Broderskap - En berättelse om en tysksoldats: Glädje, Sorg och Hopp

3 röster
7937 visningar
uppladdat: 2001-03-05
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Broderskap

En berättelse om en tysk soldats:
Glädje, Sorg och Hopp

Inledning

Skickat 1933-06-21

Sent to: Mike Fowler, Washington

Hej Mike!

Hej käre bror, hur är det att bo där borta i staterna nuförtiden? Förlåt för att jag inte skrivit på länge, det har varit så mycket här med att mor varit sjuk och allt. Varför jag skriver nu, är för att jag har blivit inkallad i den tyska armén. Jag vill inte åka för då måste jag ge upp mina studier, men jag blir tvingad. Tyskarna skall åter bli en krigsmakt och armén ska bli den största trots att vi egentligen inte får ha en armé större än hundratusen man.

Jag gillar inte riktigt vår ”Führer” Adolf Hitler heller. Han har sådana konstiga åsikter om annat folk än oss tyskar, men ingen verkar förstå det utan alla verkar gilla honom och håller med honom om allting. Han anser att Judar är onda och att dom smutsat ner det tyska blodet. Han säger att det var deras fel att vi förlorade första världskriget. Allt han säger bara är skitsnack. Jag känner inte så många judar men jag är bekant med några och jag ser dom lida i stort sett varje dag. Tyvärr kan jag inte göra nåt för att hjälpa dom.

Jag kommer att resa till Berlin i början av nästa vecka för att därifrån åka vidare till träningslägret. Skriv gärna tillbaka. Om du skriver hem så vidaresänds det till mig. Hoppas vi träffas snart igen broder. Glöm inte att hälsa far.

Med vänliga hälsningar Steven


Steven och Mike Fowler är tvillingar, deras föräldrar skildes när dom bara var 5 år gamla. Tretton år har gått sen pappan Keith tog med sig Mike till USA, medan Steven blev kvar med sin mamma i Tyskland, närmare bestämt Lübeck. Mamman heter Marie och jobbar som sjuksköterska på ett sjukhus i Lübeck medan Keith är officer i den amerikanska armén. Mike och Steven har brevväxlat sen dom var 14 år, men sen de när de blev 17 slutade de plötsligt att skriva till varandra. Brevet som Mike nu fick var det första på 1 år. De har inte träffats sen de skildes åt för tretton år sedan. Hoppet, av att de en dag ska återförenas, lever fortfarande kvar.

Både Mike och Steven är väldigt smarta och båda gick ut skolan med ett mycket höga betyg. Steven fick tyvärr avbryta sina studier för att träna upp sig i den tyska armén. Medan Mike fortsätter studera eftersom USA inte har samma behov av soldater och som inte rustar sig för nåt världskrig. Både Mikes och Stevens politiska inställning är mycket god, ingen av dem ogillar människor av annan ras eller med annan kultur. Båda har vänner av alla de slag men tyvärr börjar Steven förlora alltfler färgade vänner. De har mycket höga visioner och de hoppas att de en dag ska bli betydelsefulla människor. Mike vill bli Advokat och går Juridik på Howard medan Steven vill bli Läkare.


Kapitel 1 – Steven i armén

Steven vaknade upp en solig morgon, närmare bestämt den 24 juni 1933. Han skulle resa till Berlin dagen efter för att bli soldat i den tyska armén. Han bodde i ett vitt tvåvåningshus, med balkong och trädgård. En ganska typisk bostad för medelklassen i 30-talets Tyskland. Förutom Marie och Steven bodde även där Maries nya man Wolfgang och deras barn Peter och Tanja.

Steven tittade ut genom fönstret. Utanför kunde han se det fridfulla villaområdet med barn som lekte i lekparken och grannar som klippte gräsmattan. Överallt hängde det stora affischer för NSDAP (Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet). På affischerna kunde man se Adolf Hitlers ansikte på en stor bild. Steven suckade tungt undrandes vart Tyskland var på väg. Han klädde på sig och gick ner för att äta sin frukost. I köket stod allt framdukat. Marie hade nu blivit tillräckligt frisk för att orka laga mat. Steven slängde i sig gröten, han hade bråttom för han skulle träffa sina kompisar en sista gång innan han reste till Berlin. Vissa av hans kompisar var förståss också inkallad i armén men de skulle varken åka samma dag eller till samma träningsläger.

Steven var redan sen. Han skulle träffa sina vänner på torget klockan tio och klockan var redan fem i. Han slängde sig på cykeln och cyklade snabbt in mot torget. Det var endast en och en halv kilometer dit så han beräknade att han skulle hinna dit på fem minuter. På vägen såg han en judisk pojke bli slagen av tre tyska pojkar i samma ålder. Alla fyra pojkarna var i 12-årsåldern, men dom hade vokabulär som om de var tjugo. De skrek förnedrande ord till den judiska pojken, ord som Steven knappt hört. De tyska pojkarna skrek ”Jude Jävel” samtidigt som de slog honom gång på gång. Steven klarade inte av att låta honom vara. Han bromsade och sprang till dom.
- Varför slår ni honom, röt Steven till de tre tyska pojkarna
- Han är ju Jude? Säger en av pojkarna och fattar inte vad han har gjort för fel.
- Vad har det för betydelse? Han är väl ingen sämre människa inuti? Säger Steven med en mycket upprörd ton.
- Men dom är onda, det säger pappa. Säger den andra pojken.
- Det är dom inte, man ska inte bedöma en människa efter deras hudfärg eller religion utan efter deras insida. Har han gjort nåt elakt mot er? Va? Svara mig? Har han gjort er något illa? Skriker Steven.
Pojkarna stod stumma ett tag tills den tredje pojken sa:
- Njae det räcker med att han är jude.
- Låt honom gå, han har inte gjort er något. Sen går ni hem och tar en funderare. Fundera över ”Vad har judarna gjort oss?”. Ni kommer komma fram till att dom inte gjort er någonting. Säger Steven en aning mer sansat. Han hoppar upp på cykeln igen.
Pojkarna låter den judiska pojken gå, och de börjar nästan gråta där de står. Steven vet att det inte spelar någon roll om han lyckats övertyga de här pojkarna. Det spelar ingen roll om han lyckas övertyga några få. I helhet kommer ändå de flesta hata judarna av anledningar som inte finns.

