Deckare-enormt spännande!!!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kapitel 1

Det är snart ett och ett halvt år sedan det hände men jag kan fortfarande känna smärtan när de kraftiga silverfärgade isoleringsbanden skar in i handlederna. För varje liten rörelse djupare och djupare ner. Till slut kom de första mörka bloddropparna. De rullade ner för mina solbrända armar och sögs upp av skjort-ärmen. Aldrig förr hade jag känt mig så maktlös och så fruktansvärt rädd ..........

Det hade varit en underbar sommar, med massor av sol och värme. På brorsans avslutning hade solen skinit från klarblå himmel. Till och med när de släppte ut oss och vi fick våra blommor, kramar och lyckönskningar hade solen visat sig.
Vilken upplevelse det hade varit att ta studenten! Jösses, vi dansade hela natten.
Och en mössa hade jag fått. Var hade jag den nu?
Den borde jag leta reda på, den ligger väl längst ner i någon låda.
Jag hade bara varit ledig från skolan i några dagar, när banken ringde och undrade om jag kunde hoppa in och jobba lite, bara för en dag.
Och visst ville jag det. Lite pengar sitter ju aldrig fel. Jag hade suttit på banken en del helger den våren. Men efter den första dagen blev det en dag till,
en till och en till. Tillslut var jag fast. Jag jobbade där hela sommaren.
Veckan innan skolan började skulle jag flytta ner till Malmö, för att under hösten gå på en högskola där.

Det var en helt vanlig tisdag. Jag hade smugit mig upp lite innan åtta,
för att inte väcka mamma och brorsan.
Pappa var inte hemma. Han hade åkt iväg i fredags för att träffa någon polis-
kommissarie. Pappa jobbade inom polisen som spaningsledare eller
något liknande. Han jobbade nästan jämt på den tiden.
Jag klev ur duschen och virade in mig i en handduk. Tänk att en kall dusch kan få en att vakna så!
Nere i köket sken solen in genom fönstret. Tittade på utomhustermometern,
hm.....15 grader, det får bli kjol idag tänkte jag och började plocka fram frukosten. På köksbordet låg en hög med brorsans tokböcker, han var helt begeistrad av stjärntecken och sånt där. Igår hade han suttit och vimsat något om att mitt tecken visade att en livsavgörande händelse skulle inträffa de närmaste dagarna. Vad fick honom att tro att det verkligen skulle hända mig något? Det mest troliga var väl att jag sprang på en snygging nere i snabbköpet.

Våran hel-knasiga katt Morgan, som mycket oroväckande liknar Katten Gustav inom alla områden, låg på en av köksstolarna och spann.
Jag fyllde hans blåa matskål med mjölk och ställde den bredvid hans korg.
Jag tryckte på vår minililla TV och var noga med att sänka ljudet,
sedan lutade jag mig tillbaka med ett juiceglas och ett par ostmackor.
På TV:n rullade nyheterna. Bara en massa krig och elände, tänk vad bra vi har det egentligen. Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och bytte kanal för att inte förstöra mitt goda humör. På 4:an rockade Madonna loss till sin senaste hit och jag hade svårt att sitta still.
Jag dansade ut i köket och öppnade diskmaskinen. Sköljde av tallriken och glaset och satt ner det i diskmaskinen på precis rätt plats. Mamma kunde bli vansinnig annars.

Sen tog jag trappan i 5 ½ steg, nytt rekord, upp till mitt rum där jag svängde upp garderoben på vid gavel. Hm, kjol var det. En kort grå eller en halvlång svart?
Vi kör svart idag tror jag, men vad ska jag ta till? Undrar om killar någonsin har
vad-ska-jag-ha-på-mig-problem?
Den ljuslila skjortan blir nog bra. Jag plockade ner den från galgen och hämtade en bh i översta byrålådan.
Jag kastade en blick på klockan, ups nio redan! Jag drog på mig kläderna och rusade in i badrummet. Blåste håret och satt upp det i en hästsvans. Kladdade på lite mascara och en dutt läppglans. Klar!
Jag gick ner till köket, men än hade Gittan, som jag brukar åka med, inte kommit.
Hon bor lite längre ner på gatan och jobbar också på banken.
Tjugo över nio kom hon. Tutade glatt utanför postlådan, precis som vanligt.
Hon hade en ljusblå liten bubbla som nog var hennes käraste ägodel. När jag
hoppat in i framsätet konstaterade jag att hon var på kanonhumör.
- Hallå Nina! Natten varit lugn? skrattade hon så hela hon hoppade. Hon hade dragit på Gyllende Tider och vevat ner förarrutan för att låta armbågen sticka ut.

