Det Amerikanska Inbördeskriget

Miroi
Motala
Historia 3
HT 2012


Det Amerikanska Inbördeskriget
(1861-1865)








Paul Borén
Handledare:
Irene Johansson


Miroi
Motala
History 3
Fall 2012


The American Civil War
(1861-1865)







Paul Borén
Supervisor:
Irene Johansson

Sammanfattning
Syftet med arbetet var att sammanfattat beskriva samhället i USA tiden innan det amerikanska
inbördeskriget. Därefter var målet att kort beskriva krigets utveckling på land, samt få en bild
av några viktiga ledare och generaler under kriget.
I avhandlingen beskrivs att USA redan var en mycket splittrad nation på 1850-talet. Delvis på
grund av slavfrågan, olika syn på hur handeln skulle skötas samt på grund olika inriktningar
såsom jordbruk i söder och industri i norr. Många européer immigrerade under 1800-talets
gång till USA och framför allt irländare, då Irland drabbats av hungersnöd. I samband med
presidentvalet 1860, då Abraham Lincoln valdes och tillträdde ämbetet i mars 1861, bröt sig
South Carolina (januari, 1861) ur Unionen. Därefter följde snart tio andra stater. Staterna som
bröt sig ur Unionen skapade nationen ”The Confederate States of America” med Jefferson
Davis som dess president. Inbördeskrig blev oundvikligt och blodiga slag skulle utkämpas de
närmsta fyra åren.
Ledare som bland annat Abraham Lincoln, Jefferson Davis och Frederick Douglass kämpade
för sina åsikter, med deras liv som insats. Ironiskt nog var det bara Frederick Douglass som
var född som slav, som fick leva sitt liv i total frihet. Det gjordes insatser på slagfälten som
påverkade krigets riktning vid flera tillfällen. Generaler och soldater som Ulysses S. Grant,
Joshua Lawrence Chamberlain, Robert E. Lee, Thomas J. ”Stonewall” Jackson och James
Longstreet utförde imponerande och förödande dåd på slagfälten. I början av 1865
kapitulerade Lee till Grant, Abraham Lincoln blev mördad, Jefferson Davis tillfångatagen och
kriget tog slut. Kriget hade kostat över 640 000 liv, de exakta siffrorna är fortfarande oklara.
Arbetet är en litteraturstudie och visar inga nya fakta eller resultat.














Abstract
The purpose of the work was to outline the society in the United States, during the period
prior to the Civil War. Then the objective was to briefly describe the development of the war
on land, and get a picture of some important leaders and generals during the war. The United
States was already a highly fragmented nation in the 1850s. The nation was divided, partly
because of the slave question. But also because different views on how trade should be
handled and because different specializations, such as agriculture in south and industry in
north. Many Europeans immigrated during the 19
th
century, especially people from Ireland,
fleeing from The Great Famine. In the presidential elections in 1860, Abraham Lincoln was
elected and took office in March 1861. However, before Lincoln took office South Carolina
seceded in January 1861 from the Union. Soon would ten other states follow South Carolina
and secede from the Union. Then they would create The Confederate States of America, with
Jefferson Davis as their president. The Civil war was inevitable and bloody battles were
fought over the next four years.
Leaders who include Abraham Lincoln, Jefferson Davis and Frederick Douglass fought hard
for their opinions, with their lives at stake. Ironically, it was the person who was born a slave,
who could live his life in complete freedom.
Generals and soldiers like Ulysses S. Grant, Joshua Lawrence Chamberlain, Robert E. Lee,
Thomas J. "Stonewall" Jackson and James Longstreet performed impressive and devastating
deeds on the battlefield. These men influenced the direction of war on several occasions. In
early 1865 Lee surrendered to Grant, Abraham Lincoln was assassinated, Jefferson Davis was
captured and the war ended. When the war was over it had taken over 640 000 lives.
The work is a literature study and shows no new facts or results.










Innehållsförteckning
1. BETECKNINGAR……………………………………………………………………… 1
2. INLEDNING....................................................................................................................... 2
3. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR........................................................................... 3
4. KÄLLOR OCH METOD............................................................................................................. 4
5. AVHANDLING .................................................................................................................. 5
5.1 Vägen till krig............................................................................................... 5
5.1.1 Skillnaderna mellan nord och syd…………............................................... 5
5.1.2 Slavarna....................................................................................................... 6
5.1.3 Bleeding Kansas.......................................................................................... 7
5.1.4 Utbrytning och skapandet av Konfederationen........................................... 8
5.1.5 Slaget om Fort Sumter.............................................................................. 10
5.2 Unionens Ledare och Generaler............................................................... 11
5.2.1 Abraham Lincoln....................................................................................... 11
5.2.2 Ulysses S. Grant........................................................................................ 14
5.2.3 Joshua Lawrence Chamberlain………………………………………….. 19
5.2.4 Frederick Douglass…………………………………………………….... 22
5.3 Konfederationens Ledare och Generaler ……………………………… 24
5.3.1 Jefferson Davis…………………………………………….……………. 24
5.3.2 Robert E. Lee……………………………………………………………. 26
5.3.3 Thomas J.”Stonewall” Jackson…………………………………………. 36
5.3.4 James Longstreet………………………………………………………... 43
5.4 Tidslinje…………………………………………………………………... 49
RESULTAT.............. ............................................................................................................. 60
DISKUSSION ........................................................................................................................ 62
KÄLLFÖRTECKNING
BILAGOR…………………………………………………………………………………... 72
1

Beteckningar
VA – Virginia
PA – Pennsylvania
Sgt. - Sergant
Förluster innebär inte endast döda, utan innebär ej stridsdugliga - som döda, skadade, saknade
och tillfångatagna.




















2

Inledning
Det amerikanska inbördeskriget varade över fyra år och än idag kan man se spår av den
splittring som varade mellan nordstatare och sydstatare för 150 år sedan. Jag har valt detta
ämne för att fördjupa mina kunskaper samt skapa mig en uppfattning om både Unionen och
Konfederationen. Jag kommer att skriva om några olika ledare och generaler som påverkade
krigets utveckling. I samband med de olika personerna kommer jag också fokusera på hur
konflikten utvecklades mellan 1861-1865. Några av krigets alla slag kommer beskrivas, varav
några mer detaljerat än andra. Även slavarna kommer jag beröra, både deras betydelse under
kriget och själva slavfrågan. En väldigt betydelsefull roll av kriget utspelades på havet, men
jag har valt att inte inkludera detta i arbetet.




















3

Syfte och frågeställningar
Mitt syfte med det här arbetet är att sammanfattat följa kriget från början till dess slut,
fördjupa kunskaperna kring vissa ledare samt slavfrågan som var aktuell då.
? Vad hände i USA tiden före kriget?
? Vilka var några av ledarna och generalerna som påverkade krigets utveckling?
? Hur utvecklades kriget på land mellan 1861 – 1865?




















4

Källor och metod
Jag började med att läsa Uncle Tom’s Cabin (1852) av Harriet Beecher Stowe, då jag ansåg
att det skulle vara ett bra sätt att börja fördjupningen på. Anledningen är att jag tycker boken
speglar samhället i de södra delarna i USA, under 1800-talets första hälft. Därefter har jag
sett tre olika filmer för att få en bild av kriget och en uppfattning om hur de levde. Dessa
filmer var Glory (1989), Gods and Generals (2003) och Gettysburg (1993).
Jag har använt mig av en mycket informativ dokumentärserie av Ken Burns vilken jag har sett
upprepade gånger, The Civil War (1990). Men även källor från diverse böcker och internet har
använts flitigt i arbetet. Framförallt har jag använt källor från internet. Dels för att det går
mycket snabbt att hitta informationen man söker efter och dels för att informationen också
ofta är uppdaterad.
Boken Uncle Tom’s Cabin och filmerna jag nämnde att jag har läst/sett används inte på
något sätt som källor i arbetet. Dessa filmer såg jag endast som underhållning och ett sätt för
mig att skapa mig en bild av hur de levde och tänkte.











5

5. Avhandling
5.1 Vägen till krig

5.1.1 Skillnaderna mellan nord och syd
USA var under 1850-talet fortfarande en väldigt ung nation och de olika delstaterna skilde sig
åt på många olika sätt. Nationen kunde delas in i tre olika delar på grund av skillnaderna dem
mellan. I de nordöstra delarna växte städerna allt större med allt fler industrier. De norra
delarna av landet ville ha högre tullavgifter på utlandsimport för att skydda deras växande
industri. Allt fler immigranter strömmade in från den gamla världen, främst irländare men
också italienare, tyskar, skandinaver och skottar. Detta skapade en enorm etnisk blandning
framför allt i de norra delarna.
Många irländare gav sig av från Irland efter den stora hungersnöden 1845. En sjukdom spred
sig under 1845 i Irland vilken förstörde de flesta potatisodlingarna. Dessa odlingar hade varit
oerhört viktiga för Irländarna. Under de två följande åren fortsatte skördarna att bli extremt
dåliga. Mellan 1846 - 1850 sjönk populationen med två miljoner, vilket motsvarade 25% av
befolkningen. Dessa två miljoner kan delas in i två delar. En miljon som dog på grund av
svälten och en miljon som emigrerade till Amerika eller andra delar av Europa.
1

Västerut fanns de självförsörjande pionjärerna. De bodde ofta i mindre städer, byar eller också
med sina familjer på små gårdar. Anledningen till att befolkningen inte växte lika snabbt där
var att deras land ofta redan var ägd av eller gränsade till indianerna. Indianerna tappade
alltmer mark med tiden och drevs längre in i landet.
I de södra delarna av landet hade slaveriet tagit fäste, vilket gjorde många vita plantageägare
rika. Söderns stora inkomstkälla var export av bomull och tobak. Samhället i södern var
hierarkiskt ordnat och mycket strikt. Men södern var också mycket vackert med en storslagen
natur och fina plantager och gårdar. Som jag nämnde tidigare ville de i norr ha höga
tullavgifter, detta motsatte sig södern som ville ha fri handel. De södra delstaterna blev allt
mer oroade för att skillnaderna mellan norr och söder skulle bli för stora, och att söderns
intressen skulle bli åsidosatta med tiden. För de södra delstaterna var deras rätt att vara
självständiga mycket viktigt och de var kritiska till centralstyrning. Många av dem gick med i
Unionen i tro om att denna rätt skulle kvarstå.
2





1
http://www.historylearningsite.co.uk/ireland_great_famine_of_1845.htm
2
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. ”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att flyta”).
Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 14 f
http://www.history.com/topics/american-civil-war/videos#america-divided
6

5.1.2 Slavarna
Allt fler plantager växte fram och slavarna blev en enormt billig arbetskraft, de fick ofta leva
under mycket dåliga livsförhållanden. För många slavar handlade det om liv och död
beroende på vilken ägare de blev sålda till. Slaveriet blev en stor marknad i södern som både
skapade jobb och billig arbetskraft. Slavarna skötte ofta hela gårdar, plantager och de få
industrier som fanns. Det fanns slavar som blev väl behandlade och vissa stannade kvar hos
sina gamla ”mästare”, även efter att de fått sin frihet. Ordet ”fri” gjorde ibland inte någon
stor skillnad på hur mörka behandlades.
Marknaden för slavar ökade kraftigt när sorteringsmaskinen för bomull blev aktuell,
produktionen för bomull sköt i höjden. En man kunde nu få lika mycket arbete gjort under en
dag som 10 man hade gjort tidigare. Bomull bestod av hela 57% av USA:s exportvärde år
1860.
3
Vid denna tid fanns nästan fyra miljoner slavar i USA, de utgjorde hela 13% av USA:s
befolkning. Dessa 13% ägdes av familjer som bara utgjorde 8% av befolkningen. Familjerna
som ägde slavar var framför allt sydstatare. I norr hade slaveriet dött ut och blivit en allt större
moralisk fråga.
4

(Se bilaga 1, för folkräkningen från 1860)

År 1852 hade Harriet Beecher Stowe fått sin bok Uncle
Tom’s Cabin publicerad. I denna bok får man följa olika
slavar och ägare som Harriet B. Stowe har karaktäriserat
utifrån bland annat, egna upplevelser, artiklar, brev m.m.
Harriet levde mycket nära slaveriet och hjälpte flera slavar
att både gömma sig och fly. Denna bok har både
fantastiska ögonblick där det bästa beskrivs hos människor,
men också det absolut värsta.
5
Den är också mycket tragisk
och det dröjde inte länge innan den fångade stor
uppmärksamhet och blev oerhört känd. Många i norr blev
berörda och började känna medlidande för slavarna. I
södern fick dock inte boken samma bemötande, många
blev berörda men inte på samma sätt. Där menade man att
detta inte alls beskrev hur slavarna behandlades. Denna typ
av böcker började kallas ”Anti-slavery novel” och efter
denna bok dök en annan kategori upp, så kallade ”Anti-Tom novels”. Där beskriver man
istället slaveriet mycket mildare där har bl.a. slavarna märkbart bättre relationer till sina
ägare.
6


3
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att
flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 14 ff
4
http://www.civil-war.net/pages/1860_census.html
http://www.history.com/topics/american-civil-war/videos#america-divided
5
Stowe, Harriet Beecher. (Uncle Tom’s Cabin). Harper Collins, 2011
6
http://utc.iath.virginia.edu/proslav/antitoms.html
Harriet Beecher Stowe
(1811-1896)
7

I vissa södra delstater var över 50% av befolkningen slavar. Detta skulle komma att bli ett
problem senare under kriget, då risken för upplopp och uppror blev mycket stor. Detta
medförde att Konfederationen tillsatte en ny lag där soldater som tjänstgjorde i armén fick åka
hem, om de ägde 20 eller fler slavar. Rika människor på Unionens sida kunde också köpa sig
en ”fribiljett”, detta innebar att de kunde få återvända hem. De kunde bland annat skicka en
ersättare att slåss i deras ställe eller betala en viss summa för att slippa. Detta skapade stort
missnöje hos soldaterna på båda sidor. De kallade detta ”The rich man’s war, but the poor
man’s fight”
7

Den 1 januari, 1863 införde Abraham Lincoln en ny lag, ”Emancipation Proclamation” som
förbjöd slaveri i alla aktuella rebellstater, dessa slavar skulle vara fria för alltid. Denna lag
gällde dock inte i Unionens stater eller de stater som var kontrollerade av Unionen.
8



5.1.3 Bleeding Kansas
Denna punkt kan kopplas till slaveriet. Staten Kansas skulle gå
med i Unionen, men frågan var om de skulle gå med som en fri
stat eller som en slavstat. Under år 1854 strömmade människor
in i staten för att påverka beslutet. Det skulle inte dröja länge
innan hot och våld tog form, räder genomfördes på städer av
båda sidor. År 1856 blev en senator svårt misshandlad i
kammaren då han hade uttalat sig mycket hätskt mot slaveriet.
En rasande kongressledamot från South Carolina hade då kastat
sig över honom. Två dagar senare skulle en fanatisk
motståndare till slaveriet vid namn John Brown ta med b.l.a.
fyra av sina söner på en räd över gränsen till Kansas. De högg
ner och dödade de fem första människorna de stötte på, som
hade antagits vara för slaveri. Efter detta yttrade fler och fler
sydstatare att de aldrig skulle få leva i fred så länge de var kvar
i Unionen.
9

Tre år efter John Browns räd slog han till igen. Denna gång tog han sig in i den federala
arméns vapenarsenal i ”Harper’s Ferry”, West Virgina. De var 21 anhängare denna gång och
tre bland dem var John Browns söner. Detta var ett försök av John att starta en revolt där han
trodde att slavar och de som var mot slaveriet skulle ansluta sig till honom. Han hade fel och
räden misslyckades. Två av hans söner dog under räden och John själv togs tillfånga. En
överste vid namn Robert Edward Lee ledde den styrkan som stormade och gjorde slut på

7
http://wiki.answers.com/Q/What_does_rich_man's_war_poor_man's_fight_mean
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 2
8
http://www.archives.gov/exhibits/featured_documents/emancipation_proclamation/
http://curiosity.discovery.com/question/emancipation-proclamation-influence-civil-war
9
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att
flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 16 ff
John Brown
(1800-1859)
8

räden. Robert E. Lee skulle senare under kriget bli en av de främsta generalerna genom
tiderna. John Brown blev senare dömd för förräderi och hängdes den andra december 1859.
När John Brown skulle hängas yttrade han inga sista ord, istället hade han skrivit en lapp där
det stod.
“I John Brown am now quite certain that the crimes of this guilty, land: will never be
purged away; but with Blood. I had as I now think: vainly flattered myself that without very
much bloodshed; it might be done.”
10


5.1.4 Utbrytning och skapandet av Konfederationen
Under året 1860 var det presidentval och det gamla
Whigpartiet (en politisk rörelse mellan 1830 till mitten av
1850) ersattes av en ny rörelse, republikanerna.
Republikanerna representerade framför allt nordstatarnas
intressen och uppfattningar. Det verkade dock till en början
som att demokraterna som representerade sydstaterna var
bättre organiserade. Men under ett möte i Charleston blev det
kaos när de skulle välja en kandidat. Eftersom de inte kunde
enas slutade det med att varje falang presenterade sin egen
kandidat. Det var dock inte helt lugnt hos republikanerna
heller, men tack vare att de visste hur splittrade sydstaterna var
kunde de enas om en kandidat, vid namn Abraham Lincoln.
Lincoln försökte försäkra sydstaterna att de inte behövde oroa
sig för att något skulle göras mot deras slaverisystem, om han
blev vald. Själv tyckte inte Lincoln om slaveriet men han
värdesatte Unionen över allt annat.
11

Abraham Lincoln sa bland annat i sitt invigningstal att han inte
hade några som helst avsikter att blanda sig i och ändra
institutionen av slaveri i de delstater där det fanns. Han tog också
upp sydstatarnas oro med den nya republikanska administrationen
och hänvisade till tidigare tal, där han hade pekat på att Unionens
sammanhållning var det högsta målet.
12

Men i sydstaterna var man långt ifrån övertygade. I vissa södra delstater fanns inte Abraham
Lincoln med på valblanketterna. Abraham Lincoln vann valet trots detta, framför allt berodde
det på att inte rivalerna stod enade. Resultatet offentliggjordes i november 1860, därefter
dröjde det inte mer än en månad innan South Carolina bröt sig ur Unionen. Inom kort skulle
10 andra delstater lämna Unionen och tillsammans med South Carolina skapa en ny nation,

10
http://www.history.com/topics/american-civil-war/videos#john-brown
11
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att
flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 17 f
12
http://www.civil-war.net/pages/first_inaugural.asp
Utdrag från
tidningen Charleston
Mercury, efter South
Carolinas utbrytning
ur Unionen
9

The Confederate States of America.
13
Dessa stater var: Mississippi, Florida, Alabama,
Georgia, Louisiana, Texas, Virginia (Virginia delades upp i två delar, West Virginia och
Virginia), Arkansas, North Carolina och Tennessee. De var nu elva stater som
Konfederationen bestod av.
14
Det fanns ytterligare fyra stater som var splittrade men som
beslöt sig för att stanna i Unionen. Dessa var så kallade gränsstater: Delaware, Missouri,
Kentucky och Maryland. Slaveriet fanns i samtliga fyra stater. Delaware var den stat som
egentligen aldrig var nära att lämna Unionen. Befolkningen i Maryland var mer splittrad, dels
på grund av de starka blodsband som fanns till södern och dels av deras södra karaktär. De
ville ändå att Konfederationen skulle bli erkänd som en egen nation, men trots detta så
stannade de i Unionen. Splittringen var dock värst i Kentucky och Missouri. Regeringar
skapades i exil för både Konfederationen och Unionen. Det hela var en tragedi för de båda
staterna där det slutade med att bröder, fäder och söner ställdes mot varandra.
15

Många olika federala fort och arsenaler låg utspridda runt om i Konfederationen. De flesta
gavs upp utan någon strid. Vid den här tidpunkten hade inte alla stater lämnat Unionen än,
dessa var: Arkansas, Tennessee, North Carolina och Virginia. De här staterna lämnade
Unionen efter att de första skotten hade avlossats och efter Fort Sumter hade fallit i
Konfederationens händer.

Karta över Nordamerika som visar vilka stater som tillhörde Unionen och
Konfederationen. De gröna staterna ingick i Konfederationen medan de mer rosa (även
gränsstaterna) staterna, tillhörde Unionen.


