Mannen som inte var som alla andra.

Stig Dagerman, syndikalisten, författaren och journalisten.
Efter att ha läst ett utdrag ur ”Att Döda Ett Barn” från 1948, så insåg jag att ingen litteratur jag tidigare läst var ens att jämföra. Sättet den var skriven på, den medvetna upptrappningen av innehållet för att sedan låta det flyta ut i ett oändligt mjukt och skrämmande lugn. Detta var för mig något alldeles nytt och det fångade mitt intresse.

Vem var egentligen denna man som skrev på detta synnerligen märkliga sätt?

Stig Dagerman föddes 1923 på Norrgärdet. Hans föräldrar hade inte råd att ”bilda familj”, så han kom att tillbringa sina barndomsår hos sina farföräldrar i Älvkarleby i norra Uppland. Hans barndom var enkel och enligt honom själv trygg och lycklig. I sin bok ”Ett Barns Memoarer” från 1948, så beskrev han sina farföräldrar och sin uppväxt så här:

”Farmor och farfar, på sitt sätt är de de finaste av människor jag har träffat. De tillhörde inte dem som man blir skulpterad av, fint och noga och precist. De yxade till en efter stora mått så som man yxar till en stör eller en spiltplanka. De tyckte inte om människor som var lövsågningsarbeten eller bordsprydnader. De ville att man skulle tjäna ett förnutftigt ändamål, vore det också bara som stör.”

Efter att ha tillbringat barndomsåren på den sandiga dalälvsbrinken i Älvkarleby så bodde Stig i Stockholm. Men hans barndom i Älvkarleby satte djupa spår i hans författerskap. Han återvände flera gånger i verkliga livet och i sina romaner till barndomshemmet, då bl.a. i ”Bröllopsbesvär” och i ”Var är min islandströja?”. Inte för att jag har läst någon av dessa romaner, men en författare har på något sätt, oftast sig själv och sina upplevelser som utgångspunkt. Vissa författare såger att alla deras och böcker egentligen har samma budskap och samma underliggande text, men att de är skrivna i olika former och variationer. Detta är även uppenbart i romanen ”Bränt Barn”, vilken jag även har recenserat.
Som barn var Stig Dagerman otroligt lättskrämd. Han älskade och beundrade sina farföräldrar som var enkla och skolade efter den gamla läran, vilket framgår av hans egna beskrivning i citatet ovan. Men år 1940 så inträffar något som Stig tar mycket hårt;
hans farfar mördas av en galning samt hans farmor en tid senare får hjärnblödning.
Detta var, vid endast 17 års ålder, som Stig för första gången försökte begå självmord genom att gasa ihjäl sig. Man kan förstå hans agerande när något sådant inträffar. Att först få sin älskade farfar mördad av en psykopat, säkerligen helt utan motiv och lika säkert utan tanke på heder.





För den galne var säkert Dagermans farfar någon som han, i sin förvirring, grep tag i och mördade. På toppen av det här får hans farmor hjärnblödning. Att se sin älskade farmor sakta tvina bort och lika sakta komma närmare döden, måste av naturliga skäl, ha varit olidligt för honom. Han måste ha känt sig förvirrade, ensam och ledsen och då var självmordsförsöket en utväg för honom. Ett desperat rop på hjälp, vilket det faktiskt oftast är.
Någonting fick honom dock att ändra sig. Någonting gjorde att han aldrig fullföljde sina självmordsförsök. Dock kom han att flera gånger längre fram i livet att försöka ta sitt liv.
Omgivningen var oftast orolig att han skulle begå självmord då han vid flera tillfällen gick till sängs med en förskärare.

Självmorden kom att bli Dagermans dagliga följeslagare.

I ett av sina avskedsbrev så skriver Dagerman att han”...är obotligt sjuk i en djävulsk sjukdom som yttrar sig i evigt hat mot mig själv och en evig förmåga att göra andra ont. För de andras skull står jag inte ut längre. Kanske inte för min egen heller.”
Utåt sett var Dagerman ganska blyg med mycket självförakt och han var även överkänslig för kritik.

Sina tonår tillbringade Dagerman i Stockholm hos sin pappa som var berssprängare och en övertygad syndikalist. På så sätt kom Dagerman tidigt i kontakt med syndikalistiska tankar. Han var en aktiv och uppskattad kamrat inom det syndikalistiska ungdomsförbundet. Det var också här som han träffade sin blivande fru, Anne-Marie Götze, som var dotter till tyska anarkisyndikalister. Hon hade, trots sin ungdom, mera erfarenheter än vad de flesta får under ett helt liv. Tillsammans med sin familj hade hon flytt från Tyskland undan Nazisterna, först till revolutionens Spanien, sedan vidare via Frankrike och Norge till Sverige. Tack vare Anne-Marie fick stig Dagerman en god inblick i den internationella anarkisyndikalistiska rörelsen. Han fick genom henne erfara att kampen för syndikalism och anarkism inte var någom lek för bortskämda ungdomar.

Stig Dagerman, författare och journalist.

Efter att ha avslutat skolan började Stig Dagerman att jobba för den syndikalistiska dagstidningen ”Arbetaren” under perioden 1943–1946.