Gittan var en sådan människa som många först nästan blev rädda för,
men sedan blev hel-förtjusta i. Hon var stor och tjock och hade stort rött yvigt hår som stod åt alla möjliga håll. Idag så hon roligare ut än vanligt, svart kjol och stor turkos skjorta som skar sig ganska så rejält mot hennes hårfärg. Och dessa knall-röda läppar som alltid log och skrattade.
Ja, hon var minst sagt ett original av sin sort.

På väg till banken pratade vi om besvärliga kunder och deras skrikande barn.
Igår hade vi haft en, som vi kallar det, katastroffamilj. Pappan står uppfostrat och lyssnar och tror att han förstår. Mamma fattar inte ett dugg efter som hon både ska lyssna och se till sina tre barn som håller på att riva stället.



- Och jag som trodde att den nya lekhörnan skulle få ungarna att lugna ner sig,
men så var visst inte fallet, skrattade Gittan.
- Hm, egentligen skulle de lämna ungarna hemma. Jag menar det är ju samma visa varje gång, sa jag och lutade mig tillbaka i sätet.
Vi svängde upp på stora vägen och Per Gessle fortsatte att sjunga om att han ville gå och fiska. Detta var en sådan dag då jag la märke till allt och noga tänkte igenom det.
När vi körde förbi den lilla skogsvägen ner till sjön, där vår båt låg,
blev jag förvånad. Där stod en bil, en grön gammal Saab 9000.
Vad gjorde den där? Jag kände ingen som hade en sådan. Registreringsnumret var, KMG 820 och som vanligt hängde jag upp det på något för att komma ihåg det. Jag vet inte varför jag skulle komma ihåg det, egentligen var det helt meningslöst.
Men KMG kunde bli namnet på vår katt. Han hette ju Morgan men var så himla lik Katten Gustav att vi kallade honom det ibland, alltså Katten Morgan Gustav.
820 vad kunde det bli? Hm, funderade en stund. Mitt personnummer funkade bra. Jag var ju född 82-02-14.
Gittan började prata om grillfesten de skulle ordna på banken och jag glömde snabbt bilen. Vi diskuterade vad vi skulle grilla, var vi skulle vara och vilket datum som skulle passa.
Gittan stängde av Gessle och vi lyssnade på halvtionyheterna.
- Klockan är halv tio och här är nyheterna, hörde vi den välbekanta rösten säga.
Jag lyssnade bara på ett halvt öra eftersom mina tankar var långt bort,
de sa något om att idag den 2 augusti hade nya strider i Kosovo brutit ut och
och ännu en värmebölja var på väg in över landet.....


Kapitel 2

Efter en varm bilfärd kunde vi äntligen hoppa ur bilen på den asfalterade parkeringen utan för banken. Igår hade en kille varit inne och frågat om vi ville ha hjälp med några blomrabatter eller liknande. Hans mamma fyllde visst år och han behövde lite pengar till en present. Han hade haft klarblå ögon, slitna kläder och rufsigt hår. Men vi behöver inte hjälp med ogräsrensning, det tar kommunens
vaktmästare hand om. Men jag och Gittan tyckte synd om honom. Speciellt jag, jag hade alltid varit svag för små "fattiga" barn som inte hade det så bra hemma utan kanske mest levde på gatan.
Vi erbjöd honom att sopa bort alla äckliga fimpar som folk kastat på parkeringen och vi lovade honom lite pengar för det.
Han hade hållit på hela förmiddagen och han hade gjort så fint. Gittan och jag var tvungna att erkänna att vi trodde att det var någon liten skitunge vi "anställt" som var i stort beroende av pengar. Men han var duktig! Så på matrasten hade jag följt med honom ner till Lindex och köpt ett nattlinne till hans mamma.