På torget stod en av NSDAP:s talare, Joseph Goebbels. Han berättade om hur judarna förstört första världskriget och hur dom smutsat ner det tyska blodet. Steven ville bara ignorera talaren för han visste hur fel det var, men det var lätt att känna en nationalkänsla och han lyssnade plötsligt intresserat på talaren. ”Lebens raum” skriker Goebbels och utan att tänka sig för skriker han med publiken och håller med om allt talaren säger. Men så plötsligt kom han på vad han höll på med och gick därifrån litet chockad. Han märkte hur lätt det var att fastna för vad nazisterna sa. Han kommer på vilket geni Hitler egentligen är. För han lyckas komma på en väldigt dum grej och får hela folket med på den dumma grejen. Förutom de folk som är tillräcklig starka och har förståndet kvar.

Stefan och Tomas hade redan väntat i en kvart när Steven kom och de väntade fortfarande på Hans och Ulrich. Alla Stevens vänner var liksom han emot nazismen. Några minuter senare kommer Hans och Ulrich, dom verkade nästan i chocktillstånd.
- Ursäkta att vi är sena men något fruktansvärt hände på vägen hit, säger Hans
- Ja vi blev överfallna av tyska soldater bara för att vi hjälpte en jude som gjort sig illa. Soldaterna skrek ”Landesverräter (Landsförrädare)” och började jaga oss, sa Ulrich.
- Nu har det verkligen gått för långt, men vad kan vi göra? I stort sett ingenting! Varför blir vi tvingade att bli soldater? Hur kan de, emot vår vilja, skicka oss till det där ”verdammte” träningslägret? Det är inte rättvist, säger Steven och suckar.
- Ne det är sannerligen sant, men nu måste vi skynda oss härifrån så att inte soldaterna hittar oss. Vad ska vi göra? säger Hans
- Eftersom det här är Stevens sista dag här på väldigt länge så tycker jag att vi först ska ta en fika på ett Café och sen gör vi en cykelutflykt. Vi avslutar med att gå på en pub på kvällen, säger Tomas och ler muntert trots situationen.
- Det låter bra det, men nu måste vi skynda oss, säger Stefan och hoppar upp på cykeln.
Pojkarna fick en riktigt trevlig dag, Steven firades riktigt rejält på pubben.

Steven vaknar upp nästa morgon med en lätt huvudvärk, han har inte en aning om vad han hade gjort på kvällen innan. Det enda han vet är att han varit på pubben ”Die Bierflasche” med sina vänner. Det var nu den 25 juni och han skulle åka med tåget klockan 12 från centralstationen. Klockan var redan 10 så han kände sig litet stressad. Han klädde på sig, gick ner till köket och åter slängde han i sig frukosten. Han gick upp till sitt rum för att packa det sista, han kastade ner tandborsten, litet matsäck och sin soldatlicens. Han tog sin bag och gick ner, tog adjö av alla i familjen.
- Steven, du kommer väl tillbaka? Älskade son, du kommer väl tillbaka så fort du kan? sa Stevens mamma oroligt
- Oroa dig inte mamma, jag kommer snart tillbaka. Ta hand om ditt och oroa dig inte för mig. Du har nog att oroa dig för familjen. Steven gav sin mor en puss på kinden, sen cyklade han iväg till centralstationen.

Väl på centralstationen blev han guidad till ett speciellt tåg med bara soldater. Tåget skulle gå via Hamburg och Hannover, där ännu fler soldater skulle lastas på. För att fler soldater skulle få plats var det speciella bagagevagnar. Steven la väskan i bagagevagnen, sen satte han sig vid en fönsterplats längst bak i den första vagnen. Tåget blev litet försenat och kom inte iväg förrän vid 1-tiden. I Hamburg klev det på en man som satte sig bredvid Steven. Mannen var i cirka 20-årsåldern och hans namn var Mark. Steven blev snart bekant med mannen och han fick snart veta att han också var skeptisk mot nazismen. Han ville inte heller bli soldat men han hade också blivit tvingad. De delade många politiska åsikter och tack vare honom blev inte resan så tråkig som Steven först trott. Vid Hamburg tog alla sittplatser slut, när tåget kom till Hannover så fanns det bara ståplats kvar. Många stod en stund men blev sedan väldigt trött i benen och satte sig på golvet. Steven tyckte speciellt synd om en man i 40-årsåldern som såg ut att ha smärtor av att sitta på det hårda trä golvet. Han som var relativt vältränad ansåg att det inte var nödvändigt att han skulle sitta när andra behövde det mer. Han frågade mannen vänligt om dom skulle byta plats. Mannen svarade artigt att det inte var nödvändigt men efter några om och men gick den medelålders mannen med på platsbytet. Tåget gick i en hastighet av cirka 30 kilometer i timmen, och inte förrän på eftermiddagen nästa dag anlände dom till huvudstaden Berlin.

