annons

Dagen D

6 röster
Ge betyg
100648 visningar
uppladdat: 2005-12-16
Mårten Möller

Mårten Möller 26 år

Från Helsingborg
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning
Jag har valt att skriva om landstigningen i Normandie för att jag var där på semester för två år sedan. Vi tittade på själva invasionsstranden och de stora begravningsplatserna. Dessutom var resultatet av denna landstigning en mycket stor avgörande del i andra världskriget.

Syftet med denna uppgift är att berätta om vad som hände under invasionen, vilka länder som deltog och hur striden gick till vid de olika stränderna. Jag har begränsat mig till att beskriva endast det som hände under Dagen-D, den 6 juni 1944.

Förberedelser
Tyskarna väntade på att det skulle komma en invasion över engelska kanalen. Hitler gissade på att anfallet skulle komma i Normandie, men för säkerhets skulle placerade han ett starkare försvar i Pas de Calaisområdet. Hitlers plan var att förinta fienden på stränderna och kasta tillbaka dem i Kanalen.

Den 8 februari 1944 av¬slutades samtalen om landstigningen i Nor¬mandie i SHAEF (Su¬preme Headquarters of the Allied Expeditionary Force), högkvarteret för de allierade expeditions¬styrkorna. Några dagar senare utnämndes den amerikanske generalen Dwight D Eisenhower officiellt till överbefälha¬vare för de allierade invasionsstyrkorna. Flygmarskalk Sir Trafford Leigh-Mallory tog befälet över de delar av de allierades flyg som skulle vara understöd till invasionsstyrkans marktrup¬per, Amiral Sir Bentram Ramsay blev befälhavare över invasionsflottan. Till befälhavare över de brittiska och amerikanska landstigningskrafterna utsåg Eisenhower den brittiske generalen Sir Bernard Montgomery. Operation Overlord, som landstigningen kallades, innebar att man skulle landstiga på det europeiska fastlandet i maj 1944, erövra lämpliga hamnar längs kanal¬kusten, göra ett stort anfall på bred front ända fram till tyska rikets inre områden och till slut krossa hela den tyska krigsmakten.

Hela södra England var som ett stort militärläger. I hamnarna låg alla tiders största invasions¬flotta. Här fanns slagskepp, transportfartyg, landsättningsbåtar, jagare och minsvepare. Dock¬orna var fulla med utrustning och överallt övade soldaterna. General Eisenhower gjorde en slutgiltig inspektion och sa "Om de slåss lika bra som de övar, så Gud hjälpe nazisterna". Operationen Overlord hade samlat 150 000 man, 1 500 stridsvagnar, 5 300 fartyg och 12 000 flygplan.

Planen var att landsätta tre luftburna divisioner i Normandie, slå ned det tyska försvaret, skära av vägarna till Normandie genom att förstöra järnvägar och broar och isolera det tyska kust¬försvaret. Sedan skulle man landsätta två amerikanska, två brittiska och en kanadensisk divi¬sion på en 96 kilometer lång sträcka mellan Caen och Cherbourghalvön. Under de första 48 timmarna skulle 107 000 soldater, 14 000 fordon och 14 500 ton förråd landsättas på strän¬derna. Det fanns problem också, Engelska Kanalen med sina stormar, sina stora tidvattenför¬ändringar och sitt dåliga väder.

För att möta den väntade invasionen tillkallade Hitler sin mest rörlige gene¬ral, fältmarskalk Erwin Rommel och satte honom som chef för armégrupp B. Hela våren 1944 arbetade Rommel med att förstärka försvaret på Nor¬mandies stränder med undervattenshinder. Stränderna minerades och fylldes med taggtrådshinder.