Ögonen hade lyst på honom när han lämnade fram pengarna och fick sin lilla present i en påse. Han följde med mig tillbaka till banken och jag skrev ett grattis-kort där jag berättade för hans mamma hur duktig han hade varit och att han hade tjänat pengarna alldeles själv. Jag stod länge och tittade efter honom när han sprang hem.
Hur kunde jag tycka så bra om någon jag inte kände? Han kanske knarkade eller var en liten tjuv, men jag tyckte om honom.

Gittan låste bilen, tittade upp mot himlen och mumlade för sig själv.
- Undra hur det gick för den där killen som var här igår.....tror du han kommer tillbaka? suckade hon.
- Jag vet inte, jag skulle så gärna villa hjälpa honom men hur? svarade jag helt ärligt.
Vi började gå runt byggnaden för att komma till personalingången. Vid rosen- rabatten stannade Gittan, plockade en ljusrosa ros.
- Den här ska påminna mig om pojken som var här, den ska stå på mitt bord idag,
sa hon till sig själv och började gå mot ingången.
- Ja tänk, han plockade upp fimparna i rabatten till och med, fnissade jag.
Vi log mot varandra och hon plockade fram sin nyckel-knippa ur den virkade väskan. Hon låste upp låsen och tryckte in knapplåskoden.
Vi gick in i den lilla hallen och.....


Kapitel 3

Jag kände skinnlukten i näsan, jag kommer aldrig att glömma. Den stora handen över munnen, över halva ansiktet. Den tryckte hårt, hårt. Jag satt i ett järngrepp,
hade inte en chans att komma loss och en arm runt livet. Paniken spred sig.
Jag försökte bita, tog i allt vad jag orkade och bet.
- Aj, för helvete, skrek människan som höll i mig. Gör du om det en enda gång till har du den här i dig! skrek han i mitt öra. Och viftade med en kniv framför ögonen på mig. En stor blank kniv, precis en sådan som är med i filmer.
Jag förstod att Gittan också satt fast. Hon skrek till och jag hörde flera män skrika.
- Håll käften nu va, fetto! Om ni gör som vi säger så kanske, kanske ni kan gå här i från helt oskadda, grymtade en av dem.
De förde in Gittan och mig på den lilla, lilla kundtoaletten och band våra händer och fötter. De kraftiga silverfärgade isoleringsbanden skar in i handlederna. För varje liten rörelse djupare och djupare ner. Tillslut kom de första mörka bloddropparna. De rullade ner för mina solbrända armar och sögs upp av skjortärmen. Aldrig förr hade jag känt mig så maktlös och så fruktansvärt rädd..........
De tog hand om Gittans nyckelknippa och hon fick med en kniv mot strupen berätta hur de kunde få tag i pengar.
Det mesta av pengarna låg i valvet och de kunde inte vi komma åt. Det fanns lite ute i banken som gick att nå, så Gittan berättade långsamt och hackigt hur de skulle göra. De fem männen stod i en ring runt oss och lyssnade noga.
När Gittan var klar, smällde de igen dörren till toaletten och satt något under handtaget. Jag satt bredvid toalettstolen på det kalla kakelplattorna, lutade huvudet mot vattenledningen som gick ner längs väggen i hörnet. Tårarna rullade,
långsamt ner på min skjorta.
Gittan satt på toalettstolen, hon flåsade och svettpärlor letade sig ner för hennes panna. Hon slöt ögonen och jag såg det, hon grät.
Vi kunde inte röra oss, banden hade redan skärt in i skinnet och blodet på armen började torka.
- Nina, låter vi dem bara göra som de vill, kommer de inte skada oss, viskade Gittan till mig.
- Men tänk om ingen hittar oss? grät jag.
- Det gör de, tyst nu så vi inte retar upp dem.
- Kolla på dem noga om de kommer tillbaka hit, viskade jag.
Många gånger hade jag hört pappa klaga över att när han höll på att reda ut något var det så himla svårt att få fram signalement för offret var så chockat.
Jag skulle inte göra pappa besviken, när jag kom ut härifrån och skulle berätta om allt hemskt, in i minsta detalj. Men jag kanske aldrig kom ut härifrån.
Jag bet mig själv i läppen, om jag skulle fixa detta var jag tvungen att tro att jag skulle klara det. Jag försökte byta sittställning, men förgäves.
Jag lutade huvudet tillbaka. Tiden gick långsamt och jag hade inte en aning om vad klockan var.