Soldaterna klev av tåget, blev skjutsade med lastbilar i några timmar till ett läger. På lägret fick dom sin packning, sen fick dom order om att sova. Klockan var nu halv 9, och redan klockan 5 nästa morgon skulle de ha samling. Steven och Mark tog sin packning och gick iväg till närmaste sovrum där det fanns sovplatser kvar. Sovrummen var cirka 50 kvadratmeter stora, väggarna och golvet var grått och det var svaga glödlampor i taket. Det påminde lite grann om ett fängelse. Sängarna var gjorda av trä eller stål. Det var våningssängar med halmmadrasser och en kudde. Steven och Mark la sig och små pratade, men efter bara 5 minuter sov båda djupt.

Nästa morgon var det samling. Dom blev väckta halv 5 då det meddelades att det var frukost klockan 20 i 5 i matsalen. Matsalen var stor och hade plats för över 500 personer och var något trevligare än sovrummen. På de vitmålade väggarna hängde tavlor av Hitler ofta med texten ”Lebensraum”. Efter frukosten hade dom samling utomhus, cirka 500 soldater ställde upp på led. Några befäl kollräknade så att alla var där. När kontrollräkningen var färdig började en officer tala i en mikrofon. Han presenterade sig och sa att hans namn var Dan Wollenhauf. Han sa: ”Välkommen till det här tränings lägret. Här kommer ni att lära er allt vad en soldat behöver veta. Vi kommer att gå igenom allt från grunden, prickskytte, strategi, skjutträning samt granatkastning. Ni kan känna er stolta för att ni är här. Ni är nämligen bland de första vi valt ut till denna frihetens armé. Det kan betyda att ni mycket troligt kan bli officer eller befäl över något kommando. Jag vet inte än hur länge ni kommer att träna här, men en sak vet jag och det är att vi kommer att träna hårt. Ni är än så länge bara 500 men lägret kommer att byggas på och innan året är slut kommer vi troligen vara minst 5000. Vi börjar träningarna imorgon, idag får ni försöka lära er lägret osv. Vi kommer att träffas igen, var så säker. Sieg Heil!”
- Sieg Heil! Dånar det i hela lägret. Steven tycker det känns som om det är 499 stycken soldater som skriker, alla utom han. Steven känner sig ensam och allt känns bara så hemskt.
- Utgå, säger Herr Wollenhauf.

De fick nu ställa sig i kö för att få sina soldatkläder. De fick två par gråa militärbyxor och två tröjor, en bomullst-shirt, ett par militärkängor och slutligen tre par strumpor. Alla hade redan fått i order om att ta med sig underkläder, handduk och övriga artiklar. Steven tog sina saker, gick och lämnade dom i sin säng. Sen gick han ut för att försöka lära sig lägret. Lägret var stort, det var cirka 50-60 hus i ett stort inhägnat område mitt ute i skogen. Det var omöjligt att lära sig allt utan till, men Steven lyckades i alla fall lära sig den del av lägret som var viktigast. Efter en dag som var rätt lugn så la sig Steven redan klockan 20.00, för han visste att det väntade en jobbig dag imorgon med samling redan klockan 6. Steven somnade nästan direkt.

Steven vaknade plötsligt av något fruktansvärt oväsende, det skramlade och dunkade. Det var officerarna som väckte soldaterna med två kastrullock som dom slog ihop. ”Früstück! Früstück!” skrek dom. Steven klädde på sig snabbt och gick till matsalen. Mark som han inte träffat sen i går på samlingen såg han nu sitta vid ett bord och han tog frukost och satte sig bredvid honom.
- God morgon, sa Mark
- God morgon, svarar Steven
- Så är du taggad för en lång dag av sten hård träning? Säger Steven.
- Jag vet inte det jag, har knappt kunnat sova i natt. Svarar Mark
- Ok, sa Steven.
Samtalet dog ut och Steven och Mark åt tyst sin frukost. Efter frukosten blev dom indelade i grupper, Steven kom i grupp 13. Det blev 20 grupper med cirka 25 i varje, varje grupp hade sin egen ledare. De Första veckorna skulle dom nästan enbart syssla med sin fysik, inte förrän senare skulle dom börja med skjut träning och dylikt.

- Guten tag!, sa grupp trettons ledare.
- Guten tag herr kommendant!, svarar gruppen.
- Mitt namn är Stefan Habel och jag är er ledare här på detta läger. Ni kommer att hata mig efter att ni haft mig som tränare, säger han och skrattar bryskt.
Steven känner rysningar fara genom kroppen som en höst vind blåser genom en lövskog. Han ser riktigt hur ledaren njuter av att se soldaterna plågas av hans ord.
- Vi kommer att köra stenhård träning de första veckorna, så det är väl bäst att vi börjar redan nu. Vi har mycket att göra. Inte sant? Säger ledaren uppmanande med ett hånflin på läpparna.
- Ja Herrn!, ropar soldaterna.
- Klockan 7 samlas vi här igen, då ska ni följa med mig ut och springa i skogen. Säger tränaren och går sin väg.
Steven sätter sig på en bänk i lägret för att vila sig en stund innan de ska gå. Han tänker tillbaka på sin familj och på sina vänner. Redan efter första dagen på lägret hatar han livet som soldat. Han tänker för sig själv ”Må aldrig detta krig få sin början”.