Delar ur sex infanteridivisioner, tre amerikanska, två brittiska och en kana¬densisk skulle genomföra den mycket svåra uppgiften att ta de fem landstigningsområdena. Varje division fick var sin landremsa mellan floden Orne i öster och Cotentin halvön i väster. Landstigningsstränderna fick kodnamnen från väst till öst: Utah, Omaha, Gold, Juno och Sword. Invasionen skulle sätta igång den 5 juni 1944 kl 4 f.m. På grund av dåligt väder beord¬rade Eisenhower 24 timmars uppskov.

Dagen D - inledningen
En stor flotta närmar sig den franska kusten, den största som hittills setts, 2 727 fartyg. Det var handelsfartyg, de tidigare färjorna över engelska kanalen, lasarettsfartyg, oceanångare, bogserfartyg, tankfartyg som alla transporterar eller bogserar mer än 2 500 landstigningsfar¬tyg och är eskorterade av mer än 700 krigsfartyg med bl a 23 kryssare, 104 jagare och 5 slag¬skepp. Ett tusental bombflygplan ur Royal Air Force släppte sin last över de tyska befästning¬arna. Invasionen börjar tisdagen den 6 juni kl 00.15 med att bombflygplan släppte bomber över de tyska befästningarna.

Utah
Den amerikanska fjärde infanteridivisionen skulle ta hand om denna del av invasionsstranden. Från början skulle denna del inte invaderas men Eisenhower ändrade sig för att han ville ta över hamnarna i Cherbourg. Området där man skulle landstiga var ca 5 km långt. Här fanns ingen befolkning. Området var inte speciellt skyddat, tyskarna trodde att de inte skulle landstiga här. Tyskarna kunde reglera de översvämmade markerna kring Douve genom att stänga och öppna slussar.

Stranden Utah delades i 3 områden, Tare Green, Uncle Red och Viktor. Planen var att man skulle landstiga vid Tare Green och Uncle Red kl 06.30 och inta strandområdet för att därefter ta sig inåt land via de fyra vägarna som gick från stranden. Tillsammans med fallskärmsjägar¬divisionerna nr 101 och 82 skulle man förbereda ett anfall mot Cherbourg. Första anfallsvå¬gen skulle göras av åttonde infanteri regementet som tillsammans med ett trettiotal amfibie¬stridsvagnar skulle inta Le Dunes de Varraville, som var det enda området som var skyddat av tyska trupper.

Från början gick det inte bra. Landstig¬ningsfartygen drev söderut på grund av starka strömmar och över bukten låg rök från flottans bombardemang. Man hade 4 vägvisningsfartyg men 3 hade sänkts på grund av minor. Det sista fartyget skulle visa vägen för styrmännen i landstigningsbåtarna. I stället för att landstiga på Tare Green landsteg dem på Viktor 1 800 meter söderut. General Theodore Roo¬sevelt Jr, som var den förste generalen som landsteg sjövägen i Operation Overlord, var den förste att inse att man hade kommit till fel ställe, han beslöt att fortsätta landstigningen. Det var smart gjort. "We´ll start the war from here!" sade han och gav trupperna order om att rycka inåt land.

Tre timmar senare hade man fått kontakt med fallskärmsdivisionen nr 101 vid byn Pouppe¬ville. Amerikanarna mötte inget motstånd och vid dagens slut stod amerikanarna 6 km inne i landet. På kvällen hade 20 000 man och 1 700 fordon landsatts och förlusterna var färre än 300 man.

Pointe du Hoc
Pointe du Hoc är en klippa som ligger 7 km väster om Omaha. Här trodde man att tyskarna byggt betongbunkrar med stora kanoner, som var ett klart hot mot invasionen. Det planerades ett anfall från havet med andra och femte jägarbataljonen mot klipporna med 500 man och med bombardemang från allierade flottan. Den första styrkan bestod av 3 kompanier ur 2 ba¬taljonen. Dessa skulle ge signal senast kl 07.00 till resterande styrkor om att klippbestigningen lyckats.