Kapitel 4

Utifrån banklokalen hördes röster.
- Inga misstag nu grabbar, inget slarv denna gång! skrek en.
- Öh, bilen har kommit, vi sticker nu, skrek en annan.
Toalettdörren rycktes upp, och in kom en svartkläd man och svart luva över ansiktet, ögonen syntes i de uppklippta hålen. Alldeles svarta ögon som slog blixtrar. Han svängde med en kasse som innehöll pengar.
- Skulle bara meddela att vi drar nu, ni har skött er bra och får ta er hem på eget vis, sa han.
En bunt 100-lappar åkte ur påsen och ner på golvet. Han böjde sig genast fram och snappade upp den, stoppade ner den och smällde igen dörren.
Det blev alldeles tyst.
Jag vände på huvudet. Gittan blundade.

- Hur länge kommer vi att få sitta här? frågade jag.
- Inte så länge, kunderna kommer undra varför vi inte har öppnat.
Ta det bara lugnt och sitt så still som möjligt så inte banden skär av någon större blodåder, sa Gittan lugnt utan att öppna ögonen.
Vi satt inne på den lilla toaletten länge, men sa inget. Tankarna bara gick runt, runt.
Allt spelades upp som på en film igen och igen. Tyvärr kunde jag inte hitta STOP-
knappen. Jag försökte komma på vad det var för dialekt de hade talat.
De var i varje fall inte från trakten. Skånska kanske.....Men det lät inte helt svenskt,
en engelsman i Skåne kanske.....
Hade brorsans stjärnor verkligen haft rätt, idag hade ju någon otrevligt faktiskt hänt.
Jag som trodde att det bara var något larv.....
Både Gittan och jag ryckte till precis samtidigt och jag kände hur banden kring handlederna drogs åt. Larmet tjöt så det skar i öronen. Men varför i hela friden gick det igång nu? Rånarna hade ju åkt för länge sedan. Eller var de kvar?
Toalettdörren rycktes upp och en av de mörkklädda männen kom in.
- Det är inget jävla kafferep ni är på! Håll käften! skrek mannen och viftade med en pistol och en kniv framför ögonen på oss.
Tankarna snurrade och trasslade in sig.....vad höll de på med. Nu när de råkat sätt i gång larmet var det väl bättre att sticka än att stå här och tjafsa.
- Bara några små detaljer innan vi ger oss av. Ni säger inte ett dugg till polisen, förstått? Vi har folk som har koll på er så det är bäst ni håller tyst, för vi drar oss inte för något! fräste mannen.
Påväg mot dörren vände han sig plötsligt tvärt om.....
Jag hörde Gittan skrika. Ett vasst skrik som tog tag i hjärtat och kramade åt.
Sedan smällde det och jag kände smärtan i vaden och kunde inte låta bli att skrika.
- Vi drar oss inte för något som sagt var, skrek mannen och smällde igen dörren medan larmet fortsatte tjuta.
Jag såg upp mot Gittan. Hon satt dubbelvikt med tårarna rinnande längs kinderna.
I hennes lår satt kniven mannen viftat med. Jag vågade inte titta på min vad,
jag visste vad jag skulle få se. Ett kulhål och massor av blod.
Larmet fortsatte tjuta.
- Vi kommer att klara detta, viskade Gittan och la sin kind på mitt huvud. Det var då jag fick syn på den. Den lilla ljusrosa rosen på golvet precis innan för tröskelen,
jag visst att den skulle ge oss tur, jag kände det i hela kroppen.
Och vi hade inte suttit länge när vi hörde någon ropa.
-HALLÅ! VAR ÄR NI?
Jag glömde alla dödstankar, jag skulle klara det.
- Här är vi, på toaletten! skrek jag hest till svar.
Snart öppnades dörren försiktigt och in stack en blond litet huvud.
Tårarna började rinna. Det var killen som sopat fimpar som hade kommit.
- Jag tänkte gå och hälsa på dig idag, men så hörde jag larmet och förstod att du kanske var i fara. Då ville jag naturligtvis rädda dig, eftersom du är min prinsessa sa den lille killen blygt.
Tårarna bara rann och jag log mot honom.
- Gå och ring polisen. Ta telefonen på personalens fikabord, viskade jag trött.
Jag kände hur mattheten började smyga sig på. Det var blod överallt på toaletten, men det värsta var över nu. Jag lutade mig tillbaka och sen blev det svart.....