Klockan 7 är alla åter samlade. Ledaren tar med sig gruppen ut på vandring. Dom går ut ur lägret och djupt in i en mörk skog. De går på en stig i cirka 3 kilometer. ”Halt” skriker ledaren när de kommit fram till en sandgrop.
- Här kommer vi att köra ett cirka 3 timmar långt träningspass. Ni gör som jag säger. Ni som inte lyder order får skylla er själva. Det kommer att bli hårt och kämpigt, men så länge man inte gett upp är man fortfarande en vinnare. Så kämpa på, säger Habel och skrattar åt sin dåliga kommentar.
Man kan riktigt se att hälften av soldaterna i gruppen redan hatar honom.
- Ni kör det jag säger tills jag säger något annat, förstått!? Frågar Habel.
- Ja! Svarar gruppen.
- Gut! Säger Habel och börjar genast ge order.
”Armhävningar” skriker Habel så soldaterna nästan får ont i öronen. Efter en minut skriker han igen ”Spring i sandgropen tills jag visslar i visselpipan, då får ni vila” ”När jag sedan blåser igen så skall ni åter springa”. Efter en kvart skriker han ”Knäböj!”. Han fortsätter sedan med diverse jobbiga övningar. De kör de 3 timmarna. Efter det är Steven och alla andra i grupp 13 alldeles slutkörda. Ingen orkar lyfta ett finger. ”Upp och hoppa, nu ska ni äta, sen vill jag inte se att ni slappar någonting!” ryter Habel.

Gruppen äter en lunch som består av potatis och biff. Det känns skönt att äta något och ta igen sig efter denna jobbiga förmiddag tycker Steven. Efter lunchen får de vila i 10 minuter sen säger Habel att de ska samla ihop sina saker och börjar gå tillbaka. Steven känner sig lättad för att det inte blir nåt mer denna dag. Det är nästan så att man kan se ett litet leende på hans läppar.

När de kommer tillbaka till lägret säger Habel att det här endast var början på en mycket intensiv träning. Det här var ingenting mot för vad de kommer att göra. ”Ni har tur som får ledigt resten av dagen, men jag måste prata med de andra ledarna. Det är samling imorgon, samma plats, samma tid! Utgå!”

Träningen stegrar för varje dag. Det blir hårdare och hårdare, vecka ut och vecka in tränar de. Efter 5 veckor får Steven ett brev från sin bror i USA:

Skickat 1933-07-11

Sent to: Steven Fowler, Lübeck

Hallå Steven!
Vad roligt att äntligen få höra någonting från dig, här är allt bra och jag mår alldeles utmärkt. Hur är det själv? Och hur mår mor? Jag hoppas att hon har kryat på sig. Hälsa henne från mig, om du träffar henne något. I alla fall så tycker jag det är lite synd att du måste vara med i den tyska armén, men det är inte mycket du kan göra annat än att lyda din plikt. Jag pluggar vidare och det går bra, synd att du var tvungen att ge upp dina läkarstudier, men du får fler chanser att plugga när du kommer tillbaka. Angående Hitler så vet jag inte så värst mycket om honom, men av det jag har hört så verkar han vara en riktig tyrann. Bra att i alla fall du har insett vem han är så jag inte behöver skämmas för min egen bror. Skriv gärna igen och berätta hur det är i armén. Jag önskar dig största lycka. Far hälsar tillbaka.

Din bror Mike


Steven grät när han läste brevet. Han hade låst in sig på dasset eftersom han anat att han skulle få hemlängtans känslor av att läsa brevet.
Steven skrev tillbaka så snabbt han kunde:

Skickat 1933-09-15

Sent to: Mike Fowler, Washington

Hej igen Mike!
Det är hårt här på lägret, vi kör minst 8 timmars stenhård träning varje dag. Om vi har tur kan vi på eftermiddagen få öva på att kasta granater eller öva prickskytte. Jag börjar bli väldigt less på livet som soldat och vill hem till min familj. Jag vill inte ut i kriget. Det här är det sista brevet jag skriver till dig. Jag får inte skriva några fler på grund av säkerhetsskäl. Men jag hör av mig när min soldat tid är över. Så länge får du ha det så bra.

Här får du en dikt ifrån mig:

Ett krig är åter på väg att födas
Oskyldiga människor förnedras och dödas
Antisemitismen tar över i vårat land
Medan Hitler och folket går hand i hand
En nation och armé för den ariska rasen
Vad gör jag här i den här militärbasen?
Jag saknar dig broder med hela mitt hjärta
Allt jag känner nu är dysterhet och smärta

Din bror Steven


Åren gick och Steven tränade på. Livet i den tyska armén var väldigt hårt. Fysikträningen minskade inte men det blev mer och mer prickskytte, granatkastning och strategi träning. Det enda de kunde underhålla sig med var att spela kort och lyssna på radio. Steven tyckte inte att radion var någon vidare underhållning, för oftast var det bara Hitler och andra nazister som talade och skrek en massa skit. Men då det var musik eller internationella nyheter lyssnade han gärna. Han kände sig ensam i armén, han var nog den enda som inte gillade Hitler och nazisterna. Till och med Mark som från början verkade så trevlig var nu alldeles till sig och skrek med radion varje gång det sades nåt uppmanande. Steven kände sig så olycklig. Allt var bara som en mörk mardröm. Han stod ensam i mörkret och ingen såg honom skrika. Inget hörde han från sin mor heller, han visste inte längre hur någon i hans släkt mådde.

Under åren upprättades det en massa konstiga lagar i Tyskland. Flera hundra lagar mot Judar och vikande folkslag stiftades. Judar utestängdes från kulturella aktiviteter, bojkott mot judiska advokater, affärer och läkare. Zigenare, utvecklingsstörda och färgade tyskar tvångssteriliseras för att deras gener inte skulle spridas vidare. Lagar förbjöd äktenskap mellan tyskar och ”främmande raser” och ”defekta” personer. Judar utestängdes från militär tjänst, Jehovas vittnen utestängdes från statlig tjänst och många arresterades. Judar fick inte inneha radioapparater. Judar måste lämna ifrån sig smycken och ädelmetaller. Under 30-talet så upprättas cirka 400 lagar mot judarna och andra så kallade ”icke germaner”. Omvärlden var förbluffade, och då visste eller vet dom ändå ingenting om de grymmaste som koncentrationslägren t.ex.