13
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att
flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 17 ff
14
http://www.worldstatesmen.org/US_govt_CSA.html
15
http://www.civilwarhome.com/borderstates.htm
10


5.1.5 Slaget om Fort Sumter
Fort Sumter var ett fort
som låg i South Carolina
nära Charleston
(tillhörande
Konfederationen). Vid
tidpunkten (20,
december 1860) av
South Carolinas
utbrytande från Unionen
fanns 85 lojala
nordstatartrupper
placerade i Fort Moultrie
(också nära Charleston),
under major Robert
Anderson. Sex dagar
efter South Carolinas
utbrytande fruktade
Robert Anderson för sina truppers säkerhet och flyttade sina mannar till Fort Sumter. Robert
Anderson skrev i ett brev till Abraham Lincoln att han endast hade proviant för sex veckor
och att Konfederationens tålamod för utländska trupper var mycket låg.
Den 11 april 1861 krävde den regionala sydstatsgeneralen P.G.T. Beauregard att Fort Sumter
skulle kapitulera genast. Major Robert Anderson vägrade. Nästa morgon öppnade
Konfederationens artilleri eld mot Fort Sumter och fortsatte spärrelden under 34 timmar.
Under de första två timmarna besvarade inte Fort Sumter elden. Detta berodde på att fortet
saknade tillräckligt med ammunition och var tvungen att spara på den. Den 13 april blev
Robert Anderson tvungen att kapitulera och lämna över fortet till Konfederationen. På något
mirakulöst sätt blev ingen dödad under belägringen. Dock så dog två soldater i en olycka när
en salut skulle avfyras efter belägringen. Detta räknas som starten på det amerikanska
inbördeskriget som skulle pågå i över fyra år.
16






16
http://www.civilwar.org/battlefields/fort-sumter.html?tab=facts
Fotografi från Fort Sumter taget den 14 april, 1861, där
Konfederationens flagga har hissats upp.
11

5.2 Unionens Ledare och Generaler

5.2.1 Abraham Lincoln (1809 – 1865)
Född den 12 februari 1809 i Kentucky. Båda hans föräldrar
var födda i Virginia och var inte på något sätt välbärgade.
Redan när Lincoln var 23 år påbörjade han sin politiska
karriär. Abraham hade aldrig någon riktig utbildning, men
trots detta var han en duktig talesman och ledare.
17
Han
jobbade också som advokat under en period. Fem månader
innan han tog emot sitt partis nominering för presidentposten
skrev han en kort sammanfattning av sitt liv.
18
(Se bil. 2)
Han gifte sig med Mary Todd och fick fyra söner, det var
dock bara en av dem (Robert Todd Lincoln) som klarade sig
till vuxen ålder.
När Abraham Lincoln skulle inta positionen som president
gav han ett långt och välskrivet tal. Han avslutade talet på ett
mycket känslosamt sätt med både vänliga ord men också med
en skarp varning att han var redo att försvara Unionen.
19
(Se
bil. 3)

Abraham Lincoln var mot slaveriet, men han värdesatte Unionen över allt annat och var
beredd att skydda den till varje pris. I början av kriget var inte Lincolns mål att befria alla
slavar, utan att slå ner den nya nationen och införliva Konfederationens delstater in i Unionen
igen. Den 22 augusti 1862 skriver Lincoln ett brev till Horace Greeley som var redaktör för
tidningen New York Tribune. Horace hade i tidningen menat att Lincolns administration
saknade vilja och riktning för att lösa konflikten. Som svar på detta skrev Lincoln ett brev
som kom att bli ett av hans mest kända. Där förklarade Lincoln hur viktigt bevarandet av
Unionen var för honom.
20
(Se bil. 4)

Abraham Lincoln skulle komma att bli missnöjd med sina befälhavare under krigets gång och
byta ut dem flera gånger. Den första befälhavaren vid namn Winfield Scott hade lett armén i
hela 20 år innan han avgick. Detta var den längsta perioden någonsin som någon har behållit
positionen som ledande befälhavare över Unionens militära styrkor. Under början av kriget
1861 var Winfield Scott 74 år. Han kunde inte längre inspektera trupperna, rida och var
dessutom överviktig. Det första riktiga slaget Battle of Bull Run, också känt som First
Manassas den 21 juli 1861, blev en seger för Konfederationen. Efter slaget reste Abraham
Lincoln till Winfield Scott, där Scott tog på sig fullt ansvar för förlusten och avgick som

17
http://www.history.com/topics/abraham-lincoln/videos#abraham-lincoln
18
http://www.whitehouse.gov/about/presidents/abrahamlincoln
19
http://www.civil-war.net/pages/first_inaugural.asp
20
http://showcase.netins.net/web/creative/lincoln/speeches/greeley.htm
Abraham Lincoln
(1809-1865)
12

befälhavare.
21
Abraham Lincoln vände sig då till George Brinton McClellan som övertog
befälet över armén. Men efter att ha misslyckats att krossa Konfederationens mindre armé,
The Northern Army of Virginia under Robert E. Lees befäl, lät Lincoln byta ut McClellan.
22

Denna gång fick Henry Wager Halleck ta befälet över Unionens styrkor. Han var försiktig av
sig och lade ner mycket tid på förberedelser inför slagen. Han var dock mer lik en byråkrat än
en soldat. Detta medförde att han inte fick samma respekt från generalerna under sitt befäl.
Efter det andra slaget om Bull Run (28-30 augusti 1862) som blev en seger för
Konfederationen, var Abraham Lincoln ännu en gång besviken på sin befälhavare.
23
Han
vände sig nu slutligen till Ulysses S. Grant som visade sig vara ett utmärkt val. Han förde
Unionen till en slutgiltig seger och skulle senare också bli USA:s 18:e president.
24

Under slutet på året 1862, skulle Abraham Lincoln göra något dramatiskt. En ny lag skulle
införas den första januari 1863, Emancipation Proclamation (se bil. 5). Detta innebar att alla
slavar skulle frias och därefter alltid vara fria. Men, denna lag gällde bara de slavar som levde
i Konfederationen. Slavarna som befann sig i gränsstaterna och de som fanns i territorier
kontrollerade av Unionen skulle förbli slavar fram till 1865. Utöver detta så bildades de första
militära förbanden av svarta soldater med vita officerare. Över 200 000 svarta anslöt sig
under krigets gång till armén.
25
Denna lag möttes av både motstånd och glädje i norr. Lincoln
anmärkte, efter att ha signerat dokumentet:
“I never, in my life, felt more certain that I was doing right, than I do in signing this paper”
26

Den 1-3 juli 1863 skulle det blodigaste slaget under det amerikanska inbördeskriget utkämpas,
slaget om Gettysburg. Där mer än 51 000 soldater skulle stupa under tre dagars stridande.
Utgången blev en seger för Unionen och markerade slutet för sydstatarnas invasion. I
november samma år reste Abraham Lincoln till Gettysburg för att hålla ett tal där den sista
viloplatsen för de som stupat skulle vara. Detta tal anses vara ett av Lincolns främsta trots att
det är mycket kort och tog mindre än tre minuter att framföra. Han var inte heller till en början
nöjd med det själv.
27
(Se bil. 6)
Den 11 april 1865 gav Abraham Lincoln sitt sista offentliga tal (se bil. 7). Detta var två dagar
efter att Robert E. Lee och hans armé (Army of Northern Virgina) hade kapitulerat. Bland
åhörarna fanns en skådespelare som också var en sydstatarsympatisör, vid namn John Wilkes
Booth. Han skulle ha sagt under talet:
"That is the last speech he will make."
28


21
http://en.wikipedia.org/wiki/Winfield_Scott#Civil_War
http://militaryhistory.about.com/od/1800sarmybiographies/p/winfieldscott.htm
22
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/george-mcclellan.html
http://en.wikipedia.org/wiki/George_B._McClellan
23
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/henry-w-halleck.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Henry_W._Halleck#Civil_War
24
http://en.wikipedia.org/wiki/Ulysses_S._Grant#Civil_War_commands
http://www.granthomepage.com/grantgeneral.htm
25
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 3
26
http://showcase.netins.net/web/creative/lincoln/speeches/emancipate.htm
27
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 3
28
http://showcase.netins.net/web/creative/lincoln/speeches/last.htm
13

Tre dagar senare skulle han genomföra hotet under en teaterföreställning på ”Ford’s Theatre”.
Under Lincolns tal uttryckte han sina sympatier för slavarna och hopp om en bättre framtid.
Den 14 april 1865 befann sig Abraham Lincoln och hans fru Mary Todd Lincoln på ”Ford’s
Theater” i Washington, D.C. för att se kvällspjäsen ”Our American Cousin”. Tillsammans
med paret Lincoln fanns major Henry Rathbone och hans fästmö, som hade blivit tillfrågade
av paret Lincoln att se pjäsen tillsammans. Abraham och Mary intog sina platser i det
presidentiella båset medan
Henry och hans fästmö slog sig
ner i båset bredvid. En vägg
skilde alltså de två paren åt.
Lincoln hade dock en livvakt
hos sig, men av någon
anledning befann han sig inte
på sin post, då John W. Booth
trädde in i presidentens bås.
Booth hade med sig en pistol
och kniv. Han avfyrade ett skott
som träffade Abrahams
bakhuvud. Henry som hörde
skottet skyndade sig fram till
presidentens bås där Booth
fortfarande befann sig. Henry
lyckades få Booth att tappa
pistolen, men han drog då
istället sin kniv. Han högg
våldsamt mot Henrys arm ett
flertal gånger. Henry
återhämtade sig dock snabbt
och försökte på nytt stoppa
Booth. Booth högg då Henry i bröstet och hoppade sen ner från båset. Åskådarna skulle ha
trott att detta ingick i pjäsen då Booth vacklade fram med en kniv höjd över huvudet.
29

Publiken förstod då att det som pågick inte ingick i pjäsen, kalabalik bröt ut. Ingen hann få tag
på Booth innan han lämnade teatern. Senare skulle Booth bli spårad till ”Garrets Farm” och
där bli skjuten till döds den 26 april 1865.
30

Abraham Lincoln dog inte omedelbart av skottet men var mycket svårt skadad. Skottet som
John Wilkes Booth hade av avfyrat hade träffat Abraham i bakhuvudet och fastnat bakom
hans högra öga. Läkare som fanns på plats bedömde skadan som dödlig. Han flyttades från
teatern till ett hus över gatan, där han avled på morgonen (07.22, den 15 april, 1865).
31



29
http://www.history.com/topics/abraham-lincoln-assassination
30
http://en.wikipedia.org/wiki/John_Wilkes_Booth#Death
31
http://www.history.com/topics/abraham-lincoln-assassination
http://www.history.com/topics/abraham-lincoln-assassination
http://en.wikipedia.org/wiki/Assassination_of_Abraham_Lincoln
http://www.history.com/topics/abraham-lincoln-assassination/interactives/john-wilkes-booth-timeline-and-
map
Litografi från ca 1865 på Abraham Lincolns mord. Från
vänster till höger: Henry Rathbone, Clara Harris, Mary
Todd Lincoln, Abraham Lincoln och John Wilkes Booth.
14

5.2.2 Ulysses S. Grant (1822 – 1885)
Hans fulla namn var Hiram Ulysses Grant men
blev senare känd som Ulysses S. Grant. Det sägs
ofta att ”S” i hans namn står för ”Simpson”, detta
är felaktigt. Grants mellannamn var Ulysses och
han medgav själv att ”S” inte stod för något.
Grant var registrerad som Ulysses S. Grant när
han påbörjade sin utbildning vid West Point och
namnet skulle följa Grant. Grant utbildade sig på
den militära akademin vid West Point, New
York. Han mottog sin examen den första juli
1843 och var rankad 21 av 39 i hans klass.
Grant gifte sig med Julia Boggs Dent och de fick
tillsammans fyra barn. Grant var inte särskilt
religiös. Han deltog på mässor men det var
främst för sin hustrus, Julias skull.
Mellan 1846 – 1848 slogs Grant i det Mexikanska
kriget. Senare under fredstiden blev Grant uttråkad
i armén och avgick 1854. Han ägnade sin tid åt att
bygga upp sin gård nära St. Louis och jobbade
bland annat som fastighetsmäklare. Han var dock inte någon framgångsrik affärsman och hans
finansiella framtid såg dålig ut. I maj 1860 flyttade han till Illinois för att jobba åt sin far.
Efter drygt ett år (juni 1861) gick han med i armén igen och blev utsedd till överste för Illinois
21 infanteri.
32

Grant var en mycket hängiven far och make och värderade familjen mycket högt. Grant hade
det jobbigt, när han under längre perioder var borta från familjen på grund av sin militära
tjänst. Trots detta skötte han sin plikt som soldat utmärkt.
33

Grant hade mycket bestämda åsikter gällande slaveriet, åtminstone vad vi kan se arton år efter
kriget. Detta är en del av en konversation mellan Grant och Otto von Bismarck som tog plats
1878:
"Not only save the Union, but destroy slavery," answered the General.
"I suppose, however, the Union was the real sentiment, the dominant sentiment," said the
prince.
"In the beginning, yes," said the General; "but as soon as slavery fired upon the flag it was
felt, we all felt, even those who did not object to slaves, that slavery must be destroyed. We
felt that it was a stain to the Union that men should be bought and sold like cattle."
34


32
http://www.granthomepage.com/grantfacts.htm
33
http://www.granthomepage.com/grantfamily.htm
Ulysses S. Grant står framför ett tält
vid Cold Harbor, VA i juni 1864.
(1822-1885)
15

Grant blev känd efter att lyckats omringa och begära en ovillkorlig kapitulation av
konfederationens trupper vid Fort Henry och Fort Donelson, februari 1862. Grant förlorade
bara drygt 3000 soldater (dödade, skadade, saknade och tillfångatagna) medan
Konfederationen förlorade drygt 16 000 soldater. Efter att Fort Henry och Fort Donelson föll
blev general Albert Sidney Johnston (general över Konfederationens styrkor i väst) tvungen
att dra sig tillbaka och lämna stora delar av Tennessee till Unionens trupper. Grant
välkomnade reträtten, då han behövde tid för att organisera sin armé (Army of Tennessee).
Grant slog läger vid Pittsburg Landing, där han lät soldaterna öva dagligen och invänta
förstärkningar från generalmajor Don Carlos Buell. Johnston insåg att han var tvungen att
anfalla Grant innan Buell anslöt sig till Grant. På morgonen den sjätte april, 1862, anföll
Johnston Grant i slaget vid Shiloh (Battle of Shiloh). Anfallet lyckades till en början och
många av nordstatarna flydde. På eftermiddagen hade några federala förband gjort en
försvarslinje längs en försjunken väg, som också är kallat ”Hornets Nest”. Efter flera försök
att ta positionen och tung beskjutning från sydstatsartilleri, var Unionens styrkor vid Hornets
Nest i princip omringade.
Senare samma dag gjorde de federala styrkorna en försvarslinje bakom Pittburg Landing, där
Buells män nu hade börjat anlända. Stridandet fortsatte långt efter det hade mörknat och även
om dagen hade varit framgångsrik, hade sydstatarna drabbats av ett hårt slag. Johnston hade
blivit dödligt sårad tidigt under dagen och befälet hade hamnat under general P.G.T.
Beauregard. Nu hade Unionen med Buells armé ca 40 000 stridsfärdiga soldater, medan
Beauregard hade under 30 000. Beauregard var dock omedveten om Buells ankomst. Därför
beordrade Beauregard en motoffensiv efter Buells anfall tidigt på morgonen den sjunde april.
Motoffensiven gick till en början bra men sydstatarna tvingades dra sig tillbaka då motståndet
hårdnade. Beauregard gjorde ett nytt försök som visserligen lyckades få stopp på de federala
styrkorna, men insåg samtidigt att han var underlägsen i antal. Han började retirera tillbaka
mot Corinth. Båda sidor upplevde stora förluster, Unionen förlorade ca 13 000 man medan
Konfederationen förlorade över 10 000.
35

Grant steg snabbt i graderna efter de segrarna och blev något av en favorit hos Abraham
Lincoln. Under kriget skulle Lincoln tröttna på att hans befälhavare satt som
handlingsförlamade utan framgångar. Det var där Grant skilde sig från dem. Även om Grant
möttes av stora förluster så visade han att det enda sättet att vinna kriget var att anfalla, gå
vidare och aldrig stanna.
36

Grant blev överbefälhavare 1864, men i samband med detta blev han också generallöjtnant
över den reguljära armén.
37

Grant och General William Tecumseh Sherman blev nära vänner under kriget (Sherman var
under Grants befäl). Tillsammans splittrade de Konfederationen i två delar och avslutade

34
http://www.granthomepage.com/grantslavery.htm
35
http://www.civilwar.org/battlefields/shiloh.html?tab=facts
36
Arnold, R. James. Hankinson, Alan. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 2 – Ingen nåd – det totala kriget”).
Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 5 ff
http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Fort_Donelson
http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Fort_Henry
http://en.wikipedia.org/wiki/Ulysses_S._Grant_and_the_American_Civil_War
37
Arnold, R. James. Hankinson, Alan. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 2 – Ingen nåd – det totala kriget”).
Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 5 ff
16

kriget.
38
Under en av Grants svårare perioder övervägde han att lämna armén men Sherman
övertalade Grant att stanna. Detta sades vid ett senare tillfälle av Sherman:
“Grant stood by me when I was crazy, and I stood by him when he was drunk, and now we
stand by each other.”
39

Det blev ett allt grymmare krig som fördes de två sista åren. Unionen fick det allt svårare att
hitta frivilliga rekryter och blev tvungna att införa uttagningar till armén. Varje stat fick en
kvot som skulle fyllas. Detta medförde upplopp runtom i landet och krigsmotståndet växte.
Under krigets senare år hade slaverifrågan börjat ta en större plats och blivit en av
anledningarna till varför kriget utkämpades. Som tidigare nämndes så hade flera svarta
förband formats och börjat strida för Unionen. Det blev hårdare strider mellan Unionens
svarta förband och Konfederationens trupper och förakten dem emellan växte i takt med
striderna. I flera fall brydde de sig inte om att besvära sig med att ta fångar, utan sköt de som
gav upp istället, främst på Konfederationens sida. Det finns en specifik händelse som
förändrade det tidigare samfundet gällande fångväxling. Under april 1864 tog slaget om Fort
Pillow plats, vilket skulle urarta till en massaker. Fort Pillow hölls av Unionen, och många
svarta soldater befann sig där. Nathan Bedford Forrests kavalleri lyckades inta fortet och
enligt flera ögonvittnen avrättades många svarta soldater som gav upp. Efter denna händelse
begärde Grant att fångar, svarta som vita skulle behandlas lika. Konfederationen vägrade och
det innebar slutet på den fångväxling som hade tagit plats tidigare, vilket i sin tur ledde till
överfulla fångläger.
40

Nathan Bedford Forrest var en sydstatare och plantageägare. Han hade det mycket bra
ekonomiskt. När kriget bröt ut tog han värvning i Konfederationens armé, men lämnade den
efter ett tag för att istället rusta upp ett eget kavalleri, som han själv betalade för. Han ledde
sitt kavalleri (Forrest’s Cavalry Corps) genom kriget och nådde stora framgångar. Vid ett
tillfälle blev hans kavalleri överraskat av federala trupper och de blev omringade. Forrest hade
en enkel och effektiv lösning, “Charge ‘em both ways,”
41
. Forrest gav en order om att anfalla
åt båda hållen och lyckades fly från fällan och kunde fortsätta strida.
42

Även Grants vän William T. Sherman förde ett hårt krig. Enligt honom var man tvungen att se
till att civilbefolkningen i söder slutade stödja Konfederationens styrkor. Genom hans fälttåg
genom södern lade han städer i ruiner och många förlorade sina hem. Detta var dock en
effektiv metod, som medförde att de städer han passerade inte längre kunde hjälpa till med
några resurser av något slag.
43
Sherman sade:

38
http://en.wikipedia.org/wiki/William_T._Sherman
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/william-t-sherman.html
39
http://thinkexist.com/quotation/grant_stood_by_me_when_i_was_crazy-and_i_stood_by/332309.html
40
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 3
41
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/nathan-bedford-forrest.html
42
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/nathan-bedford-forrest.html
43
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 4
17

“War is cruelty. There's no use trying to reform it. The crueler it is, the sooner it will be
over.”
44

Ett exempel på Shermans taktik är slaget vid Atlanta, Georgia den 22 juli, 1864. Efter att ha
besegrat John Bell Hoods styrkor så brände han den största delen av staden och marscherade
sedan vidare. Sydstatarna förlorade drygt 8 500 man och nordstatarna ca 3 600.
45

Vid gryningen den 9 april 1865, utkämpades slaget om Appomattox Court House, VA. Slaget
blev väldigt kort och utkämpades av The Army of Northern Virginia under ledning av Robert
E. Lee och två av Unionens arméer, Army of the Potomac och Army of the James, under
ledning av Ulysses S. Grant. Lees armé hade dåligt med proviant och var omringade. Armén
bestod också bara av drygt 28 000 man medan Unionen hade mer än 100 000 till sitt
förfogande. Detta var Lees sista desperata försök att bryta sig ut och retirera för att ansluta sig
till en av Konfederationens andra arméer. Vid den givna tidpunkten visste inte Lee hur många
som väntade på honom. Vid utbrytningsförsöket lyckades Lee först mota tillbaka Unionens
kavalleri, men det visade sig bara vara en förtrupp. Framför dem fanns infanteriet och Lee
förstod då att han var tvungen att kapitulera.
46

Senare under dagen möttes Lee och Grant vid Appomattox tingshus för att diskutera villkoren
för Lees kapitulation. Efter ett kort samtal om deras tidigare möten (de slogs på samma sida)
under det Mexikanska kriget påpekade Lee varför de nu sågs. Grant framförde villkoren som
var mycket generösa och Lee accepterade dem.
47


44
http://thinkexist.com/quotation/war_is_cruelty-there-s_no_use_trying_to_reform_it/150093.html
45
http://www.historynet.com/battle-of-atlanta
46
http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Appomattox_Court_House#cite_ref-winik-186_15-0
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 4
47
http://www.eyewitnesstohistory.com/appomatx.htm
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 4
18


Lees kapitulation vid Appomattox Court-House, VA, den nionde april, 1865.
Ulysses S. Grant till vänster och Robert E. Lee till höger.