Kapitel 5

Jag vaknade av att solen retade mina trötta ögon. Jag öppnade dem försiktigt,
såg ett fönster. Ett stort fönster med en tunn gardin som lekte i vinden. Allt var så ljust. Jag vände på mig, det var som att trilla ner på jorden. Jag kände smärtan i benet och kom plötsligt ihåg allt.
Någon tog min hand, det kändes som mammas hand. Men jag orkade inte titta.
- Allt är bra nu, gumman min, viskade mamma.
Jag försökte prata men det gick inte, jag fick inte ur mig ett ljud. Det var så mycket jag vill fråga, så mycket som jag ville ha svar på. Men jag visst att mamma inte kunde svara.
- Var är Gittan och pappa? lyckades jag pressa fram.
-Gittan håller på att opereras, men läkaren sa att hon kommer bli bra. Hon har sin egen säng här bredvid dig. Jag har ringt pappa så han är påväg hem för att hjälpa dig och försöka få fatt på dessa idioter, svarade mamma.
Och jag hörde hur hon darrade när hon uttalade idioter och jag hade inte velat se henne i ögonen då.
En liten hand stack in i min andra hand. Sedan hörde jag någon viska,
med sin allra lenaste röst.
- Jag visste att du skulle överleva, för det gör alltid prinsessorna i sagorna.
Jag öppnade ögonen. Där stod den lille killen och tittade oroligt ner på mig.
- Jag heter Henrik, men du kan kalla mig prinsen, sa han och log.
Sedan somnade jag om.

När jag sedan vaknade igen stod en sköterska lutad över mig.
- Hej Nina! Vad bra att du vaknade, polisen vill gärna prata med dig.
Orkar du det? frågade hon lugnt.
- Ja, svarade jag yrvaket.
Sköterskan tittade på mig med sina gröna ögon och strök mig över håret. Hon hade en vit rock med några pennor i bröstfickan och en söt liten namnbricka med en baby på. LISA stod det med stora rosa bokstäver. Hennes rödbruna hår hängde i två prydliga flätor långt ner på ryggen. Och i ansiktet trängdes massor av fräknar.
Även att hon börjat bli äldre var hon ganska söt. Jag gissade att hon var runt 45 år. Och jag visst att hon var den enda jag litade på, förutom min familj,
just nu. Hon log mot mig, vände och gick sedan mot dörren.
Det blev tyst. Solen hade gått ner utanför fönstret och gardinen fladdrade knappt alls längre.


