Demokratin

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

INLEDNING

Jag har valt detta ämne för att jag ville få en klarare syn på vad demokrati är och varför det är det bästa styrelseskicket. Varför är det inte bättre med anarki?, det ska jag ta reda på. Vad är det som säger sig mot demokratin? Och vilka problem som finns i denna form av styre ska jag studera närmare. Arbetet handlar om demokratins historia och några problem som finns med den.

All information har jag fått från böcker som jag har köpt eller lånat från stadsbiblioteket i Lund.

DEMOKRATI, VAD ÄR DET?

Demokrati betyder ordagrant folkvälde/folkstyre, från de två grekiska orden demos - folk och kratia - styre/auktoritet. Med det menas att det är folket som styr landet.

I ett demokratiskt land, vad är det folket egentligen styr över? På den punkten finns, hur underligt det än kan verka, inte mycket till enighet bland klassiska eller moderna statsvetare. Åtminstone tycks det finnas två skolor att se på.

Demokrati enligt den första skolan handlar om folkets inflytande över staten, centralmakten, den politiska överheten. När något slags demokrati råder, då kontrollerar folket på ett eller annat sätt sina styrepersoner. Det finns sedan många olika men ofta motsägelsefulla uppfattningar om hur denna kontroll ska utföras, så att denna typ av kontroll ska kunna kallas för demokratiskt.

Sveriges metod med parlamentarism och val vart fjärde år är en av flera andra tänkbara möjligheter.

Den andra skolan menar att demokrati handlar om folkets frihet att utan mycket inblandning från överheten hantera sina egna angelägenheter. En extrem variant av detta slags tänkande skulle kunna råda om det saknas en stat eller centralmakt som lägger sig i medborgarens liv på ett eller annat sätt.

Samhället behöver något slags statsmakt, det anser de flesta teoretiker. Detta gör att den senaste skolans flesta representanter utvecklar en något mer komplex föreställning om demokratins karaktär. Folkets skydd mot närgånghet från överhetens sida, så formuleras i allmänhet krav på folkligt inflytande över överhetens till- och sammansättning. Sålunda krävs två saker för att demokrati ska anses vara för handen: dels att folket garanteras ett antal fri - och rättigheter, dels att folket kontrollerar överhetens tillsättning och arbetsformer.

Det kan tyckas besynnerligt att diskutera om någon stat behövs för en svensk, som vant sig att leva i ett samhälle där överheten fått mycket långtgående befogenheter. Men eventuell hemmablindhet får inte förhindra oss att diskutera demokratins och statsskickens grundfråga, vi måste för övrigt acceptera betydelsen hos de frågor och problem de behandlade, om vi över huvud taget ska förstå vad klassikerna hade att säga.

HISTORISK BAKGRUND

Den ekonomiska och sociala bakgrunden till den moderna samhällets olika styrelseformer beskrivs på ett fascinerande sätt av Barrington Moore, Demokrati och Diktatur 1971. I den boken beskriver Moore att det finns tre huvudvägar från det förindustriella till det moderna samhället. Den borgerliga revolutionens väg, kombineras en kapitalistisk ekonomi med en parlamentarisk demokrati. Detta är den första vägen.

Tre mycket viktiga moment följer i denna utveckling, på 1649-talet den puritanska revolutionen i England, 1770-talet frihetskriget i Nordamerika och sist den tredje, den franska revolutionen 1789-94. Framväxten av en borgarklass med en oberoende ekonomisk bas var denna vägens betydelse. Denna klass var nämligen i stånd att undanröja de hinder, som feodalismen skapat för en kapitalistisk variant av demokratin.

Den andra vägen, där inträffade aldrig någon omfattande borgerlig revolution trots att man där också hade en kapitalistisk ekonomisk bas. De aktuella systemen genomgick reaktionära politiska former och kulminerade under 1900-talet - efter vissa svaga försök till liberal demokrati - i fascistiska diktaturer. Industrialismen växte inte fram genom borgarklassen utan genom revolutioner uppifrån in vissa länder, men först och främst i Tyskland och Japan som var de mest typiska fallen.