På grund av hög sjö blev inte den första styrkan landsatt förrän kl 07.10. Med hjälp av rep och änterhakar och med stöd av eld från örlogsfartygen började man bestiga klippan. Tyskarna gjorde motstånd men lyckades inte hindra dem att bestiga klippan. Till slut hade man intagit alla bunkar men inte hittat några kanoner. De andra fallskärmsjägarna som inte fick någon signal landsteg vid Omaha, där de gjorde en verklig insats som var betydande för landstig¬ningens resultat.

Styrkan som klättrat uppför klipporna hade förlorat 40 man av de 225 som deltagit i operatio¬nen. Under eftermiddagen kom tyskarna i ett motanfall som drev tillbaka jägarna till en klipp¬avsats som var 200 m bred. Jägarna fick understöd från den egna flottan. Förlusterna uppgick till 135 sårade, döda och saknade.

Omaha
Omaha är den mest kända av invasionsstränderna. Den sträcker sig från Port-en-Bessin i öster och floden Vire i väster. Stranden var indelad i områden som kallades Charlie, Dog, Easy och Fox och stranden är totalt 10 km lång. Här på de 30 meter höga klipporna hade tyskarna de starkaste befästningarna av samtliga invasionsstränder. I åtta betongbunkrar fanns stora kano¬ner, 35 pansarvärnskanoner och 85 kulsprutenästen mellan Colleville och Vierville. Det fanns fyra utfarter från stranden och de var minerade. På stranden väntade andra överraskningar som bunkrar och hinder. Tyskarna hade placerat den hårdföra 352 divisionen här som bestod av veteraner från östfron¬ten.

Invasionen av Omaha Be¬ach var bestämd till kl 06.30 då två 116 och 16 infanteriregementena skulle anfalla i bredd. Man skulle understöd av bom¬bardemang från flottan. Det skulle finnas 300 in¬genjörssoldater för att rensa upp hinder och mi¬neringar. Tanks skulle hjälpa till med första anfallsvågen och sedan skulle artilleri landsättas för att ta hand om den vidare framryckningen.

Allt gick inte som det skulle. Stridsvagnarna som skulle understödja infanteristerna sjösattes för tidigt och sjönk som stenar. Endast två av 29 amfibiestridsvagnar tog sig in till stranden. Transportfartygen som fraktat stridvagnarna ändrade taktik efter detta och stridsvagnarna fraktades ändå in till stranden. Det blåste mycket och de stormfartyg som transporterade in¬fanteriet fick stora problem. Flera gick under och soldaterna som hade en utrustning att bära på som vägde 35 kg drunknade. Passerande fartyg kunde inget göra på grund av att de hade en tid att passa.

Hela förmiddagen blev en förödelse. Tyskarna började beskjuta stormfartygen när de var 400 meter från stranden. De tyska kulspruteskyttarna sköt rätt in i landstigningsfartygen. Det var bara kompani A ur 116 regementet som landsteg där de skulle. Den starka vinden drev dem österut. Förvirringen var total.

Det gick dåligt för den första anfallsvågen och man kom inte vidare från stranden. Den andra anfallsvågen fick problem med förstörda stormbåtar, stridsfordon, döda och sårade på stran¬den. Dessutom fanns försvarshindren som skulle röjas undan av ingenjörstrupperna, som be¬sköts av tyska krypskyttar. Kl 08.30 hade den sista anfallsvågen landstigit och tyskarna var fortfarande obesegrade. Amerikanarna samlade ihop sig för att försöka göra inbrytningar över strandvallarna och man fick understöd av flera jagare som styrde rätt mot stranden och besköt tyskarnas bunkrar på korta avstånd.

Fram mot kl 12 började det tyska motståndet bli svagare. Då hade man stormat flera bunkrar bakifrån. Hela eftermiddagen fortsatte striderna och sent på kvällen hade tyskarna slagits ned i byarna Vierville, Saint-Laurent och Collebille. Denna invasion hade kostat på. Man hade för¬lorat 2 400 man men 34 500 amerikanska soldater hade landsatts. Den tyska divisionen hade förlorat 1 200 man och hade inga reserver till nästa dag.

