Bellmans epistelfgurer i saga och verklighet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jean Fredman var en av Stockholms mest välrenommerade och skickliga urmakare. Vid blott 29 års ålder var han ålderman i sitt skrå, och bara ett par år senare var han hovurmakare. Men sedan gick något snett. Han började förskingra, missköta sitt arbete, miste alla flotta titlar, hamnade i rännstenen och blev en av alla dessa a-lagare som Bellman aldrig var i kontakt med men ständigt följde på avstånd.
Antagligen blev han fängslad av den trasiga tillvaro och kände medlidande, ett medlidande som kanske mest anas i ett avsnitt ur epistel 23.
”Här ligger jag i rännsten och betraktar
mina gamla skor.
Tvi tocka hasor!
Rocken i trasor!
Skjortan svart av sot!
Se på halsduken,
lammskinnsperuken
och min sneda fot.
Det kliar på min kropp;
Kom och hjälp mig opp.”

Fader Mowitz var ett av den Stockholmska gatans färgstarka original.
En före detta misslyckad militär, som tjänade nödtorftigt med pengar på ett paraplymakeri och förlorade dom på någon av Stockholms 700 krogar. Mowitz beskrivs av Bellman som virtuos på minst tio vitt skilda instrument, men man vet säkert att han spelade basfiol. Bellman lade med tiden in fler och fler element av sig själv i denne krake, och undertecknade mot slutet till och med brev med Mowitz namn i stället för sitt eget. Vid Mowitz död – enligt Bellman i lungtuberkulos, enligt korrekta uppgifter njursten – märks Bellmans genialitet på allvar.
”Gubben är gammal, urverket dras,
visaren visar, timmen ilar.
Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas,
kring buteljen strött sina pilar.
Törstig jag skådar min stjärna och sol
Vandringsman, hör nu min basfiol
Mowitz, din tjänare vilar.

Ulla Winblad är Bellmans bild av det fulländade kvinnliga. I karaktär skiftar hon allt från en billig sköka till den romerska kärleksgudinnan Venus, antagligen tillsammans med Bellmans bild av det perfekta.
Ett exempel på Fredmans relation till Ulla hittas i epistel 71.
”Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin?
Eller ur sumpen en sprittande ruda,
eller från källan en vattenterrin?
Verklighetens Ulla hette Maria Kristina Kjellström. I 16-årsåldern hade hon en kort romans med den då 20-årige Bellman, och uppenbarligen kunde han aldrig glömma henne. Hon hördes vid många tillfällen beklaga sig över den bild av henne som Bellman framställde. Själv var hon märkt av ett hårt liv med två sällsynt otrevliga äkta män. Hon ska ha varit en beskedlig och godtrogen kvinna, som inte hade mycket med kvinnan i epistlarna att göra.

När Lorentz Mollberg var sexton år fyllda ärvde han ett väveri med 32 anställda samt en smärre förmögenhet. Efter ett antal år av vilt festande var ovan nämnda förmögenhet ersatt med tomma fickor, och av väveriet återstod enbart två skeva vävstolar och ett ruckligt hus. I brist på andra alternativ tog han värvning hos det beridna livregementet, där han stannade de tio år som följde framtill sin för tidiga död i lungsot. Mollberg beskrivs i regements...