Kapitel 2 – KRIG!

Steven hade nu varit inkallad i armén i över 6 år. Sex år utan att få träffa eller höra något från sina närmaste. Steven var inkallad till sitt första anfall mot Polen.

Sovjetunionen och Tyskland har bildat en allians och dom ska tillsammans ta över Polen. I slutet av augusti börjar de vandra mot Polen. Vandringen tog några dagar, och de övernattar i tält på nätterna emellan. Den 1 september anfaller Tyskland och Sovjetunionen Polen från varsin sida. Första världskriget startar.

Steven var inte med när Tyskland tog över Rhenlandet och Tjeckien. Men nu mot Polen hade han fått order att vara med. Tyskarna hade pansarvagnar och mycket soldater med tungskjutande vapen. Steven hade själv ett gevär, men han hade bestämt sig för att endast skjuta om hans eget liv var hotat. Den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen. När dom kom in i Polen märkte dom att Polen inte hade något försvar alls. Polens infanteri var soldater med svärd och lansar som red på hästar. Polackerna började hugga med sina svärd mot pansarvagnarna, Steven tog sig för pannan och suckade djupt. Han höll sig längst bak så att han skulle slippa skjuta någon, men han såg allting på avstånd. ”Det där är äkta Nationskänsla” tänkte Steven samtidigt som han såg ridande polacker som anföll tyskarna, men som blev nerskjutna på halva vägen. Dom sköt många polacker, men eftersom det inte var något motstånd så togs också många till fånga.

Några kommandon stannade kvar i Polen, dels för att vakta östfronten och dels för att ta hand om Judarna. Steven var en av de lyckliga som fick åka tillbaka till Tyskland, som senare skulle vara med och anfalla Frankrike. De började vandra tillbaka i stort sett direkt efter att de tagit över Polen. De vandrade hela dan, och efter 6 mils vandrande så slog Stevens kommando upp sitt 25-manna tält. Tälten vara gråa och fula. De var också ganska dåligt utrustade, för om det blev kraftigt regn så regnade det in. Stevens kommando bäddade i ordning för natten, 13 respektive 12 på sidorna. I mitten av taket hängde en fotogenlampa som lyste upp den mörka hösten. I tältet hade även en tavla av Hitler hängts upp med skriften ”Hitler: En man en hjälte en ledare,”. Flera hundra tält hade placerats upp väldigt utspritt nära en skog. Steven lade sig på mage för att slippa se tavlan. Han somnade omgående.

Steven vaknade upp kallsvettig mitt i natten, han hade haft en sån fruktansvärd mardröm. Han drömde om hur hans mamma hjälpte judiska barn och hur hon sen blev dömd för landsförräderi. Hon blev plågad av SS-soldaterna i sina svarta uniformer. Steven grät, han tog på sig sina kläder och gick utanför tältet så att ingen skulle vakna. Det var mitt i natten, men eftersom det ännu inte var så sent på året kunde man se ute. Han gick iväg till en skogsdunge och satte sig ner på marken. Det var vått men han brydde sig inte. Han tänkte tillbaka på sin familj, sina vänner men mest på sin bror. Han började gråta. ”Vad gör jag här?!”, ”Varför måste jag kämpa för något jag tycker är fel?”, ”Jag hatar kriget!”, ”Jag gillar inte nazisterna”, ”Jag gillar inte Hitler!”, ”Varför ska allt vara så orättvist?” tänkte Steven och grät ännu mer. Plötsligt hörde han någon sitta och snyfta på andra sidan dungen. Han torkade sina tårar och smög sig sakta med lätta steg mot ljudet. Han såg en man som inte var äldre än han själv sitta och grina på en sten. Mannen var kanske 23-25 år, han hade blont hår och han hade sin uniform på sig. Han hörde Steven, han reste sig med ens upp, torkade tårarna och sa:

- Ursäkta herrn jag fick en kvist i ögat när jag var ute och pinka. Jag är snart tillbaka i lägret, sa mannen nervöst och spänt.
- Det är ingen fara, jag är igen officer. Jag är inte heller som de andra. Men säg mig, varför är du så ledsen? Frågade Steven.
- Äh, det är inget jag längtar bara hem så mycket, jag har inte träffat mina nära och kära på nästan 5 år, svarade mannen.
- Ok. Jag vet hur det känns, jag har själv varit soldat i 6 år mot min vilja, utan att få träffa min familj och mina vänner, sa då Steven.
- Låt mig få pressentera mig, Steven Fowler, sa Steven med en stolt röst.
- Günter Wolf. Fowler det låter amerikanskt, sa Günter
- Ja, min pappa är från USA och bor numera där också. Svarade Steven

Dom hade ett långt samtal mitt i natten, om allt annat förutom det bedrövliga kriget. Günter var den första i armén som han verkligen gillade, som tyckte och kände som han. Steven kände en bitter känsla av lycka. Han såg ljuset i tunneln.

Dagarna gick och äntligen hade Steven fått någon att prata med. Livet i armén kändes inte längre lika jobbigt. Trots att officerarna hotade dem till deras liv om dom inte gjorde sitt yttersta så kände ändå Steven att han inte var ensam. Det fanns någon som kände som han och som han kunde prata med om allt.

