Den framtida faunans dominerande arter

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sammanfattning

Inom vetenskapliga tidsgränser är människan illa ute. Genom att anpassa världen efter sig själv har hon gjort sig själv mindre anpassad till världen och är i allt större behov av hjälpmedel. Om dessa någon gång sviker riskerar människan att dö ut och med detta orsaka kaos och omvandling i djurvärlden, som hon har gjort så beroende av sig. Många arter kommer att gå under och efter många miljoner år kommer deras ekologiska nischer fyllas upp av nya arter. Dessa djur blir ättlingar till de mest överlevnadsstarka djuren som befolkar Jorden idag, bland vilka ledningen erhålls av råttan och kaninen. Forskaren Dougal Dixon har prognoserat en mängd fantastiska arter som kommer att utvecklas ur dessa två familjer i enighet med evolutionens lagar. Dessa kommer att anpassat sig till Jordens mest varierande miljöer och utvecklat mest varierande utseenden. Att tro eller inte tro på att dessa teorier blir verklighet efter 50 miljoner år är en fråga som saknar bekräftelse. Men det ligger en hel del kloka tankar och slutsatser bakom dem.

Vad är världen utan människan?

I miljoner år har en biologisk evolution av olika arter pågått här på Jorden. Från primitiva encelliga organismer har miljontals olika avancerade arter utvecklats och tagit upp naturens alla nischer. Enligt Charles Darwins teori är den biologiska evolutionen av en art en gradvis förändring av artens genetiska sammansättning genom det naturliga urvalet, som är en naturlig tendens i organismvärlden. Idag anser vissa att människan är kanske den första organismen som har brutit mot denna tendens.

Parallellt med den biologiska evolutionen sker det hos vissa arter en social evolution. Denna evolution har också sina grunder i genetiken, men innebär huvudsakligen en spridning av kunskap mellan generationerna, vilket inte påverkar nya individers genetiska struktur men förändrar däremot deras beteende. Det är endast ett fåtal arter som genomgått en betydande social utveckling. Däribland människan, vars beteende idag avgörs i lika stor skala av genetiska faktorer som av insikt och inlärd kunskap. Det är just tack vare insikt och självtänkande som den biologiska evolutionen hos människan har ändrat riktning. Det naturliga urvalet, som innebär att de missanpassade (vare sig på grund av handikapp, mutation eller bara dåliga gener) individerna blir utkonkurrerade av de mer anpassade, har ersatts med ett socialt skyddsnät, som garanterar alla individer i stort sett lika möjligheter.

I nästan alla delar av dagens civiliserade värld har de dumma, svaga och sjukliga en lika stor chans att sprida sin avkomma som de smarta, starka och friska. Som en följd av en sådan rättvisa sorteras inte ”dåliga” gener bort på naturlig väg, utan sprids och förökas bland människoarten. Nya generationer blir allt sämre anpassade till Jordens miljö och får alltmer anlita sig på sina konstgjorda hjälpmedel, datorer och robotar.

Om denna tendens fortsätter kommer den sista generationen Homo sapiens sapiens att leva ut sin tid inom några tusen år. Den kommer att bli helt beroende av sina hjälpmedel och totalförlamad i den vilda miljön när det äntligen inträffar en katastrof (meteoritnedslag, översvämning etc.) som tar ur funktion den livsnödvändiga utrustningen och orsakar människans undergång. Inte för att göra bilden mer optimistisk kan man även förutspå människans undergång på grund av överbefolkning eller ett vaccinresistent virus som utvecklas parallellt med medicinutvecklingen.

Lika troligt är det dock att människan räddas av sin egen uppfinningskraft. Här kan man lägga förhoppningar på gentekniken. Men om vi nu håller oss till den mer dystra teorin och antar att människan försvinner från Jordens yta inom en kort för vetenskapen period… Vad kommer då hända med resten av världen, som idag är så starkt påverkad av människan? Vilka djurarter kommer att dominera Jorden när inte människan längre finns? Mina och andras resonemang kring dessa frågor tänker jag ägna resten av detta arbete åt. Jag fokuserar dock endast på utvecklingen i djurvärlden och baserar många av mina slutsatser på en teori, framförd av geologen och paleontologen Dougal Dixon, som i sin tur är en trogen följare av Charles Darwins tankegångar.

Den stora reformationen

Ingen kan förneka att människan spelar en mycket viktig roll i Jordens natur och främst i djurvärlden. En undergång av Homo sapiens skulle därför orsaka stora förändringar i vår planets fauna, då populationerna av olika arter skulle hysteriskt ändra sina mängdproportioner. Många djurarter skulle följa med människan i hennes grav. Dessa är främst de arter som människan har domesticerat, och som under tusentals år utvecklats för att passa miljön i människans tjänst och inte Jordens naturliga miljö. Kor, grisar, höns, hundar, oxar, hästar mm. – alla de skulle inte klara av ett liv ute i det vilda. Deras populationer skulle krympa och sedan försvinna helt innan det ens hunnit ske någon större förändring i faunan. Men dessa arter är endast en liten del av alla djurarter som direkt eller indirekt är beroende av människan.

