DDT och PBC

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Miljögifter

Miljögifter kan delas upp i två huvudgrupper, Tungmetaller och klorerande väten. Detta arbete kommer att ta upp klorerande väten, vad det är, vilka miljögifter som är det, hur det påverkar levande organismer och hur det ser ut i dagens läge gällande halter av dessa ämnen. Den kemiska processen visas och beskriv inte i det här arbetet. Anledningen till denna avgränsning är att området är mycket stort och svårt att sätta sig in i. Vilka källor man än använder, så kommer den kemiska delen in. Det blir då komplicerat, och för mig som samhällsvetenskapsstuderande oförståeligt.


I dagens samhälle används tio tusentals kemikalier, bland annat i samband med industrier. Många av dessa är hälsofarliga om de förekommer i allt för stora halter. Vissa toxiska (kan skada levande organismer) ämnen behöver inte uppgå i stora mängder för att ha stora skadeverkningar. Dessa kallas Akuttoxiska eller akutgiftiga. Ofta utlöses dessa vid olika reaktioner, exempelvis förbränning. Det gör att utsläppen blir lokala och inte sprider sig. De finns inte kvar lång tid efter att utsläppen har upphört.
Miljögifter som är persistenta (långlivade) har en längre livslängd, vilket gör att risken för kroniska effekter ökar, alltså att skaderisken kan dröja kvar under en längre tid. Risken för att bli drabbad upphör alltså inte i och med att utsläppen upphör. Persistenta miljögifter sprids med vind och vatten, vilket gör att det kan bli stora globala problem.

Klorerande väten
Klorerande väten är när en förening innehåller en eller flera kolatomer. Dessa är starka miljögifter kan lagras länge i naturen. Ämnena är fettlösliga, vilket betyder att de samlas lätt i djurens fettvävnader. Då påverkas hjärnan och nervsystemet, eftersom dessa organ innehåller mycket fett. Arvsmassan påverkas, och risken för missfall ökar bland flera arter.

DDT (diklordifenyltriklorentan) är ett klorerande klorväte. Det utvecklades av den schweiziske kemisten Paul Müller som tog hem nobelpriset i kemi 1948. Det lanserades som ett riskfritt insektsmedel år 1942. Detta medel användes flitigt i framför allt tropikerna fram till mitten av 60-talet. Vid den tidpunkten var malaria så gott som utrotat i de tropiska områdena på grund av den övergripande användningen av DDT.
Under 60-talet kom det fram information som visade mycket negativa effekter. Till en början trodde man att DDT bekämpade malariamyggor och andra skadeinsekter, men efter hand såg man tydliga tecken på att medlet också påverkade andra djur. Hög DDT-halt hos fåglar gjorde deras äggskal tunnare. Bland annat havsörnars äggskal blev så tunna att de sprack vid ruvning.
Huruvida DDT påverkar organismen negativt beror på främst två faktorer, hur stor mängd DDT det finns och hur väl utvecklad naturlig resistens organismen har. Vissa djur dör vid relativt låga halter, men dan vissa överlever vid höga.
Ett problem med DDT är att det finns kvar i naturen lång tid efter användning.
Användningen av DDT förbjöds i Sverige under 1970-talet. Våra skandinaviska grannar tog efter, och allt eftersom visades bättre värden med sjunkande DDT halter. Problemet kvarstår dock, då flera tropiska länder fortfarande använder medlet. På grund av den snabba spridningen i atmosfären och i flyttfåglars mat så är DDT ett stadigt, men dock mindre problem i Norden.

PCB (polyklorerade bifenyler) hade ett brett användningsområde under första delen av 1900-talet, med början 1929. Det användes som mjukgörande medel i plast och målarfärg, som isolatorvätskor i transformatorer och kondensatorer. PCB hade en låg ledningsförmåga, vilket var bra för just dessa användningsområden. Forskaren Sören Jensen djupgående forskningar om huruvida PCB påverkade den svenska naturen. 1968 kom han fram till att det fanns stora mängder av giftiga ämnen, i form av PCB, i naturen. Dessa har cirkulerat i över 37 år utan att någon har vetat om det. 1969 kunde man offentliggöra information som visade att Östersjön innehöll höga mängder av PCB. Detta blev startskott för en global eftersökning av PCB i naturen. Det visade sig att det fanns så gott som överallt. I och med dessa upptäckter förbjöds medlet i Sverige 1971, men trots det sker utsläpp av dessa gifter. Material som innehåller PCB finns fortfarande kvar i vissa produkter som används idag.
PCB förekommer främst i slutna apparater och material. Frågan är du hår det kan ha spridit sig så mycket. DDT spreds eftersom det praktiskt taget sprutades ut i naturen. PCB spreds då apparaterna och materialen gick sönder, brändes eller bröts ner av naturen.
Redan 1899 beskrevs en sjukdom som yttrade sig i form av små blåsor i huden av en tysk läkare. De enda patienterna var fabriksarbetare som framställde klorerande organiska ämnen. Sjukdomarna ökade under 30-talet för industriarbetarna, och då tillkom leverskador som i vassa fall slutade med döden. Djurförsök startades, och även dessa resulterade i kroniska skador. Det visade också att ämnena fanns kvar i kroppen lång tid efteråt.
PCB skadar främst vattenlevande djur, som fiskar och sälar. Deras förmåga att fortplanta sig minskar, vilket gör att arterna hotas vid för höga halter. Så var fallet under 60- och 70-talet, då sälstammen i Östersjön hotades. Idag har både PCB- och DDT-värdena minskat i djuren, vilket gör att stammen är räddad.

