Depressioner

5940 visningar
uppladdat: 2008-06-02
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Depressioner kan drabba alla människor, oavsett kön, livsstil eller bakgrund. Just nu beräknas ca 500 000 svenskar lida av sjukdomen till den grad att de behöver medicinsk behandling och enligt WHO (world health organisation) är den på väg att bli en av världens största folksjukdomar.
Det är därför som jag har valt att skriva om det. För att det kan hända vem som helst och mörkret ligger alltid runt hörnet och lurar.

De frågeställningar som jag har valt att arbeta mer är:

Varför drabbas man av depression?

Vad händer om man får medicinsk- eller läkarhjälp?

Hur kommer man ur depressionen?

Så, varför drabbas man då av denna nyutsprungna folksjukdom?

Vanlig sorgsenhet eller oro drabbas alla människor av någon gång i livet och man behöver inte klassas som deprimerad bara för att man är ledsen några dagar. Det är först när man har varit ’nere’ i ungefär två veckor och inte ser något ljus i tunneln som man kan börja undra om man kanske lider av en sjukdom.

Om man drabbas av depression så kan det bero på traumatiska händelser i det vardagliga livet. Som att någon närstående går bort, man förlorar sitt jobb, gör slut med sin pojk-/flickvän eller någonting annat försvinner som har varit viktigt i livet.
Det kan också bero på rent medicinska eller biologiska saker som att man håller på att drabbas av demens eller att det är något ärftligt.
Flera av dessa saker kan även verka tillsammans så att depressionen bryter ut.
Saker som hände i barndomen kan även komma tillbaka och orsaka depression långt senare i livet.
På en depression följer ofta ångest och självmordstankar. Det kan bero på en fysisk obalans i centrala nervsystemets ämnesomsättning

Om ett barn drabbas så kan det ha med familjen och hemmet att göra. Barnet kanske känner sig otrygg och oälskat.
Speciellt svårt kan det bli om barnet har varit med om en stormande skilsmässa mellan föräldrarna. Ett barn tar ofta på sig hela ansvaret för att mamma och pappa inte längre älskar varandra och det blir en tung börda som ingen människa borde behöva bära. Oftast har barnet ingen skuld alls till föräldrarnas separation, men för barnet är det verkligt och nära.

Jag har intervjuat en ung man som just har fyllt 18 år om hur det var när hans föräldrar skilde sig.
Han var 10 år och det är just i den åldern är extra känsligt för den här typen av dramatiska ändringar i tillvaron.
Det som han upplevde har sedan påverkat hela hans liv och i slutet av högstadiet och i början på gymnasiet så var han nära att läggas in för behandling av just depression. Han säger själv att det mesta hade att göra med hans traumatiska minnen av skilsmässan.
Mamman och pappan levde i ett, enligt honom, vanligt, vuxet förhållande. Eftersom han inte var så gammal så hade han inte så stor insyn i hur ett förhållande bör fungera och tyckte att hans föräldrar hade det bra.
Han höll mycket av både sin mamma och sin pappa och tyckte att de båda var bra föräldrar.
Därför kom det som en chock för den lille pojken när hans mamma berättade att hon inte längre tänkte leva tillsammans med hans pappa. Hon sa att hans pappa var oförstående och inte kapabel till att visa känslor, dessutom kände hon sig inte uppskattad längre.
Den lilla pojken tog på en gång på sig hela ansvaret för skilsmässan. Han var totalt övertygad om att det var hans fel att mamma och pappa inte längre älskade varandra.
Några veckor innan beskedet kom så hade han och hans syster skämtat om att pappa hade en ’flört’ med en kvinna på jobbet. Den lilla pojken trodde att det var för att hans mamma hade hört dem skämta om detta som hon ville skilja sig. Han trodde att hon hade trott att han menade allvar.