Gold
Gold var den minsta av de fem stränderna som var mer än 8 km bred och med kustbyarna la Riviere och le Hamel. Staden Arromanches och staden Lounges-sur-Mer låg vid strandens västra ända. Även denna strand var uppdelad i två delar Jig och King. Här skulle den brittiska 50 infanteri divisionen landstiga. I första anfallsvågen skulle 231 och 69 brigaderna sättas in.

Tyskarna fanns här det var delar av 716 infanteridivisionen och 1 bataljonen ur 352 infanteri¬divisionen. Man hade barrikaderat sig i hus längs kusten. Tyskarna räknade med att de var sårbara för det allierade bombardemangen men på en bas utanför Bayeux fanns Kampgruppe Meyer (ett insatsförband ur den 352 divisionen), som snabbt kunde göra ett motanfall. Kampgruppe Meyer var tränade för att slå tillbaka ett invasionsförsök. Utanför Longues-sur-Mer fanns en brant klippa le Chaos som var tyskarnas utsiktspost.

Planen för 231 brigaden (50 divisionen) var att man skulle landstiga öster om le Hamel, inta byn Asnel¬les och sedan rycka vidare längs kusten mot Port en Bessen för att få kontakt med amerikanarna. 69 brigaden skulle landstiga väster om la Riviere, inta Ver-sur-Mer med avsikt att bryta förbindelsen mellan Bayeux och Caen.

Vädret var mycket dåligt utanför Gold, vågorna var 1,5 meter höga. Sedan klockan 5.30 hade 130 örlogsfartyg bombarderat Gold. Den första anfallsvågen tog sig i land 7.28 och mötte inte speciellt hårt motstånd. Ingenjörstrupperna som skulle rensa stranden från minor men hann inte rensa den yttre stranddelen från minor innan tidvattnet kom så några landstigningsfarkoster skadades mer eller mindre svårt.

Tyskarnas bunkrar med kulsprutor hade klarat sig från bom¬bardemanget. De öppnade eld mot britterna och orsakade stora förluster. Vid middagstid gav tyskarna från 352 divisio¬nen upp. Britternas andra våg landsteg utan problem och vid dagens slut hade man erövrat en yta på 10 km2. Man hade inte nått alla sina mål men 50 000 soldater hade landstigit på Goldstranden och endast 400 man hade dödats i strid.

Juno
Landstigningsområdet Juno var den kanadensiska 3 divisionens (den enda kanadensiska divi¬sionen) objekt. Stranden var 9 km lång och indelad i 2 områden: Nan i öst och Mike i väst. De tre fiskarbyarna Courseulles, Bernières och St-Aubin var befästa av tyska förband ur 736 in¬fanteriregementet och 716 infanteridivisionen.

Den allierade divisionen bestod av 9 000 britter och 15 000 kanadensare som tränat inför in¬vasionen i Skottland och i Portsmouth. Kanadensarnas mål var att först inta fiskebyarna intill stranden. Slutmålet var en linje i jämnhöjd mellan Caen och Bayeux. I första vågen skulle 7 brigaden ta Mike och 8 brigaden skulle ta Nan. I andra vågen skulle 9 brigaden komma och förstärka där så behövdes.

Invasionsstyrkorna var tvungna att vänta med landsstigningen tills tidvattnet stigit så mycket att landstigningsfarkosterna kunde passera de rev och grund som fanns. Efteråt så märkte man att de flesta reven var sjögräs. Även här hade ingenjörstrupperna svårt att rensa stranden från minor p.g.a. att tidvattnet steg. Ungefär 30 % av landstigningsfartygen förstördes eller skada¬des av minorna. När soldaterna tog sig i land mötte de inget större motstånd men den första vågen kanadensare led stora förluster när de kom i tyskarnas skottfällt längre in på stranden. Endast en handfull soldater ur första anfallsvågen kom i säkerhet bakom dynerna. I kompani B mejades 75 % ner på den öppna stranden. Någon har räknat ut att under den första timmen var det 50% chans att man blev träffad av tysk eld.