De kom tillbaka till Tyskland där de återhämtade sig och började ladda upp sig för en ny offensiv. Under tiden förklarade Frankrike och England krig med Tyskland. Frankrike började rusta upp sig för en stark offensiv från tyskarna. De tyska trupperna ”vilade” sig till i mars 1940, då man började förbereda sig för en ny offensiv. Man kan väl kanske inte kalla det för att vila, för dom fick träna som aldrig förr. De tränade 10 timmar om dan i snitt och de fick oftast inte sova mer än 4-5 timmar per natt. De skulle vänja sig till kriget då de som mest bara fick sova 2-3 timmar. Den tyska armén växte ännu större och var nu världens största armé och verkade oövervinnlig. Den 10 maj började fälttåget mot Frankrike. Innan man anföll Frankrike anföll man Belgien, Nederländerna och Luxemburg, som de erövrade relativt lätt. Med fallskärmssoldater och stridsvagnar plöjde Tyskarna fram och la under sig markområde efter markområde. Steven var inte med på den attacken. Han skulle inte komma med förrän det viktiga slaget i Frankrike. Men hans bästa vän Günter var med. När trupperna som anföll Belgien och de som stannat kvar i Tyskland återförenades så sökte Steven desperat efter Günter. Plötsligt såg han honom, han stod och blickade ut över arméerna och sökte troligen efter Steven.
- Günter! Skrek Steven.
- Där är du ju. Jag har sökt som en tok efter dig. Skrek Günter tillbaka
- Tack gode gud att du lever. Jag var så rädd för att du blivit skjuten.Sa Steven när dom kommit fram till varann.
- Jo jag lever, jag är fullt välbehållen. Jag var med i extra styrkorna så jag hade tur som slapp vara med att anfalla så mycket. Sa Günter och log.
Steven kände både lättnad och oro. Lättnad för att Günter fortfarande levde men oro för att de åter skulle kriga, och nu mot en betydligt starkare nation. Han var även rädd för Hitlers order om att ”Den som backar ska skjutas”, alla ska göra allt för sitt Tyskland. 127 armédivisioner, 2500 stridsvagnar och 3800 stridsflygplan skulle anfalla Frankrike.

Den 10 maj 1940 började Steven och de andra soldaterna vandra in på fransk mark. De anföll på västfronten. Fransmännen trodde att de skulle sätta in sin huvudstöt genom Belgien och Holland för att slippa Maginotlinjen. Men tyskarna överraskade dom och gick en annan väg. Dom gick över det bergiga skogsområdet Ardennerna. Det trodde ingen var möjligt, därför fanns det nästan inget försvar där.

Steven och Günters grupper gick tillsammans så Steven hade hela tiden någon att samtala med. På natten innan hade de inte kunnat sova, rädslan av att någon skulle komma och överfalla dom var för stor. Nu var dom inne i Frankrike. Pansarvagnarna och de första infanterigrupperna krossade Frankrikes lilla försvar på västfronten. Steven och Günters nu sammansvetsade grupp gick dag och natt och de fick max sova 3-4 timmar på 2 dagar. Eftersom det gick så lätt för tyskarna behövde Steven och Günter inte rycka in någonting. De höll sig lite mer bakom de andra som fick sköta skjutandet av Fransmännen.

Natten den 13 maj låg Steven och Günter i samma tält men de kunde inte sova. De bestämde sig för att gå ut i natten för att samtala lite eftersom de inte ville störa de andra i tältet som låg och sov. De tog med sig sina vapen för säkerhetsskull. Klockan var mellan 1 och 2 men eftersom det var sommar var det ganska ljust ute.

Dom ställde sig i en dunge och började prata gamla minnen. Steven berättade om när han och hans bror var 5 år. Han berättade när dom spelade fotboll med grannpojkarna. Tårar rann ner för Stevens ansikte, han sa: ”Kommer jag få träffa min tvilling bror igen?” Günter ställde sig tätt intill Steven och gav honom en rejäl kompiskram. Han sa sedan ”Jag lovar dig att du kommer få träffa din bror igen, det känner jag på mig”. ”Tror du verkligen det?” Snyftade Steven fram. ”Ja klart det kommer att ordna sig. Både du och jag kommer att komma levande från detta hemska krig, det känner jag i min själ”. Dom stod alldeles still och nu kunde man även höra snyftningar från Günter. Steven kände sig så trygg med Günter i sin famn. Han kände sig så lycklig att han fått världens bästa vän.

Plötsligt! Pang! Steven hör en smäll och helt plötsligt faller Günter livlös ifrån hans famn. ”NEJ!” Skriker Steven, han tar tag i sitt vapen och skjuter vilt omkring sig. Ett till skott avfyras och Steven känner hur det svider till i benet, han har blivit träffad. Han ser mannen som skjuter på honom. Blixtsnabbt kastar han sig till marken samtidigt som det tredje skottet avfyras. Han skjuter vilt mot mannen och snart faller han död ner till marken.
- Lever du, GÜNTER säg att du lever! kvider Steven fram. Han kämpar förtvivlat för att täcka över skotthålet med sin skjorta. Günter öppnar ögonen och tar tag i Stevens hand.
- Du lever, utbrister Steven.
- Kämpa väl, förlåt för att jag inte kunde genomföra hela kriget med dig. Viskar Günter.
- Neej Günter du får inte! Skriker Steven med gråt i munnen.
- Jag är ledsen. Ta hand om dig och hälsa din bror från mig. Jag älskar dig min vän. Säger Günter knappt hörbart. Günters hand blir livlös från Stevens och hans ögon sluts.
- NEJ! Du får inte dö, Gråter Steven ut. Men han får inget svar.
Steven gråter länge, han vill inte förstå det hemska som har hänt. Efter en stund lindar Steven in sitt ben med en tröja sen lägger han sig över Günter. Natten var blåsig och på den mörkgråa himlen började det snart att åska. Steven kröp närmare Günters kropp. Efter någon timme somnade han där han låg med ansiktet fyllt av tårar.