Det var här och på det syndikalistiska ungdomsförbundet ”Storm”, som Dagerman fick sin estetiska och politiska skolning. På ”Arbetaren” arbetade Dagerman, förutom med sin roll som kulturredaktör, med att skriva sina uppskattade dagsverser, s.k. ”Dagsedlar”. Dessa var kommentarer på aktuella händelser, som dels var samhällssatiriska men också personliga. Ett återkommande tema i dessa dagsverser är kampen mot facismen. Sammanlagt skrev Dagerman över 1350 sådana dagsverser. Till en början var de undertecknade med ”Qroll”.
Hans roll som generationens röst hos ”Arbetaren” blev synnerligen märkbar.

Som journalist arbetade Dagerman på stora områden. Han reste runt och skrev reportage, varav hans mest uppmärksammade var ”Tysk Höst”, om efterkrigstidens Tyskland.

Man brukar räkna Stig Dagerman till en av de mest framstående 40-talisterna. För 40-talist var vad han var.
Det var som 22-åring som Dagerman först debuterade med romanen ”Ormen”, 1945, som var en skildring av en ung generations desperation. Den utspelar sig under beredskapsåren och är en berättelse om de värnpliktiga under denna tid. Han ville med boken förmedla rätten att vara rädd och ge ut budskapet att man måste ha ”mod att se ångesten i ögonen”. Med sin debut med ”Ormen”, steg han samtidigt in på den offentliga scenen. Han var en ung, begåvad person som lyckades tränga in i och tolka den ångest man upplevde efter kriget. Appropå ångest, så var ångesten det centrala både i Dagermans liv och i hans skrivande.

Den linje som Dagerman till en början följde var att med sig själv som försökskanin (här kommer vi till det jag nämnde i inledningen; att utgå ifrån sig själv), analysera tidens ångest för att sedan kunna använda det i terapeutisk mening. Han ansåg att;

”..individen endast kan bli fri om hon är medveten om den rädsla som driver henne...”

Och att ett frihetligt socialistiskt samhälle endast kunde byggas av fria individer. Han menade att litteraturen skulle få en social och politisk roll utan att övergå till propaganda.



Det var med denna tanke i bakhuvudet som han skrev ”Ormen” och ”De dömdas ö”. När man talar om Stig Dagerman som en syndikalistisk författare, så är det främst dessa två romaner man syftar på. Det var i dessa två som han först utarbetade och använde sig av en anarkistisk syn på litteraturen. I ”De Dömdas ö” så sprängde Dagerman de realistiska ramarna och han målade upp ett mardrömsliknande landskap vilket var fyllt av skräck.

De följande åren, 1945- 49, producerade Dagerman ett otroligt stort antal pjäser, noveller och romaner. Dessa bara spottades ut på löpande band. Några exempel på dramer han gjorde under denna tid är:
”Den Dödsdömde”, ”Skuggan av Mart” och ”Streber”. Dessa presenterades mycket snabbt på svenska teaterscener. Romaner och noveller som han skrev under samma tid var ”Bränt barn” (1948), ”Bröllopsbesvär” (1947) och ”Nattens lekar” (1947). ”Bröllopsbesvär” var den sista romanen som han slutförde.

Vid Kalla krigets utbrott så klöv, eller snarare, polariserde det samhället. Denna klyvning nådde även in i de syndikalistiska kretsarna och splittrade sammanhållningen. Vissa framstående syndkalister gick in för ett starkt stöd för USA, vilket var något helt emot den syndikalistiska läran. Syndikalisterna är, som vi vet, ”vänstervridna” och då är det inte riktigt rätt att sympatisera med USA, som i sin tur är en ”kapitalist stat”. Dagerman måste ha upplevt denna splittring som tung då hans kamrater blev förbannade och hatiska mot varandra. Detta skildrar han på ett, enligt mig, komiskt sätt men med en allvarlig ton, i en debattartikel i Folket i bild från år 1950:

”Medan båten går åt helvete med torpeden en sjömil ifrån skrovet springer den beskäftige stewarden kring med listan på passagerardäcken. Styrbord eller barbord, Sir? På vilken sida önskar ni dö? Då är där endel som bestämmer sig kvickt nog och högljutt prisande sin vishet rusar åt ömse sidor. Andra däremot önskar i objektivitetens namn ha några kabellängder på sig för att räkna ut att ingen sida är den rätta utan att det rätta är att dö räknande. Se bara! På styrbordsidan trängs ghettonegrer med åtalde amerikanska kommunister, på bardbordsidan blandas ryska slavarbetare med torterade avfällingar. Världrevisorerna sitter på poopen i sina fällstolar och räknar med stigande tillförikt parternas kassor medan båten går åt helvete.”

Stig Dagerman ville att sitt författarskap skulle vara till nytta, vilket troligen var en influens av sin tidiga barndom hos farföräldrarna (se början). Då han började skriva hade han för avsikt att ta del i den sociala kampen. Under 1950-talet så minskade hans produktivitet. Det var kanske det politiska klimatet eller hans personliga problem, som gjorde att det politiska i hans texter kom i skymundan. Det var som om glöden för de syndikalistiska och anarkistiska idéerna....

En tag är ett sökord eller uppmärkning av ett arbete. Genom att märka upp arbeten med olika relevanta sökord, kan du lätt hitta tillbaks till de arbeten du är intresserad av, genom att söka på dessa ord nästa gång du besöker vår sajt. Man kan också se och söka på andra besökares taggar.