Pojken berättade aldrig för någon om hur svår hela skilsmässan och tiden efter den var. Han hade noga lärt sig av sin pappa att ”stora pojkar varken gråter eller gnäller” så han bar det inom sig och gömde det för sig själv.
När han började åttan så förlorade han mycket vikt. Skolsköterskan misstänkte anorexi och höll honom under uppsikt en tid, men det var inte bara det som började gå snett. Han, som alltid hade varit en stjärna i klassen, halkade efter i en massa ämnen och vissa dagar gick han inte ens till skolan för att han led av sömnbrist och bara sov några enstaka timmar varje natt.
Lärarna misstänkte aldrig att något var fel eftersom han alltid annars varit en så stabil och pålitlig pojke. De avfärdade det som ’något som alla pojkar går igenom.’ Det var bara skolsköterskan som anade att något var fel, men han nekade till att han mådde dåligt och höll därefter sin numera relativt låga vikt.
Han visade alltså på tre vanliga symptom vid depression: Sömnproblemen, han tappade aptiten och han tappade även lusten att engagera sig i skolan som han annars tyckte bra om.

Han mådde riktigt dåligt i två år utan att få någon hjälp, och eftersom han hade lärt sig att det var fel att gnälla så övertygade han sig själv om att allting var normalt, och att man skulle må som han gjorde när man var 15 år. Dessutom så fick han ofta höra att ’det är inte lätt för någon i puberteten’ och ’det där går över när du blivit äldre.’

Så den största smällen efter skilsmässan kom 5 år efter att allting var avklarat. Det är klart att det var svårt för honom själv och andra att inse att det var den som var boven till att han gled in i en ganska allvarlig depression.
När han kom ur den cirka två år senare så förstod han vad allting egentligen hade handlat om. Han trodde fortfarande att det var han som hade gjort så att föräldrarna skiljde sig.
Idag vet han såklart bättre, men han har fortfarande inte vågat fråga sin mamma om situationen. Även om han mår både psykiskt och fysiskt bra så tror han fortfarande att han hade något att göra med föräldrarnas separation.
Men hur ska ett litet barn som aldrig har vågat fråga egentligen veta bättre?

Just det här fallet visar att man kan bära med sig någonting som hände för länge sedan som bubblar upp till ytan flera år efter att det var aktuellt. Det behöver inte vara just en skilsmässa, det kan vara vad som helst i livet som är svårt.
Just när det blir såhär och man inte kan sätta fingret på vad som är fel så kan det vara svårt att själv analysera och ta sig ur problemen. Det är då som man behöver uppsöka en läkare.



Men vad händer egentligen om man uppsöker en läkare?

Bara en tredjedel av alla som drabbas av sjukdomen söker läkarhjälp och kan kanske få behandling för den. Det är ett problem då de flesta som får hjälp faktiskt blir bra tillslut.
Om man aldrig uppsöker läkare kan man må dåligt i flera år och det kan tillslut sluta med riktigt allvarliga situationer.
Det kan också gå över ett tag för att sedan återkomma flera gånger under livet, vilket det kanske inte skulle göra om man hade fått den hjälp som man behövde.

Om man inser att man är sjuk och vill komma till läkaren så ska man först tala med sin husläkare.
När man kommer till läkaren så ska denna först och främst fastställa om man lider av sjukdomen.
Det får man reda på genom att patienten får svara på en del vetenskapligt utformade frågor i ett formulär. Utifrån de svaren så kan läkaren se om du lider av depression.
Det som först kan verka vara en depression kan i själva verket vara en annan sjukdom som trycker ner ens sinne, till exempel diabetes eller sömnbrist.
Läkarens uppgift är då också att ta reda på om det verkligen är en depression och inte någonting annat.
Bland andra så får patienten frågorna:
- Vad har du för problem och när började det?
Man vill helt enkelt sätta en diagnos på hur länge patienten haft problemen. De kan ha pågått i allt från en månad till flera år utan att man sökt hjälp.

- Har du haft andra sjukdomar och tog du några mediciner för dem?
Depression kan vara en biverkning av andra mediciner som man tar för helt andra sjukdomar. I så fall bör behandlingen med det läkemedlet avbrytas och man får hitta något annat preparat som inte för med sig samma problem.

