Cape Fear - En Jämförelse

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I alla tider har det funnits saker som på ett ibland obegripligt sätt tett sig odödliga. Ett exempel är de eviga kärlekssagorna som slutar ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar” eller historiska berättelser om krig som skildrar den heroiske mannen som räddar världen från en säker undergång. Dessa sagor och berättelser har lyckats trollbinda oss alla i sekler därför att de tilltalar vår mest fundamentala natur men enligt den i utlandet kallade ”svenska mentaliteten” finns det en gräns för allt.

När det gäller ”Cape Fear” är det mycket som försvarar att boken som filmen baseras på, ”the Prosecutors”, tillslut filmatiserades inte bara en gång utan två. Av många kallas den för den ”ultimata thrillern” och att skapa en bra film av boken är därför inte svårt, speciellt inte för regissörer som tillhör/t den absoluta eliten, regissörer vars namn legat på allas läppar tack vare deras enastående förmågor att fånga människans liv och göranden på bioduken.

1967 var året då den första filmen efter mycket om och men gällande censur tillslut släpptes med några av den tidens mest erkända skådespelare i huvudrollerna (Gregory Peck, Robert Mitchum samt Polly Bergen m.fl.). Filmen som efter den utdragna striden med staten om hur våldsam en film egentligen får vara, var mycket efterlängtad och mannen bakom, regissören, J. Lee Thompson fick i och med ”Cape Fear” (svensk titel ”Farlig Främling”) uppleva en av sitt livs största succéer. Enligt den tidens (i viss mån även den här tidens) standard var skådespelarinsatserna enastående och förutom att förgylla de redan lysande stjärnorna på Hollywoods himmel upptäcktes även många nya, tidigare obeprövade kort som t.ex. Lori Martin som i ”Cape Fear” spelade dottern till huvudpersonen Sam Bowden (Gregory Peck). Ur alla avseenden är det en klassisk film från en klassisk tidsperiod i filmens historia och ”skräckmästaren”, den gigantiskt inflytelserika Alfred Hitchcocks stämpel syns tydligt, inte bara ur filmatisk synvinkel utan även musikaliskt. Allt detta skapar en film som kan mäta sig riktigt bra mot de thrillers som görs idag.

I den moderna versionen av ”Cape Fear” är historien och musiken i stort sett lika med det undantaget att motivet har förändrats något. Till skillnad från Thompsons version stod inte heller några censurregler i vägen vilket får till följd att regissören Martin Scorsese kan utnyttja thrillerns alla ondskefullaste kort till sitt max. I hans version har man följt tiden och skapat en hjälte som inte heller han är helt god trots att det först verkar så på ytan. Produkten har blivit en mer verklighetstrogen och mindre polerad berättelse och även om detta i viss mån förstörs av vissa överdrivna inslag, speciellt i slutet, behåller filmen sin verklighetsförankring på ett helt annat sätt än Thompsons mer naiva version.

Storyn tar sin början när Max Cady (Robert DeNiro) släpps ut ur fängelset men den Max Cady som släpps ut är inte samma person som sattes in. Ut kommer ett slipat vapen, likt en kniv som tidigare enbart varit en oformad järnklump. Han har ett mål i livet; att åsamka Sam Bowden (Nick Nolte) och hans familj lika stor skada som han själv genomlidit. Bowden, nu en framgångsrik advokat lever ett på ytan lyckligt liv tillsammans med sin vackra fru (Jessica Lange) och dotter (Juliette Lewis) men allt är inte vad det ser ut att vara. Under den välpolerade ytan gömmer sig ett kärlekslöst förhållande och en tonårsdotter med djupa problem och snart är det dags för alla att vakna upp ur idyllen de fortfarande tror sig leva i… Sam Bowden och alla han älskar ska får betala för ett misstag han begick för nästan tio år sedan och den här gången kan inte ens lagen hjälpa honom.

Den välkände skurken, Max Cady, träder här fram som en övermänniska, uppfylld av sin egen rättfärdighet och av sin egen kontroll som han anser vara given av Gud för att kunna uträtta sin hämnd på den man som ”syndat” mot honom, Sam Bowden. Precis som i originalversionen börjar filmen med den skrämmande musiken som genast ger en föraning om att det här inte är en film som är lämplig för barn men sedan sker en stor förändring. I Scorseses version visas ett öga i negativ och man hör hur en röst, dotterns, berättar om det fruktansvärda som en gång hände vid ”skräckens udde”. Det här är hennes version av det hela, hennes chans att berätta. Negativet övergår sedan till positiv, d.v.s. färgformat och filmen tar sin början. I originalet visar man Max Cadys väg mot Sam Bowdens arbetsplats, dock till samma musik och regissören använder sig av alla tänkbara metoder för att få fram sin mening; ”det här är en person som man inte kan lita på”.

Vad blir då effekten av de olika anslagen kan man tänka. På alla sätt visar Thompsons lugnare och mer subtila version på en till synes ”vanlig” berättelse om en lite mer sympatisk man som det gått väldigt fel för snarare än på ett underliggande vansinne. Till skillnad från detta tar Scorseses version, redan från början med oss på en resa in i det förflutna och samtidigt in i det undermedvetnas dolda minnen och skapar en övermänsklig fiende enbart driven av en sjuklig hämndlystnad som ibland blir svårmotiverad. Där Thompson skapar en thriller á la Hitchcock skapar Scorsese en psykologisk thriller i samma anda som den klassiska ”När Lammen Tystnar”.

Om man ser till filmens helhet finns det en klar faktor till att Cape Fear inte sågas totalt och detta till trots att Scorseses bildspråk stundtals är genialt. Denna faktor består i DeNiro som återigen visar på att han förtjänar sitt namn som en utomordentligt bra skådespelare med en ofattbar vidd på sina roller. Tack vare honom lyfts filmen från en svag tvåa till en fyra och helt plötsligt blir den värd att ens lägga ned några timmar på. Hans rolltolkning av sociopaten Max Cady är genial och hans förvandlig från en i vanliga fall ganska normal kille till ett vandrande muskelberg är makalös. Få skådespelare, om ens någon hade kunnat göra det bättre!

De skådespelare som står efter denne i rang är den alltid lika strålande Jessica Lange som lyckas spela en trovärdig hemmafru med allt var det innebär för filmens trovärdighet. Nick Nolte är den som gör den sämsta insatsen enligt mitt tyckande. Hans gestaltning är minst sagt mesig och saknar tillförlitlighet i jämförelse med vad hans motspelare uppnår. Det mest intressanta nya tillskottet var då Juliette Lewis som spelar den tonåriga dottern mycket övertygande trots att man tycker att hon ibland förvandlas till en ”dum blondin” som går in i de mest självklara fällor med till synes öppna ögon. Av många anses hon ha gjort sin allra bästa rolltolkning någonsin i och med sin debut i ”Cape Fear”, därefter, säger man, har det bara gått nedåt.

Mina egna känslor rörande ”Cape Fear” är minst sagt splittrade. Trots att filmen, om man ser till bildspråket är rent av fantastisk då Scorsese skapar en värld som skarpast belyses av de säregna kontrasterna och de dolda betydelserna och att han på något sätt t.o.m. kan få scenen där Lange hämtar posten till att bli spännande känns den aldrig riktigt övertygande. Som jag sa i början finns det vissa dolda gränser för allt och Scorsese överträder denna osynliga linje när han gång på gång låter skurken uppstå. På något sätt förvandlas den från att ha varit en nära nog perfekt thriller till att bli en sjaskig ”Screem” uppföljare. De sista gångerna stönar man bara och tänker att det vore lika bra att ”den ...