Förr som nu har människor strävat efter att anpassa Jorden efter deras egna behov. Urbaniseringen, industrin och framförallt jordbruket i den skala som krävs för att tillgodogöra hela planetens befolkning är så omfattande att enorma delar av världens skogar, ängar och vattendrag får lämna plats åt nya konstgjorda miljöer. Tillsammans med olika naturområden försvinner även mängder av olika djurarters ekosystem, vilket i sin tur resulterar i själva arternas utplåning eller migration. På så sätt predikar Dougal Dixon att bl..a.. hovdjuren kommer att försvinna från Jordens tempererade områden inom en kort för vetenskapen tid.

När en hel grupp djur försvinner lämnar de alltid en eller flera tomma ekologiska nischer bakom sig. Dessa nischer kommer så småningom att upptas av nya arter, som under många år av evolution utvecklats ur de mer överlevnadsstarka arterna som levde då nischen tömdes. Härutav följer en ledtråd till svaret på frågan om framtidens dominerande arter. Arterna som kommer att dominera Jorden efter människans undergång bör alltså rimligen vara ättlingar till de mest fortplantnings- och överlevnadsstarka arterna som lever idag. Vilka är det?

Framtidens expansiva stammar

Växtätare

En växtätare som idag är oslagbar vad gäller överlevnadsförmåga är kaninen. Kaniner fortplantar sig mycket fort och har lätt att anpassa sig till olika miljöer. Människan gjorde flera försök att utrota kaninen, eftersom den anses vara skadlig för jordbruket, men misslyckades varje gång. Om inte ens människan kan utrota kaninen verkar det uppenbart att kaninen borde kunna klara sig ännu bättre när människan själv är utdöd.

Dougal Dixon tror att ättlingsarter till just den moderna kaninen kommer att ta upp många av de nischer som töms efter att människan lämnat vår värld. Den kanske största nischen är den som tidigare togs upp av ovannämnda hovdjur. Miljoner år efter människan är det troligt att dessa djurs livsrum tas upp av ett nytt släkte, som Dixon har kallat Ungulagus, eller bockaninen. Bockaninen blir ett mycket framgångsrikt släkte, vars olika arter ska ha befolkat nästan alla världens landområden inom närmaste 50 miljoner år. Hur går denna utveckling till? För att förklara tar jag som exempel den vanligaste arten av bockaninen – allmänna bockaninen.

Den allmänna bockaninen är cirka två meter hög och påminner mycket om en hjort till det yttre. Den förekommer i Jordens tempererade skogar. Den snabba utbredningen av kaninfamiljen, strax efter människans försvinnande, som konkurrerade mer och mer om födan på ängar men också den låga konkurrensen från andra djur har gjort att kaninen med tiden började leta föda i högre vegetationsskickt. Den har så småningom utvecklat längre hals och ben som lät den nå upp till löven i buskar och träd. Möjligheten att livnära sig från träd har lockat förfäderna till bockaninen till skogarna, där det naturliga urvalet gjorde resten av jobbet. Kaninens sätt att förflytta sig med språng har ersatts av ett mer praktiskt i skogsmiljön gående. Eftersom djuret har växt rejält i storlek jämfört med sina förfäder har dess andra och tredje tå växt ihop i en hov, både stark nog för att bära djurets tyngd och resistent mot skogens grova mark. Den korta pälsen fick ett fläckigt mönster i syfte att kamuflera bockaninen från rovdjuren. Till slut skapade evolutionen ett djur som inte skiljde sig mycket från den utdöda hjorten till utseende. Denna hypotes visar tydligt hur naturligt erövrande av en ekologisk nisch går till. Den beskriver dessutom hur djurets hemvist och omgivning påverkar dess utseende och anatomi.

Bockaninen förväntas förekomma i ett stort antal arter som lever i olika klimatzoner: klipp-bockaninen, ökenbockaninen, polarbockaninen mm. Alla de har intagit ekologiska nischer som tidigare tillhörde andra hovdjur (renar, rådjur mm) och har ett utseende som påminner om dessa utdöda varelser.

Två andra framtida ättlingar till den moderna kaninen är musetten och ruffeln. Musetten är ett nattdjur som har invaderat gnagarnas nisch och konkurrerar om föda med möss och sorkar. Den är mycket mindre i storlek än den moderna kaninen och har ett ganska typiskt för en gnagare utseende. Ändå påminner musetter mycket om sina förfäder. Ruffeln är en ättling till kaninen som lever i bergstrakterna och livnär sig på mossor och lavar. Med sina långa ben och liten kropp är den väl anpassad till kalla och bergiga miljöer.

Kaniner har med andra ord den största potentialen att bli en dominerande familj växtätare på Jorden om flera miljoner år.