Kapitel 6

Dörren öppnades igen och två poliser kom in. Efter kom mamma, pappa och brorsan. Mamma hade spår av tårar i mascaran och jag förstod att hon hade gråtit.
- Hej, jag är polis och jag heter Isabell. Här är Göran han är också polis. Vi är jobbarkompisar med din pappa. Och vi vill att du berättar så mycket du kan minnas, sa den lilla tjocka "tjejpolisen".
- Okej, sa jag och mamma hjälpte mig att sätta mig upp.
Pappa kom fram och satt sig på sängkanten och de båda poliserna satt sig på varsin stol och plockade fram block och pennor.
- Okej, nu tar vi allt från början, sa pappa lugnt.
Jag började berätta, det gick hackigt och tårarna rann. Men de lät mig gråta.
Det knöt sig i magen när jag skulle försöka förklara hur de fem männen såg ut.
Deras ansikten satt som fast klistrade inne på näthinnan.
- Vet du om de hade några mobiltelefoner? frågade pappa.
- Nej, inte vad jag kunde se.
- Hur såg kassen ut som han hade lagt pengar i?
- Den var mest vit och med röd text, svarade jag.
- Bra, kommer du ihåg vad det stod på kassen?
- Ja, ICA Plus i Huskvarna.....hm.....tel. 019-20214 svarade jag stolt.
- Bra Nina, utmärkt! Hur kom du ihåg det?
- Du pratar ju jämt om hur viktigt det är att offren är uppmärksamma, sa jag och log matt.
- Kom du ihåg något annat som kan vara viktigt? sa pappa.
- Ja, faktiskt, sa jag trött. De luktade rök, så ni borde hitta fimpar utanför eftersom en kille sopade parkeringen igår.
Och så hade den ena mannen en sträckgubbe tatuerad på armen. Det stod ett namn under, AV JULIA.
Pappa visslade tyst och tittade på de två poliserna som bara satt och stirrade på mig.
- Ja, det var inga dåliga fakta, sa den manliga polisen och försökte samla sig.
- Någon mer? frågade pappa.
- Nej, jag tror inte det, svarade jag och slöt ögonen.
Jo, förresten var är Gittan?
- Hennes operation gick bra och vi ska bara prata lite med henne innan hon får komma in till sin säng här, svarade pappa.
- Okej. Jo, du pappa, vet du vems bilen är som står parkerad på vägen ner till Älgsjön och vår båt?
- Nej, när såg du den?
- Idag när vi åkte till jobbet vid halv tio ungefär. Det var en grön Saab 9000 med registreringsnummer KMG 820, sa jag och la mig ner.
- Bra Nina, sov lite nu så pratar vi mer sedan.
Jag vände på mig och slöt ögonen och somnade.
- Jaha, det var verkligen inte dålig fakta, sa polismannen när han kom utanför dörren.
- Nej, hon är klipsk, detta ska vi säkert komma till rätta med. Jag åker hem och jobbar lite eftersom Nina ser ut att må bra, sa pappa.

Han kramade om sin fru och gav sig iväg hemåt. Tankarna snurrade runt och han gick igenom all fakta han hade i bilen på vägen hem. Han var noga att titta om den gröna Saaben stod kvar. Det gjorde den inte.
När han kom hem slog han sig ner vid sitt stora skrivbord. Massor av högar med papper och han visste inte i vilken ände han skulle börja.
Just då ringde telefonen.
- Hallå, hos familjen Lyck, svarade pappa.
- Hejsan, jag heter Leif och jag undrar om det är du som håller i spaningarna efter bankrånarna? sa rösten i andra änden.
- Jo, det kan man väl säga att det är. Hur så?
- Jag tror jag har lite uppgifter som kanske kan hjälpa er på vägen.
- Jaha?
- Jag tar det helst mellan fyra ögon. Ska vi syns nere på cafét i hörnet imorgon klockan 11.00?
- Det ska nog gå bra. Vi syns!
Klick, han la på telefon luren och lutade sig tillbaka.
Kapitel 7

Den natten var det ingen som sov riktigt bra. Jag fick stanna på sjukhuset och vaknade gång på gång alldeles svettig efter hemska mardrömmar. Allting spelades upp, igen och igen.
Mamma satt hela natten bredvid min säng i en stol och kramade min hand.
Gittan sov inte heller. Hon låg och tittade ut mot himlen, där tusen miljoner stjärnor trängdes med varandra. Hon såg nästan död ut i månljuset.
Hemma sov pappa inte heller mycket den natten. Han låg och vred och vände, både på sig själv och sina tankar. Vad kunde den där mannen ha att berätta?
Tillslut steg solen upp och det ljusnade ute.
Pappa gjorde sig i ordning och for i väg för att möta mannen som ringt.