- Har du någon gång tidigare lidit av psykiska besvär?
Depressionen kan, som sagt, ha pågått i flera år och kommit periodvis.

- Har någon i din släkt lidit av speciella sjukdomar?
Depression kan faktiskt vara ärftligt och förekomma långt bak i släktleden.

- Dricker du mycket alkohol eller tar du droger?
Sjukdomen kan komma från att man utnyttjar dessa rusmedel på ett sätt som gör att de sätter ner ens psykiska välmående. Det kan även hända att man har börjat använda droger på grund av sjukdomen, och i så fall behöver man även hjälp med att vänja sig av med dem.

Behandlingen du får beror på vilken sorts depression du lider av. Kanske är det så att depressionen är årstidsbunden och kan behandlas med ljusterapi. I Sverige förekommer den oftast på hösten och vintern och kan behandlas med ljusterapi. Då strålas patienten med starkt ljus i cirka en timme. Det kan vara ett helt ljusrum eller en ljusbox där man kan läggas in.

Depressionen kan också vara så att det är brist på vissa hormoner i kroppen eller något annat fysiskt som är fel. Då kan man få en medicinsk behandling med antidepressiva medel (som också brukar kallas för lyckopiller.)
De moderna läkemedlen för depression brukar oftast inte lämna några biverkningar efter sig och de fungerar oftast bra. Effekten kommer gradvis under loppet av flera veckor och en vanlig behandlingsperiod är ungefär 6 – 12 månader och även en längre tid efter man bedömt att patienten räknas som frisk. Det är såklart väldigt individuellt.
Personer som har fått medicinsk behandling kan upptäcka att de blir mer utåtriktade och uppåt än de någonsin har varit och på grund av det så har det ofta diskuterats om dessa medel gör mer än att bara motverkar sjukdomen.

Hur tar man sig sedan ur sin depression?

När alla dessa frågor är besvarade så ska läkaren göra sin analys av dem. Det finns olika typer av depression och även olika stadier. När läkaren har analyserat klart har han kommit fram till vilken grad av depression det rör sig om.
Beroende på vilken diagnos man får kan man se vilken behandling man behöver.

Om diagnosen lyder ”Lindrig eller måttlig depression” så kan men få gå på Kognitiv Terapi.
Då handlar det om att förändra det negativa tankemönster som patienten troligtvis har satt sig in i under depressionen. Man kan säga att man jobbar inifrån och ut. Genom att angripa de negativa tankarna som man besitter och låta patienten själv analysera dem och försöka se hur realistiska de egentligen är så kan man ändra den grundliga, negativa självsynen.
När man väl har förändrat tankarna så hoppas man att även beteendet och självkänslan ska ha blivit förändrat.

En metod som är liknande den Kognitiva Terapin är Kognitiv Beteendeterapi. Det som skiljer sig mellan dem är att man jobbar utifrån och inåt istället för tvärt om.
Genom att exempelvis göra saker man inte längre orkade med när depressionen satte in och märka att man klarar av dem ska bygga styrka inåt så man märker att man inte är värdelös och att man fortfarande är samma människa som klarar samma saker lika bra som förut.

Man kan även använda den psykodynamiska metoden. Den är bland de vanligaste metoderna i Sverige och syftar till att man ska se sina egna omedvetna föreställningar. Modern psykodynamisk terapi finns både i kort- och långtidsform. Korttidsformen handlar om vad som händer i patientens liv just nu medan den för lång tid syftar på vad som hände i barndomen och hur det påverkar den vuxna människan. Förändringen där kan ske av att man kommer till insikt om vad som var fel i barndomen och kan börja bearbeta de sakerna.
Det finns stöd för att den här typen av korttidsterapi är effektiv vid lindriga och måttliga depressioner men inte lika effektiv vid ångestillstånd, men för långtidsterapin finns faktiskt inget stöd alls för att den fungerar.