Tidigt nästa morgon fann de andra tyska soldaterna Steven och Günter. De försökte väcka dom men det var meningslöst. De kände på pulsen, Steven levde men inte Günter. De tog Steven till sjuktältet där han blev omhändertagen. Hans ben blev inlindat med bandage och han fick nya kläder. Dagen efter skulle han bli skickad till Köln för att bli behandlad. Han hade tur som fick åka hem. Det var inte många skadade soldater som blev hittade skadade eller ens tillbaka skickade. Steven skulle få vård där i en månad sen skulle han få resa hem tillbaka till Lübeck. På natten kunde Steven inte sova. Det enda han hade i tankarna var Günter. Han staplade sig ut från tältet, la sin sovsäck på marken utanför och la sig på rygg på den. De hade slagit läger i en mörk skog. Steven kollade upp mot himlen. Han såg vintergatans stjärnor lysa mellan trädgranarnas toppar. En lätt snyftning och han stängde sina ögon. Han tänkte på allt Günter hade gjort för honom, han hade aldrig klarat livet som soldat utan honom. Han öppnade åter sina ögon, det var suddigt av tårarna så han torkade bort dem. På himlen såg han en stjärna lysa extra klar, ”Det där är nog Günter som hälsar på mig” tänkte Steven. ”Du har det säkert jättebra där uppe i paradiset. Jag vet att du litar på mig att jag ska överleva. Jag ska göra det för din skull”. Steven somnar sedan under bar himmel med ett litet leende på sina läppar.

Tyskland krossar verkligen Frankrike. Nästan en miljon engelska och franska soldater inringades och trängdes mot havet. Samtidigt var alla soldater vid Maginotlinjen overksamma. Landsvägarna blev igenkorkade av flyende människor, som skrämts iväg av de tyska störtbombarna. Tyskarna gick sen in i söder mot Paris och då bröt allt motstånd samman. Frankrike kapitulerade den 22 juni 1940. Men Frankrike och England hade ändå tur som lyckade rädda cirka 340 000 soldater över till England med hjälp av båtar från så väl privatpersoner som från armén.

Under tiden hade Steven fått åka hem till Lübeck. Han kunde nu gå hyfsat men var långt ifrån bra, varken fysiskt eller mentalt. Han reste hemåt den 30 maj, himlen var blå och solen lyste klar. På Lübecks centraltstation möttes han av sin familj. Glädje fyllde hans sinne när han såg att alla var oskadda. Han kramade om hela familjen och han kände sig lycklig för första gången sen Günter gick bort. Efter kramandet åkte dom hem till deras villa som stod kvar lika prydligt och vackert som för 7 år sedan då han lämnade det. Steven la sig på gräsmattan och bara tittade upp mot den klarblå himlen. Han såg moln sväva så bekymmerslöst på himlen. Han var fri!

Kriget utanför Stevens liv fortsatte. När Tyskland besegrat Frankrike var det Storbritanniens tur. Tyskland anföll med mer än tusen plan per dygn, men britterna sköt ner fler plan än vad tyskarna gjorde. Hitler blev tvungen att skjuta upp invasionen ”tills vidare". Hitler litade inte på Sovjetunionen. Det var ju inte av någon "vänskaplig" anledning de slutit en icke- angreppspakt. De ville bara vinna andra fördelar. Kommunismen var en av Hitlers värsta fiender. Bara det är ju ett bevis på fientligheten som rådde mellan Stalin och Hitler. I december 1940 bestämde sig Hitler för att anfalla Sovjet. Han ville ha landets tillgångar, som t.ex. olja, stål och brödsäd, för att sedan kunna ge sig på Storbritannien. Hitler tvingade mer eller mindre Ungern, Rumänien och Bulgarien att gå i förbund med Tyskland. Jugoslavien vägrade samarbeta och ockuperades av tyskar. Även Grekland blev ockuperat. Finland gick med i kriget på Tysklands sida. De ville ta tillbaka vad de en gång förlorat mot Sovjet.

I juni 1941 gick de tyska arméerna till anfall. Tre miljoner man, 4 000 flygplan och
3 000 stridsvagnar tågade in i Sovjet. Trots dessa enorma trupper så gick inte kriget så bra. Tyskarna lyckades bara erövra delar av Ukraina. Det kalla vädret satte stopp. Arméerna var inte förberedda på att det skulle ta så lång tid och hade därför inte med sig ordentliga vinterkläder. Tyskarna fick ge upp. Hitlers planer hade inte lyckats.

Många europeiska länder var ockuperade av tyskar. Det gjorde situationen frestande för Japan som slutit förbund med Tyskland flera år tidigare. Utan någon krigsförklaring anfölls USA:s flottstyrkor av Japan. Japanerna ville inte att USA:s flotta skulle vara i vägen när de skulle erövra Kina. Nu gick USA in i kriget mot Tyskland, Japan och Italien. Japan kom över mycket under hela 1942. Amerikanska, brittiska, franska och holländska kolonier erövrades. Nu hade kriget som började i väst Europa blivit ett världskrig.

Samtidigt levde Steven ett ganska ensamt och stillsamt liv i Lübeck. Hans skada hade nu helt läkt men han var ändå inte lycklig. Alla hans vänner var ute i kriget, förutom de tjejkompisar han hade. Han ville bara att Tyskland skulle besegras att kriget skulle ta slut. Men Tyskland verkade oövervinnligt. Steven hade fortsatt sina läkarstudier där han slutade dom men det gick inte lika bra som det gjort tidigare. Han hade svårare för att lära sig och han kände nästan ingen motivation till att lära sig något. ”Det är det satans krigets fel” tänkte Steven.