Dörren stod öppen, så det luktade nybakat över hela kvarteret. Pappa gick in,
han såg sig runt. Hade han inte kommit ännu?
Jodå, nästan längst in i lokalen dit solljuset inte nådde satt någon.
Pappa beställde en kopp kaffe och en ostfralla. Och började gå ner mot bordet där mannen satt. Det var en stor man med mörka ögon bryn som gick ihop mellan ögonen. Han såg ruskig ut, nästan som en varulv. Ögonen var mörka, nästan svarta. De såg trötta ut, nästan lite ledsna. En varulv med ledsna ögon? Det mörka håret stod stripigt åt alla möjliga håll och han satt ihopsjunken och rörde med en sked i kaffekoppen.
- Är det du som är Leif? frågade pappa.
- Ja, svarade mannen och såg hastigt upp.
- Jag heter Harald Lyck, sa pappa och slog sig ner och väntade på att mannen skulle börja.
- Hur är det med flickan? frågade han genast och såg oroligt mot pappa.
- Jodå, hon är opererad och mår bra, svarade pappa.
- Jag vet inte om det jag såg har så stor betydelse men jag ville ändå berätta, sa mannen och skruvade sig nervöst på stolen.
- Berätta bara vad du vet och låt mig avgör om det har någon betydelse, svarade pappa lugnt.
- Jo, i tisdags var jag ute i skogarna kring Älgsjön och jagade råddjur. Klockan var väl omkring halv tio när jag passerade vägen som leder till Älgsjön då jag fick se en röd Opel kadett stå parkerad där. Det var en kvinna och en man där som verkade väldigt mystiska. De höll på att skruva ner registreringsskylten.
Men jag hann att få numret, JPR 229, rabblade mannen och såg trött mot pappa.
- Okej, jag tror jag fick med allt, sa pappa och skrev en sista rad på sitt slitna block.
Mannen mitt emot pappa såg helt förstörd ut, men pappa kom sig inte för att fråga om det var något särskilt.
Mannen plockade fram en burk tobak och ett litet cigarrettpapper. Han kavlade upp skjortärmarna så hans stora håriga armar visade sig och så började han
omsorgsfullt rulla ihop cigarretten.
Pappa granskade honom och tänkte för sig själv, det är skadligt att röka.
Det var då han fick se den. Den stora tatueringen på armen. Pappa drog efter andan och försökte att inte reagera. Tatueringen föreställde en sträckgubbe,
den såg ut att vara ritade av att barn.
Pappa lutade sig fram och frågade försiktigt;
- Ovanlig tatuering, är det ett barn som har ritat den?
- Min flicka Julia ritade den två dagar innan hon dog, sa mannen och i hans ögon steg tårarna.

Vad var detta? Var den mannen mitt i mot som skjutit hans dotter och rånat banken?
Pappa bad om mannens telefonnummer och ursäktade sig hastigt innan han försvann ut från cafét.
Kvar satt mannen, ensam i mörkret och begravde sitt huvud i sina händer.


Kapitel 8

Dörren öppnades och in kom pappa. Han kom fram och kramade om mig och tittade sedan bekymrat på mig.
- Vad är det pappa? frågade jag ängsligt.
- Jag träffade en man i dag. Egentligen får jag nog inte berätta för dig, men jag tror faktiskt att du för tillfället är klarare i huvudet än vad jag är, sa pappa.
- Vad sa mannen då?
 Han hade varit och jagat i tisdags morgon. Vid halv tio tiden hade han passerat
vägen till Älgsjön och sett en röd Opel kadett där. Han hade registreringsnummer och allt.
Rätt som det var när vi satt där på cafét så kavlade han upp skjortärmarna och där fanns en sträckgubbe tatuerad, sa pappa och tittade allvarligt på mig.
Jag visste inte vad jag skulle säga, pappa hade alltså pratat med mannen som sköt mig.
- Det är något som inte stämmer, någon bit ligger på fel ställe, sa pappa.
Jag la mig ner.
- Pappa, kan jag få vara ensam ett tag?
- Visst gumman, jag kommer tillbaka ikväll. Jag åker hem och ringer numret han gav mig för att se om jag verkligen kommer till honom.
Tankarna snurrade i mitt huvud. Pappa hade rätt, det var något som låg på fel plats. Varför skulle han först råna banken och sedan frivilligt gå till polisen och berätta att han sett en bil. Det var ju som att erkänna nästan. Och det hade inte stått någon röd Opel på den lilla vägen vid halv tio tiden.
Då kom jag på det! Pappa hade sagt att han hade varit ute och jagat råddjur. De är inte tillåtna att jagas så här års. Alltså så kanske han inte hade varit ute i skogen alls, utan bara hittat på det där om bilen för att polisen skulle få upp fel spår.
Ja, det var klart det var så. Jag lyfte ner telefonen från sängbordet och slog snabbt pappas nummer. Det kändes som evigheter innan han svarade.
Till sist lyftes luren.
- Harald Lycks detektivbyrå, hej det är Maggan.
- Hej, är pappa där? frågade jag surt. Jag hade hatat pappas sekreterare Maggan ända sedan hon började att jobba på byrån.
- Vi ska se lilla gumman om han kommit tillbaka efter sitt ärend, svarade hon glatt.
Jag hörde hur hon la ner telefonluren och trippade iväg. Det klickade till och jag hörde pappas röst.