Kommunismen är den tredje vägen till det moderna samhället med Ryssland och Kina i spetsen. Där förhindrade stora agrara byråkrater länge och framgångsrikt en utveckling i riktning mot handel och industrialisering. När revolutionen till sist kom hade den väsentligen, men inte uteslutande, sitt upphov bland bönderna.

Vad var det för speciella omständigheter, som ledde fram till just den borgerliga demokratin? Ett antal nödvändiga villkor är det som Moore försöker att skissa fram. Det första villkoret menar han, var tillkomsten av en balans mellan samhällsklasserna, som förhindrade uppkomsten av en alltför stark kungamakt och av en dominerande jordägande aristokrati.

Det andra villkoret var en lämplig övergång till kommersiellt jordbruk.
Den tredje löd att den jordägande aristokratin skulle försvagas.
Det fjärde var förhindrandet av en koalition mellan aristokrati och borgarklass, som kunde vändas mot bönder och arbetare.

Slutligen det sista och femte villkoret var kravet på en revolutionär brytning med det förflutna, till exempel som den manifesterats i de stora borgerliga revolutionerna i England, Nordamerika och Frankrike.

Det finns många idéer om demokratin, men var finner man rötterna till dessa idéer? Man måste gå tillbaka till de idéer som växte fram under århundradena efter reformationen och som i mogen form framträdde vid 1700-talets slut.

Under den franska revolutionen och under den amerikanska självständighetsförklaringen fick idéerna sin mest pregnanta formulering.

Sammanfattningsvis kan man säga dessa idéer är upplysningens eller liberalismens idéer. Alla dessa idéer är dock gemensamma för alla de stora politiska händelserna under 1800-talet: liberalismen, konservatismen och socialismen.

VILKA ÄR DÅ DESSA IDÉER?

Man kan säga att dessa idéer uppkom som den mänskliga förflutets reaktion mot de religiösa lärdomarna, vilka har varit vägledande för den politiska verksamheten i århundraden. Enligt följande idéer kan upplysningen formuleras:

Innebörden av dessa idéer i deras mest generella gestaltning kan enklast klarläggas genom några nyckelord, några honnörsord, som under de senaste hundrafemtio åren åtnjutit en endast av vissa i stor stil reaktionära rörelser bestridd befogenhet: förnuft, framsteg, lycka, jämlikhet och frihet.

Dock har demokratin en äldre historia som sträcker sig tillbaka ungefär 2000 år, till den grekiska statsstaten, där man hade en typ av styre som kallades för demokrati.

Orsaken till att man inte har tagit upp det här är olikheterna mellan antik och modern demokrati är så betydande, att erfarenheterna är svåra att överföra från det ena till det andra. Det första skillnaden var att de grekiska statsstaterna var för små, Aten omfattade kanske ett par hundratusen invånare. Eftersom det bodde så få människor så skulle massdemokratins problem aldrig vara aktuella där.

Det andra som hindrade att ett problem skulle uppstå i demokratin var att en mycket stor del av befolkningen slavar som var utestängda från att delta i demokratins beslutsprocesser. Tack vare det kom grekerna vid sidan om problemet med demokrati i ett klassamhälle. Trots dessa stora olikheterna mellan modern och antik demokrati så är det alldeles uppenbart, att antikens demokratiska tänkande har haft mycket stor inflytande på utvecklingen av den västeuropeiska demokratitanken.

DEMOKRATI, HUR MOTIVERADE MAN DEN?

Det finns ett argument med två huvudformer: naturrättsliga och utilitaristiska. Blandformer av olika slag förekommer också. Naturrätten menar att människorna av naturen är lika, vilket motiverar demokrati som styre. Fransmannen Rousseau var en stor anhängare för denna teori. Utilitaristen menade att demokrati kan föredras som styrelseform då den, genom varje individ söker främja sitt intresse, bäst främjar hela samhällets välfärd. För denna inriktning är Bentham en typisk representant.