Följande textutdrag är villkoren för Lees kapitulation:
“Appomattox Court-House, Virginia April 9, 1865.
General: In accordance with the substance of my letter to you of the 8th instant, I propose to
receive the surrender of the army of Northern Virginia on the following terms, to wit: Rolls of
all the officers and men to be made in duplicate, one copy to be given to an officer to be
designated by me, the other to be retained by such officer or officers as you may designate.
The officers to give their individual paroles not to take up arms against the government of the
United States until properly exchanged; and each company or regimental commander to sign
a like parole for the men of their commands. The arms, artillery, and public property to be
parked and stacked, and turned over to the officers appointed by me to receive them. This will
not embrace the side-arms of the officers nor their private horses or baggage. This done, each
officer and man will be allowed to return to his home, not to be disturbed by United States
authority so long as they observe their paroles and the laws in force where they may reside.
U.S. Grant, Lieutenant-General. General R. E. Lee.”
48


48
http://www.fordham.edu/halsall/mod/1865RELee-surrender.asp
19

Efter att Lee hade accepterat villkoren och red iväg från tingshuset för att återgå till sina
mannar började Grants mannar hurra och avfyra en salut, för att fira. Grant beordrade dem
genast att upphöra med det och skrev senare:
“When news of the surrender first reached our lines our men commenced firing a salute of a
hundred guns in honor of the victory. I at once sent word, however, to have it stopped. The
Confederates were now our prisoners, and we did not want to exult over their downfall.
Ulysses S. Grant - Personal Memoirs of General U. S. Grant (1885)”
49

Knappt en månad senare var kriget slut och Jefferson Davis tillfångatagen. Det sista kända
skottet avfyrades dock i juni 1865 av fartyget CSS Shenandoah.
50
Kriget hade kostat mellan
640 000-700 000 liv och många fler var skadade för livet. De flesta dog av sjukdomar, svält
eller under sin tid på fältsjukhusen och inte på slagfälten.
51

Fyra år efter kriget (1869) blev Grant USA:s 18:e president och blev senare omvald. Grants
ämbetsperiod varade från 1869 – 1877. Åtta år senare dog Grant av strupcancer, han var då 63
år gammal.
5.2.3 Joshua Lawrence Chamberlain (1828 – 1914)
Joshua Lawrence Chamberlain föddes i Main och var äldst av de fem barn, som Joshua och
Sarah Brastow Chamberlain fick. Lawrence studerade
vid Bowdoins Universitet, han fick sedan sin examen
1852. Under sin tid på universitetet hade Lawrence ,
Calvin Stowe (make till författarinnan, Harriet Beecher
Stowe) som professor. Efter att Lawrence studerat
ytterligare tre år vid Bangor teologiska seminarium,
flyttade Lawrence och hans fru Fannie Adams till
Bowdoin. Där blev Lawrence professor i språk och
retorik. Efter en tid började Lawrence undervisa i alla
ämnen, utom matematik och vetenskap. Han talade även
tio olika språk flytande (inklusive engelska). Lawrences
gammelfarfar samt gammelmorfar vår båda soldater under
det amerikanska frihetskriget. Även Lawerence farfar och
far hade deltagit i krig, men Lawrence själv hade inga
militära erfarenheter. Han ville dock alltid tjäna sitt land och göra sin plikt.
När kriget bröt ut erbjöd Lawrence sina tjänster hos guvernören av Maine. Guvernören utsåg
Lawrence till överstelöjtnant för det nyformade frivilliga regementet 20:e Maine. Överste
Adelbert Ames förde befälet över 20:e Maine och den som stod under honom var Lawrence.
Även Lawrence yngre bror, Thomas Chamberlain var en officer i 20:e Maine.
20:e Maine stred för första gången i slaget om Fredericsburg (december 1862), när de var med
i en av de meningslösa anfallen mot ”Marye’s Heights”. Regementet tog relativt små förluster

49
http://www.qotd.org/search/search.html?aid=6807&page=3
50
http://www.adn.com/2011/04/16/1813998/civil-wars-last-shots-were-fired.html
51
http://www.historynet.com/civil-war-casualties
Joshua Lawrence Chamberlain
(1828-1914)
20

men tvingades övernatta på slagfältet bland de sårade och använda de döda som skydd.
52

Senare skrev Lawrence om natten han spenderade på slagfältet. (Se bil. 8)
I juni 1863 blev Lawrence befordrad till överste och blev det högsta befälet över 20:e Maine.
En månad senare skulle Lawrence göra något som alltid kommer att skrivas om i
historieböckerna. Mellan 1-3 juli 1863 utkämpades slaget om Gettysburg, det var under den
andra dagen av striderna som Lawrence kanske räddade hela slaget. Tjugonde Maine blev
placerade längst ut på Unionens vänstra flank. Det är en kulle som heter ”Little Round Top”,
bredvid den större kullen ”Round Top”. Lawrences 20:e Maine kom fram endast ett par
minuter innan det första anfallet skulle komma. De fick order om att inte retirera under några
som helst omständigheter.
53
Om de föll skulle Konfederationens trupper hamna bakom
Unionens trupper, vilket skulle få katastrofala konsekvenser för Unionen. 20:e Maine hade
386 soldater vid ”Little Round Top” och de skulle möta drygt 644 soldater från 15 och 47
Alabama, under ledning av John Bell Hood och William C. Oates.
54

De flesta av Konfederationens officerare dog under striderna om kullen. William C. Oates
blev mycket frustrerad av detta och värre blev det då hans yngre bror stupade. Williams bror
John Oates, var sjuk den dagen och William sa att John kunde stanna bakom deras linjer med
äran i behåll. John svarade då:
“‘Brother, I will not do it, ‘If I were to remain here people would say that I did it through
cowardice; no, sir, I am an officer and will never disgrace the uniform I wear; I shall go
through, unless, I am killed, which I think is quite likely.’”
55

Kort därefter föll John Oates död till marken, då han blivit träffad av flera skott. Sydstatarna
lyckades bryta igenom på flera ställen och våldsamma närstrider utkämpades, längs de brutna
linjerna. Gång på gång sprang sydstatarna upp för kullen och varje gång tvingades de tillbaka
av 20:e Maine. Båda sidor led av stora förluster och ammunitionen började ta slut för 20:e
Maine. Lawrence beslöt sig då för att göra ett bajonettanfall nerför kullen och möta fienden.

52
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/joshua-lawrence-chamberlain.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Joshua_Chamberlain#Early_life
53
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 2
54
http://www.gettysburg.stonesentinels.com/ME/20Me.php
http://www.historynet.com/little-round-top
55
http://www.historynet.com/little-round-top
21


Joshua Lawrence Chamberlains berömda bajonettanfall nerför Little Round Top, den
andra juli, 1863, Gettysburg, PA.
Målning av Mort Künstler, 1994

Detta är ett utdrag från Lawrence rapport efter slaget: (Se bil. 9)
[...]” Our loss had been severe. One-half of my left wing had fallen, and a third of my
regiment lay just behind us, dead or badly wounded. At this moment my anxiety was increased
by a great roar of musketry in my rear, on the farther or northerly slope of Little Round Top,
apparently on the flank of the regular brigade, which was in support of Hazlett's battery on
the crest behind us. The bullets from this attack struck into my left rear, and I feared that the
enemy might have nearly surrounded the Little Round Top, and only a desperate chance was
left for us. My ammunition was soon exhausted. My men were firing their last shot and getting
ready to club their muskets.:”
56

Lawrence skrev en artikel 1913 med anledning av Gettysburgs 50- års jubileum. Där skriver
han om delvis om ett brev han mottog efter kriget från en sydstatare som kunde ha skjutit
Lawrence men, av någon anledning lät bli. (Se bil. 10)
Trettio år senare mottog Joshua Lawrence Chamberlain utmärkelsen ”Medal of Honor”, för
sina prestationer under den andra juli 1863.
57


56
http://www.civil-war.net/searchofficialrecords.asp?searchofficialrecords=Chamberlain%20Gettysburg
57
http://www.historynet.com/little-round-top
22

Under belägringen av Petersburg i juni, 1864 blev Lawrence svårt skadad. Han blev träffad i
höften, men trots detta drog han sitt svärd för att stödja sig. Under flera minuter stod han upp
för att hålla sina mannars mod uppe. Men på grund av kraftig blodförlust kollapsade han och
fältläkaren bedömde skadan som dödlig. I samband med detta blev han befordrad till
brigadgeneral av Ulysses S. Grant. Han överlevde dock skadan och stannade i armén till
krigets slut, trots att han uppmanades av vänner och familj att lämna armén.
En kort tid efter kriget lämnade Lawrence armén och återvände till Maine, där han bl.a. skulle
tjänstgöra som guvernör under en fyra års period. Efter sin politiska karriär jobbade han som
rektor på universitetet Bowdoin, där han tidigare hade studerat. Lawrence var dock tvungen
att avgå som rektor 1883, på grund av de skador han fick vid Petersburg år 1864. Därefter
jobbade han bl.a. som advokat och reste mycket.
Lawrence skulle dock aldrig bli helt återställd från de skador han fick under kriget. Han fick
genomgå flera operationer och utsattes ständigt för infektioner. Lawrence kom att bli den sista
soldaten att dö med anledning av sina krigsskador. Han dog 1914 och blev 85 år gammal.
58

5.2.4 Frederick Douglass (1818 – 1895)
Frederick Douglass (född som Frederick Augustus
Washington Bailey) föddes på en plantage nära staden Easton,
Maryland. Hans far var vit och hans mor var en slav. Utifrån
vad man vet så träffade han aldrig sin far och blev separerad
från sin mor som senare också dog när Douglass var runt 7-10
år. Det är fortfarande oklart vilket datum Douglass föddes på,
men han valde senare själv att fira den 14 februari. Douglass
fick bo med sin mormor, Betty Bailey en tid och sedan hos en
plantageägare, som kan ha varit hans far. Men när Douglass
mästare dog skickades han till några släktingar till hans gamla
mästare, Hugh och Sophia Auld. Det var under sin tid hos
familjen Auld Douglass han lärde sig alfabetet.
Douglass läste så mycket som möjligt och drog sig ofta till
politiska skrifter. Han började även undervisa andra slavar och
fick dem att läsa ur det nya testamentet. Men undervisningen
stoppades och så småningom hamnade Douglass hos en
mindre omtänksam slavägare. Frederick försökte fly från slaveriet två gånger innan han
lyckades. Han var 20 år när han lyckades fly från slaveriet, förklädd som sjöman.
59
Han reste
till New York, där han bytte namn från Frederick Augustus Washington Bailey till Frederick
Douglass. Frederick gifte sig senare och för att dölja sin identitet tog han namnet Johnson. De
beslutade sig för att bosätta sig i New Bedford, Massachusetts. Så småningom blev han
ombedd att berätta sin historia vid anti-slaverimöten. Det dröjde inte länge innan folk började

58
http://www.historynet.com/little-round-top
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/joshua-lawrence-chamberlain.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Joshua_Chamberlain#Post-war_career
59
http://www.biography.com/people/frederick-douglass-9278324?page=1
Frederick Douglass
(1818-1895)
23

känna igen hans föreläsningar och skrev om dem. Douglass erhöll enastående färdigheter
inom retorik vilket visades tydligt när han talade.
Alla tyckte dock inte om när Douglass kom till deras städer för att hålla sina föreläsningar. Ett
exempel är när Douglass var på turné, år 1843. Han blev då jagad och nedslagen av en arg
mobb. År 1845 publicerades Douglass första självbiografi, ” Narrative of the Life of
Frederick Douglass, an American Slave”, som blev en bestseller inom USA. Många ansåg
dock att det inte var möjligt att en före detta slav utan någon formell utbildning, kunde skriva
ett så enastående verk. Han skrev ytterligare två självbiografier under sitt liv, ”My Bondage
and My Freedom” 1855, ”Life and Times of Frederick Douglass” 1885, som han senare
uppdaterade 1892.
För att undvika att bli förd till slaveriet ännu en gång blev Douglass tvungen att fly. Han reste
till Irland 1845, samtidigt som den stora hungersnöden härjade i Irland. Han stannade i Irland
och England i två år, och under sin tid där talade han inför stora folkmängder om slaveriet.
Genom det stöd han fick där lyckades han köpa sin frihet och återvända till USA 1847, som
en fri man. I samband med sin återkomst började Douglass ge ut egna tidningar, The North
Star, Frederick Douglass Weekly, Frederick Douglass’ Paper, Douglass’ Monthly och New
National Era. Mottot hos tidningen The North Star var: "Right is of no Sex – Truth is of no
Color – God is the Father of us all, and we are all brethren."
60

Douglass arbetade inte bara för avskaffandet av slaveriet, utan även för kvinnliga rättigheter. I
samband med det amerikanska inbördeskriget, hade Douglass blivit en av de mest kända
mörka män. Han använde sin höga status till att influera mörkas status i kriget och i samhället.
Efter kriget erbjöds Douglass flera politiska positioner. Under en period jobbade han som VD
hos Freedman’s Savings Bank, men avgick efter två år då han inte delade regeringens policy.
Därefter jobbade han delvis som generalkonsul till Republiken av Haiti.
Efter att Douglass fru, Anna gick bort gifte Douglass om sig med Helen Pitts, en vit feminist
från Honeoye, New York. Frederick Douglass dog av en hjärtattack eller en massiv stroke den
20 februari, 1895. Douglass blev 77 år gammal.
61







60
http://www.biography.com/people/frederick-douglass-9278324?page=2
61
http://www.biography.com/people/frederick-douglass-9278324?page=3
24

5.3 Konfederationens Ledare och Generaler
5.3.1 Jefferson Davis (1808 – 1889)
Jefferson Davis föddes 1808 och skulle bli Konfederationens
president mellan 1861 – 1865. Som ung studerade Davis bl.a. vid
”Transylvania University”, Kentucky. Därefter studerade Davis vid
West Point och blev rankad 23:e av de 33 i sin klass, 1828. Davis
deltog senare i både ”The Black Hawk War” 1832 och i det
”Mexican – American War”, 1846 – 1848. Under perioden mellan de
två krigen blev Davis en plantageägare och hade 74 slavar.
Davis gifte sig med Varina Banks Howell 1845. Davis hade tidigare
varit gift med Sarah Knox Taylor, hon gick dock bort en kort tid efter
giftemålet. Varina och Davis fick tillsammans sex barn, men endast
tre av dem blev vuxna.
62

Tiden mellan det militära livet hade Davis jobbat inom politiken och
återvände också dit efter den militära tjänstgöringen. Davis blev
senator och representerade delstaten, Mississippi. Han var mot en
utbrytning ur Unionen och jobbade också för att bevara den. Dagen
då Davis, officiellt fick veta att Mississippi hade lämnat Unionen kallade han:
”the saddest day of my life”
63

Missisippi trädde ut ur Unionen den nionde januari, 1861 men Davis meddelades officiellt
den 21 januari. Davis gav ett avskedstal till senaten, avgick och återvände till Mississippi.
Han erbjöd där sina tjänster hos Konfederationen, och de valde honom till president. Han ville
egentligen inte vara Konfederationens president, men accepterade positionen som tilldelats
honom. Davis uttryckte dock stor oro över detta:
“Upon my weary heart was showered smiles, plaudits, and flowers, but beyond them I saw
troubles and thorns innumerable.”
64

Davis fru Varina, skrev om händelsen när Davis mottog beskedet att han skulle bli
Konfederationens första president:
“Reading that telegram he looked so grieved that I feared some evil had befallen our family.
After a few minutes he told me like a man might speak of a sentence of death.“
65

En av Davis första handlingar som president, var att tillsätta en fredskommission. Deras
främsta uppgift var att resa till Washington, DC, för att förhandla om betalningar för
Unionens anläggningar som befann sig på Konfederationens mark, samt att dela upp USA:s
nationella skuld. Men innan fredskommissionen hann inställa sig i Washington för att

62
http://www.civilwarhome.com/jdavisbio.htm
63
http://www.historyinanhour.com/2012/12/06/jefferson-davis-summary/
64
http://www.history.com/this-day-in-history/jefferson-davis-elected
65
http://www.history.com/this-day-in-history/davis-learns-he-is-president
Jefferson Davis
(1808-1889)
25

förhandla, påbörjades striderna om Fort Sumter (12-14 april, 1861). Allt hopp om en fredlig
utbrytning från Unionen var förlorad i samband med Fort Sumters fall. Davis sa senare att han
hade jobbat dag och natt i tolv år för att förhindra krig, men det gick inte. Han menade att de i
norr var galna och blinda, följande är de exakta orden från Davis :
“I worked night and day for twelve years to prevent the war, but I could not. The North was
mad and blind, would not let us govern ourselves, and so the war came.”
66

Davis kämpade för att sydstaterna skulle få behålla deras självständighet under krigets gång.
Men Davis var egentligen bättre lämpad för armén än för det politiska livet. Han gav ett
förslag att slavar skulle få gå med i Konfederationens armé, men lyckades inte genomföra
förslaget. Slavarna skulle dock senare få gå med i deras armé, men då var kriget redan
förlorat. Sydstaterna hade redan från början många nackdelar, de var inriktade på jordbruk
medan nordstaterna hade en stark industri och flotta. Konfederationen kunde inte tillverka
tillräckligt med vapen, ammunition, krigsfartyg eller kläder.
67
De hoppades på hjälp från
utsidan av Amerikas gränser. Konfederationen sänkte vid tillfällen exporten av bl.a. bomull
och tobak till den nivå att hamnarna fylldes av varor, som bara låg och ruttnade. Anledningen
var att på så sätt påskynda hjälp från länder som t.ex. England, som de innerligt behövde.
England skickade observatörer vid flera tillfällen, men mer än så blev det aldrig.
68

Efter Robert E. Lees kapitulation vid Appomattox i april 1865, flydde Davis söderut med
hopp om att fortsätta kampen. Men i maj 1865 blev Davis tillfångatagen i Georgia, Irwinville.
Jefferson Davis blev åtalad för förräderi och fick sitta inlåst i Fort Monroe, ofta i fotbojor.
Davis hälsa försämrades kraftigt under den tid han satt fängslad. Efter två år blev dock Davis
frigiven, men förlorade sitt amerikanska medborgarskap.
Davis reste mycket under slutet av sitt liv och skrev också två böcker,”The Rise and Fall of
the Confederate Government” och “A Short History Of The Confederate States of America”.
Två månader efter att Davis hade skrivit klart sin andra bok, den 6 december 1889 dog
Jefferson Davis, av vad är ännu oklart. Davis blev 81 år gammal.
69









66
http://www.historyinanhour.com/2012/12/06/jefferson-davis-summary/
67
http://www.historyinanhour.com/2012/12/06/jefferson-davis-summary/
68
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 3
69
http://www.historyinanhour.com/2012/12/06/jefferson-davis-summary/
26

5.3.2 Robert E. Lee (1807 – 1870)
Robert Edward Lee var ett av de sex barn krigshjälten Henry Lee
III och Anne Hill Carter fick tillsammans.
70
Henry Lee III blev en
krigshjälte under det amerikanska frihetskriget (1775 – 1783).
71

Robert E. Lee föddes i Stratford Hall, Virginia.
Lee utbildade sig vid militärakademin, West Point, 1825. Lee blev
rankad som tvåa av de 45 i hans klass och mottog sin examen
1829. Två år senare gifte sig Lee med Mary Anna Randolph
Custis, som var ättling till George Washington. Trots sin militära
kompetens hade Lee inte satt sin fot på ett slagfält efter hela 17 år
i armén. Men år 1846 skulle detta ändras, under kriget mot
Mexico. Lee tjänstgjorde under Winfield Scott och utmärkte sig
redan då. Han mottog tre utmärkelser för tapperhet och hade vid
slutet av kriget nått en position som överste.
72

Mellan 1852 – 1855 tjänstgjorde Lee som föreståndare vid West
Point, där kom han att undervisa många av dem som skulle
tjänstgöra under honom i inbördeskriget och många av dem, som skulle komma att strida mot
honom. Efter sin tid på akademin återvände han till armén och vid år 1859 blev han kallad att
stoppa slavmotståndaren, John Brown vid Harpers Ferry.
Lee ansågs vara en av de bästa i armén och erbjöds att leda den federala armén av Abraham
Lincoln. När Virginia lämnade Unionen den 17 april, 1861, tackade Lee nej då hans lojalitet i
första hand låg hos sin hemstat, Virginia. Den 20 april, 1861, skrev Lee ett brev till sin syster,
där han förklarar situationen han befann sig i och det svåra beslut han var tvungen att fatta.
Samma dag skrev Lee sitt avskedsbrev till Winfield Scott där han förklarade sin tacksamhet
för de år i armén och de år under Scotts befäl.
(Se bilaga 11 för Lees brev till sin syster och se bilaga 12 för Lees avskedsbrev till Winfield
Scott)
När Lee återvände till Virginia accepterade han istället en generalposition, för en av
Konfederationens nyformade arméer. Lee utkämpade sitt första slag vid Cheat Mountain i
september, 1861. Det blev ett relativit litet slag där Unionen segrade, kritiken efter nederlaget
skadade dock inte Lees rykte som en framstående general. Fram till juni, 1862, tjänstgjorde
Lee som Jefferson Davis militärrådgivare. Därefter fick Lee ta befäl över Joseph E. Johnstons
armé, som blivit skadad under slaget ”Battle of Seven Pines”.
73

I oktober 1861, anföll 1 200 sydstatssoldater under Richard H. Andersons befäl Fort Pickens,
Santa Rosa Island, Florida. Det blev ett misslyckat försök att driva bort nordstatarna från ön. I

70
http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_E._Lee#Early_life_and_career
71
http://en.wikipedia.org/wiki/Henry_Lee_III
72
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/robert-e-lee.html
73
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/robert-e-lee.html
Robert Edward Lee
(1807-1870)
27

området fanns ca 600 federala trupper under Harvey Browns befäl. Anfallet bröts relativt
tidigt och det blev inga stora förluster.
74

Lee gav armén namnet, ”Army of Northern Virginia”. The Army of Northern Virginia under
Lees ledning, var den armé som blev mest känd och den mest framgångsrika. Men allt var
dock inte bara Lees förtjänst, han hade fantastiska befäl under sig, som t.ex. Thomas
”Stonewall” Jackson och James Longstreet. Trots att Unionen ofta hade större arméer och
bättre utrustning, så lyckades ofta Lee och hans armé vända på oddsen.
Lee var övertygad om att det enda sättet att få ett slut på kriget, var genom en segerrik
invasion i norr. I september, 1862 gick The Army of Northern Virginia in i Maryland. Dock
så upptäcktes Lees invasionsplaner och därmed förlorade Lee överraskningsmomentet, som
var mycket viktigt. Unionens trupper var under den tidpunkten ledda av George McClellan.
McClellan hade i handen Lees planer och kunde kanske ha avslutat kriget, men de första 18
timmarna gjorde han inget med informationen han hade kommit över.
75
Resultatet av detta
blev att de båda arméerna möttes vid, Antietam. Det kom att bli ett av krigets blodigaste slag,
där ca 23 000 soldater dog. Unionen hade drygt 75 000 män och Konfederationen 52 000, där
Unionen förlorade ca 12 400 soldater och Konfederationen 10 300.
76


Döda sydstatarsoldater efter slaget vid Antietam den 17 september, 1862, vid staketet
längs Hagerstown Road.