Om depressionen är djupare så kan den behandlas med ETC. Det är en metod som används genom att man medvetet framkallar ett epileptiskt anfall genom att man leder svag ström mellan två elektroner som har blivit fastsatta på huvudet.
Strömmen är till för att stimulera vissa signalsubstanser, som kan vara orsaken till en depression, på ett positivt sätt.
Under ingreppet är patienten nedsövd och får muskelavslappnande medel för att det inte ska uppstå muskelsmärtor efteråt, som det kan göra vid naturliga epilepsifall.

Det är diskuterat om metoden verkligen är så smart att använda eftersom flera biverkningar kan uppstå. Man kan till exempel få svår huvudvärk, bli illamående eller tappa minnet helt från vissa perioder. Det finns många som är väldigt kritiska till metoden.
Diskussion

Att just depression har blivit vår tids folksjukdom är ganska intressant. Fysiskt sett kan man må strålande bra, men psyket hänger inte alls med och målar själv upp en negativ bild.
Medan man i Afrika dör av AIDS och svält så är vi i västvärlden så deprimerade att vi knappt orkar äta eller älska.

Varför har det då blivit såhär?
Det kan kännas väldigt märkligt att ställa dessa olika sjukdomar mot varandra. Många tycker att det mest är ett massa gnäll och att om man bor i ett sådant rikt och välmående land som vi gör så borde man inte få klaga över att man är lite ledsen ibland.
Men sjukdomen måste tas på största allvar. I åldersgruppen 15-24 år så är självmord en av de tre främsta dödsorsakerna, så sjukdomen är minst sagt dödlig.
Därför är det synd att så många inte verkar vara villiga att ta sjukdomen Depression på allvar.

Att jämföra den med AIDS kanske verkar hårt. Men det är också en folksjukdom som måste behandlas, även om den är i en annan del av världen. Det finns inget direkt botemedel för någon av dem och man kan må dåligt ungefär på samma sätt när man har sjukdomen.
Visserligen så är det faktiskt möjligt att ta sig ur en depression, vilket tyvärr inte är fallet med AIDS.

Jag tror att dagens samhälle innehåller det största smittoämnet för denna svarta sjukdom. Media målar upp en perfekt bild av hur du ska vara och se ut och om du inte följer den så är du inte lika mycket värd som alla andra.
Detta skapar ett otroligt tryck på människan, och kanske främst mot kvinnor eftersom mest reklam är riktad mot dem. Faktiskt så är det dubbelt så många kvinnor än män som lider av depression.
Men på senare tid börjar ett ideal för män också ta form som är minst lika svårt att följa som kvinnans.
Denna onaturliga bild av hur en människa bör vara är näst intill omöjlig att uppfylla och i strävan att göra det så offrar man så mycket att det inte är konstigt om det leder in i någon sorts depression.
Alla dessa ideal som man påverkas av bryter ner så mycket av den egna människan att där inte sedan finns mycket kvar.

En bra bild man kan använda för att försöka få någon sorts bild av en depressions olika fallstadier är att använda Mazlows behovstrappa. Den ger en ganska tydlig bild av stegen i ett välmående psyke.

När man är deprimerad så kan man innan sjukdomen blommar ut uppfylla nästan alla stegen på trappan. Man kan både ha mat och husrum för dagen, tryggheten kan man också ha där i form av föräldrar och familj som bryr sig. Gemenskap kanske man har i skolan eller i sitt arbete, där man kanske också blir uppskattad. I skolan eller på arbetet kanske man också förverkligar sig själv och gör sådant man tycker är viktigt.


När man drabbas av en depression så blir det som att man halkar längre och lägre utför trappan. Kanske är det på grund av att något av stegen plötsligt försvinner som man hamnar i sjukdomen från första början.

Mazlow trodde att människor hela tiden strävade efter att uppfylla någon sorts behov, och ju längre upp på trappan man var, desto lyckligare var man.

Jag tror att det kan ligga ganska mycket i den teorin. För när man känner att man är viktig och behövs och när man även är nöjd med sig själv och det man står för, så drabbas man troligtvis inte av en depression. Det kan såklart hända något fruktansvärt, men har man tillgångarna till att klara av krisen så är det lättare att komma upp från det sorgsna.