Liberalismen blev först demokratisk då J. S. Mill blev intresserad av demokrati. Mill företräder en blandform, som dels försöker att varje individs rättigheter bäst skyddas om hon själv har förmåga att försvara dem, dels menar att välståndet i samhället är proportionellt mot de krafter som söker främja det. I Mills tankegångar finner vi demokratins uppfostrade välde utöver de vanliga tankarna.

Man kan alltså räkna med att demokratins politiska historia börjar i slutet av 1770- talet. De länder som var liberalt präglade skrädde först genombrottet. Länderna var framför allt Frankrike, England och USA.

Så här kan man skriva ner den liberala demokratins utveckling i stora drag: Startskottet var den franska revolutionen (1789-94), som spelade en mycket viktig roll för de demokratiska idéernas spridning. Världens ledande kulturnation vid den tiden var just Frankrike, vilket hjälpte att sprida idéerna ut i Europa. Demokratin till grannländerna spreds också med hjälp av revolutionsarméernas segrar. Representativa konstruktioner vann hela tiden terräng under 1800-talet.

När 1900-talet inträdde fanns det ingen nation i Europa som hade någon fullständig folkstyre. Monarken hade betydande befogenheter och detsamma gällde aristokratiska och plutokratiska överhus till parlamenten. Till parlamentets mera folkliga del var rösträtten i stort sätt begränsad.

Men de medborgerliga friheterna var utsträckta, och partier och andra organisationer med folklig anknytning utgjorde drivande krafter i samhällsarbetet och bidrog verksamt till att demokratiska författningsreformer genomfördes. Utgången av första världskriget innebar en seger för de liberala demokratierna. Denna liberala seger uppfattas som en seger för demokratin, där man hade med den amerikanska presidentens ord: "tillförsäkrat världen demokrati", presidenten hette Wilson.

I de gammaldemokratiska länderna fortsatte frammarschen för demokratin mellan de båda världskrigen. Begränsningarna till rösträtten mildrades och gav en politiskt bredare deltagande, vilket efterhand förde socialdemokratin till regeringsmakten i de flesta länder. Mellankrigstidens Europa gör inte någon uppmuntrande anblick på demokraten om man går utanför de etablerade demokratierna. Redan 1922 hade fascismen segrat i Italien, i Polen etablerade Pilsudski en diktatur 1926 och kung Alexander proklamerade diktatur i Jugoslavien. I Österrike tog austrofascisterna makten 1931. 1933 övertog Adolf makten i Tyskland och Franco etablerade en fascistdiktatur i Spanien efter ett tre år långt inbördeskrig 1936-39.

Även om man i dessa länder saknade en väl etablerad demokratisk tradition, var det ingen tvekan om att demokratin stod inför en allvarlig kris. I den demokratiska argumentationen kunde detta direkt avläsas. Tidigare frågor handlade om vilka personer som fick gå och rösta. Nu gällde frågorna om de politiska friheterna, vilka under lång tid uppfattats som så självklara, att de överhuvudtaget inte varit föremål för diskussion. Det kunde uppfattas som en kamp mellan demokrati och diktatur under det andra världskriget, nu hade man ännu en gång tillfälle att proklamera folkstyrelsens triumf. De besegrade diktaturerna i Tyskland och i Italien och Japan rekonstruerades till liberala demokrater.

Efterkrigstidens överskuggande problem var det kalla kriget. Perioden fram till slutet av 1960-talet karakteriserades av avsaknaden av demokratidebatt. Ideologerna förklarades döda och man utropade den lyckliga demokratin.

Debatterna om demokrati aktualiserades under de sista åren av 60-talet. En växande reaktion kunde noteras mot centralisering, maktkoncentration, byråkrati och dålig kontakt mellan myndigheter och medborgare.

Den nya diskussionen förde in andra aspekter än tidigare i debatten. Medborgarskapet betraktade man förr som något som hade med valdeltagandet att göra, men den nya debatten har ett kvalitativt annorlunda deltagandebegrepp. Kravet på medborgardeltagande var viktig på andra områden än de strikt politiska, till exempel: demokrati inom företag och arbetsplatser.