74
http://www.historynet.com/battle-of-santa-rosa-island.htm
75
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 2
76
http://www.historynet.com/battle-of-antietam
28

(Se bil. 13, för Lees rapport om slaget vid Antietam)
Slaget slutade med en seger för Unionen och markerade slutet för Lees invasion. Lee
återvände med sin armé till Virginia. Slaget kunde markerat slutet av kriget, men Lee
utmanövrerade George McClellan och räddade sin armé.
77

Efter förlusten koncentrerade sig Lee på ett defensivt krig det resterande året. Vid mitten av
december, 1862 utkämpades slaget vid Fredericksburg. Unionens trupper leddes då av
Ambrose E. Burnside som hade ca 100 000 man, medan Lee endast hade ca 72 000. Lee hade
grävt ner sig längs höjderna bakom staden Fredericksburg. För att nå Lees ställningar var
Burnside tvungen att korsa en flod, ta sig genom staden och anfalla de öppna höjderna. Det
slutade med katastrof för Unionen. Hela 14 gånger anföll Unionen höjderna, och varje gång
trycktes de tillbaka. De värsta striderna tog plats vid ”Marye’s Heights”.
78
Mot slutet av
striderna, när Lees seger blev allt tydligare, ska han ha sagt:
”It is well that war is so terrible, or we should grow too fond of it.”
79

Efter slaget hade Burnside förlorat över 13 000 soldater, medan Lee endast hade förlorat ca
4 500. Sex veckor efter slaget fråntog Abraham Lincoln Burnsides befäl över Unionens armé,
”Army of the Potomac”.
80


Sydstatssoldaten sgt. Richard Kirkland ger vatten till sårade nordstatarsoldater efter
anfallen mot Marye’s Heights, Fredericksburg, VA. Den 14 december, 1862.
Målning av Mort Künstler, 2004


77
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 2
78
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 2
79
http://www.civilwar.org/battlefields/fredericksburg.html?tab=facts
80
http://www.civilwar.org/battlefields/fredericksburg.html?tab=facts
29

(Se bil. 14, Burnsides rapport om slaget vid Fredericksburg)
Nästa stora seger för Lee blev slaget vid Chancellorsville, 30 april - 6 maj, 1863. Dock
förlorade Lee sin ”högra hand” under detta slag, Thomas ”Stonewall” Jackson. Den första maj
lyckades Jackson och ytterligare 30 000 man smyga sig runt Unionens linjer och anfalla dem i
ryggen. Detta blev en stor framgång, men det skulle också vara Lees och Jacksons sista
tillsammans. Jackson lyckades driva tillbaka Unionens armé, som då var ledd av Joseph
Hooker hela 2,8 km innan de var tvungna att stanna på grund av det började bli mörkt. Samma
kväll var Jackson framför sina linjer för att skaffa sig information om ställningar, terräng
m.m. På vägen tillbaka öppnade sydstatare eld mot Jackson. Han förlorade sin arm och
återhämtade sig aldrig. Hooker förlorade drygt 17 000 man och Lee 13 000, men det värsta
var för Lee, förlusten av Jackson.
81

Efter dessa segrar lade Lee stort förtroende på sina mannar som hade nått så stora framgångar.
Han bestämde sig ännu en gång för att invadera norr och försöka avsluta kriget. Han ville få
bort kriget från det härjade Virginia och ta kriget till norr i hopp om att öka krigsmotståndet.
Lee ville också komma över resurser till sin armé, eftersom de hade dåligt med mat, skor och
kläder m.m. Han ansåg att detta var det bästa tillfället att genomföra en invasion, då hans
armé hade mycket hög moral efter de senaste segrarna. Lee ledde sin armé in i Pennsylvania i
slutet av juni, 1863. Hooker som förde befäl över ”Army of the Potomac” närmade sig Lee.
Men endast ett par dagar innan slaget som kom att bli ett av inbördeskrigets mest kända,
slaget vid Gettysburg, blev Joseph Hooker utbytt, och istället tog George Gordon Meade över
befälet.
82

Meade såg hela tiden till att vara mellan Lees armé och Washington, D.C. När Lee
underrättades om att Meade befann sig med sin armé i Pennsylvania, valde Lee att
koncentrera sig på området kring Gettysburg. Den första juli, 1863, mötte Lees infanteri
Unionens kavalleri under ledning av brigadgeneral, John Buford. Buford lyckades försena
Lees framryckning tills Unionens infanteri kunder förstärka staden, Gettysburg. Dock så fick
Konfederationen också förstärkningar under generalerna A.P. Hill och Richard Ewell.
Unionens då 20 000 man tvingades tillbaka genom staden av Konfederationens 30 000 man.
Unionens trupper retirerade till kullarna söder om staden, ”Cemetery Hill” och ”Culp’s Hill”
där de grävde ner sig. Under natten till den andra juli fortsatte förstärkningar ansluta sig till de
båda arméerna.
Den andra juli försvarade Unionen en rad av kullar som liknade en fiskekrok, med ca 90 000
man. Lee hade ca 70 000 man och koncentrerade sig på Unionens flanker. På eftermiddagen
anföll Lee tungt Unionens sidor. Det blev hårda strider kring ”Devil’s Den”, ”Little Round
Top”, ”the Wheatfield”, ”the Peach Orchard” och vid “Cemetery Ridge”. På Unionens högra
flank nåddes vissa framgångar av Konfederationen, men på slutet av dagen höll Unionen
fortfarande mycket starka positioner.

81
http://www.civilwar.org/battlefields/chancellorsville.html?tab=facts
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 2
82
http://www.civilwar.org/battlefields/gettysburg.html?tab=facts
30

Den tredje juli och sista dagen under slaget, beslöt sig Lee för att anfalla huvudsakligen rakt
på Unionens linjer i mitten. Hela 12 000 man anföll Unionens center på ”Cemetery Ridge”
och anfallet blev senare känt som, ”Pickett’s Charge”. George Pickett och hans mannar hade
tidigare inte deltagit under slaget, utan hade haft uppgiften att vakta de bakre linjerna och
skydda kommunikationsvägen. Men för detta anfall som Lee planerade att genomföra,
behövde han fräscha trupper. Pickett fick leda anfallet mot Unionens center, vilket skulle bli
en katastrof. För att nå Unionens center var de tvungna att gå över öppna fält, korsa en väg för
att sedan anfalla Unionens trupper, som satt bakom bl.a. stenmurar. Unionen hade ca 6 500
män vid centern, de hade dessutom artilleri som var placerade på mycket bra positioner.
83

Männen som deltog i anfallet blev tvungna att marschera nästan en hel kilometer i öppen
terräng, under tung beskjutning. George Pickett samlade sina mannar med dessa ord:
"Up, Men, and to your posts! Don't forget today that you are from Old Virginia!"
84

Det var inte densamma entusiastiska Pickett som återvände efter det misslyckade anfallet.
Picket hade förlorat alla tre befäl och över hälften av hans 6 000 soldater, antingen döda,
skadade eller tillfångatagna. Unionen förlorade ca 1 500 man som resultat av Pickett’s
Charge. George Pickett skulle aldrig komma att förlåta Lee för det anfallet. När Pickett
återvände till Lee efter det misslyckande anfallet, bad Lee Pickett att samla sina mannar för
att försvara, om ett anfall från Unionen skulle komma. Pickett svarade följande:
”General Lee, I have no division now.”
85

Endast en av Picketts befäl nådde stenmurarna med framgång, Lewis Addison Armistead.
Han var ett omtyckt befäl och hade utmärkt sig under det Mexikanska kriget. När Virginia
lämnade Unionen, lämnade också Armistead den federala armén och erbjöd sina tjänster hos
Konfederationen. Hans närmsta vän var en av de ledarna som stannade på Unionens sida,
Winfield Scott Hancock. Kvällen innan de skildes åt, hade Hancocks fru ordnat en
avskedsfest, som blev väldigt känslosam. Armistead skulle gråtandes lagt handen på
Hancocks axel och sagt följande:
“Hancock, goodbye; you can never know what this has cost me.”
86

Ironiskt nog var det Hancocks trupper som Armistead mötte den tredje juli vid stenmuren,
under “Pickett’s Charge”. Armistead lyckades ta sig över muren och ta över ett batteri under
våldsamma närstrider. Strax efter Armistead stannade upp vid en kanon, blev han skjuten.
Unionens trupper gick snabbt till motanfall och de flesta av Armisteads trupper blev antingen
dödade eller tillfångatagna. Armistead var svårt skadad, men bad om att få träffa sin vän,
Hancock. Men Hancock hade själv blivit skadad och hans ansvar som befäl hindrade mötet.

83
http://www.militaryhistoryonline.com/gettysburg/getty32.aspx
84
http://militaryhistory.about.com/od/americancivilwar/p/george-pickett.htm
85
http://www.militaryhistoryonline.com/gettysburg/getty32.aspx
86
http://www.encyclopediavirginia.org/Armistead_Lewis_A_1817-1863#start_entry
31

Armistead fördes istället till ett fältsjukhus där han dog av blodförlust och utmattning, den
femte juli.
87


General Armisteads (Armistead har hatten på svärdet, som också är historiskt korrekt)
anfall som en var en del av Pickett’s Charge, den 3 juli, 1863.
Målning av Mort Künstler

Lee förstod nu att slaget var förlorat och medan de slagna soldaterna drog sig tillbaka från
slagfältet, sa han upprepade gånger till dem:
"It is my fault,"
88


Lee möter de slagna trupperna efter Pickett’s Charge, där han säger till dem att allt är
hans fel. Gettysburg, PA, den tredje juli, 1863.
Målning av Mort Künstler


87
http://www.encyclopediavirginia.org/Armistead_Lewis_A_1817-1863#start_entry
88
http://www.historynet.com/picketts-charge-gettysburg
32

Slaget vid Gettysburg markerade slutet för Lees invasion och det var det sista försöket att
avsluta kriget genom en invasion. Unionen förlorade ca 23 000 man och Konfederationen ca
28 000.
89

(Se bil. 15, Lees rapport om slaget vid Gettysburg)
Efter reträtten från Gettysburg, tog Lee på sig det fulla ansvaret för nederlaget och skickade
ett brev till Jefferson Davis där han erbjöd sin avgång. Davis vägrade dock att acceptera detta
och Lee fortsatte att strida i ytterligare två år.
90

Längre västerut, i de norra delarna av Georgia, inte långt från Chattanooga, Tennessee skulle
snart det största slaget i det västra delarna av inbördeskriget ta plats. Slaget vid Chickamauga
(Battle of Chickamauga), den 19-20 september, 1863. Under sommaren hade
sydstatsgeneralen Braxton Bragg slagit sig ner vid Tullhoma, nära Chattanooga. Hans
motståndare, generalmajor William Rosecrans hade utan motstånd eller förluster tagit
Chattanooga. Bragg som insåg att han höll på att bli utmanövrerad, övergav sin position och
drog sig mot bergen norr om Georgia. Där började han sin egen lilla kampanj. Han sände ut
spioner för att bli tillfångatagna och sprida falsk information och även att sprida rykten bland
lokalbefolkningen, att Bragg var tvungen att retirera och inte kunde möta Rosecrans. Men
egentligen planerade Bragg att anfalla Rosecrans i sidan. Han inväntade också förstärkningar
från Virginia, under James Longstreet. Nu hoppades Bragg att dra in en övermodig Rosecrans
i en fälla.
Mycket riktigt så gick Rosecrans på Braggs fälla till en början. Men vid två tillfällen
schabblade Braggs underofficerare och Rosecrans undkom fällan. Rosecrans som nu hade
upptäckt faran intog positioner vid en kvarn nära Chickamauga Creek. Samma dag som
Longstreets förstärkningar började anlända, den 18 september, 1863 gjorde Bragg ett försök
att utmanövrera och anfalla Rosecrans flank. Detta lyckades inte och bara mindre strider tog
plats. Under natten till den 19 september förberedde sig båda sidor inför det stora slaget som
de visste skulle komma, där drygt 66 000 sydstatarsoldater skulle delta och 58 000
nordstatarsoldater.
Den följande dagen stred både sidorna från morgon till kväll och det blev förvirrat för båda
sidor, då förstärkningar anlände både för Unionen och Konfederationen. Under natten till den
20 september anlände Longstreet själv och skulle bryta Unionens linjer följande dag. Blodiga
strider utkämpades under den 20 september. Sydstatarna anföll gång på gång och slutligen
bröt de igenom och paniken spred sig längs Unionens linjer. Två tredjedelar av Unionens
armé var på flykt. En möjlighet att följa efter och tillfångata stora delar av den federala armén
uppenbarade sig. Endast en liten ad hoc-styrka ledd av George Henry Thomas hindrade
sydstatarna från att lyckas. Thomas hade intagit en position på en höjd vid namn, ”Horseshoe
Ridge” där de gång på gång slog tillbaka sydstatarnas anfall. Under eftermiddagens gång fick
Thomas förstärkningar och lyckades hålla ut till kvällen. De kunde då dra sig tillbaka till

89
http://www.civilwar.org/battlefields/gettysburg.html?tab=facts
90
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/robert-e-lee.html
33

Chattanooga och omgruppera. Unionen förlorade ca 16 000 man och Konfederationen ca
18 500. Slaget blev en seger för sydstatarna, trots att de hade högre förluster.
91

Thomas fick smeknamnet ”Stone of Chickamauga” för sin insats och fick överta Rosecrans
befäl över Army of the Cumberland strax innan slaget vid Chattanooga, den 23-25 november,
1863. Slaget vid Chattanooga blev en seger för Unionen. Sydstatarna förlorade ca 6 600 män
och nordstatarna ca 5 800.
92

Efter att Ulysses S. Grant tagit befäl över hela den federala armén påbörjades en serie av
blodiga kampanjer. Lee kunde inte agera som tidigare där han hade fått andas mellan slagen
och tid att utmanövrera sina motståndare. Grant förde ett mycket aggressivt krig och trots att
Unionen förlorade fler män, var detta en nackdel för Lee. Lee hade inte de resurser eller
manskap som krävdes för att stå emot den här taktiken. Lee förstod att det bara var en
tidsfråga innan Konfederationen skulle förlora kriget.
93

Mellan den 5-7 maj, 1864, utkämpades ”The Battle of Wilderness” mellan Lee och Grants
arméer. Lees armé ”Army of Northern Virginia” hade tvingats tillbaka på grund av stora
förluster. De skulle nu få försvara Richmond, Virginia, som var Konfederationens huvudstad.
Striderna tog plats där täta skogar hade växt upp. Detta gjorde att det blev hemska
okoordinerade närstrider. Dessutom blev det flera skogsbränder där många skadade inte
kunde komma undan. Slaget kostade Unionen över 18 000 man och Konfederationen ca
11 000. Slaget räknades dock inte som någon seger för någon av deltagarna då det egentligen
inte förändrade något. Grant retirerade dock inte, utan istället försökte han att utmanövrera
Lee.
94

I slutet av maj gjorde Grant sitt sista försök i den så kallade ”Overland Campaign” att erövra
Richmond. Slaget kom att kallas ”Battle of Cold Harbor” och varade mellan 31 maj-12 juni,
1864. Lee hade ännu en gång grävt ner sig och inväntade ett frontalangrepp, vilket mycket
riktigt kom. När Unionens styrkor närmade sig möttes de av flera kulregn, runt 7 000 soldater
gick förlorade under bara en timme. Flera källor säger att det hände under mindre än 20
minuter. Detta var ett av de blodigaste anfall som gjordes under kriget. Grant visste att han
kunde slå Lee om de båda möttes på öppet fält. Men det visade sig vara svårare än vad Grant
trodde att få ut Lee i det öppna. Totalt förlorade Unionen ca 12 700 av 108 000 soldater och
Konfederationen, bara 1 500 av ca 59 000. Detta blev en klar seger för Konfederationen, men
räckte inte för att vända kriget.
95


91
http://www.historynet.com/battle-of-chickamauga
92
http://www.nps.gov/hps/abpp/battles/tn024.htm
93
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/robert-e-lee.html
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 3
94
http://www.historynet.com/battle-of-the-wilderness
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 3
95
http://www.historynet.com/cold-harbor
34


Slaget vid Cold Harbor, från ca 1888.

Kriget utvecklades till ett skyttegravskrig under 1864 och moralen var inte särskilt hög på
någon sida. Efter Grants tidigare misslyckanden att ta Richmond gjorde det att han vände sig
mot Petersburg. Om Grant tog Petersburg så skulle han strypa Lees resurser (transport och
kommunikation). Detta skulle innebära att Lee var tvungen att antingen möta Grant på öppen
mark eller fly och lämna Richmond oskyddat.
Grant lyckades förflytta sin armé obemärkt från Cold Harbor, men trots detta skulle hans plan
att ta Petersburg inte vara helt lätt. Runt Petersburg fanns det befästningar, men utan Lees
armé fanns endast 2 200 soldater under ledning av P.G.T Beauregard som försvar. Den 15
juni var Grants armé redo att anfalla. Men på grund av några förseningar föll bara några av
befästningarnas batterier runt staden, innan mörkret föll. Det som kunde varit en relativt snabb
belägring varade nästan i tio månader, innan Unionens flagga kunde hissas över Petersburg.
Under dessa månader förlorade Unionen ca 8 000 man och Konfederationen ca 3 200.
96

Denna kampanj kallades för ”Richmond-Petersburg Campaign” och omfattade slag som:
”First Deep Bottom”, ”Second Deep Bottom”, ”Ream’s Station”, ”Fort Stedman”, ”Hatcher’s
Run”, ”New Market Heights”, ”Petersburg”, ”Petersburg Breakthrough” och ”Battle of the
Crater”.
Under “The Battle of the Crater” hade Unionen efter en månads belägring kommit på en idé,
att bygga en tunnel under Konfederationens försvar och plantera en stor mängd krut. Planen
var att spränga ett stort hål i Konfederationens försvar och sedan rusa in och ta staden. Det

96
http://www.civilwar.org/battlefields/petersburg.html?tab=facts
35

fungerade till en viss del. Det blev ett stort hål i Konfederationens försvarslinje, där minst 278
soldater dog. Kratern blev nio meter djup, 20 meter bred och 51 meter lång. När dammet hade
lagt sig blev anfallet något försenat då de var tvungna att få undan mycket bråte för att komma
fram. Brigadgeneral James H. Ledlie fick uppgiften att leda anfallet. Ledlies män som inte
blivit tillräckligt informerade om anfallet, sprang rätt ner i kratern istället för runtom. När de
väl var nere i kratern kunde de inte komma upp igen och samtidigt fortsatte allt fler av
Unionens trupper springa ner i kratern. Konfederationens trupper som först var mycket
förvirrade började samlas vid kanten av kratern, där Unionens trupper var lätta måltavlor.
Ambrose Burnside som ivrigt ville återställa sitt rykte efter katastrofen vid Fredericksburg,
var nu på väg att bevittna en ny. Burnside beslutade att skicka in brigadgeneral Edward
Ferreros färgade division för att förhindra en ny katastrof. Ferreros män anslöt sig till
förvirringen runt och i kratern. Trots katastrofen i kratern så lyckades Unionens trupper nå
vissa framgångar längs kraterns högra kant. Robert E. Lee beordrade då generalmajor William
Mahone att gå till motanfall. Unionens trupper längs den högra kanten trycktes tillbaka mot
kratern och tvingades retirera. Resten av Unionens trupper föll tillbaka i förvirring, anfallet
hade slutat som en katastrof. Nästan 4 000 av Unionens soldater var förlorade medan
Konfederationen förlorade omkring 1 500.
97


Kratern finns ännu kvar och är numera en turistattraktion.

Under mitten av 1864 och till krigets slut deserterade hundratals av soldater från
Konfederationens arméer varje vecka. Under slaget vid Nashville, den 15-16 december, 1864,
lyckades Unionens armé driva general John Bell Hoods armé på flykt. Under slaget vid
Nashville förlorade sydstatarna ca 4 400 soldater och Unionen ca 2 100.
98


97
http://militaryhistory.about.com/od/civilwar/p/crater.htm
98
http://www.nps.gov/hps/abpp/battles/tn038.htm
36

Lees armé var i mycket dåligt skick vid belägringens slut. Detta berodde på dålig moral,
sjukdomar, desertering och brist på proviant. Grants armé bestod av ca 125 000 man medan
Lee endast hade ca 50 000 vid mars, 1865.
I början av april 1865 var Lee tvungen att retirera och lämna Petersburg och Richmond i
Unionens händer. Lee ledde sin armé väster i hopp om att ansluta sig till Joseph E. Johnston i
North Carolina. Men den nionde april hade Lee inte längre något annat val än att kapitulera
med the Army of Northern Virginia, vid Appomattox tingshus.
99

Lee skrev ett brev till sina trupper efter kapitulationen där han förklarade situationen för dem
och att de tills vidare kunde återvända hem, efter fyra år av utmärkt tjänstgöring. Han skrev
också ett brev till Jefferson Davis där han i detaljer beskriver händelserna under april, samt
kapitulationen.
(Se bil. 16 för Lees brev till sina trupper och bil. 17 för Lees brev till Jefferson Davis)
Efter krigets slut återvände Lee hem och blev rektor på ”Washington College”, Virginia. Han
fortsatte där tjänsten som rektor fram till sin död 1870. Robert E. Lee dog två veckor efter en
stroke, den 12 oktober, 1870.
100

5.3.3 Thomas Jonathan ”Stonewall” Jackson (1824 – 1863)
Thomas Jonathan Jackson föddes den 21 januari, 1824, i
Clarksburg, Virginia (idag West Virginia). Både Thomas mor
och far dog mycket unga och därefter fick Thomas bo hos
diverse släktingar, tills han sist hamnade hos sin farbror som
hade det gott ställt och tog väl om Thomas.
101
Jackson hade en
enkel utbildning men lyckades trots detta komma in vid
militärakademin, West Point. Han blev rankad som den 17:e
bästa av de 59 i sin klass, 1846. Jackson kom senare att utmärka
sig under det mexikanska kriget och utnämndes 1847 till titulär
kapten, för sitt uppträdande och tapperhet vid ”Contreras” samt
”Churubusco”. Samma år utnämndes han till major för sina
insatser vid ”Chapultepec”. I början av 1852 begärde Jackson
avsked från armén för att bli lärare vid Virginia Military
Institute. Han undervisade även afroamerikanska barn i den
lokala presbyterianska församlingen som Jackson var en trogen
medlem av.
102
Jackson var en extremt religiös man och det
visade han tydligt. Han skickade till exempel aldrig brev som

99
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/robert-e-lee.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Siege_of_Petersburg#Confederate_breakout_attempt_at_Fort_Stedman_.28Mar
ch_25.29
100
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/robert-e-lee.html
101
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. ”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att
flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 185
102
Drury, Ian. Katcher, Philip. Smith, Carl. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 3 – General Lee och rebellernas
triumf”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 126 ff
Thomas J. ”Stonewall”
Jackson
(1824-1863)
37

skulle bli levererade på en söndag, inte heller visade han någon rädsla för att dö.
103

När inbördeskriget bröt ut blev Jackson överste i Virginiamilisen och befälhavare vid
Harper’s Ferry. Drygt en månad efter att Jackson blivit befordrad till brigadgeneral deltog han
i första slaget vid Bull Run (också känt som First Manassas) den 21 juli, 1861. Båda sidor var
relativt oerfarna och dåligt förberedda inför slaget. Unionens trupper var under ledning av
brigadgeneral Irvin McDowell. Konfederationens styrkor som deltog i slaget var under
brigadgeneralerna P.G.T Beauregard och Joseph E. Johnstons ledning. Till en början såg det
bra ut för McDowells trupper, men slaget vände då Johnston kom med förstärkningar. Bland
de förstärkningarna fanns en då en relativt okänd brigadgeneral, vid namn Thomas J. Jackson.
Sydstatarna vacklade inför Unionens trupper, men Jackson och hans brigad var disciplinerade
och de stod kvar, som en stenmur. Slaget vände och blev en seger för Konfederationen. Det
var där Jackson fick sitt smeknamn, Stonewall och hans brigad, Stonewallbrigaden.
104
Efter
de framgångarna vid slaget blev Jackson befordrad till generalmajor i november, 1861, men
blev också utnämnd till befälhavare över alla sydstatsstyrkor i Shenandoah Valley.
(Se bil. 18, för Jacksons rapport om slaget vid Bull Run)
Ryktet som Jackson och hans Stonewallbrigad hade vunnit under det första slaget vid Bull
Run förstärktes ytterligare, under Jacksons Shenandoahkampanj (Jackson’s Valley
Campaign). Jackson ansåg att disciplin var oerhört viktigt för att vinna slag. Jackson pressade
ofta sina trupper så mycket som möjligt. Men de stod ut med detta för att Jackson gav dem
seger efter seger. Jackson beskrevs av flera personer som varit i kontakt med honom. Han var
enligt dem, mycket allvarlig, religiös, nitisk samt avskuren från sina medmänniskor. Kyd
Douglas, som tillhörde Jacksons stab skrev:
”Han levde inte åtskild från sin personliga stab, även om nästan alla var unga; han tyckte om
att ha dem omkring sig, särskilt till bords. Han uppmuntrade livliga konversationer vid
måltiderna, även om han själv knappt deltog. Eftersom han aldrig delgav andra sina planer
diskuterade han dem inte heller.”
105