- Nina, är det du? frågade han andfått.
- Jo, det är jag pappa, jag har kommit på det. Kan du komma hit? frågade jag snabbt.
- Jag kommer!
Klick. Jag låg kvar en stund med luren i handen, innan jag satte mig upp och la på den.
Jag slängde benen över sängkanten och reste mig långsamt upp. Jag hade fortfarande ont i benet men kunde gå ganska så skapligt nu efter ett par dagar på sjukhuset.
Imorgon skulle jag få åka hem. Jag försökte tassa lite försiktigt för att inte väcka Gittan som sov i sängen bredvid. Jag började packa mig lilla väska. Jag hade inte så mycket grejer. Lite kläder och några strumpor. Sedan öppnade jag nattduksbords-lådan. Där låg min klocka, smyckena jag alltid har på mig, en godispåse jag fått av pappa och några näsdukar.
På den lilla hyllan under låg några gamla tidningar som mamma haft med till mig. Allt plockade jag ner i min väska. När jag drog igen blixtlåsen fick jag syns på nallen jag fått av brorsan. Det var en liten ljusrosa nallen som hade två knappar till ögon och en garnnos. Precis en sådan som Lasse Berghagen sjunger om. I famnen satt ett litet hjärta där det stod, "Bli frisk!". Jag satt och pillade på den lilla spetskanten runt hjärtat när sköterskan Lisa kom in.
- Hejsan Nina! Hur mår du idag? sa Lisa och log glatt.
- Jodå, det är bra.
- Jag ser att du redan har packat, sa hon och ställde ner ett glas vatten och en värktablett på mitt lilla bord.
- Ja, doktorn sa att jag fick åka hem imorgon, sa jag och stoppade ner nallen i ena ytterfacket.
- Så skönt för dig, sa hon och satt sig på säng kanten och tittade lite bekymrat på mig.
- Hm, mumlade jag och log.
Detta falska leende som jag använt så mycket den sista tiden. Då rann allt bara över och alla mina känslor och tankar bara välde ut.
Jag berättade allt för Lisa och hon satt och höll min hand.
Jag berättade om det falska leendet som jag aldrig annars brukade använda, om minnena som slet och drog och satt knivar i hela mig. Varenda människa jag mötte, tycktes påminna om rånarna. Allt rött blev blod och alla skrik blev Gittans. Alla blommor blev ljusrosa rosenknoppar och alla känslor blev svarta. Livet kändes meningslös att leva! Hade rånarna någonsin förstått, eller skulle de någonsin förstå hur svårt de skadade oss som fick uppleva detta. En livsavgörande händelse som stjärnorna kallade det.
Lisa kramade om mig och lovade att alla skulle hjälpa mig. Jag skulle kunna få gå till en psykolog och jag skulle inte behöva vara rädd.
Sedan öppnades dörren och pappa kom in. Kappan var uppknäppt och halsduken hängde på trekvart. Håret stod åt alla håll och ögonen lyste.
- Vi är nära nu, gumman min, utbrast pappa och torkade bort mina tårar och
kramade om mig.


Kapitel 9

Pappa såg ut att ha mycket att berätta så Lisa kramade om mig och viskade något om att hon kom tillbaka lite senare.
- Vad var det nu du kommit på då? frågade pappa när hon kommit utanför dörren.
- Jag tror aldrig han var ute i skogen, svarade jag.
- Jasså?
- Nej, det är nämligen inte lovligt att jaga råddjur nu. Alltså hittade han bara på allt för att förvilla er.
- Nina, blir du inte kommissarie, borde du bli polis i va...