RISKEN FÖR MAKTMISSBRUK

Om det går ett spöke genom staternas samhällshistoria, så är det hotet om att makthavarna ska korrumperas och få annat än "det allmänna bästa" - vilket är den allmänt rådande formuleringen för den goda överhetens ambitioner, se exempelvis på Aristoteles och Rousseau.

Mycket har sagts om detta och mycket sägs fortfarande, men det är bara tre observationer jag ska gå närmare in på: Den första observationen är att alla slags statsskick kan utveckla maktmissbruk, åtminstone om man ska tro på Aristoteles. Tre slags styrelseformer skiljer Aristoteles åt, envälde, fåtalvärde, och mångvälde. Alla tre påståendena har två uppenbarelseformer, den rätta och den orätta påstår han.

Aristoteles förklarar detta på följande sätt:

"Det är alltså klart att de författningar som eftersträvar det allmänna bästa är rätta, eftersom de är i överensstämmelse med rättvisan, medan de som endast eftersträvar härskarnas bästa är orätt. De är alla avvikelser från den rätta normen. De liknar herrens styrelse över slaven, där herrens intressen är dominerande."

Enligt detta synsätt skulle det kunna existera sådana för en modern svensk osannolika kombinationer som dåliga och goda envälden, korrumperade massvälden. Statskickets formella uppbyggnad kan aldrig garantera att det är det är ett gott samhälle, det "rätta" samhället, det kan man dra som slutsats.

Den andra observationen är att sakerna förändras. Ett statskick som ena stunden är "rätt" kan i nästa stund vara "orätt" i bemärkelsen att det i praktiken mer strävar efter härskarens eller vissa gynnade gruppers välgång än efter det allmännas bästa. Samma strävan - exempelvis att gynna en viss grupp - kan därför till en början kännas "rätt" för att sedan sakta men gradvis bli "orätt" allteftersom den gruppen växer i makt och inflytande. I alla politiska läger finns instinkten om tingens beständighet.

Marx och Engels hävdar exempelvis i Kommunistiska manifestet att borgerligheten utvecklas från en god och progressiv kraft till en utsugare och hämsko för den vidare utvecklingen, en "orätt" makthavare. (Olika personer bedömer själv vad som är "rätt" eller "orätt"). Problemet i detta sammanhang är naturligtvis att bedöma när övergången har skett. Det är ju svårt att avgöra var punkten ligger vid övergången från att vara "rätt" till att vara "orätt" i ett politiskt program. Det viktiga är att man kan inser att ingen ordning är garanterad rätt för evigt.

Den tredje och sista observationen är att alla makthavare sällan själva upptäcker när de har passerat gränsen för missbruk. Det beror på att de som lever i maktens mitt upptäcker aldrig det på nära håll. Makthavare upptäcker normalt bara hindren för deras egen maktutövning. Hur ska de kunna ta till sig tankenatt de ägnar sig åt missbruk av makt om de inte anser sig ha någon makt, varken att bruka eller att missbruka? Så här skriver John Stuart Mill:

"Den kinesiske mandarinen är i lika hög grad ett despotismens redskap och kreatur som den enklaste bonde. Jesuiten är som individ i högsta möjliga grad slav under sin orden, fastän syftet med denna orden själv är dess medlemmars kollektiva makt och inflytande."

Att hitta de rätta metoderna för att förhindra maktmissbruk är bäst att se till
att de politiska systemen inte spårar ur och blir, som Aristoteles uttrycker
det, "orätta"

DEMOKRATINS PARADOX

Vad det menas med demokrati har nu diskuterats ovan. Uppenbarligen betyder demokrati olika saker för olika människor. Om vi tittar i Sveriges grundlag på 1974 års regeringsform står det följande om den svenska demokratin: "Den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt statsskick." Folket styr alltså genom att välja ombud som sedan styr i folkets ställe. Sedan står det att det "allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden". Förutsättningarna är att samhällets alla områden bör påverkas, kanske rentav styras, av folkets politiska representanter. Vad händer då med den enskilde medborgarens inflytande. Bertand Russell resonerar på följande sätt:

"i den nationella politiken, där man bara är en av ungefär 20 miljoner väljare, är ens inflytande försvinnande litet, om man inte är en undantagmänniska eller sitter på någon strategisk post. Den enskilde medborgaren har visserligen en tjugomilliontedel i statens makt över andra, men bara en tjugomilliontedel i statens makt över honom själv. Han är därför mycket mera medveten om att han styres än om att han styr. Staten blir i hans tankar ett avlägset och illvilligt "dom", inte en grupp män som har i samverkan med andra, som dels hans åsikter, utvald till att verkställa hans önskningar. Hans individuella känsla i politiska sammanhand är därför inte den som demokratin egentligen borde väcka, utan står närmare den som är förhärskande under en diktatur"

Även om Russells diskussion tycks vara överdriven beskriver han något av en demokratins paradox: ju större områden av samhällslivet som läggs ner under folkets kontroll, desto mindre får var och en att säga till om. Finns det då några utvägar från denna motsägelse, detta dilemma.

Bertand Russell fortsätter sin tankegång så här:

"Känslan av att vara inbegripen i ett djärvt äventyr och av förmåga att åstadkomma resultat, vilka uppfanns såsom betydelsefulla, kan endast återuppväckas, om makten i viss utsträckning kan överlåtas på små grupper, inom vilka individen inte känner sig överväldigad redan av antalet medlemmar." Detta kan låta övertygande, men vad får då folkets valda representanter, vilka beslut förverkligar demokratin enligt Sveriges grundlag, för inflytande? Frågan kan verka vara överdriven och långt från verkligheten, men så är inte fallet, vilket lätt kan bevisas med ett exempel. Antag att ett antal föräldrar vill starta en skola med annan pedagogik än de allmänna statliga och kommunala skolorna. Vilket är då mest demokratiskt, att staten förhindrar detta eller att den underlättar det, exempelvis genom att erbjuda finansiering?

DET DEMOKRATISKA REGERINGSPROBLEMET

Man brukar skilja mellan tre olika grenar av statsstyrelsen eller ststsapparaten i de moderna demokratierna: exekutivorganet = statschefen + regeringen, det lagstiftande organet = riksdagen och domstolarna eller domarkåren. Regeringen är det första statsmakten och riksdagen det andra statsmakten i svenskt språkbruk. Den tredje statsmakten skulle vara logiskt sett domstolarna. Något oegentligt har uttrycket i vårt land kommit att avse pressen, i denna mening ska uttrycket dock inte användas här. Beroende på hur man ordnar relationerna mellan de tre statsmakterna eller grenarna av statsstyrelsen kan man få olika typer av demokratiska styrelsesystem som delas upp i tre olika system: presidentalism, parlamentarism och konventsytem.

PRESIDENTALISM

Det räcker inte att statschefen är en president för att styrelsesystemet ska kunna betecknas för presidentiellt, beteckningen på ett dylikt system är ju republik. Presidentalismens främsta kännetäcken kan sägas vara följande:

1.Presidenten är både formellt och politiskt statens ledare, han innehar den exekutiva makten och utser fritt sina rådgivare.

2. Presidenten väljs direkt eller indirekt av folket, inte av folkrepresentationen, och han kan inte avsättas av denna på annat sätt än genom riksrätt.

3. Folkrepresentationen innehar formellt ensam den lagstiftande makten (=maktdelning, maktbalans).

4. Presidenten kan inte upplösa folkrepresentationen, fasta mandatperioder.

5. Domstolarna spelar stor politisk roll: lagprövningsrätt, kontroll över statsförvaltningen inklusive exekutivorganet.

Den första och den tredje punkten är den viktigaste. Presidenten intar alltså en mycket stark ställning. Han är på en gång statschef och regeringschef, och behöver inte ta hänsyn till partiställningen i folkrepresentationen, när han utser ministrar och andra rådgivare. Presidenten framstår som nationens ledare både inåt och utåt, han kan också bestämma mycket om politikens inriktning. Grunden för denna starka ställning är det direkta eller indirekta folkvalet: presidenten är den ende befattningshavare, som i princip har valts av hela folket. Presidentens starka ställning balanseras av folkrepresentationens makt över lagstiftningen inklusive budgeten. Inte ens om presidentens eget parti har majoritet i folkrepresentationen kan han aldrig vara säker på att hans önskemål och förslag i dessa avseenden blir antagna utan beskärningar, de kan till en börja med ofta fördöljas eller "dödas" i de inflytelserika utskotten.