Ett bra exempel på hur mycket Jackson förväntade sig och krävde av sina trupper är, hur han
tillrättavisade en av sina brigadchefer för att ha låtit trupperna stannat och vila under en lång
marsch. När Jackson fann soldaterna vilandes, frågade han då brigadgeneral Richard B.
Garnett om anledningen till detta.
Garnett svarade då: ”Jag har beordrat halt för att låta männen tillaga sin proviant”.
Jackson svarade ”Det finns inte någon tid för det”.
”Men det är omöjligt att marschera vidare utan det”.
”Jag har aldrig funnit att något är omöjligt med denna brigad”, svarade Jackson och red
vidare.
106


103
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 2
104
Drury, Ian. Katcher, Philip. Smith, Carl. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 3 – General Lee och rebellernas
triumf”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 126 ff
http://www.spartacus.schoolnet.co.uk/USACWstonewall.htm
105
Drury, Ian. Katcher, Philip. Smith, Carl. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 3 – General Lee och rebellernas
triumf”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 127 ff
106
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. ”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att
flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 192
38


Under våren 1862 var den största delen av Unionens armé redo att marschera mot Richmond
under George B. McClellans befäl. Jackson hade då fått som uppgift att avleda och hindra
framryckande styrkor i Shenandoah Valley. Vid den tidpunkten hade Jackson endast 4 500
man. Jacksons första slag under kampanjen, skedde vid Kernstown och blev ett taktiskt
nederlag. Han hade fått information att det bara var efterstyrkor han var på väg att anfalla,
vilket var felaktigt, de var nämligen omkring 7 000 man under ledning av Nathaniel P. Banks.
Men detta nederlag visade sig bli en strategisk seger, då nordstatarna inte trodde att Jackson
skulle anfalla med en så liten styrka utan att ha förstärkningar strax bakom. Innan
drabbningen hade Banks skickat en stor del av sina trupper för att förstärka McClellans armé,
men efter första slaget vid Kernstown fick de vända om.
107
Efter första slaget vid Kernstown
skulle Jackson gång på gång segra över Unionens trupper under kampanjen, och varje gång
skulle han möta större arméer. Under kampanjens gång skulle hans 4 500 man få
förstärkningar och omvandlas till en armé på ca 17 000 man. Jacksons 17 000 man skulle få
marschera över 100 mil på 48 dagar och under den tiden vinna flera små slag, mot tre olika av
Unionens arméer på ca 50 000 man. Han lyckades med detta genom snabba och oförutsägbara
rörelser. Han hindrade därmed Unionens arméer att ansluta sig till McClellan för att gå mot
Richmond.
108

Generalmajor John Pope fick i juni, 1862, ta befäl över en av Unionens nyformade arméer,
Army of Virginia. Pope fick uppgiften att marschera österut mot Charlottesville. Tanken var
att detta skulle få bort Robert E. Lee från försvarsställningarna vid Richmond. Lee hade ca
80 000 man och stod inför två stora arméer, Army of Virginia – 50 000 man under John Pope
och Army of the Potomac – 90 000 man under George McClellan.
109

Efter Jacksons lyckade Shenandoahkampanj marscherade han österut för att ansluta sig till
general Robert E. Lee, där de skulle utkämpa sjudagarsslagen (Seven Days Battles) mellan
den 26 juni-2 juli, 1862. Sjudagarsslagen var en serie av sex stora slag som utkämpades
mellan Robert E. Lees och George B. McClellans styrkor. Sjudagarsslagen nämns ibland som
sjudagarskampanjen (Seven Days Campaign), vilket är felaktigt. Sjudagarsslagen ingick i
Unionens massiva Peninsulakampanj (Campaign), mars-augusti, 1862.
110
Jacksons trupper
skötte sig utmärkt även under dessa slag. Vissa anser dock att de inte var lika framstående
som i tidigare slag, men det berodde antagligen på utmattning. Sjudagarsslagen slutade med
att McClellan fick avbryta sin Peninsulakampanj. Richmond stod för tillfället inte inför något
hot. Men båda sidor upplevde stora förluster under sjudagarsslagen. Konfederationen
förlorade hela 20 000 man, medan Unionen förlorade omkring 15 000.
111
Trots Lees stora

107
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. ”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att
flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 191 ff
108
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. ”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att
flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 200 f
http://en.wikipedia.org/wiki/Valley_Campaign#Aftermath
109
http://www.civilwarhome.com/popebio.htm
http://www.spartacus.schoolnet.co.uk/USACWstonewall.htm
110
http://www.encyclopediavirginia.org/peninsula_campaign
111
http://www.historyofwar.org/articles/wars_peninsular1862.html
39

förluster under sjudagarsslagen blev det en seger då McClellan retirerade. Lee följde upp med
en kampanj vid namn, Northern Virginia Campaign, juli-augusti, 1862. Lee skickade Jackson
norrut för att förhindra en annan nordstatsarmé under John Popes befäl från att rycka fram
genom Virginia. Jackson mötte ännu en gång Nathaniel P. Banks, den här gången vid Cedar
Mountain, den nionde augusti, 1862. Det slutade med att Konfederationens trupper bröt
igenom Unionens linjer och tvingade till reträtt. Det blev därmed ännu en seger för Jackson
och Konfederationen.
Den trettonde augusti skickade Lee James Longstreet för att förstärka Jackson. Dagen efter
gick Lee med nästan alla resterande trupper, då han var säker på att McClellan hade lämnat
halvön. En rad mindre strider tog plats mellan 22-25 augusti längs Rappahannockfloden,
medan Lee arbetade ut en ny plan för att kunna möta de båda arméerna och John Pope
inväntade Army of the Potomac som bitvis anlände. Lee beslutade sig för att skicka Jackson
och James Ewell Brown ”Jeb” Stuart (general i kavalleriet) med halva armén för att flankera
och skära av Popes kommunikationslinje. Pope skulle då bli tvingad att retirera och därmed
göra sin armé sårbar under rörelse. Detta var mycket djärvt av Lee som hade under 50 000
man vid den tidpunkten, och bara skulle ha ca 25 000 man om Pope skulle gå till anfall.
Jackson lyckades mycket bra med sin uppgift, på kvällen den 26 augusti passerade han Popes
högra flank och anföll Orange & Alexandria Railroad vid Bristoe Station. Vid gryningen på
den 27 augusti kom han över hela Unionens förråd vid Manassas Junction. Där lät han sina
trupper förstöra alla förnödenheter och därefter falla tillbaka för att inta en defensiv position
vid området där det första slaget vid Bull Run utkämpades, sommaren 1861.
112

Där skulle nu också det andra slaget vid Bull Run utkämpas (Second Battle of Bull Run eller
Second Manassas), 28-30 augusti, 1862. Under den första dagen hamnade Jackson i ett
dödläge efter att ha attackerat en nordstatarkolonn. Samma dag bröt James Longstreet igenom
lätt försvar och avancerade mot slagfältet.
113

Den andra dagen av slaget var John Pope övertygad om att Jackson var fast och koncentrerade
sina anfall mot Jackson. Jackson höll sin position, båda sidor led av stora förluster. Vid lunch
samma dag anlände James Longstreet till slagfältet och intog en position vid Jacksons högra
flank.
Den 30 augusti gjorde Pope nya anfall och efter att Unionen misslyckades med ett anfall mot
Longstreets linjer, gjorde Longstreet ett massivt motanfall med ca 25 000 man. Unionens
vänstra flank blev krossad och det blev ytterligare ett nederlag vid Bull Run för Unionen.
Uppskattningsvis förlorade Unionen 14 000 man och Konfederationen 8 000 man under
slaget.
114
John Pope fick lämna från sig befälet över Army of Virginia och reste västerut till

112
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. ”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att
flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 205 ff
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 2
http://en.wikipedia.org/wiki/Northern_Virginia_Campaign#Lee_advances_to_the_Rappahannock
http://www.spartacus.schoolnet.co.uk/USACWstonewall.htm
113
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. ”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att
flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 206 ff
114
http://www.historynet.com/second-battle-of-bull-run
40

Milwaukee, Wisconsin. Där utkämpade han Dakota Kriget (Dakota War of 1862), som var en
konflikt mellan först Siouxindianerna och nybyggarna, och senare mellan Unionens armé och
Dakota. Army of Virginia som tidigare varit under John Popes befäl blev istället införlivat
under McClellans befäl i Army of the Potomac.
115

Lee beslutade sig nu för att marschera över Potomac och gå in i Maryland, som blev
Marylandkampanjen (Maryland Campaign), 4-20september, 1862. Detta var en period då
Unionen befann sig i en kris och stod inför en invasion. Unionens hopp om att slå ner
upproret på en sommar var borta. George B. McClellans kampanj där han med sin stora armé
försökte ta Richmond hade slutat i nederlag. Därefter hade även John Pope fått retirera efter
förlusten vid det andra slaget vid Bull Run. Lee hade tidigt förstått att vinna kriget bara kunde
göras genom att bryta nordstaternas moral och krigsvilja. Han ville nu avsluta kriget genom
att utnyttja Unionens låga moral. Samtidigt stod länder som England och Frankrike vid
sidlinjen där de observerade händelseförloppet, och övervägde om de skulle erkänna
Konfederationen som en nation. Lee var medveten om att Konfederationens armé var dåligt
utrustad och egentligen inte var i någon bra form för en invasion, men han visste också att det
troligen var den bästa chans han skulle få. Den tredje september bestod Lees armé av ca
70 000 man, men armén var samtidigt i mycket dåligt skick.
116

Lee gav inte Abraham Lincoln någon tid att andas, rapporter rörde sig om mängder av
Konfederationens trupper som strömmade in i Maryland mot staden Frederick. Samtidigt
gjorde Lincoln iordning ett dokument, Emancipation Proclamation. Men denna lag som skulle
frige alla slavar inom Konfederationen kunde Lincoln inte genomföra än. Om han gjorde det i
en tid av kris, skulle det verka som ett desperat försök att förstöra Konfederationens ekonomi,
medan hans egen administration vacklade. Även stort motstånd skulle denna lag få möta,
delvis på grund av de som var för slaveriet, eller de som menade att det var så stora skillnader
inom olika raser eller också, skulle detta göra att sydstatare skulle slåss ännu hårdare. Innan
genomförandet av detta, behövde Lincoln en stor seger.
När Lee intog Frederick räknade han med att de trupper som fanns i Harper’s Ferry och
Martinsburg skulle dra sig tillbaka. Men deras befälhavare Henry W. Halleck beordrade dem
att stanna. Detta gjorde att de blev isolerade och Lee som var säker på att Army of the
Potomac skulle avancera långsamt, riktade in sig på att förstöra och ta över dessa garnisoner.
Thomas J. ”Stonewall” Jackson genomförde detta mellan 12-15 september och erövrade
Harper’s Ferry. Därefter rusade han mot Antietam för att ansluta sig till Lee. Den trettonde
september fick McClellan veta vad Lee planerade och hade chansen att krossa Lee. Men
McClellan var mycket försiktig och gjorde inget med den värdefulla informationen under de
mest betydelsefulla timmarna.
117

Jackson anslöt sig med Lee och där utkämpade ett av krigets blodigaste slag, mot McClellan.
Det var främst ett defensivt slag men blev extremt blodigt på båda sidor. Slaget utkämpades

115
http://www.usdakotawar.org/history/war
116
http://www.civilwar.org/battlefields/antietam/history/the-maryland-campaign-of-1862.html
117
http://www.civilwar.org/battlefields/antietam/history/the-maryland-campaign-of-1862.html
41

16-18 september och slutade med att Lee blev tvungen att retirera och markerade slutet på
Lees första invasion.
118

Jackson blev befordrad till generallöjtnant och blev glatt överraskad när han genom ett brev
fick reda på att han hade blivit far till en flicka, Julia Laura Jackson, den 23 november, 1862.
Drygt en månad senare skulle Ambrose E. Burnside (ersättare av McClellan) anfalla Lee vid
Fredericksburg, 11-15 december, 1862. Den trettonde december lyckades generalmajor
William B. Franklin bryta igenom Jacksons första försvarslinje, men blev slutligen
tillbakatryckt. Den femtonde december retirerade Burnside från Fredericksburg efter stora
förluster.
119

Under vintern 1862-1863 utspelade sig en något märklig
episod av Jacksons liv. Jackson och hans trupper hade sitt
högkvarter vid en plantage, Moss Neck Plantation, i
närheten av Rappahannockfloden, VA. Plantagen ägdes av
Richard och Roberta Corbin. Richard hade i början av
kriget tagit värvning i Konfederationens armé och Roberta
fick ta över alla sysslor. Roberta välkomnade Jackson och
hans trupper när de anlände. De fick tillåtelse att röra sig
fritt runt plantagen. Roberta bjöd på hemlagad mat och
hennes döttrar på underhållning, genom sång och
pianomusik. Under Jacksons regelbundna besök på
plantagen blev han fäst vid Robertas
yngre dotter, Janie Corbin som var
fem år. De blev mycket goda vänner
och Jackson blev som en slags
fadersgestalt för Janie. Janie besökte
dagligen Jackson och hans stab.
Jackson tog sig då ofta tid att leka
med sin nya vän. De lekte bl.a. kurragömma runt lägret eller att Jackson
var häst som Janie kunde rida på. Många av soldaterna och officerarna
blev förvånade över att den till synes mycket allvarliga generalen kunde bli
som ett barn. Janies och Jacksons relation växte troligen mycket under den
här tiden då de fyllde varandras tomrum. Under mars, 1863 mottog
Jackson order om att packa ihop lägret och påbörja förberedelserna till
vårens kampanj. Innan Jackson skulle ge sig av besökte han familjen
Corbin för att tacka och ta avsked. Barnen hade då fått feber och blivit sängliggandes, Jackson
erbjöd sig då genast att hans läkare Dr.McGuire skulle titta till dem. Roberta menade då att
det inte var någon fara och att deras läkare såg till att de skulle återhämta sig snabbt. Jackson
spenderade en liten stund vid Janie som var sängliggandes, där han tog avsked. Dagen efter
besöket fick Jackson meddelande om att Janies tillstånd hade varit hopplöst och att hon hade

118
http://www.civilwar.org/battlefields/antietam.html
119
http://records.ancestry.com/Julia_Laura_Jackson_records.ashx?pid=37200819
http://www.civilwar.org/battlefields/fredericksburg.html
Det enda kända
fotografiet av Janie
Corbin, ca 1862.
Janie Corbin and ”Old Jack”,
Christmas 1862.
Målning av Mort Künstler.
42

dött av scharlakansfeber. Jackson som sällan hade visat några känslor, bröt nu ihop framför
sin stab. Hans sinnesstämning vände dock en månad senare då han fick nyheten om sin
nyfödda dotter.
120

Lee hade intagit en defensiv ställning söder om Rappahannockfloden, efter slaget vid
Fredericksburg. Efter Burnsides misslyckande vid slaget hade nu general Joseph Hooker tagit
befäl över Army of the Potomac och tänkte i april, 1863 anfalla med sina 130 000 man. Army
of the Potomac korsade floden och intog ställningar vid Chancellorsville. Slaget varade
mellan 30 april -6 maj, 1863. Hooker planerade att anfalla Lee både frontalt och i ryggen. Lee
med mindre än hälften av Hookers styrka valde att lämna en mindre försvarsstyrka vid
Fredericksburg och marscherade sedan med sin huvudstyrka för att möta Hooker. Vid det
första mötet vacklade Hookers styrkor och fick inta försvarsställningar vid ett skogsbryn. Lee
pratade sedan med Jackson hur de skulle gå till väga. Jackson menade att det beslutet var
endast Lees. Lee bestämde sig för att dela upp sin armé i två delar och skicka Jackson för att
gå runt Hookers vänstra flank. Detaljerna om anfallet lämnade Lee till Jackson att besluta
själv. Detta var mycket vågat att göra, Lee hade nu endast ca 30 000 man mot en överväldig
armé framför sig.
Klockan 08:00, den andra maj, 1863, påbörjade Jackson sin manöver. Jackson anslöt sig till
förtruppen och följde sedan Stonewallbrigaden. Lee väntade vid ett vägskäl där de bytte ett
par ord och där han sedan önskade Jackson lycka till. Efter ett par mindre strider på vägen
fortsatte Jacksons trupper att marschera runt Unionens flank. Unionens trupper uppfattade
aldrig hotet som närmade sig. Förberedelserna inför anfallet tog dock tid, detta berodde på
den täta vegetationen. Anfallet skedde efter klockan fem på eftermiddagen, vilket var mycket
sent. Men anfallet blev mycket lyckat, Unionens armé anade aldrig något och blev tvungna att
retirera. Först efter att de nått området vid Chancellor House lyckades de omgruppera.
Anfallet tvingades då avbrytas på grund av mörkret och Jacksons uttröttade trupper upptog
tillfälliga försvarspositioner. Senare på kvällen red Jackson ut mellan Konfederationens och
Unionens linjer för att planera nästa fas i striderna. Nervösa sydstatssoldater misstog då
Jackson och hans stab för att vara nordstatare och öppnade eld. Jackson blev träffad och
skadades allvarligt. Hans vänsterarm blev amputerad men det verkade som att han skulle
tillfriskna.
121
När Lee fick reda på vad som hade hänt med Jackson, skickade han en hälsning
till Jackson: "Give General Jackson my affectionate regards, and say to him: he has lost his
left arm but I my right.".
122
Lee skickade ytterligare ett meddelande där han gratulerar Jackson
till segern och menar om han kunde, skulle han för Konfederationens bästa, byta plats med
Jackson:

”‘General: I have just received your note informing me that you were wounded. I cannot
express my regret at the occurence. Could I have directed events, I should have chosen, for
the good of the country, to have been disabled in your stead. I congratulate you upon the
victory which is due to your skill and energy.

120
http://livinghisstoryministries.blogspot.se/2012/03/as-safe-in-battle-as-in-bed-stonewall.html
http://mortkunstler.com/html/art-american-spirit.asp?action=view&ID=81&cat=144
121
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. ”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1 – Blod kommer att
flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011. S. 220 f
122
http://www.encyclopediavirginia.org/Jackson_Thomas_J_Stonewall_1824-1863
43

Most truly yours,
‘R. E. LEE, General.’”
123

Jackson blev mycket rörd av detta brev men sa efter en stund att Lee är mycket vänlig men
borde ge äran till gud: ”‘General Lee is very kind: but he should give the glory to God.’”
124


Men Jacksons tillfrisknande vände då han fick lunginflammation, Thomas J. ”Stonewall”
Jackson blev 39 år och dog den 10 maj, 1863. Samma dag som han dog uttryckte han sitt lugn
över att dö: ” ‘It is the Lord’s day; my wish is fulfilled. I have always desired to die on
Sunday.’”
125


5.3.4 James Longstreet (1821 – 1904)
James Longstreet föddes den 8 januari, 1821 i South Carolina.
Mycket tid av sin barndom spenderade han med sin farbror
Augustus Baldwin Longstreet, i hans hem, Georgia. Augustus
influerade troligen James mycket under hans barndom, som en
förespråkare av staters rättigheter. James Longstreet studerade vid
akademin, West Point. Longstreet blev rankad 54 av 62 i sin klass
av 1842. Vid akademin blev Longstreet vän med ung man från
Ohio, nämligen Ulysses S. Grant. Efter examen blev både
Longstreet och Ulysses placerade under samma enhet i armén, 4th
U.S. Infantry. Liksom många andra officerare och generaler under
det amerikanska inbördeskriget, fick de sina första erfarenheter
under det mexikanska kriget. Longstreet deltog i några av det
krigets viktigaste slag och blev sårad vid Chapultapec. Longstreet
stannade i armén efter sin skada och tjänstgjorde bl.a. med George
Pickett, som senare skulle tjänstgöra under Longstreet i
inbördeskriget. Efter det mexikanska kriget deltog Longstreet bland
annat i Indiankrigen och nådde en position som major, 1858.
Vid tidpunkten då inbördeskriget bröt ut 1861 tjänstgjorde Longstreet i New Mexico, men gav
upp sin kommission efter nästan 20 år av tjänstgörande. Därefter erbjöd han sina tjänster hos
Konfederationen, där han blev brigadgeneral och fick tjänstgöra under P.G.T. Beauregard.
Han blev redan i oktober, 1861, befordrad tillsammans med Thomas J. ”Stonewall” Jackson
till generalmajor.
Januari, 1862, blev en katastrofal månad för Longstreet, som förlorade tre av sina barn i
scharlakansfeber. Men trots dessa nyheter utförde Longstreet sin plikt med beundran under
Peninsulakampanjen. Ofta ledde han eftertruppen och skyddade Joseph E. Johnstons armé när

