Bokrecension: Såld av Natasja T och Vera Efron

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har läst boken Såld, en sann historia skriven av Natasja T och Vera Efron. Boken utspelar sig i Östeuropa och i centrala Stockholm. Det var en väldigt gripande bok där skillnaden mellan liv och död var hårfin. Jag tyckte om boken för att den skildrade en ung kvinnas kamp om att inte ge upp om livet. Om att behålla sin världsbild om en bättre värld, någon stans. ”Jag såg in i Oxanas ögon och kände igen skräcken. Skräcken som gör människan till en slav. Som dödar alla andra känslor utom en. Viljan att slippa plågas och överleva. Att överleva i hopp om att smärtan och förnedringen kanske snart ska gå över. Det hoppades jag på. Jag visste att för eller senare skulle mitt lidande få slut. Det kunde inte fortsätta i evighet. Någon gång skulle det ta slut. På ett eller annat sätt.” Detta citat kommer ur boken och jag tycker det avspeglar precis rätt stämning och känsla. Hon försökte se det framför sig, att det någon gång skulle ta slut. Även om det kanske skulle innebära hennes liv slocknade. Men hur hon, Natasja, mot alla odds lyckades bli fri. Hon beskriver väldigt tydligt och detaljrikt hennes fruktansvärda levnadssätt. Hur förnedrade de unga kvinnorna blev. Man kan inte ens föreställa sig deras situation. Hon och de andra tjejerna behandlades värre än råttor. ”Jag såg inte utan bara kände hur en annan lem fyllde min mun. Jag vet inte vems det var, jag ville inte se. Det var bättre att verken se eller höra det förnedrande skrattet och de skamliga skämten. Det vore bättre att dö, om jag bara kunnat. Döda dem och sedan dö själv. Jag orkade inte stå ut med smärtan, jag kände hur knäna svek mig och jag hände som en gammal trasa i Marats händer. – Upp med dig, din jävla råtta, morrade han. Jag är nära nu.”

Det männen utsatte dessa unga kvinnor för är inte bara tragiskt, det är hjärtegripande och förkrossande. Även om detta kanske låter fördomsfullt så förstår jag att det händer i Östeuropa och att det kanske till och med accepteras mer där. På grund av en större fattigdom och kriminalitet, och att man då antingen säljer sina syskonbarn, barn, själv väljer att prostituera sig eller blir lurad till det. Därför har jag det svårt att se att det skulle kunna hända i Sverige, i centrala Stockholm?! Sverige som skryter om sitt rättsystem som fungerar så bra, och lagar hit och dit. Plus att i Sverige är hjälpen mycket stor att få om man är arbetslös, med a-kassa och liknande. Men ändå förekommer det, i Stockholm som i Göteborg. När man läser i media och liknande får man intrycket utav att Sverige är ett land med lagar, som fungerar bra, men ändå förekommer trafficking i Sverige. Jag tror att det är mycket att man väljer att inte se, man väljer att blunda. Man kan öppna ögonen för att det händer någon annan stands i världen, men när man får en glimt av att det händer i Sverige, i ens hemort väljer man att blunda fort som attan. Man blir alltför rädd för att ingripa, att råka göra situationen värre eller att inte bli trodd.

De förtryckta unga kvinnorna i min bok försökte att fly, rymma, böna och be om frihet men inget hände. Förutom att de blev mer misshandlade och förtryckta. För det var vad dessa unga kvinnor var, förtryckta. Borttagna sina mänskliga rättigheter, sitt mänskliga värde och identitet, som många judar under andra världskriget. De unga kvinnorna blev utsatta för fruktansvärda saker mot sin vilja, precis som de judar som fick ”underhålla” SS-vakterna, i koncentrationsläger under andra världskriget. De unga kvinnorna sågs som objekt som skulle sättas på och det bräckte så småningom ner kvinnornas självkänsla. Det är då jag funderar på hur kvinnor och tjejer framställs i media. Män och killar framställs som macho många gånger, som pimpar och hallickar. Medans vi kvinnor och tjejer framställs som objekt för att tillfredställa män och killar.

Om man skulle tänka efter hur kvinnor framställs i musikvideos är det som objekt vi framställs. Vi framställs nästan som en ägodel som ska hänga där på armen på sin man eller pojkvän. Vi förväntas att se bra ut, att säga rätt saker och göra si och så. I många musikvideos framställs vi med kortkorta kjolar, små tröjor och en härlig push up. Visst, för många är det en status grej av att vara med i en musikvideo, speciellt om det är en känd artist eller grupp. Men följderna av att man vill, man får betalt för det, blir att man framställs som ett objekt. För i mina ögon, framställs vi verkligen som ett objekt i många musikvideos. Jag vet att i Sverige har vi kommit långt med det där med jämställdhet och likaberättigande men vi lever på 2008 nu, vi borde ha kommit över den kanten för länge sedan! Med ett jämställt samhälle och där kvinnor inte framställs som ett objekt! De kvinnor och unga tjejer som väljer att vara med i en musikvideo, väljer det. Dessa unga kvinnor fick inte chansen att välja om de ville vara ett objekt, ett riktigt objekt. Männen fick dem att tro att de inte hade något värde alls, att de var totalt meningslösa. Genom handling och ord bevisade hallickarna att de unga kvinnorna inte var värda något, bortsett från att ”arbeta” som hora. ”Den som hamnar i det här träsket brukar klandra sig själv. Det gjorde jag också, jag trodde länge att det var mitt eget fel att jag blivit såld till ett liv i slaveri. Nu vet jag att det inte var så.” Det är precis ...