Med den högsta domstolen i spetsen vakar domstolarna över folkrepresentationen och presidenten som kan till exempel beordra honom att vidta eller underlåta vissa åtgärder, och den kan under hänvisning till paragrafer i författningen upphäva lagar, som folkrepresentationen antagit.

Presidentialism genomförs på detta sett i USA, denna beskrivning är taget från deras styrelsesystem.

PARLAMENTARISM

De främsta kännetecknen för parlamentarism kan sägas vara följande:

1.Statschefen kungen respektive presidenten har formella och ceremoniella uppgifter men ingen eller ringa politisk makt.

2. Den exekutiva makten innehas av statsöverhuvudets rådgivare, regeringen med statsministern i spetsen.

3. Regeringen ska alltid ha folkrepresentationens förtroende (= maktfusion).

4. Regeringen - Statsministern har rätt att upplösa folkrepresentationen, när regeringen så önskar.

5. Domstolarnas politiska roll är obetydlig.

De viktiga punkterna här är den andra och den tredje, med övervikt på den sistnämnda. Grundläggande för parlamentarismen är alltså, att regeringen alltid ska ha riksdagens eller åtminstone den folkvalda kammarens förtroende. Kammaren får i varje fall inte misstro. Absolut majoritet är önskvärt av regeringen men inte nödvändigt. Oppositionen, motståndarna, har till uppgift att kritisera regeringens förslag och skissera en alternativ politisk linje. Oppositionen bör vara redo att överta regeringsmakten om regeringen lider nederlag i riksdagen eller vid valen, och sedan inleda en ny politik med sina tidigare förslag.

De två sista punkterna fyran och feman är mindre viktiga, ett exempel är vårt grannland Norge som betecknas som ett parlamentariskt land trots att regeringen saknar upplösningsrätt. Det ledande parlamentariska landet har varit och är Storbritannien, men i de flesta icke-kommunistiska europeiska länderna finns det parlamentariska styrelsesystem.

KONVENTSSYSTEM

Konventssystemets främsta tecken kan sägas vara följande:

1. Folkrepresentationen (=konvent) är det centrala statsorganet

2. Exekutivorganet utses direkt eller indirekt av folkrepresentationen och är formellt underordnat denna.

3. Statschefen är vanligen ett kollektivt organ.

4. Upplösningsrätt förekommer inte.

5. Domstolarnas politiska roll är obetydlig.

Det är bara Schweiz som demokratiskt land någorlunda svarar mot denna beskrivning. Under de senaste hundra åren har det nuvarande schweiziska styrelsesystemet växt fram stegvis.

En president och en vicepresident utses av kammarna som förbundsledarmot. De fåtaliga ministrarna får inte tillhöra riksdagen, men får delta i gruppssammanträdena i sitt eget parti.

Utåt bildar förbundsrådet en solidarisk enhet liksom en parlamentarisk regering. Den intar en mycket stark ställning gentemot riksdagen. Upplösningsrätt saknar däremot regeringen. Riksdagens utskott spelar en ganska underordnad roll, intet av dem förtjänar kallas "motregering". Över huvud är riksdagens kontroll av regeringen svagt utvecklad. Folket själv sköter kontrollen och folkomröstning är av stor betydelse i Schweiz. Inom förbundet är den obligatoriskt vid författarsändring. Förslag kan tas "utifrån", det vill säga folket. Det behövs 50 000 namnunderskrifter. En lag antagen av riksdagen ska underkasta folkomröstning, om 30 000 medborgare kräver det.

Det Schweiziska regeringssystemet har vissa likheter med parlamentarismen. Obestridligen äger förbundsrådet vid tillträdet riksdagens förtroende, det bärs ju upp av en överväldigande majoritet. Å andra sidan medför ett nederlag i riksdagen normalt inte, att regeringen eller någon regeringsledamot avgår före valperiodens slut. Inte häller finns det någon egentlig parlamentarisk opposition, beredd att ta över regeringsmakten. Någon större likhet mellan parlamentarismen och det Schweiziska styrelsesystemet finns det knappast.