123
http://www.graceonlinelibrary.org/biographies/the-death-of-stonewall-jackson-by-j-william-jones-d-d/
124
http://www.graceonlinelibrary.org/biographies/the-death-of-stonewall-jackson-by-j-william-jones-d-d/
125
http://www.graceonlinelibrary.org/biographies/the-death-of-stonewall-jackson-by-j-william-jones-d-d/
James Longstreet
1821-1904
44

den förflyttades eller var under reträtt. Under slaget vid Seven Pines, den 31 maj – 1 juni så
schabblade Longstreet med sina order och misskötte själva slaget. Det var under slaget vid
Seven Pines Joseph E. Johnston blev svårt skadad och därefter ersatt med general Robert
Edward Lee. Longstreet vann snabbt Lees förtroende efter hans insatser under slaget vid
Glendale, den 30 juni, 1862 och slaget vid Malvern Hill den följande dagen. I augusti, under
det andra slaget vid Bull Run genomförde Longstreet ett motanfall med 28 000 man, som blev
krigets största sammansatta anfall. Också under det blodiga slaget vid Antietam utmärkte sig
Longstreet och blev ännu en gång noterad för sitt lugn under strid. Lee kallade också
Longstreet för ”My old war-horse”.
126
Samma december under slaget vid Fredericksburg
använde sig Longstreet av terrängen vid Marye’s Heights för att skapa ett ogenomträngligt
försvar. Unionens trupper kom inte närmre än 30 meter från den ökända stenmuren.
Mellan februari och maj, 1863, deltog inte Longstreet och hans trupper i några slag. Detta
berodde på att de blev tvungna att marschera tillbaka för att skaffa förnödenheter, som t.ex.
mat och kläder. Därefter anslöt sig Longstreet till Lee igen och däremellan började de
diskutera planer för en ny invasion.
127
Longstreet föreslog att skicka trupper genom Tennessee
och seden in genom Kentucky för att leda bort hotet från Vicksburg. Lee invände mot den
planen, då han ville utnyttja och använda initiativet de fått efter segern vid Chancellorville.
Lee ville korsa Potomacfloden och genomföra en offensiv genom Pennsylvania. Lee menade
att detta skulle hindra alla av Unionens planer under sommaren och att det var ett sätt att, få
bort kriget från det krigshärjade Virginia. Longstreet motsatte sig först en invasion men
accepterade den sedan, när de kom överens om att föra en taktiskt defensiv kampanj. I sina
memoarer skrev Longstreet att de skulle arbeta så att fienden blev tvingade till att anfalla
dem, i så bra positioner som de kunde finna i deras egna hemtrakter:
” 'All that I could ask was that the policy of the campaign should be one of defensive tactics,'”
“'that we would work so as to force the enemy to attack us, in such a good position as we
might find in his own country, so well adapted to that purpose — which might assure us of a
grand triumph.'”
128

Lee menade innan sin död att han aldrig hade gått med på att utkämpa endast defensiva slag.
Även om Lee inte lovat Longstreet att endast genomföra kampanjen defensivt, så hade övriga
officerare uppfattat det som att kampanjen gick ut på att utmanövrera och slå fienden på vald
mark. Om inte omständigheterna krävde annorlunda.
Den tredje juni 1863, började sydstatsarmén marschera över Potomacfloden och in i
Pennsylvania. Lee valde aldrig att strida vid Gettysburg den 1-3 juli, 1863. Lees kavallerichef
generalmajor J.E.B. Stuart som tidigare fungerat som arméns ögon hade inte hörts av på över
en vecka, så Lee visste inte att de två stora arméerna befann sig på kollisionskurs. Den första
juli, 1863 anslöt Longstreet sig till Lee vid Seminary Ridge, väster om Gettysburg runt

126
http://www.historynet.com/americas-civil-war-robert-e-lee-and-james-longstreet-at-odds-at-
gettysburg.htm
127
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/james-longstreet.html
128
http://www.historynet.com/americas-civil-war-robert-e-lee-and-james-longstreet-at-odds-at-
gettysburg.htm
45

klockan fem på eftermiddagen. Efter att Longstreet hade undersökt de federala positionerna,
sa han till Lee att de inte kunde hoppats på en bättre situation passande invasionsplanen.
Longstreet påpekade att allt de behövde göra nu var att lägga sig runt Unionens vänstra flank
och inta bra positioner mellan Washington och Unionens armé. Lee blev då något irriterad
och svarade, om fienden är där imorgon måste vi anfalla. Longstreet menade då att om
fienden skulle finnas där var det för att de ville vara där , för att ivrigt invänta ett anfall. Det
skulle då vara vist att inte angripa dem, enligt Longstreet mening:
Longstreet -” 'We could not call the enemy to position better suited to our plans. All that we
have to do is file around his left and secure good ground between him and his capital.'”
Lee - “'If the enemy is there tomorrow, we must attack him.'”
Longstreet -” 'If he is there, it will be because he is anxious that we should attack him — a
good reason, in my judgment, for not doing so.'”
129

Ingen av dem sa något efter detta. Longstreet skrev till Lafayette McLaws, som var
divisionens förra befälhavare. Där skrev han om hur överraskad han blev över Lees beslut om
att inte följa den tidigare planen:
”'all of our previously arranged plans to [be] unexpectedly changed and why I might wish
and hope to get the Gen. to consider our former arrangements.'”
130

Vid den tidpunkten var det svårt för Lee att följa Longstreet förslag att gå runt och lägga sig
mellan Unionen och Washington. Lee visste att det bara var två delar av George Gordon
Meads armé på fältet, men var Meads övriga fem delar befann sig samt var Meads flank
började och slutade, var ovisst. Utan Stuarts kavalleri kunde inte Lee marschera runt en okänd
flank. Longstreet och Lee skildes åt men träffades innan gryningen den andra juli. Ännu en
gång bad Longstreet att avstå från att anfalla och istället manövrera runt Meads flank. Lee
svarade med att säga att han skulle behöva McLaws och John Bell Hoods divisioner under
dagens strider. Longstreet hade svårt att dölja sin irritation av det han tyckte var ett misstag,
skrev generalmajor Moxley Sorrel (som tjänstgjorde under Longstreet som stabchef).
Longstreet menade att Lee var lite nervös och ville att Longstreet skulle anfalla, vilket han
inte ville. Särskilt inte utan stöd från George Pickett som inte hade anlänt till slagfältet än. Det
skulle vara som att gå ut i strid med bara en stövel på, menade Longstreet:
“'The General is a little nervous this morning; he wishes me to attack. I do not wish to do so
without [George] Pickett. I never like to go into battle with one boot off.'”
131

Runt lunch under den andra dagen av slaget hade Longstreet inte uträttat mycket, utom en
order om att finna en någorlunda skymd väg som artilleriet kunde använda. Sorrel sa senare

129
http://www.historynet.com/americas-civil-war-robert-e-lee-and-james-longstreet-at-odds-at-
gettysburg.htm
130
http://www.historynet.com/americas-civil-war-robert-e-lee-and-james-longstreet-at-odds-at-
gettysburg.htm
131
http://www.historynet.com/americas-civil-war-robert-e-lee-and-james-longstreet-at-odds-at-
gettysburg.htm
46

att Longstreet saknade den glöd och initiativ han vanligvis hade under slagen. Longstreets
oenighet med Lee hade påverkat Longstreets förmåga som general. Även om Longstreet
motsatte sig en offensiv så befann han sig i en position med mycket ansvar. Vad Lee hade
förväntat sig av Longstreet under de timmarna är oklart. Lee gav sedan order om att
Longstreet skulle avancera till de södra delarna av slagfältet.
Slutligen efter alla oenigheter började sydstatarna anfalla. Longstreet befann sig vid fronten
och gav order. Sydstatarna och nordstatarna vacklade fram och tillbaka, men slutligen efter
flera timmar av stridande tvingades sydstatarna avbryta anfallen. Lee var inte övertygad, han
menade om befälhavarna arbetade tillsammans och mer synkroniserat, så skulle de bryta
igenom. Lee beordrade nya anfall som skulle genomföras den följande dagen, den tredje juli,
1863.
Innan soluppgången red Lee till Longstreets flank för att se till förberedelserna inför de nya
anfallen. Men inga sådana förberedelser hade gjorts, så Lee sökte upp Longstreet för att få en
förklaring. Longstreet välkomnade Lee och påpekade genast att hans spejare hade varit ute
hela natten. Longstreet sa till Lee att han fortfarande hade en utmärkt chans att gå runt Meads
flank och låta Meade anfalla. Lee som redan var irriterad vid det tillfället svarade med att
peka mot fiendens position vid Cemetery Ridge och sa, där är fienden och jag ska anfalla
honom. Longstreet talade om för Lee att ett direkt anfall var omöjligt och att inga 15 000 man
skulle kunna ta den positionen. Lees idé om ett direkt anfall mot fiendens positioner, som
garanterat skulle sluta med stora förluster motsatte sig Longstreet så mycket han kunde:
“'General, 'I have had my scouts out all night, and I find that you still have an excellent
opportunity to move around to the right of Meade's army and maneuver him into attacking
us.'
'The enemy is there, and I am going to strike him.'
'General, I have been a soldier all my life. I have been with soldiers engaged in fights by
couples, by squads, companies, regiments, divisions, and armies, and should know, as well as
anyone, what soldiers can do. It is my opinion that no fifteen thousand men ever arranged for
battle can take that position."”
132

Men Lees beslutsamhet gick inte att ändra på. Under morgonen den tredje juli, gjordes
förberedelserna till anfallet och Longstreet hade huvudansvaret för anfallsstyrkan. Efter
sydstatarartilleriet bombaderat Unionens linjer red George Pickett till Longstreet för att få
klartecken till att påbörja anfallet. Longstreet svarade inte, han endast nickade huvudet som
klartecken. Sedan gick Longstreet till artillerichefen Alexander där han sa att han inte vill
genomföra attacken och att han tror att den kommer att misslyckas. Men att Lee har gett
ordern och att han förväntar sig den genomförd:

132
http://www.historynet.com/americas-civil-war-robert-e-lee-and-james-longstreet-at-odds-at-
gettysburg.htm
47

“'I don't want to make this attack. I believe it will fail — I would not make it even now, but the
General Lee has ordered it & expects it.'”
133

George Pickett skrev till sin fästmö dagen efter slaget en mer detaljerad version av mötet
mellan Longstreet och honom själv den tredje juli, 1863:
”"Pickett, I am being crucified at the thought of the sacrifice of life which this attack will
make. I have instructed Alexander to watch the effect of our fire upon the enemy, and when it
begins to tell he must take the responsibility and give you the orders, for I can't."
While he was yet speaking a note was brought to me from Alexander. After reading it I
handed it to him, asking if I should obey and go forward. He looked at me for a moment, then
held out his hand. Presently, clasping his other hand over mine without speaking he bowed
his head upon his breast. I shall never forget the look in his face nor the clasp of his hand
when I said: - "Then, General, I shall lead my Division on." I had ridden only a few paces
when I remembered your letter and (forgive me) thoughtlessly scribbled in a corner of the
envelope, "If Old Peter's nod means death then good-by and God bless you, little one," turned
back and asked the dear old chief if he would be good enough to mail it for me. As he took
your letter from me, my darling, I saw tears glistening on his cheeks and beard. The stern old
war-horse, God bless him, was weeping for his men and, I know, praying too that this cup
might pass from them. I obeyed the silent assent of his bowed head, an assent given against
his own convictions, - given in anguish and with reluctance."
Major General George Pickett, CSA, discussing General Longstreet's
nodded command to begin the charge on Cemetery Ridge
in a letter to his fiancée, July 4, 1863”
134

(Se bil. 19, för James Longstreets rapport för slaget vid Gettysburg)
Longstreet bevittnade anfallet mot Cemetery Ridge där de blev krossade av Unionens artilleri
och handeldsvapen. När de vacklade tillbaka var Lee som hade förstått vilket fruktansvärt
misstag han hade begått, i närheten och sa till soldaterna att allt var hans fel. Efter slaget
följde en reträtt tillbaka till Virginia.
135

Longstreet tjänstgjorde mycket väl resten av kriget. Den sjätte maj, 1864 inträffade dock en
incident som var väldigt lik den Thomas J. ”Stonewall” Jackson var inblandad i. Longstreet
besköts av misstag av egna trupper och träffades av en kula som passerade genom nacken och
axeln. Longstreet överlevde, men hans högra arm blev förlamad. Han återvände till sin tjänst i
oktober samma år. Tre dagar efter Lees kapitulation vid Appomattox den nionde april, 1865
skildes Longstreet och Lee åt och skulle aldrig mer träffa varandra. Longstreet flyttade till
New Orleans, där blev han intervjuad 1867 av tidningen New Orleans Times som ställde
frågor kring de nya rekonstruktionslagarna. Han sa under intervjun att sydstatarna stöttade

133
http://www.historynet.com/americas-civil-war-robert-e-lee-and-james-longstreet-at-odds-at-
gettysburg.htm
134
http://www.brotherswar.com/Civil_War_Quotes_4j.htm
135
http://www.historynet.com/americas-civil-war-robert-e-lee-and-james-longstreet-at-odds-at-
gettysburg.htm
48

republikanerna. Detta gjorde att han blev hyllad i norr men förtalad i syd. I juni 1868 mottog
han sin benådning av kongressen med hjälp från Ulysses S. Grant. Longstreet gav sedan sitt
stöd till Grant under hans presidentkampanj. Grant nominerade sedan Longstreet till tjänsten
som besiktningsman för tullen vid New Orleans hamn. Detta gjorde att hatet från södern
ytterligare växte mot Longstreet. Longstreet spenderade resten av sitt liv med att försöka
återställa sitt rykte. I april, 1889 brann Longstreets hem, Parkhill ner till grunden och samma
år i december dog hans fru, Louise.
Longstreet publicerade sina memoarer, ”From Manassas to Appomattox” i december, 1895. I
september, 1897 gifte Longstreet om sig med Helen Dortch. James Longstreet dog bara några
dager efter sin 83:e födelsedag, den andra januari, 1904. Robert Edward Lee och Thomas J.
Jackson kom att ses som hjältar hos sydstatarna, medan James Longstreet tog platsen som
syndabock.
136




136
http://www.historynet.com/americas-civil-war-robert-e-lee-and-james-longstreet-at-odds-at-
gettysburg.htm
49

Den irländska
hungersnöden
börjar
1845
Uncle Tom’s
Cabin publiceras
1852
Bleeding Kansas
1854 - 1859
Abraham Lincoln
vals till president
1860
South Carolina går
ur Unionen
20 december, 1860
Mississippi går ur
Unionen
9 januari, 1861
5.4 Tidslinje
Förklaringar:
Seger för Konfederationen –
Seger för Unionen –
Ingen avgörande seger –
Strategisk seger –

50


Florida går ur
Unionen
10 januari, 1861

Alabama går ur
Unionen
11 januari, 1861
Georgia går ur
Unionen
19 januari, 1861
Louisiana går ur
Unionen
26 januari, 1861
Texas går ur
Unionen
1 februari, 1861
Konfederationen bildas och
Jefferson Davis utses till
president
Februari, 1861
51


Virginia går ur
Unionen
17 april, 1861

Abraham Lincoln håller sitt
invigningstal
4 mars, 1861

Inbördeskrig bryter
ut
12 april, 1861

Slaget om Fort
Sumter
11-14 april, 1861

Arkansas går ur
Unionen
6 maj, 1861

52


North
Carolina går
ur Unionen
20 maj, 1861

Tennessee går
ur Unionen
8 juni, 1861

Gränsstaterna:
Delaware, Kentucky, Missouri
och Maryland stannar i
Unionen, men är splittrade
1861

Battle of Bull
Run
21 juli, 1861
George B. McClellan
fråntas positionen som
överbefälhavare över
Unionens styrkor och får
istället ta befälet över
Army of The Potomac
11 mars, 1862
Battle of Santa
Rosa Island
9 oktober,
1861

McClellans
Peninsulakampanj
påbörjars
mars, 1862

Battle of Pea
Ridge
6-7 mars, 1862

53



Thomas J.
”Stonewall”
Jacksons Valley
kampanj
maj, 1862
The Seven Day’s
Battles
25 juni-1 juli, 1862

The Battle of Seven Pines (Fair Oaks)
där Joseph E. Johnston såras
allvarligt och ersätts av Robert E. Lee
31 maj-1 juni, 1862

Henry W. Halleck utses
till ny överbefälhavare
over Unionens armé
23 juli, 1862

Battle of
Shiloh
6-7 april, 1862

54



McClellans
Peninsulakampanj
avslutas
augusti, 1862

Lee påbörjar sin
Marylandkampanj
4-20 septemeber,
1862

Battle of Antietam
markerar slutet för
Lees första invasion
17 september, 1862

McClellan ersätts
av Ambrose E.
Burnside
10 november,
1862

Battle of
Fredericsburg
11-15 december,
1862

Second Battle
of Bull Run
28-30
augusti, 1862

Battle of
Richmond
29-30 augusti,
1862

55



Abraham Lincoln
tillsätter Emancipation
Proclamation (säger att
alla slaver inom
Konfederationen är fria)
1 Januari, 1863

The Battle of
Chancellorsville
30 april-6 maj, 1863

Joseph Hooker
ersätter Burnside
efter förlusten vid
Fredericksburg
26 januari, 1863

Lincoln inför
militärplikt som kan
slippas om man betalar
en avgift eller skickar en
ersättare
3 Mars, 1863

Thomas J.
”Stonewall” Jackson
dör
10 maj, 1863

56


Ulysses S. Grants
Vicksburg
kampanj
19 maj-4 juli, 1863

Battle of
Gettysburg
1-3 juli, 1863

The Battle of
Chickamauga
19-20
september, 1863

Battles for
Chattanooga
23-25
november,
1863

Ulysses S. grant
blir
överbefälhavare
över Unionens
armé
2 mars, 1864

Battle of Fort
Pillow
12 april, 1864

57

Belägringen av
Petersburg
påbörjas
9 juni, 1864

William T.
Shermans
Atlanta kampanj
7 maj-2
september, 1864

Battle of Cold
Harbor
31 maj-12 juni,
1864

Battle of the
Wilderness
5-7 maj, 1864

Battle of
Atlanta
22 juli, 1864

Abraham
Lincoln blir
omvald
november, 1864
58

Battle of
Nashville
15-16
december, 1864

Evakuering av
Richmond
2 april, 1865

Lee kapitulerar vid
Appomattox
tingshus
9 april, 1865

Abraham Lincoln blir
skjuten i bakhuvudet av
John Wilkes Booth,
Ford’s Theatre,
Washington D.C.
14 april, 1865

Belägringen av
Petersburg
avslutas
25 mars, 1865

59

Det sista kända skottet
avfyrades av fartyget CSS
Shenandoah
Juni, 1865
Konfederationens resterande
styrkor kapitulerar och
Jefferson Davis tillfångatas i
Georgia
april-maj, 1865
Abraham Lincoln avlider av
skadorna
15 april, 1865
60

Resultat
Tiden innan kriget i USA var mycket spänd, framförallt mellan sydstatare och nordstatare.
Harriet Beecher Stowe publicerade sin bok Uncle Tom’s Cabin, 1852 som fick enormt mycket
uppmärksamhet, då den visade slaveriets allra mörkaste sidor. Slaveriet blev en allt större
moralisk fråga och konflikter utvecklade sig mellan de fria staterna och slavstaterna. Detta ser
man tydligt då Kansas skulle gå med i Unionen och människor från båda sidor strömmade in i
staten för att påverka beslutet. Utöver slaveriet fanns det andra skillnader mellan nord och
sydstaterna. I norr riktade man in sig på industrier och i söder var jordbruk och export mycket
viktigt.
Utvecklingen de första två åren av kriget och början av det tredje var till Konfederationens
favör, p.g.a. ineffektiva nordstatsgeneraler. Konfederationen hade också andra fördelar såsom
kompetenta generaler/ledare, samt möjligheten till att föra ett defensivt krig. Detta ändrades
då Unionen bytte ut sina generaler till mer kompetenta, införde blockader för att förhindra
Konfederationens handel, samt tillsatte Emancipation Proclamation, vilket innebar att alla
slavarna inom Konfederationens gränser för alltid var fria. När Emancipation Proclamation
togs i bruk den första januari, 1863 innebar det också för Konfederationen att inga nationer
utanför Amerika skulle skicka någon hjälp.
När Konfederationen bildades valdes Jefferson Davis till dess president. Det var en position
som han aldrig bett om, men han accepterade den. Han gjorde sin plikt så gott han kunde
under krigets gång, men tvingades styra en ny nation och ett krig på samma gång.
Sydstatsgeneraler som Robert E. Lee, Thomas J. ”Stonewall” Jackson och James Longstreet
var en stor anledning till att kriget varade i drygt fyra år. De hade ofta mindre manskap och
utrustning, men lyckades trots detta vinna många slag. Även om både Jackson och Longstreet
upplevde personliga tragedier tog de sin militära plikt på största allvar och skötte den för det
mesta fenomenalt. Jackson uppehöll flera av Unionens arméer under 1862 och var
tillsammans med Lee nära att krossa Unionens armé vid Chancellorville i maj, 1863, där han
själv blev skjuten och avled drygt en vecka efter slaget. James Longstreet förstod att
Konfederationen bara kunde mäta sig med Unionen om kriget fördes defensivt. Detta
uttryckte han mycket väl i samband med slaget vid Gettysburg och framförallt innan Pickett’s
Charge, den tredje juli, 1863. Robert E. Lee som blev tillfrågad att av Abraham Lincoln att
leda Unionens armé för att slå ner upproret, tackade nej då lojalitet betydde allt för honom.
Därför valde han att strida för sin hemstat, Virginia som gick med på Konfederationens sida.
Lee utnyttjade ofta sina motståndares svagheter och var mycket djärv.
Unionens ledare Abraham Lincoln menade direkt att hans största mål var att bevara Unionen,
men när detta var omöjligt gjorde han sitt yttersta för att slå ner upproret, införliva de gamla
staterna igen och samtidigt fria slavarna. Mot krigets slut mördades Abraham Lincoln och fick
aldrig se det riktiga slutet på kriget. Unionen hade även andra stora män som influerade
krigets gång, som Frederick Douglass. Frederick Douglass var till en början av sitt liv en slav
men lyckades fly och göra sig berömd genom sina föreläsningar och memoarer, vilka
framförallt handlade om att få ett slut på slaveriet. Ulysses S. Grant visade sig vara mannen
som kunde få ett slut på kriget genom sin aggressiva militärstrategi. Många av Unionens
61

soldater dog under hans befäl, men det var också Grant som fick Lee att slutligen kapitulera.
Även män som inte var stora ledare eller generaler åstadkom stora saker under krigets gång,
såsom Joshua Lawrence Chamberlain som höll sin extremt viktiga position under slaget vid
Gettysburg, den andra juli, 1863.
Efter slaget vid Gettysburg blev Konfederationen ännu en gång tvingad till att föra ett
defensivt krig i sina hemtrakter. Men med allt sämre resurser och mot nya ledare som var
väldigt ihärdiga och gav dem aldrig något andrum. Sakta men säkert kunde man se
Konfederationens fall. Mellan april-juni, 1865, gav sydstatsarméerna upp och det innebar
slutet för Konfederationen.





