Rovdjuren, och då exempelvis rovfåglar, var de som i slutändan drabbades mest av dessa miljögifter. Fisken bioackumulerade (upplagring av ämnet, som ökar halten i fettvävnaden) gifterna i sina fettvävnader, och eftersom rovfåglars huvudsakliga föda är fiskar, så tog fiskarnas gifter fäste i fåglarnas fettvävnader. Havsörnar äter till exempel flera hundra gånger sin kroppsvikt under sin levnad. Det gör att stora halter binds i dess fettvävnader.

Påverkas människan?
I flera länder har människor påträffats skadade av miljögifter. Skadorna har kommit när människan har kommit i kontakt med ämnena vid olyckor, olämplig arbetsmiljö eller olämpliga kostvanor. Gemensamt för symptomen är att de inte orsakar akuta dödsfall, utan att de blir utdragna över en längre process.
Barn som utsatt för miljögifter drabbas av förseningar i den mentala och kroppsliga utvecklingen. Det är främst vid olyckor som dessa symptom framhävs tydligt.
Människor får i sig en hel del organiska miljögifter genom födan. Det är ett av de stora hoten. Tydliga exempel visas på barn till östersjöfiskare. De äter mycket fisk från Östersjön, och dessa fiskar hade höga halter av PCB. Barnen hade en lägre genomsnittlig födelsevikt än barnen i övriga Sverige. Om detta är en tillfällighet eller inte vet man inte.
Ett av de stora hoten är att vi varje dag kan få i oss mängder av miljögifter utan att veta om det. Lyckligtvis är dessa i små mängder, så kroppen tar ingen större skada.


Vad finns det då att göra för att förhindra att dessa miljögifter kommer ut i naturen och skadar levande organismer? Det är framför allt kunskap som saknas. Hela tiden kommer det nya miljögifter, och för det krävs det omfattande resurser för att kunna hejda den negativa utgången. Då är kunskap den viktigaste resursen. Det handlar naturligtvis också om pengar. Att skydda miljön är idag, 2003, en ekonomisk fråga. Det är inte bara de som är ”naturmänniskor” och staten som ska satsa tid och pengar på att få bort miljögifter, utan också företag. Nu på senare år finns det speciella ISO-certifikat, som är riktade mot miljö. Dessa är bevis på att företag arbetar med miljövänliga produkter och metoder.
Företag var på 70- och 80-talet stora bovar när det gäller miljögifter. De använde giftiga ämnen i produktionen. De tog det ”naturliga” valet, det giftiga och billiga istället för det miljövänliga och dyra. Det var först i början på 80-talet som länder i västvärlden började lagstifta miljöbrott, främst då mot företag.

Vi, som konsumerar produkter med miljögifter i, t ex gamla radioapparater som innehåller PCB, vad kan vi göra? PCB är förbjudet i Sverige sedan 1971. Men det finns ju kvar i de maskiner och produkter som tillverkades före den tiden. Det finns alltså inte så mycket att göra åt just det.
Dagens föda innehåller små mängder av miljögifter, och fisk är det mest utsatta. Den svenska staten har utfärdat ett kostråd som ska ge rekommendationer om hur mycket fisk vi bör äta för att inte hamna i riskzonen. Råden riktar sig bara till storkonsumenter, då majoriteten av svenskarna skulle kunna öka sin konsumtion, men trots det vara långt ifrån den skadliga gränsen.
Den globala miljömedvetenheten som finns i världen idag gör att framställningen av miljögifter inte är lika stor som för 50 år sedan. Dagens kunskap förhindrar detta. Trots det finns det en hel del miljögifter.

Jag tror inte problemet med miljögifter kommer att upphöra. Dels så finns det många persist...