Kapitel 3 – Mike blir inkallad i kriget


Den 19 maj 1942 blir Mike inkallad i den Amerikanska armén. Den allmänna värnplikten hade nu drabbat honom. USA började rusta upp för en defensiv/offensiv mot Tyskland, därför började man att kalla in så många som möjligt.
Mike blev inte förvånad att han blivit inkallad, för cirka en månad tidigare hade alla män mellan 20 och 35 år gjort ett test. Ett test för att kolla intelligens, fysik samt politiska inställning. Mike hade bra på de samtliga 3 testen och därför antog han att han kunde få en riktigt bra militärisk position. Han skulle resa den 1 juni till ett militärläger några mil utanför Washington.

Allt hade gått bra för Tyskland och Hitler fick bara mer och mer makt. De flesta trodde att axelmakterna skulle vinna kriget. Men äntligen började kriget vända när britterna besegrade en tysk-italiensk armé 1942, i el-Alamein i Egypten. Tidigt året därpå kom nästa nederlag för Tyskland. Ryssarna besegrade en stor armé i Stalingrad. Tyskarna hade förlorat en och en kvarts miljon man under 1942-1943. Ryssarna hade övertaget. Kriget hade vänt

Samtidigt i Tyskland fick Steven reda på att han åter blivit inkallad i armén och skulle få börja träna i juni 1943. Tyskland behövde verkligen alla soldater de kunde få, särskilt nu när det börjat gå dåligt. Steven föll ner på sina knän, frustrerat läste han brevet. ”Det får inte vara sant” tänkte han. Han var rätt säker på att hans tid kvar var kort, eftersom Tyskland nu förlorade mer och mer. Allt fler tyska soldater dog nu i kriget.

Mike hade nu börjat träna i den amerikanska armén som skulle hjälpa England och Frankrike. USA ingick i de allierade tillsammans med England och Frankrike. Den amerikanska armén hade mycket vänligare fysiska träningar, men istället mer strategiträning. De amerikanska träningslägren var ändå väldigt hårda, det var inga veklingar som platsade i armén direkt. Inga arméer tränar så hårt som USA, Tyskland och Ryssland gjorde under andra världskriget.

Mikes fysik var redan rätt bra innan han började i armén. Han joggade minst 4-5 gånger i veckan och när han fick tid så spelade han amerikansk fotboll. Därför var han ganska bra fysiskt tränad och tålde mycket. Han hade räknat ut att på 4 veckor förbättrade hans styrka, snabbhet och kondition med cirka 70 till 80 %.

Den 10 juni 1943 åkte Steven återigen till ett träningsläger. Detta läger låg i Hamburg och var ett rätt litet läger. På lägret var han nästan den enda över 20, de flesta var 16-18 eftersom det inte fanns så många andra kvar att ta från. Träningslägret i Hamburg var lätt jämfört med det han varit på tidigare. Han visste inte varför men det var nog för att de inte fanns några hårda tränare kvar.

Den 10 juli 1943 anföll de allierade Italien. Den började med att dom allierade attackerade Sicilien. Därifrån kämpade dom sig upp mot Rom. Den 25 juni, just som de allierade höll på att kämpa sig fram genom Italien, blev det uppror och Mussolini som hade varit diktator i Italien i 22 år blev avsatt. Italien slöt sedan fred med de allierade, fast i hemlighet, eftersom de var rädda för att Tyskland skulle hämnas.

De allierade planerade nu för invasionen av Frankrike. Invasionen var mycket svår eftersom trupperna var tvungna att ta vattenvägen och landsättningen av trupperna var en kritisk punkt. För första gången möttes nu de allierades tre stora beslutsfattare, Roosevelt, Churchill och Stalin. Dom möttes i Persiens huvudstad Teheran. Där bestämde dom tidpunkten för invasionen av Frankrike, som fick kodnamnet ”Dagen D”, till den 5 juli 1944.

I mars 1944 hade Steven blivit skickad till Frankrike för att försvara vid eventuellt anfall från de allierade. Han blev skickad till Paris där han och den såkallade extrastyrkan samlats för att invänta ett anfall. Under tiden de väntade hade de träning varje dag. Efter träningen som de hade på förmiddagen så skulle de patrullera på gatorna och hålla ordning i Paris. Dagar i ända såg han fransmän och fransyskor lida av de tyska soldaternas patrullerande och övervakning av gatorna. De kände ständig skräck och Steven hatade verkligen att barn och vuxna var rädda för honom.

Mike var inkallad i truppen som skulle anfalla Tyskland på fransk mark. Han var inte bland de första styrkorna, som kallades ”självmordsstyrkan”, där man räknat med att 80 – 90 % skulle få sätta livet till. Den 5 juli anföll de allierade som planerat. De anföll längs hela Normandie. Med landsatta soldater och bombande flygplan anföll man Tyskland. Efter timmar och många soldaters liv lyckades man komma in i Tyskland (Frankrike). Mike var fortfarande vid liv och han och hans kompani gick längre och längre inåt landet mot Paris. Samtidigt rörde sig Tysklands extrastyrkor in mot de anfallande. Varken Mike eller Steven visste att de skulle anfalla respektive försvara i samma område. Steven visste inte ens att Mike var med i armén medan Mike trodde att Steven dött i slaget vid Stalingrad.

Den 9 juli råkade Steven tappa bort sig från de andra i armén. Han hade ställt sig och pissat i en skog...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Broderskap - En berättelse om en tysksoldats: Glädje, Sorg och Hopp

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2001-03-05]   Broderskap - En berättelse om en tysksoldats: Glädje, Sorg och Hopp
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=452 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×