Idag känns det som att människor lever på ”låtsastrappsteg”. Att de tycker sig finna sig själva högt upp i trappan, men att den är byggd av så lösa grunder att man hur lätt som helst faller ner till bottennivån.
Med så mycket falskhet och skenbar trygghet som finns i vårt samhälle är det omöjligt att kunna lita på sina trappsteg.

När man väl har börjat falla neråt så är det lätt att man fortsätter. När man tappar sitt självförverkligande så kanske uppskattningen verkar försvinna, då försvinner man ut ur gemenskapen och blir ledsen och inåtvänd. Med försvunnen gemenskap så kanske man känner sig osäker och mindre trygg och försvinner ännu längre ner i depressionens svarta hål. När man har hamnat så långt ner så kanske man slutar äta och utföra sina grundbehov.
Och där, helt plötsligt, så har man tappat alla steg och har en evighet att vandra innan man återigen kan känna solljuset från översta trappsteget.

För människor som lever i sämre förhållanden än oss i västvärlden kan det tyckas märkligt att man vänder sig ifrån sina fantastiska tillgångar. Men jag tror att när man har levt med att inte uppfylla de två första trappstegen och när man vet hur det är, så kan man finna lyckan i det lilla när man verkligen har det.
För oss som aldrig har upplevt svält eller krig blir det svårare att uppskatta när man har mat på bordet och när man kan gå ut vilken tid på dygnet som helst. Man ser helt enkelt inte hur bra man egentligen har det och då kanske också de övre trappstegen börjar falla i glömska.

Om vi går tillbaka till pojken med de skilda föräldrarna och tittar på hans tankebanor under depressionstiden så kan man se tydliga spår av Mazlows teorier.

När han var liten så hade han nästan alla av behovstrappans steg uppfyllda, men en dag så rubbades kanske det viktigaste trappsteget: Tryggheten i familjen var ett minne blott och därmed började de andra trappstegen gunga.
Han kunde inte längre känna uppskattning eftersom han trodde att det var hans fel att familjen höll på att falla sönder, därav föll gemenskapen bort när han vände sig inåt och hatade sig själv för vad han trodde att han hade åstadkommit.
Tryggheten var redan borta så då började han även tappa de grundläggande behoven. Han slutade äta och var nära att hamna i ännu en relaterad sjukdom – anorexi.
Det tog honom nästan 8 år att komma tillbaka upp på det översta trappsteget igen, efter att ha börjat halkat ner när han var barn.


En annan som ägnade sitt liv till att utforma och utforska psykoanalysen vad Sigmund Freud. Jag tycker att även han kommer med en ganska bra bild av varför man kan drabbas av en depression.

"Ett ordspråk varnar för att samtidigt tjäna två herrar. Det arma jaget har det värre än så, det tjänar tre stränga herrar, strävar att bringa deras anspråk och krav i samklang med varandra. Dessa anspråk går alltid isär, tycks ofta vara oförenliga; inte underligt då om jaget ofta stupar på sin uppgift. De tre tyrannerna heter yttervärlden, överjaget och detet."
- Freud (tolkat av Fahnér)

Önskningar och värderingar kommer alltid flygandes till en från alla möjliga håll. Det kan vara väldigt svårt att veta vad man egentligen vill och vad det är som är det bästa alternativet för just ens eget liv.
Som Freud menar så vill jaget helst uppfylla allas önskningar och då kan det bli lite för mycket. Jag tror att en depression kan stamma från dessa önskningar att vara till lags. När man både ska försöka göra det som känns bäst, det som man tror är rätt och det som andra runt omkring en tycker att man ska göra uppstår det verkligen en del press på psyket. Man ska göra rätt val utan att drabbas för beslutsångest och sedan ska man även undvika att falla in i prestationsångest för det val man har gjort.

Här kan vi också applicera lite av tankarna på den lilla pojken.
När föräldrarna skiljde sig så var det första som han ville göra att prata med dem och verkligen försöka förstå vad det var som hände och varför. Men han hade ju lärt sig att inte klaga och hans undermedvetna sa...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Depressioner

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2008-06-02]   Depressioner
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=10065 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×