Trots hårt tysk motstånd lyckades de allierade ta Bernières och St-Aubin före klockan 12. Därefter gick det fort och motståndet var lätt och man nådde fram till slutmålet. De var de enda soldaterna i hela invasionsarmén som nådde sitt slutmål under D-dagen. Den kanaden¬siska 3 divisionen förlorade 1 200 man av den 21 400 som landsteg den 6 juni.

Sword
Sword var den 8 kilometer långa landstigningsstrand som låg längst österut. Den låg mellan byn Lion-sur-Mer i väst och staden Ouistreham vid floden Ornes utlopp i öst. Området var delat i fyra delar: Oboe, Peter, Queen och Roger. Här landsteg den 3 brittiska divisionen som var tränad på hemmafronten i England. I första anfallsvågen med 6 infanteri brigadgruppen skulle man säkra området vid Queen, därefter inta Ouistreham, få kontakt med kanadensarna som befann sig väster om Sword samt avlösa 6 luftburna divisionen vid Pegasus bridge. I andra anfallsvågen skulle man inta Caen och flygplatsen vid Carpiquet.

Kaptenlöjtnant Heinrich Hoffman, en av tredje rikets mest legendariska fartygschefer, tog sig ut från le Havre på morgonen den 6 juni för att undersöka den indikation man fått om en in¬vasion. Allierade flygplan hade lagt en rökridå mellan den väldiga flottan och det tyska kust¬artilleriet i le Havre. Hoffman lär ha berättat att han kände sig som han satt i en roddbåt. Vart han än såg, såg han fientliga slagskepp, kryssare och jagare.
De första landstigningsfartygen kom till Peter och Queen vid 07.25. Det tyska motståndet som inte var speciellt stort vid Sword kunde man slå ut utan större problem. En halvtimme senare hade man flyttat striderna från stränderna till inlandet. Kl. 13.00 hade det viktigaste målet uppnåtts, man hade kommit fram till Pegasus bridge.

Tyskarna kom i motanfall när man skulle närma sig Caen. Motanfallet leddes av överste von Oppeln som var chef för 22 pansarregementet. Man mötte förödande eld från brittiska kano¬ner. På några minuter hade man förlorat ett tjugotal stridsvagnar. Överste von Oppeln fick avblåsa offensiven och grävde ned stridsvagnarna för försvarsstrid. Trots det tyska misslyck¬andet hade man stoppat britternas mål att få kontakt med de kanadensiska trupperna vid Juno.

Det dröjde ytterligare 43 dagar innan de allierade kunde inta Caen på grund av tyskt motan¬fall. In...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Kommentera arbetet: Dagen D

  Kommentera
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Jonathan Molin 2009-05-10

    Riktigt bra uppstats, jag som älskar andra världskriget såg det inte ens som en uppstats. 5/5


Källor för arbetet

Saknas


Källhänvisning

Mårten Möller [2005-12-16]   Dagen D
Mimers Brunn [Online]. http://www.mimersbrunn.se/Dagen_D_7639.htm [2014-07-23]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×

Senaste foruminläggen

annons

Ladda upp ditt arbete

Dela med dig, ladda upp ditt arbete och hjälp andra! Mimers Brunn söker ständigt nya arbeten på alla nivåer. Inget arbete är stort eller för litet för att ligga uppe på Mimers Brunn.

Ladda upp arbete

Senaste kommentarer

Mimers Brunn tipsar om

PM Guide

Hur skriver man den perferka uppsatsen på universitetet? Mimers Brunn reder ut alla begrepp och hjälper dig! PM Guide

Nya medlemmar

Senaste inloggningarna