62

Diskussion

Målet med arbetet var att kortfattat beskriva hur det amerikanska inbördeskriget på land
utvecklades, och beskriva några av de personer som påverkade kriget. Jag ville även belysa
tiden före kriget och slavfrågan, som det ofta talas om. Dessutom ville jag fördjupa mina egna
kunskaper kring kriget. Det senare anser jag att jag har lyckats mycket bra med. Utöver de
nya kunskaper jag tagit till mig, så har jag även lärt mig mycket om hur jag fortsättningsvis
ska bygga upp liknande arbeten. Några punkter som jag definitvit kommer att tänka på i mina
framtida arbeten är, att inte ha lika ytliga/enkla frågeställningar som inte kräver någon
egentlig forskning, eller egna slutsatser utan snarare frågeställningar där djupgående studier
krävs. Det här arbetet är en litteraturstudie där inga nya fakta eller slutsatser framställs.
Jag anser att frågeställningarna har blivit besvarade, dock var tanken från början att göra ett
lättläst och organiserat arbete, som skulle göra det bekvämt för alla läsare. Det har jag inte
lyckats med mycket på grund av de breda frågeställningarna. Efter att ha gått igenom mitt
arbete ser jag att jag har förskönat kriget en del. Sjukdomar, avrättningar, amputeringar och
blodiga närstrider beskrivs inte. Inte heller sorgen eller lidandet för de som blev lämnade
ensamma i hemmet, där de ofta fick både ta hand om hemmets alla sysslor och det plikten
krävde av dem (ta hand om sårade/sjuka eller sy uniformer/flaggor m.m.).
Under kapitlet, ”Vägen till krig” beskriver jag tiden innan kriget kortfattat och med väsentlig
information. Hur som helst så anser jag att det är mycket svårt att diskutera slaveriet utifrån
det jag har skrivit, och det skulle fortfarande vara svårt även om hela arbetet behandlade
slaveriet. Men om jag utgår från det som jag har skrivit så utgjorde slaveriet en stor del av
söderns ekonomi. Medan de norra delarna av landet som inte hade slaveriet som en
ekonomisk stöttepelare, istället förlitade sig på industri och billig arbetskraft från ständigt
anländande immigranter. Jag förespråkar inte på något sätt slaveri, men anser att det är viktigt
att man tar hänsyn (utöver den ekonomiska faktorn) till att de var uppväxta med slaveriet och
att det var deras vardag. Dessutom var det inte många av sydstatsfamiljerna som ägde slavar,
endast 8% ägde slavar enligt folkräkningen från 1860. Under krigets gång startade slavarna
flera upplopp och onekligen behandlades stora delar av slavarna omänskligt. Men, tittar man
på folkräkningen från 1860 så fanns det de delstater (i syd) där slavarna utgjorde mer än 50%
av befolkningen. Detta var också innan kriget bröt ut, så om man tänker på alla ”vita” män
som drog ut i kriget, så är det väl konstigt att inte de tre miljoner slavarna som fanns av en
befolkning på totalt nio miljoner inte lyckades frigöra sig själva. Det jag vill ha sagt med
detta, är att man ska passa sig för media och propaganda som menar att sydstatarflaggorna
endast står för hat och förtryck. Men, oavsett hur slavarna behandlades så är slaveri
fortfarande slaveri, vilket är omänskligt hur man än vänder på det.
Många tror av någon anledning (media och inte tillräcklig kunskap) att kriget bara
utkämpades på grund av slaveriet, visst var det en faktor, men det var även många andra
faktorer som spelade in. Även om det skulle brutit ut på grund av slaverifrågan så tror jag
personligen det bara var en tidsfråga innan södern själva skulle välja att avskaffa slaveriet och
något jag började fundera på under arbetets gång, var det verkligen värt att offra mellan
63

640 000-700 000 människors liv för att avsluta slaveriet, som ändå ganska snart skulle dött
ut? Anledningen till varför jag tror att slaveriet skulle dött ut är på grund av att det skulle bli
påtryckningar från omvärlden och från befolkningen själva. Något jag tycker man kan dra
som en parallell är kampen om jämställdhet mellan kvinnor och män, som i och för sig pågår
än i dag (2013). När det gäller Abraham Lincoln och hans kamp om att fria slavarna, kan man
fundera över om han använde slavarna som ett verktyg för att vinna kriget, eller om han
faktiskt avskydde slaveriet så mycket som han påstod, eller om det fanns inslag av båda
delarna. Denna fråga kräver en mer djupgående studie kring Lincoln vilket jag mycket väl kan
komma att skriva om i ett senare projekt.
Egentligen tror jag inte Konfederationen hade någon chans alls att vinna kriget. Problemet var
att Unionen underskattade Konfederationen och det var ett misstag som enligt mig, kostade
många liv.
I kapitlet, ”Generaler och Ledare” valde jag att skriva om några av de viktiga ledarna och
generalerna under det amerikanska inbördeskriget. De omfattar inte alla utan de valdes
utifrån deras betydelse i kriget. Givetvis finns det många fler betydelsefulla personer, men för
att undvika att göra arbetet till en bok har jag istället, tagit upp vissa personer i samband med
de jag huvudsakligen beskriver. Jag har valt i under dessa personer bygga in många av
händelserna under krigets gång, vilket innebär att det inte endast har varit personerna jag
beskrivit. Utöver beskrivningar av personerna i fråga används många citat från personerna.
Jag anser att på detta sätt kunna ge en klarare bild av vilka personerna verkligen var, och
samtidigt ge läsaren en möjlighet att ta del av fantastiska brev/rapporter och tal.

Till en början hade jag inte tänkt att inkludera någon tidslinje, men när jag märkte hur
omfattande arbetet var på väg att bli, så insåg jag att jag var tvungen att hitta på något för att
underlätta läsningen. Tidslinjen är huvudsakligen för de som vill ha en mer sammanfattad
version av det amerikanska inbördeskriget. Det är dock värt att nämna att inte alla viktiga
händelser tas upp där. Men det bör fortfarande ge en klar bild av hur kriget utvecklades och
några av de viktiga händelser som tog plats.

Det har funnits en del svårigheter med arbetet. Dels så har datumen (dagarna) ofta varierat
från källa till källa. Varför det ofta har varit så, är beroende på hur man ser på t.ex. slagen
eller kampanjerna. Börjar slagen när huvudarméerna möts eller börjar slagen när de olika
arméernas förtrupper möts? Börjar kampanjen när arméerna marscherar över delstatsgränsen
eller när de utgår från deras ursprungliga position? I enstaka fall förekommer även
felskrivningar hos vissa källor. Jag har löst detta genom att haft som vana att dubbelkolla
datum och när det har varit nödvändigt, även annan information. När det gäller val av
information, så har jag utgått från informationen som flest källor (som jag anser trovärdiga)
anger. När jag har använt mig av andrahandskällor har jag varit noga med att granska deras
källor. En sak jag aldrig har lyckats förstå är t.ex., hur det är möjligt att veta vad som sades
mellan två personer för över 150 år sedan. Möjligen genom deras memoarer eller intervjuer,
men om det då alltid bör ses som trovärdigt, är jag tveksam till. Bilder som finns i arbetet har
inga källor, detta är ett medvetet val av mig, då jag anser att jag har så pass mycket kunskap
64

om dessa, för att kunna använda dem. Även gällande personer har det funnits vissa
kompliceringar eftersom jag huvudsakligen har använt mig av engelska källor. Har t.ex.
engelskans ”major general” samma betydelse som svenskans ”generalmajor”. Det har inte
varit så svårt att kontrollera, men det har däremot varit tidskrävande.
Bilagsdelen tar upp stor plats i arbetet och jag hänvisar upprepade gånger till den. Jag är
medveten om att bilagor bör användas sparsamt, men anser att ”sparsamt” inte hör hemma när
det gäller historiska sammanhang. I det här fallet gäller det citat från olika personer under
inbördeskriget. Jag känner att jag inte kan återge det de har sagt och skrivit på samma
personliga plan, som de själva. Enligt min mening kan inte läsaren komma närmre dessa
personer än att läsa, det de skrev t.ex. dagen efter slaget vid Gettysburg, den fjärde juli, 1863.
Denna del rekommenderas i första hand till de läsare som är intresserad av det amerikanska
inbördeskriget.

Slutligen vill jag rekommendera filmerna: Glory (1989) där man får följa ett svart kompani
och deras kamp om jämställdhet. Gettysburg (1993) Där man får följa utvecklingen i slaget
vid Gettysburg mellan den 1-3 juli, 1863. Framför allt rekommenderar jag Gods and Generals
(2003) där vi får följa Thomas J. ”Stonewall” Jackson och Joshua Lawrence Chamberlain
under 1861-1863. De illustrerar kriget mycket verklighetstroget och innehåller många riktiga
historiska händelser. Andra filmer som Lincoln (2012) där man får följa Lincolns kamp för att
fria slavarna, eller Gangs of New York (2002) (storyn i filmen tar mycket plats och det är bara
vissa inslag av inbördeskriget) som utspelar sig i New York under 1863 då obligatorisk
inkallning i militären blev aktuellt. Även dokumentärserien av Ken Burns, The Civil War
(1990) bör ses om man är intresserad av det amerikanska inbördeskriget.
65

Källförteckning

Litteratur:
Hankinson, Alan. Konstam, Angus. Selby, John. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 1
– Blod kommer att flyta”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011.
Arnold, R. James. Hankinson, Alan. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 2 – Ingen nåd
– det totala kriget”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011.
Drury, Ian. Katcher, Philip. Smith, Carl. (”AMERIKANSKA INBÖRDESKRIGET, 3 – General Lee och
rebellernas triumf”). Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag: 2011.
Stowe, Harriet Beecher. (Uncle Tom’s Cabin). Harper Collins, 2011

Dokumentärfilmer:
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 1
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 2
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 3
Burns, Ken. (THE CIVIL WAR), Florentine Films. 1990. CD 4


Dokumentärfilmer/Internet (4/12-2012 – 13/1-2013):
http://www.history.com/topics/american-civil-war/videos#america-divided
http://www.history.com/topics/american-civil-war/videos#john-brown
http://www.history.com/topics/abraham-lincoln-assassination/interactives/john-wilkes-booth-
timeline-and-map
http://www.history.com/topics/abraham-lincoln/videos#abraham-lincoln


Internet (4/12-2012 – 13/1-2013):
historylearningsite.co.uk:
http://www.historylearningsite.co.uk/ireland_great_famine_of_1845.htm
civil-war.net:
66

http://www.civil-war.net/pages/1860_census.html
http://www.civil-war.net/pages/first_inaugural.asp

http://www.civil-
war.net/searchofficialrecords.asp?searchofficialrecords=Chamberlain%20Gettysburg

utc.iath.virginia.edu:
http://utc.iath.virginia.edu/proslav/antitoms.html

wiki.answers.com:
http://wiki.answers.com/Q/What_does_rich_man's_war_poor_man's_fight_mean
archives.gov:
http://www.archives.gov/exhibits/featured_documents/emancipation_proclamation/
curiosity.discovery.com:
http://curiosity.discovery.com/question/emancipation-proclamation-influence-civil-war

worldstatesmen.org:

http://www.worldstatesmen.org/US_govt_CSA.html

civilwarhome.com:

http://www.civilwarhome.com/borderstates.htm

http://www.civilwarhome.com/popebio.htm

http://www.civilwarhome.com/jdavisbio.htm


civilwar.org:

http://www.civilwar.org/battlefields/fort-sumter.html?tab=facts

http://www.civilwar.org/battlefields/fredericksburg.html
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/george-mcclellan.html
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/henry-w-halleck.html

http://www.civilwar.org/education/history/biographies/nathan-bedford-forrest.html
67


http://www.civilwar.org/education/history/biographies/william-t-sherman.html
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/joshua-lawrence-chamberlain.html
http://www.civilwar.org/education/history/biographies/robert-e-lee.html
http://www.civilwar.org/battlefields/fredericksburg.html?tab=facts
http://www.civilwar.org/battlefields/chancellorsville.html?tab=facts
http://www.civilwar.org/battlefields/gettysburg.html?tab=facts
http://www.civilwar.org/battlefields/petersburg.html?tab=facts

http://www.civilwar.org/battlefields/antietam/history/the-maryland-campaign-of-1862.html

http://www.civilwar.org/battlefields/antietam.html

http://www.civilwar.org/education/history/biographies/james-longstreet.html

http://www.civilwar.org/battlefields/shiloh.html?tab=facts



whitehouse.gov:

http://www.whitehouse.gov/about/presidents/abrahamlincoln


showcase.netins.net:

http://showcase.netins.net/web/creative/lincoln/speeches/greeley.htm

http://showcase.netins.net/web/creative/lincoln/speeches/emancipate.htm

http://showcase.netins.net/web/creative/lincoln/speeches/last.htm


en.wikipedia.org:

http://en.wikipedia.org/wiki/Winfield_Scott#Civil_War

http://en.wikipedia.org/wiki/George_B._McClellan

http://en.wikipedia.org/wiki/Henry_W._Halleck#Civil_War

http://en.wikipedia.org/wiki/Ulysses_S._Grant#Civil_War_commands

http://en.wikipedia.org/wiki/Assassination_of_Abraham_Lincoln#Booth_shoots_President_Li
ncoln
68

http://en.wikipedia.org/wiki/John_Wilkes_Booth#Death

http://en.wikipedia.org/wiki/Assassination_of_Abraham_Lincoln

http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Fort_Donelson

http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Fort_Henry

http://en.wikipedia.org/wiki/Ulysses_S._Grant_and_the_American_Civil_War

http://en.wikipedia.org/wiki/William_T._Sherman

http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Appomattox_Court_House#cite_ref-winik-186_15-0

http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_E._Lee#Early_life_and_career

http://en.wikipedia.org/wiki/Henry_Lee_III

http://en.wikipedia.org/wiki/Siege_of_Petersburg#Confederate_breakout_attempt_at_Fort_St
edman_.28March_25.29

http://en.wikipedia.org/wiki/Valley_Campaign#Aftermath

http://en.wikipedia.org/wiki/Northern_Virginia_Campaign#Lee_advances_to_the_Rappahann
ock

http://en.wikipedia.org/wiki/Joshua_Chamberlain#Early_life

http://en.wikipedia.org/wiki/Joshua_Chamberlain#Post-war_career


militaryhistory.about.com:

http://militaryhistory.about.com/od/1800sarmybiographies/p/winfieldscott.htm

http://www.militaryhistoryonline.com/gettysburg/getty32.aspx

http://militaryhistory.about.com/od/americancivilwar/p/george-pickett.htm

http://militaryhistory.about.com/od/civilwar/p/crater.htm


granthomepage.com:

http://www.granthomepage.com/grantgeneral.htm

http://www.granthomepage.com/grantfacts.htm

http://www.granthomepage.com/grantfamily.htm

69

http://www.granthomepage.com/grantslavery.htm

history.com:

http://www.history.com/topics/abraham-lincoln-assassination

http://www.history.com/this-day-in-history/jefferson-davis-elected

http://www.history.com/this-day-in-history/davis-learns-he-is-president



thinkexist.com:
http://thinkexist.com/quotation/war_is_cruelty-
theres_no_use_trying_to_reform_it/150093.html
http://thinkexist.com/quotation/grant_stood_by_me_when_i_was_crazy-
and_i_stood_by/332309.html



eyewitnesstohistory.com:

http://www.eyewitnesstohistory.com/appomatx.htm


fordham.edu:

http://www.fordham.edu/halsall/mod/1865RELee-surrender.asp


qotd.org:

http://www.qotd.org/search/search.html?aid=6807&page=3



adn.com:

http://www.adn.com/2011/04/16/1813998/civil-wars-last-shots-were-fired.html


historynet.com:

http://www.historynet.com/civil-war-casualties

http://www.historynet.com/little-round-top

70

http://www.historynet.com/battle-of-antietam

http://www.historynet.com/picketts-charge-gettysburg

http://www.historynet.com/battle-of-the-wilderness

http://www.historynet.com/cold-harbor

http://www.historynet.com/second-battle-of-bull-run

http://www.historynet.com/americas-civil-war-robert-e-lee-and-james-longstreet-at-odds-at-
gettysburg.htm

http://www.historynet.com/battle-of-santa-rosa-island.htm

http://www.historynet.com/battle-of-chickamauga

http://www.historynet.com/battle-of-atlanta




gettysburg.stonesentinels.com:


http://www.gettysburg.stonesentinels.com/ME/20Me.php


biography.com:

http://www.biography.com/people/frederick-douglass-9278324?page=1
http://www.biography.com/people/frederick-douglass-9278324?page=2
http://www.biography.com/people/frederick-douglass-9278324?page=3


historyinanhour.com:

http://www.historyinanhour.com/2012/12/06/jefferson-davis-summary/


encyclopediavirginia.org:

http://www.encyclopediavirginia.org/Armistead_Lewis_A_1817-1863#start_entry

http://www.encyclopediavirginia.org/peninsula_campaign

http://www.encyclopediavirginia.org/Jackson_Thomas_J_Stonewall_1824-1863

spartacus.schoolnet.co.uk:
71

http://www.spartacus.schoolnet.co.uk/USACWstonewall.htm


historyofwar.org:

http://www.historyofwar.org/articles/wars_peninsular1862.html



usdakotawar.org:

http://www.usdakotawar.org/history/war


records.ancestry.com:

http://records.ancestry.com/Julia_Laura_Jackson_records.ashx?pid=37200819

livinghisstoryministries.blogspot.se:
http://livinghisstoryministries.blogspot.se/2012/03/as-safe-in-battle-as-in-bed-stonewall.html

mortkunstler.com:
http://mortkunstler.com/html/art-american-spirit.asp?action=view&ID=81&cat=144


graceonlinelibrary.org:

http://www.graceonlinelibrary.org/biographies/the-death-of-stonewall-jackson-by-j-william-
jones-d-d/


brotherswar.com:

http://www.brotherswar.com/Civil_War_Quotes_4j.htm

nps.gov:
http://www.nps.gov/hps/abpp/battles/tn038.htm

http://www.nps.gov/hps/abpp/battles/tn024.htm



72

Innehållsförteckning bilagsdel

1. Folkräkningen från 1860 .................................................................................................. 73
2. Sammanfattning av Lincolns liv....................................................................................... 74
3. Del av Lincolns inställningstal.......................................................................................... 74
4. Lincolns brev till Horace Greeley............................................................................................. 75
5. Emancipation Proclamation.............................................................................................. 76
6. Lincolns tal vid Gettysburg………………………………………………………...…… 77
7. Lincolns sista offentliga tal …………………………………………………………...… 78
8. Chamberlains beskrivning av natten på slagfältet, vid Fredericksburg, dec 1862….. 78
9. Chamberlains rapport från slaget vid Gettysburg………………………………….… 78
10. Chamberlains berättelse om ett brev från en sydstatare……………………...…….. 83
11. Lees brev till sin syster…………………………………………………………………. 83
12. Lees avskedsbrev till Winfield Scott……………………………………………………84
13. Lees rapport om slaget vid Antietam……………………………………………...….. 85
14. Burnsides rapport om slaget vid Fredericksburg………………………...………..… 86
15. Lees rapport om slaget vid Gettysburg………………………………………………. 87
16. Lees avskedsbrev till sina trupper……………………………………………………. 88
17. Lees brev till Jefferson Davis…………………………………………………………. 89
18. Thomas J. Jacksons rapport om slaget vid Bull Run……………………………...… 91
19. James Longstreets rapport om slaget vid Gettysburg……………………………….. 93





73

Bilagor:
Bilaga 1, Folkräkningen från 1860:
STATE
TOTAL
POPULATIO
N
TOTAL
NO. OF
SLAVES
NO. OF
FAMILIE
S
TOTAL
FREE
POPULATIO
N
TOTAL NO. OF
SLAVEHOLDE
RS
PERCEN
T OF
FAMILIE
S
OWNIN
G
SLAVES
SLAVES AS
PERCENT
OF
POPULATIO
N
ALABAMA 964,201 435,080 96,603 529,121 33,730 35% 45%
ARKANSAS 435,450 111,115 57,244 324,335 11,481 20% 26%
CALIFORNIA 379,985 0 98,767 379,994 0 0% 0%
CONNECTICUT 460,138 0 94,831 460,147 0 0% 0%
DELAWARE 112,216 1,798 18,966 110,418 587 3% 2%
FLORIDA 140,424 61,745 15,090 78,679 5,152 34% 44%
GEORGIA 1,057,286 462,198 109,919 595,088 41,084 37% 44%
ILLINOIS 1,711,942 0 315,539 1,711,951 0 0% 0%
INDIANA 1,350,419 0 248,664 1,350,428 0 0% 0%
IOWA 674,904 0 124,098 674,913 0 0% 0%
KANSAS 107,206 2 21,912 107,204 2 0% 0%
KENTUCKY 1,155,684 225,483 166,321 930,201 38,645 23% 20%
LOUISIANA 708,002 331,726 74,725 376,276 22,033 29% 47%
MAINE 628,270 0 120,863 628,279 0 0% 0%
MARYLAND 687,049 87,189 110,278 599,860 13,783 12% 13%
MASSACHUSET
TS 1,231,057 0 251,287 1,231,066 0 0% 0%
MICHIGAN 749,104 0 144,761 749,113 0 0% 0%
MINNESOTA 172,014 0 37,319 172,023 0 0% 0%
MISSISSIPPI 791,305 436,631 63,015 354,674 30,943 49% 55%
MISSOURI 1,182,012 114,931 192,073 1,067,081 24,320 13% 10%
NEBRASKA 28,841 15 5,931 28,826 6 0% 0%
NEVADA 6,848 0 2,027 6,857 0 0% 0%
NEW
HAMPSHIRE 326,064 0 69,018 326,073 0 0% 0%
NEW JERSEY 672,035 0 130,348 672,017 0 0% 0%
NEW YORK 3,880,726 0 758,420 3,880,735 0 0% 0%
NORTH
CAROLINA 992,622 331,059 125,090 661,563 34,658 28% 33%
OHIO 2,339,502 0 434,134 2,339,511 0 0% 0%
OREGON 52,456 0 11,063 52,465 0 0% 0%
PENNSYLVANIA 2,906,206 0 524,558 2,906,215 0 0% 0%
RHODE ISLAND 174,611 0 35,209 174,620 0 0% 0%
SOUTH
CAROLINA 703,708 402,406 58,642 301,302 26,701 46% 57%
TENNESSEE 1,109,801 275,719 149,335 834,082 36,844 25% 25%
TEXAS 604,215 182,566 76,781 421,649 21,878 28% 30%
VERMONT 315,089 0 63,781 315,098 0 0% 0%
VIRGINIA 1,596,318 490,865 201,523 1,105,453 52,128 26% 31%
WISCONSIN 775,872 0 147,473 775,881 0 0% 0%
Total 31,183,582
3,950,52
8
5,155,60
8 27,233,198 393,975 8% 13%
74

137

”
Total - 1860 CENSUS
Total Population 31,183,582

Free Colored Persons 476,748
Total Free Population 27,233,198
Total Number of Slaves 3,950,528
Slaves as % of Population 13%
Total Number of Families 5,155,608
Total Number of Slaveholders 393,975
% of Families Owning Slaves 8%
”
138


Bilaga 2, Sammanfattning av Lincolns liv:
"I was born Feb. 12, 1809, in Hardin County, Kentucky. My parents were both born in
Virginia, of undistinguished families--second families, perhaps I should say. My mother, who
died in my tenth year, was of a family of the name of Hanks.... My father ... removed from
Kentucky to ... Indiana, in my eighth year.... It was a wild region, with many bears and other
wild animals still in the woods. There I grew up.... Of course when I came of age I did not
know much. Still somehow, I could read, write, and cipher ... but that was all."
139

Bilaga 3, Del av Lincolns inställningstal:
” In your hands, my dissatisfied fellow countrymen, and not in mine, is the momentous issue
of civil war. The Government will not assail you. You can have no conflict without being
yourselves the aggressors. You have no oath registered in heaven to destroy the
Government, while I shall have the most solemn one to "preserve, protect, and defend it."

