Händelserna tar sin början på en pråm vid mynningen till Themsen, där Marlow befinner sig på ytterligare en resa. Sällskapet som han färdas med har redan gjort det till en vana att han då och då sitter och berättar och resonerar kring olika resor han gjort, det är på det sättet han kommer in på vad som hände honom när han jobbade för det kongolesiska bolaget, som boken skildrar. Jag får en uppfattning om att Marlow inte berättar sina historier för att skryta, som många andra skulle ha gjort. Marlow var inte en man som skröt för att få uppmärksamhet, snarare tvärtom. Han förväntade sig nog inte nån särskild respons alls, liksom gjorde det mer begrundande för sig själv.

Boken utspelar sig under slutet av 1800-talet. Den tar upp den kongolesiska koloniseringen på ett fängslande och tidstypiskt sätt och det känns bra att författaren inte är övertydlig utan mer konstaterar fakta, utan för den saken skull göra boken tråkig. Ibland framkommer det kanske lite väl tydligt vad han vill att man som läsare ska känna för vissa personer, men det är omöjligt att inte dras med och gripas av de människoöden han beskriver.
I början kändes det äldre språket en aning svårt, vilket bidrog till att boken inte var så lätt att komma in i, men efter 15-20 sidor så var det inte längre något man störde sig på. Snarare tvärtom, det var något som gav färg åt berättelsen och helt plötsligt såg meningarna ut på ett annat sätt, ett sätt som jag inte är så van vid och som gjorde det svårt att inte svepas med på färden in i Afrikas mörka hjärta, som lika väl kunde vara en färd in i människans eget inre mörker. Jag tycker att Conrad verkligen lyckas framhäva det magiska som finns över Kurtz, så att jag som läsare inte kan låta bli att trollbindas och imponeras av honom och det trots att han var en hemsk man som styrde brutalt och satte skräck i människorna runt omkring. Marlow och de andra som sällat sig till Kurtz mardrömregemente känner både uppgivenhet och fascination inför Kurtz, och den känslan förmedlas verkligen till läsaren. Det är imponerande att Conrad lyckas få det så tydligt och på så sätt lyckas styra över ens känslor.
Joseph Conrad skriver på ett målande sätt med många liknelser. Han går ibland ifrån en skildring som kan vara hemsk nog, bara för att gå vidare till en annan där han beskriver saker som sätter sig ännu djupare och väcker ännu flera känslor. Kontrasterna mellan svart och vitt är starka, både bildligt och bokstavligt. Men man har ändå hela tiden känslan av att de förhåller sig på det viset, även om Conrad fick kritik för att vara onyanserad och beskriver de vita som onda, med undantag av honom själv, och svarta som offer, som att det var den enda sanningen. Men jag kan ändå inte tycka illa om Marlow, eller Conrad. Och för dåtidens kritiker var det nog mer ett sätt att bara slå ifrån sig och för de som vi har än idag är det nog ett sätt att anmärka på den så kallade "mest inträngande kritiken av kolonialismen i klassisk skönlitteratur". Men trots allt är det nog inte meningen att boken ska skildra hela den tidsepisoden.

"Svarta skepnader satt på huk, låg som fastklämda vid marken eller lutade sina ryggar mot trädstammarna. (---) De höll alla på att dö - det var helt uppenbart. Fiender var de inte, inte brottslingar heller, de hörde inte längre jorden till - de hade blivit till svarta skuggvarelser av sjukdom och svält. (---) Dödsmärkta gestalter, fritt svävande som luft och nästan lika tunna"

De här är ett stycke från början av boken. Marlow har bestämt sig för att fly undan för en stund, för att slippa synen av de svarta slavarna som utnyttjas av bolaget, som endast drivs av rena vinstintresset. Men istället hamnar han av misstag på platsen där arbetskraften en efter en drar sig undan för att dö på.
Jag fastnade speciellt för det här stycket, jag antar att det är för den nedlåtande synen på svarta som fanns då och att det visar så tydligt hur de vita utnyttjade den. Och sen får det mig att tänka på att den här nedlåtande synen finns på sina håll än idag. För mig är det en skam att vi fortfarande ser ner på andra folkslag, då vi numera kan ta del av information om varandra. Vi vet hur förhållandena är på sina håll i Afrika och att de är många som bor fattigt och inte har möjlighet att gå i skola. Vi borde förstå att de har svårt att konkurera på samma villkor som I-länderna. Förövringt kanske de inte ens vill utvecklas och bli exakt som vi, och de måste vi också ha förståelse för.

Jag tycker att mörkrets hjärta är en bra bok som tål att läsas igen och det är inte så ofta jag känner så. Jag kände verkligen att den här boken är sp...

Taggar