om de erfarenheter och känslor hon upplevde under diverse för henne obehagliga situationer. Mamman uppmuntras att föreställa sig om sitt barn skulle känna likadant om det vore med om samma förhållanden. Detta hjälper mamman att få insikt i hur barnet tänker och känner sig, och minskar hennes osäkerhet i umgänget med sitt barn. I denna behandling går det att känna igen den ovannämnda teorin om att mammor med egna obearbetade barndomsupplevelser kan känna sig osäkra i sin egen föräldraroll, vilket åtgärdas genom samtal kring upplevelserna (Broberg et al, 2006:221-222). Detta har även en förebyggande effekt då en ökad säkerhet i sina kunskaper som omsorgsgivare underlättar för barnet att lita på föräldern i sin förutsebara roll som ’trygg bas’. En annan metod kallas för miljöterapi. Här ska mammornas umgänge med sina barn observeras i praktiken, samtidigt som barnets beteende och mammans reaktioner iakttas. Mamman blir uppmuntrad att visa hur hon brukar handla i diverse situationer med sitt barn, som exempelvis vid amning, i lek eller med att byta blöjor. Modern får här berätta när hon känner sig osäker i sitt agerande eller i att tyda barnets beteende, som till exempel när det gråter. Det är då personalen kan ge råd för att tyda barnets signaler, vilket ökar moderns förståelse och lyhördhet för sitt barns behov och höjer hennes självförtroende i sin roll som förälder. Detta leder till en större säkerhet för mamman, vilket gör det lättare för barnet att kunna bygga ett förtroende för henne som en förutsebar och trygghetsgivande förälder. Denna metod är både behandlande och förebyggande, då den delvis ändrar på moderns osäkra roll som förälder, men även minskar risken att barnet utvecklar en otrygg anknytning, vilket annars hade kunnat leda till att det i det sena livet själv blir en osäker förälder. I miljöterapimetoden går det att tydligt känna igen Ainsworths teori om föräldrars känslighet och lyhördhet för barnens signaler (Broberg et al, 2006:214-216). I denna beskriver hon bland annat betydelsen av föräldrarnas förmåga att uppmärksamma sina barns behovssignaler, men även vikten att kunna ge en adekvat respons tillbaka. Barnet kan på så vis indirekt lära sig vilka handlingar är kopplade till olika reaktioner från föräldern, vilket leder till att barnet lär sig vad som är ’rätt och fel’ eller vad som är ’säkert respektive farligt’. Alexandersson poängterade att barn har lätt att uppmärksamma föräldrarnas förändrade beteende när de är drogpåverkade, men blir osäkra i att tolka det annorlunda beteendet. Föräldrarnas ständigt varierande reaktioner blir då inte längre förutsebara för barnet, vilket resulterar i att det har svårare att lita på sina föräldrar och minskar barnets trygghet. Därför anser Alexandersson det som nödvändigt att så tidigt som möjligt erbjuda föräldrar vård och behandling för sitt missbruk för att undvika risken att barnet utsätts för övergrepp, vanvård, försummelse eller tvingas att bli omhändertagen av socialtjänsten.

Med tillbakablick på syftet visar undersökningen att mammor med missbruksproblematik kan riskera att utveckla en osäker anknytning till sitt barn, samt vilka riskfaktorer som kan leda till det. Det beskrivs även hur och varför barn kan känna sig otrygga i anknytningen till sina mammor. Dessutom redogörs det för hur en behandling av problemet kan gå till och på vilket sätt den kan leda till en förbättrad anknytning mellan mamman och barnet.

Denna form av behandling öppnar dock en del frågor kring ämnet anknytningsteoribaserad behandling, som till exempel metodens intensitet och effektivitet. Hur mycket lyhördhet, insikt och närhet krävs från mamman för att barnet ska kunna utveckla en ”god”, alltså en säker anknytning? Är det säkert att konstatera att en hög nivå av lyhördhet automatiskt innebär en exakt förståelse av barnets signaler? Detta är intressant att nämna då det möjligtvis även finns många föräldrar som tycker sig ha en säker uppfattning om sina barn, men ändå inte alltid förstår vad barnet egentligen vill. En god lyhördhet kan då förmodligen även innebära att bara vara beredd att ta emot barnets signaler. Så länge barnet känner att det blir uppmärksammad av sin förälder när det har ett problem kan även detta bidra till en tryggare anknytning. Vidare ställer sig frågan om barn kan ha det olika lätt att knyta an till sin förälder. Kan det finnas individuella biologiska skillnader från barn till barn när det gäller anknytnin...