Predatorer

Dagens predatorer – vargar, lejon, vesslor – är mycket specialiserade vad gäller byte. De är därför mycket känsliga för förändringar i miljön. En sådan stor förändring som människans undergång, med alla undergångar som den för med sig, kan mycket väl leda till att även dessa djur dör ut.

För att kunna uppskatta vilken rovdjursstam som kommer att fylla i tömda nischer efter dagens predatorer, bör man försöka komma på en djurgrupp (kött- eller allätare) som redan idag är mycket utbredd och som man aldrig någonsin behövt skydda från utrotning. En grupp, vars utrotning många har funderat över, men inte sett det som något möjligt. Tänker man efter så finns det inte så många andra grupper än råttorna. Dessa är verkligen inte kräsna på varken miljöförhållanden eller tillgång till föda. De överlever så gott som överallt och hittar alltid något att livnära sig på. De påstås dessutom vara en av faunans mest intelligenta djurgrupper.

En förutsättning för råttans evolution som en predator och dess spridning i form av nya arter är omformning av käken och tänderna. Efter att ha spridit sig i den försvunna människans avfall börjar råttorna utveckla smak för kött. Det börjar med döda djur, men övergår senare i att råttorna själva jagar sitt byte. De som klarar sig bäst här är de snabbaste med de vassaste tänderna. Genom det naturliga urvalet utvecklas råttornas ursprungliga gnagartänder till stickande framtänder och vassare tuggartänder som nu kan skära sönder köttbitar. Så här predikar Dougal Dixon råttornas utveckling:

I tempererade klimatområden har den moderna vargens nisch ersatts av en ny råttart – falangen. Det är en stor och snabb jägare med kort päls och långa ben, som till utseende påminner om en hund, men har mycket kvar från sina råttförfäder (däribland den långa svansen). Den är den vanligaste rovråttan. Falangen jagar i små flock och har bockaninen som sitt främsta byte. Att vargen dött ut borde rimligen bero på att hovdjuren dött ut först, vilket lämnade vargen med väldigt lite byte. Falangens utveckling kommer antagligen att ske parallellt med bockaninens framväxt.

Livsrummet som idag tas upp av räven och vildkatten kommer att upptas av glupinen, som ungefär är lika stor och påminner avlägset om en liten tiger, bl a tack vare sin randiga päls. Glupinen livnär sig på små däggdjur och fåglar.

Andra råttättlingar som i de tempererade zonerna är kvisslan, som effektivt tagit upp vesslans nisch, och smillern. Kvisslan bor i gångar under jorden och kan både simma och klättra i träd. Smillern vistas på norra slätter och är ett mycket snabbt rovdjur. Den ska kunna komma upp i hastigheter över 100 km/h.

En särskild grupp rovråttor ska ha utvecklats inom närmaste 50 miljoner år i polarområdana. Den kanske mest intressanta av dem är isbrunken, som har fått sitt namn tack vare en märklig yttre likhet med isbjörnen. Dock fyller isbrunken inte helt och hållet samma nisch som isbjörnen, utan specialiserar sig på större byten. En tid fanns det sabeltandade tigrar på Jorden som jagade elefanter, vars skinn var så tjock att bara sabeltänderna verkade som ett meningsfullt vapen. Samma mönster kommer nu att upprepas då polarområdena kommer att bebos av en ny gigantisk växtätare – gigantilopen, som blir ett byte för isbrunken. Därför tror Dixon att isbrunken kommer att ha utvecklat sabeltänder, som hon använder för att bita hål i gigantilopen för att låta den förblöda och därmed göra den hjälplös. Något som Dixon inte ger någon direkt förklaring till är varför och hur isbjörnen dör ut. Klimatet i polområdena kan inte ha ändrats om man dömer efter isbrunkens vita päls. Inte heller är det troligt att fisken, som är isbjörnens främsta byte, tar slut, då den är svagt påverkad av människans undergång. En förklaring som jag kan tänka mig är att polarområdena under årmiljonerna töms på vatten, tack vare kontinentrörelserna. Det skulle också förklara isbrunkens anpassning till större byten.

Två ännu märkligare varianter av rovråttan är skalross och prutter. Pruttrarnas utseende gör dess släktskap med råttan mycket tveksam. De lever i vatten och har, precis som sälarna, vars nisch pruttrarna kommer att ta över, strömlinjeformade kroppar och fenliknande lemmar. Skalrossen är också ett vattenlevande djur med lemmar och tunn päls av hoptovat hår som livnär sig på små skaldjur. Den kan vara upp till fyra meter lång. Dess framtänder har utvecklats till långa betar, som växer asymmetriskt. Den vänstra pekar rakt fram medan den högra pekar nedåt och används för att skrapa loss skaldjur från havsbotten. En mycket häpnadsväckande evolution utgående från en råtta, tycker jag.



Slutord

Svaret på den tidigare ställda frågan är nu givet. Den framtida faunans dominerande växtätare och predatorer kommer troligtvis att bli ättlingar till kaninen respektive råttan. Enligt Dixon kommer dessa stammar ab...