HUR KAN DEMOKRATIN RÄTTFÄRDIGAS?

Detta problem hör till den politiska filosofins mer fundamentala, under de två senaste seklen står det i centrum för politiskt teori. Frågan om folkstyrets värdemässiga grundval fick en särskild aktualitet efter det första världskriget, när demokratins landvinningar följdes av olika totalitära regimer. Det blev en kamp mellan demokrati och diktatur när det andra världskriget bröt ut. På det teoretiska planet fördes striden om demokratins framtid också vidare. Ett tidstypiskt exempel var den danska rättsfilosofen Alf Ross´ bok Varför demokrati? från 1946. På omslaget till en svensk upplaga finns en precisering av titeln: "Varför välja demokratin före varje annan styrelseform? Finns det idag något att bekymra sig över folkstyrets rättfärdigande? Det kalla kriget är slut för en tid tillbaka.

En global kraftmätning har följts av segerrustiga kommentarer efter det första och andra världskriget: Demokratin har segrat. Det demokratiska styrelseskicket har vunnit betydande landvinningar efter kommunismens sönderfall och det kalla krigets upplösning. Man fick också landvinster år 1980 i Therborn. I båda fallen kan man säga att demokratins framgångar följdes av något som kan benämnas demokratins kris. I sin helhet har demokratin gått framåt, trots perioder med avstannande framgång och perioder med motgångar. Men historien har lärt oss att en framgång inte kan tas till intäkt för att det går att slå sig till ro. Trots att diktaturerna faller och trots att de auktoritära systemen förlorar i legitimitet finns fortfarande anledning att motivera människor att sluta upp bakom demokratin.

En första synpunkt kan benämnas demokratins medfödda begränsning: Folkstyret rymmer även problem, som inte har någon enkel lösning. Det kvarstår ett rad författningspolitiska överväganden även om man har bestämt sig för demokratin. Två övervägande demokrater kan vara mycket oense när det gäller synen på folkomröstningar och inställningen till personliga val. Här ger demokratin utrymme för alternativa lösningar. Ett mer fullständigt problem rör frågan om "demos". En väsentlig synpunkt av detta handlar om avvägningen mellan lokalt och centralt beslutsfattande.

På frågan om vilka som bör inkluderas i "demos" har demokratiteoretiker försökt att ge svar på, men merparten av allt teoriserande om demokrati har som utgångspunkt att den frågan redan är avgjord. Man bör vara uppmärksam med att en kris kan efterfölja vid en demokratisk seger, om inte dessa demokratins begränsningar beaktas.

Synpunkt nummer två förstärker denna uppmaning till realism i form av en självkritisk iakttagelse. Demokratins anhängare har inte sällan ställt ut alltför orealistiska löften i demokratins namn. Människorna blir lyckliga när folkstyret blir förverkligat. Demokratin är den sociala uppfattning som hjälpt oss att hantera politiska konflikter på ett civiliserat sätt. Med demokrati förväntas man skapa fred, delaktighet och rättvisa.

Folkstyret har framstått näst intill som ett svar på livets mening i propagandistiska sammanhang. Demokratin fordrar såldes ett ansvarsfullt förhållande till politiken. En påminnelse om att högmod går före fall i bästa fall fungera som ett första försvar för folkstyret. Vem angår då detta? I det regelverk som slår fast hur det nationella politiska systemen bör fungera vad det gäller utformningen av gällande grundlag har endast ett fåtal aktivt deltagit.

Som medborgare i Sverige, med en representativ demokrati som ger utrymme för folket att offentligt argumentera för sin hållning, och som medlemmar i en förening, med stadgar som ger normalt spelrum åt medlemsyttringar, har i emellertid alla ett ansvar att själva ta ställning till hur det kollektiva beslutsfattningen bör vara utformad. Under vilka former och till vem kan allt detta ges? Även om någon i tysthet godtar rådande demokratiska spelregler har anledning att ställa sig denna följdfråga: Med vilka argument kan vi motivera det demokratiska styrelseskicket?

Den generella frågeställningen om hur demokrati kan rättfärdigas kommer därvid att delas upp i tre delfrågor:

1.) Varför inte Anarki? Vad slags argument kan anföras mot den som i stället för demokrati förordar ett samhälle utan statens bindande lagar, det vill säga helt utan kollektivt beslutsfattande?

2.) Varför inte en nattväktarstat? Vad slags argument kan anföras mot den som i stället för demokrati förordar en lagbunden stat - sak samma hur besluten - som begränsar sig till att värna om medborgarnas liv och egendom, samt svara för de rättsliga institutioner som en marknadsekonomi förutsätter?

3.) Varför inte en väktarstat? Vad slags argument kan anföras mot den som i stället för demokrati förordar en stat där dokumenterad visdom eller kunskap skall fälla utslag vid kollektivt beslutsfattande?

VARFÖR INTE ANARKI ISTÄLLET FÖR DEMOKRATI?

Som mest kan frågan om hur det kollektiva beslutsfattandet bör vara utformat uppfattas som sekundär, det har anarkister av olika slag i alla tider hävdat. Finns det alls något behov av kollektivt beslutsfattande, om det finns skäl som talar för att vi bör organisera samhället så att det överhuvudtaget ska fattas några beslut som är bindande för oss alla. Vore inte ett samhälle utan stat vara det allra bästa? Anarkisten vänder sig mot staten med motiveringen att varje kollektiv tvångsmakt strider mot den moraliska idén om individuell frihet och autonomi. Även om anarkisten rimligtvis föredrar demokrati framför diktatur så drabbar kritiken ändå den demokratiska staten.

Som utgångspunkt har anarkisten de mest centrala föreställningarna i demokratins idévärld, att varje människa har förmåga att själv välja och forma sitt liv, och att hon också bör behandlas därefter. I grunden är detta en demokratisk människosyn, men hos anarkisten tjänar det som argument mot demokratin själv. Anarki och stat eller individuell frihet och kollektivt beslutsfattande? Mellan dessa två val vill anarkisten välja mellan på frågan om vad som ska styra riket. Om argument kan anföras som talar för att demokrati är att föredra framför anarki är det fullt tillräckligt för demokratins anhängare.

För en övertygad anarkist är individens frihet det centrala värdet. Det intressanta problemet är då huruvida demokratin kan mäta sig med anarkin vad beträffar möjligheten att garantera eller tillfredsställa individens frihet. Bör man acceptera ett viss mått av frihetskränkning det är frågan. För att på så sätt åstadkomma en större mått av frihet. En teori som anarkismen är självbesegrande, det vill säga syftet att värna om friheten uppnås bättre om man godtar åtminstånne ett visst mått av tvång. Tanken är då den att individens frihet kan ökas i den mån hinder för vilka någon är ansvarig kan undanröjas, och en viss typ av statsmakt är ett ändamålsenligt instrument för att åstadkomma detta.

VARFÖR INTE ÖVERLÅTA ALLT TILL MARKNADEN?

Rousseau och Locke, men också deras moderna representanter Nozick och Rawls tillbakavisar anarkisten med dennes eget argument. Anarki förmår inte att skänka trygghet och säkerhet till medborgarna. Ett samhälle med statsmakt ger mer frihet åt medborgarna än en stat utan statsmakt. I likhet med behandlingen av anarkisten ges nattväktarstatens företrädare möjlighet att ange de värden som står på spel.

Vad slags argument kan då vägleda den som i nyliberal anda hävdar att en nattväktarstat är att föredra framför demokrati? De invändningar som har riktats mot demokratin tar fasta på endera av nattväktarstatens båda kännetäcken, dess lagbundenhet repsektive dess bergänsade verkasamhetsområde. Det finns en bit sanning i detta påstående: Enligt det första angreppslinjen är den demokratiska staten oförmägen att leva upp till rättstatens och konstitutionalismens ideal om lagbundet styre.

De historiska erfarenheterna har tyd...