I am loath to close. We are not enemies, but friends. We must not be enemies. Though
passion may have strained it must not break our bonds of affection. The mystic chords of
memory, stretching from every battlefield and patriot grave to every living heart and
hearthstone all over this broad land, will yet swell the chorus of the Union, when again
touched, as surely they will be, by the better angels of our nature.

President Abraham Lincoln
March 4, 1861”
140





137
http://www.civil-war.net/pages/1860_census.html
138
http://www.civil-war.net/census.asp?census=Total
139
http://www.whitehouse.gov/about/presidents/abrahamlincoln
140
http://www.civil-war.net/pages/first_inaugural.asp
75

Bilaga 4, Lincolns brev till Horace Greeley:

” Executive Mansion,
Washington, August 22, 1862.
Hon. Horace Greeley:
Dear Sir.
I have just read yours of the 19th. addressed to myself through the New-York Tribune. If
there be in it any statements, or assumptions of fact, which I may know to be erroneous, I do
not, now and here, controvert them. If there be in it any inferences which I may believe to be
falsely drawn, I do not now and here, argue against them. If there be perceptable in it an
impatient and dictatorial tone, I waive it in deference to an old friend, whose heart I have
always supposed to be right.
As to the policy I "seem to be pursuing" as you say, I have not meant to leave any one in
doubt.
I would save the Union. I would save it the shortest way under the Constitution. The sooner
the national authority can be restored; the nearer the Union will be "the Union as it was." If
there be those who would not save the Union, unless they could at the same time save slavery,
I do not agree with them. If there be those who would not save the Union unless they could at
the same time destroy slavery, I do not agree with them. My paramount object in this
struggle is to save the Union, and is not either to save or to destroy slavery. If I could save the
Union without freeing any slave I would do it, and if I could save it by freeing all the slaves I
would do it; and if I could save it by freeing some and leaving others alone I would also do
that. What I do about slavery, and the colored race, I do because I believe it helps to save the
Union; and what I forbear, I forbear because I do not believe it would help to save the Union.
I shall do less whenever I shall believe what I am doing hurts the cause, and I shall do
more whenever I shall believe doing more will help the cause. I shall try to correct errors
when shown to be errors; and I shall adopt new views so fast as they shall appear to be true
views.
I have here stated my purpose according to my view of official duty; and I intend no
modification of my oft-expressed personal wish that all men every where could be free.
Yours,
A. Lincoln.”
141






141
http://showcase.netins.net/web/creative/lincoln/speeches/greeley.htm
76

Bilaga 5, Emancipation Proclamation:
“By the President of the United States of America:
A Proclamation.
Whereas, on the twenty-second day of September, in the year of our Lord one thousand eight
hundred and sixty-two, a proclamation was issued by the President of the United States,
containing, among other things, the following, to wit:
"That on the first day of January, in the year of our Lord one thousand eight hundred and
sixty-three, all persons held as slaves within any State or designated part of a State, the
people whereof shall then be in rebellion against the United States, shall be then,
thenceforward, and forever free; and the Executive Government of the United States,
including the military and naval authority thereof, will recognize and maintain the freedom of
such persons, and will do no act or acts to repress such persons, or any of them, in any efforts
they may make for their actual freedom.
"That the Executive will, on the first day of January aforesaid, by proclamation, designate the
States and parts of States, if any, in which the people thereof, respectively, shall then be in
rebellion against the United States; and the fact that any State, or the people thereof, shall on
that day be, in good faith, represented in the Congress of the United States by members
chosen thereto at elections wherein a majority of the qualified voters of such State shall have
participated, shall, in the absence of strong countervailing testimony, be deemed conclusive
evidence that such State, and the people thereof, are not then in rebellion against the United
States."
Now, therefore I, Abraham Lincoln, President of the United States, by virtue of the power in
me vested as Commander-in-Chief, of the Army and Navy of the United States in time of
actual armed rebellion against the authority and government of the United States, and as a fit
and necessary war measure for suppressing said rebellion, do, on this first day of January, in
the year of our Lord one thousand eight hundred and sixty-three, and in accordance with my
purpose so to do publicly proclaimed for the full period of one hundred days, from the day
first above mentioned, order and designate as the States and parts of States wherein the
people thereof respectively, are this day in rebellion against the United States, the following,
to wit:
Arkansas, Texas, Louisiana, (except the Parishes of St. Bernard, Plaquemines, Jefferson, St.
John, St. Charles, St. James Ascension, Assumption, Terrebonne, Lafourche, St. Mary, St.
Martin, and Orleans, including the City of New Orleans) Mississippi, Alabama, Florida,
Georgia, South Carolina, North Carolina, and Virginia, (except the forty-eight counties
designated as West Virginia, and also the counties of Berkley, Accomac, Northampton,
Elizabeth City, York, Princess Ann, and Norfolk, including the cities of Norfolk and
Portsmouth[)], and which excepted parts, are for the present, left precisely as if this
proclamation were not issued.
And by virtue of the power, and for the purpose aforesaid, I do order and declare that all
persons held as slaves within said designated States, and parts of States, are, and
henceforward shall be free; and that the Executive government of the United States, including
77

the military and naval authorities thereof, will recognize and maintain the freedom of said
persons.
And I hereby enjoin upon the people so declared to be free to abstain from all violence, unless
in necessary self-defence; and I recommend to them that, in all cases when allowed, they
labor faithfully for reasonable wages.
And I further declare and make known, that such persons of suitable condition, will be
received into the armed service of the United States to garrison forts, positions, stations, and
other places, and to man vessels of all sorts in said service.
And upon this act, sincerely believed to be an act of justice, warranted by the Constitution,
upon military necessity, I invoke the considerate judgment of mankind, and the gracious favor
of Almighty God.
In witness whereof, I have hereunto set my hand and caused the seal of the United States to be
affixed.
Done at the City of Washington, this first day of January, in the year of our Lord one
thousand eight hundred and sixty three, and of the Independence of the United States of
America the eighty-seventh.
By the President: ABRAHAM LINCOLN
WILLIAM H. SEWARD, Secretary of State.”
142

Bilaga 6, Lincolns tal vid Gettysburg:
“Four score and seven years ago our fathers brought forth on this continent, a new nation,
conceived in Liberty, and dedicated to the proposition that all men are created equal.
Now we are engaged in a great civil war, testing whether that nation, or any nation so
conceived and so dedicated, can long endure. We are met on a great battle-field of that war.
We have come to dedicate a portion of that field, as a final resting place for those who here
gave their lives that that nation might live. It is altogether fitting and proper that we should
do this.
But, in a larger sense, we can not dedicate -- we can not consecrate -- we can not hallow --
this ground. The brave men, living and dead, who struggled here, have consecrated it, far
above our poor power to add or detract. The world will little note, nor long remember what
we say here, but it can never forget what they did here. It is for us the living, rather, to be
dedicated here to the unfinished work which they who fought here have thus far so nobly
advanced. It is rather for us to be here dedicated to the great task remaining before us -- that
from these honored dead we take increased devotion to that cause for which they gave the last
full measure of devotion -- that we here highly resolve that these dead shall not have died in
vain -- that this nation, under God, shall have a new birth of freedom -- and that government
of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth.”
143


142
http://www.archives.gov/exhibits/featured_documents/emancipation_proclamation/transcript.html
143
http://showcase.netins.net/web/creative/lincoln/speeches/gettysburg.htm
78

Bilaga 7, Lincolns sista offentliga tal:
“We meet this evening, not in sorrow, but in gladness of heart. The evacuation of Petersburg
and Richmond, and the surrender of the principal insurgent army, give hope of a righteous
and speedy peace whose joyous expression can not be restrained. In the midst of this,
however, He from whom all blessings flow, must not be forgotten. A call for a national
thanksgiving is being prepared, and will be duly promulgated. Nor must those whose harder
part gives us the cause of rejoicing, be overlooked. Their honors must not be parcelled out
with others. I myself was near the front, and had the high pleasure of transmitting much of the
good news to you; but no part of the honor, for plan or execution, is mine. To Gen. Grant, his
skilful officers, and brave men, all belongs. The gallant Navy stood ready, but was not in
reach to take active part.”
144

Bilaga 8, Chamberlains beskrivning av natten på slagfältet, vid Fredericksburg,
december 1862:
“It was a cold night. Bitter, raw north winds swept the stark slopes. The men, heated by their
energetic and exciting work, felt keenly the chilling change. Many of them had neither
overcoat nor blanket, having left them with the discarded knapsacks. They roamed about to
find some garment not needed by the dead. Mounted officers all lacked outer covering. This
had gone back with the horses, strapped to the saddles. So we joined the uncanny quest.
Necessity compels strange uses. For myself it seemed best to bestow my body between two
dead men among the many left there by earlier assaults, and to draw another crosswise for a
pillow out of the trampled, blood-soaked sod, pulling the flap of his coat over my face to fend
off the chilling winds, and, still more chilling, the deep, many-voiced moan that overspread
the field.”
145

Bilaga 9, Chamberlains rapport från slaget vid Gettysburg:
”Report of Col. Joshua L. Chamberlain, Twentieth Maine Infantry
Field Near Emmitsburg - July 6, 1863

Sir:

In compliance with the request of the colonel commanding the brigade, I have the honor to
submit a somewhat detailed report of the operations of the Twentieth Regiment Maine
Volunteers in the battle of Gettysburg, on the 2d and 3d instant.:

Having acted as the advance guard, made necessary by the proximity of the enemy's cavalry,
on the march of the clay before, my command on reaching Hanover, Pa., just before sunset on
that day, were much worn, and lost no time in getting ready for an expected bivouac. Rations
were scarcely issued, and the men about preparing supper, when rumors that the enemy had
been encountered that day near Gettysburg absorbed every other interest, and very soon
orders came to march forthwith to Gettysburg.:

My men moved out with a promptitude and spirit extraordinary, the cheers and welcome they

144
http://showcase.netins.net/web/creative/lincoln/speeches/last.htm
145
http://dragoon1st.tripod.com/cw/files/jlc1_fredericksburg.html
79

received on the road adding to their enthusiasm. After an hour or two of sleep by the roadside
just before daybreak, we reached the heights southeasterly of Gettysburg at about 7 am, July
2.:

Massed at first with the rest of the division on the right of the road, we were moved several
times farther toward the left. Although expecting every moment to be put into action and held
strictly in line of battle, yet the men were able to take some rest and make the most of their
rations.:

Somewhere near 4 p.m. a sharp cannonade, at some distance to our left and front, was the
signal for a sudden and rapid movement of our whole division in the direction of this firing,
which grew warmer as we approached. Passing an open field in the hollow ground in which
some of our batteries were going into position, our brigade reached the skirt of a piece of
woods, in the farther edge of which there was a heavy musketry fire, and when about to go
forward into line we received from Colonel Vincent, commanding the brigade, orders to move
to the left at the double-quick, when we took a farm road crossing Plum Run in order to gain
a rugged mountain spur called Granite Spur, or Little Round Top.:

The enemy's artillery got range of our column as we were climbing the spur, and the crashing
of the shells among the rocks and the tree tops made us move lively along the crest. One or
two shells burst in our ranks. Passing to the southern slope of Little Round Top, Colonel
Vincent indicated to me the ground my regiment was to occupy, informing me that this was
the extreme left of our general line, and that a desperate attack was expected in order to turn
that position, concluding by telling me I was to" hold that ground at all hazards." This was
the last word I heard from him.:

In order to commence by making my right firm, I formed my regiment on the right into line,
giving such direction to the line as should best secure the advantage of the rough, rocky, and
straggling wooded ground.:

The line faced generally toward a more conspicuous eminence southwest of ours, which is
known as Sugar Loaf, or Round Top. Between this and my position intervened a smooth and
thinly wooded hollow. My line formed, I immediately detached Company B, Captain Morrill
commanding, to extend from my left flank across this hollow as a line of skirmishers, with
directions to act as occasion might dictate, to prevent a surprise on my exposed flank and
rear.:

The artillery fire on our position had meanwhile been constant and heavy, but my formation
was scarcely complete when the artillery was replaced by a vigorous infantry assault upon
the center of our brigade to my right, but it very soon involved the right of my regiment and
gradually extended along my entire front. The action was quite sharp and at close quarters.:

In the midst of this, an officer from my center informed me that some important movement of
the enemy was going on in his front, beyond that of the line with which we were engaged.
Mounting a large rock, I was able to see a considerable body of the enemy moving by the
flank in rear of their line engaged, and passing from the direction of the foot of Great Round
Top through the valley toward the front of my left. The close engagement not allowing any
change of front, I immediately stretched my regiment to the left, by taking intervals by the left
flank, and at the same time "refusing" my left wing, so that it was nearly at right angles with
my right, thus occupying about twice the extent of our ordinary front, some of the companies
80

being brought into single rank when the nature of the ground gave sufficient strength or
shelter. My officers and men understood wishes so well that this movement was executed
under fire, the right wing keeping up fire, without giving the enemy any occasion to seize or
even to suspect their advantage. But we were not a moment too soon; the enemy's flanking
column having gained their desired direction, burst upon my left, where they evidently had
expected an unguarded flank, with great demonstration.:

We opened a brisk fire at close range, which was so sudden and effective that they soon fell
back among the rocks and low trees in the valley, only to burst forth again with a shout, and
rapidly advanced, firing as they came. They pushed up to within a dozen yards of us before
the terrible effectiveness of our fire compelled them to break and take shelter.:

They renewed the assault on our whole front, and for an hour the fighting was severe. Squads
of the enemy broke through our line in several places, and the fight was literally hand to
hand. The edge of the fight rolled backward and forward like a wave. The dead and wounded
were now in our front and then in our rear. Forced from our position, we desperately
recovered it, and pushed the enemy down to the foot of the slope. The intervals of the struggle
were seized to remove our wounded (and those of the enemy also), to gather ammunition from
the cartridge-boxes of disabled friend or foe on the field, and even to secure better muskets
than the Enfields, which we found did not stand service well. Rude shelters were thrown up of
the loose rocks that covered the ground.:

Captain Woodward, commanding the Eighty-third Pennsylvania Volunteers, on my right,
gallantly maintaining his fight, judiciously and with hearty co-operation made his movements
conform to my necessities, so that my right was at no time exposed to a flank attack.:

The enemy seemed to have gathered all their energies for their final assault. We had gotten
our thin line into as good a shape as possible, when a strong force emerged from the scrub
wood in the valley, as well as I could judge, in two lines in echelon by the right, and, opening
a heavy fire, the first line came on as if they meant to sweep everything before them. We
opened on them as well as we could with our scanty ammunition snatched from the field.:

It did not seem possible to withstand another shock like this now coming on. Our loss had
been severe. One-half of my left wing had fallen, and a third of my regiment lay just behind
us, dead or badly wounded. At this moment my anxiety was increased by a great roar of
musketry in my rear, on the farther or northerly slope of Little Round Top, apparently on the
flank of the regular brigade, which was in support of Hazlett's battery on the crest behind us.
The bullets from this attack struck into my left rear, and I feared that the enemy might have
nearly surrounded the Little Round Top, and only a desperate chance was left for us. My
ammunition was soon exhausted. My men were firing their last shot and getting ready to club
their muskets.:

It was imperative to strike before we were struck by this overwhelming force in a hand-to-
hand fight, which we could not probably have withstood or survived. At that crisis, I ordered
the bayonet. The word was enough. It ran like fire along the line, from man to man, and rose
into a shout, with which they sprang forward upon the enemy, now not 30 yards away. The
effect was surprising; many of the enemy's first line threw down their arms and surrendered.
An officer fired his pistol at my head with one hand, while he handed me his sword with the
other. Holding fast by our right, and swinging forward our left, we made an extended right
wheel, before which the enemy's second line broke and fell back, fighting from tree to tree,
81

many being captured, until we had swept the valley and cleared the front of nearly our entire
brigade.:

Meantime Captain Morrill with his skirmishers sent out from my left flank, with some dozen
or fifteen of the U.S. Sharpshooters who had put themselves under his direction, fell upon the
enemy as they were breaking, and by his demonstrations, as well as his well-directed fire,
added much to the effect of the charge.:

Having thus cleared the valley and driven the enemy up the western slope of the Great Round
Top, not wishing to press so far out as to hazard the ground I was to hold by leaving it
exposed to a sudden rush of the enemy, I succeeded (although with some effort to stop my
men, who declared they were "on the road to Richmond") in getting the regiment into good
order and resuming our original position.:

Four hundred prisoners, including two field and several line officers, were sent to the rear.
These were mainly from the Fifteenth and Forty-seventh Alabama Regiments, with some of
the Fourth and Fifth Texas. One hundred and fifty of the enemy were found killed and
wounded in our front.:

At dusk, Colonel Rice informed me of the fall of Colonel Vincent, which had devolved the
command of the brigade on him, and that Colonel Fisher had come up with a brigade to our
support. These troops were massed in our rear. It was the understanding, as Colonel Rice
informed me, that Colonel Fisher's brigade was to advance and seize the western slope of
Great Round Top, where the enemy had shortly before been driven. But, after considerable
delay, this intention for some reason was not carried into execution.:

We were apprehensive that if the enemy were allowed to strengthen himself in that position,
he would have a great advantage in renewing the attack on us at daylight or before. Colonel
Rice then directed me to make the movement to seize that crest.:

It was now 9 p.m. Without waiting to get ammunition, but trusting in part to the very
circumstance of not exposing our movement or our small front by firing, and with bayonets
fixed, the little handful of 200 men pressed up the mountain side in very extended order, as
the steep and jagged surface of the ground compelled. We heard squads of the enemy failing
back before us, and, when near the crest, we met a scattering and uncertain fire, which
caused us the great loss of the gallant Lieutenant Linscott, who fell, mortally wounded. In the
silent advance in the darkness we laid hold of 25 prisoners, among them a staff officer of
General Law, commanding the brigade immediately opposed to us during the fight. Reaching
the crest, and reconnoitering the ground, I placed the men in a strong position among the
rocks, and informed Colonel Rice, requesting also ammunition and some support to our right,
which was very near the enemy, their movements and words even being now distinctly heard
by us.:

Some confusion soon after resulted from the attempt of some regiment of Colonel Fisher's
brigade to come to our support. They had found a wood road up the mountain, which brought
them on my right flank, and also in proximity to the enemy, massed a little below. Hearing
their approach, and thinking a movement from that quarter could only be from the enemy, I
made disposition to receive them as such. In the confusion which attended the attempt to form
them in support of my right, the enemy opened a brisk fire, which disconcerted my efforts to
form them and disheartened the supports themselves, so that I saw no more of them that
82

night.:

Feeling somewhat insecure in this isolated position, I sent in for the Eighty-third
Pennsylvania, which came speedily, followed by the Forty-fourth New York, and, having seen
these well posted, I sent a strong picket to the front, with instructions to report to me every
half hour during the night, and allowed the rest of my men to sleep on their arms.:

At some time about midnight, two regiments of Colonel Fisher's brigade came up the
mountain beyond my left, and took position near the summit; but as the enemy did not
threaten from that direction, I made no effort to connect with them.:

We went into the fight with 386, all told 358 guns. Every pioneer and musician who could
carry a musket went into the ranks. Even the sick and foot-sore, who could not keep up in the
march, came up as soon as they could find their regiments, and took their places in line of
battle, while it was battle, indeed. Some prisoners I had under guard, under sentence of court-
martial, I was obliged to put into the fight, and they bore their part well, for which I shall
recommend a commutation of their sentence.:

The loss, so far as I can ascertain it, is 136-30 of whom were killed, and among the wounded
are many mortally.:

Captain Billings, Lieutenant Kendall, and Lieutenant Linscott are officers whose loss we
deeply mourn - efficient soldiers, and pure and high-minded men.:

In such an engagement there were many incidents of heroism and noble character which
should have place even in an official report; but, under present circumstances, I am unable to
do justice to them. I will say of that regiment that the resolution, courage, and heroic fortitude
which enabled us to withstand so formidable an attack have happily led to so conspicuous a
result that they may safely trust to history to record their merits.:

About noon on the 3d of July, we were withdrawn, and formed on the right of the brigade, in
the front edge of a piece of woods near the left center of our main line of battle, where we
were held in readiness to support our troops, then receiving the severe attack of the afternoon
of that day.:

On the 4th, we made a reconnaissance to the front, to ascertain the movements of the enemy,
but finding that they had retired, at least beyond Willoughby's Run, we returned to Little
Round Top, where we buried our dead in the place where we had laid them during the fight,
marking each grave by a head-board made of ammunition boxes, with each dead soldiers
name cut upon it. We also buried 50 of the enemy's dead in front of our position of July 2. We
then looked after our wounded, whom I had taken the responsibility of putting into the houses
of citizens in the vicinity of Little Round Top, and, on the morning of the 5th, took up our
march on the Emmitsburg road.:

I have the honor to be, your obedient servant,:

Joshua L. Chamberlain,:
Colonel, Commanding Twentieth Maine Volunteers.:

83

Lieut. George B. Herendeen,:
A. A. A. G., Third Brig., First Div., Fifth Army Corps.”
146

Bilaga 10, Chamberlains berättelse om ett brev från en sydstatare:
”MY LIFE HANGS ON AN IMPULSE” :
“As for myself, so far I had escaped. How close an escape I had I did not know till
afterwards. I think I may mention here, as a psychological incident, that some years after the
war, I received a letter written in a homely but manly style by one subscribing himself "a
member of the Fifteenth Alabama," in these words: Dear Sir: I want to tell you of a little
passage in the battle of Round Top, Gettysburg, concerning you and me, which I am now glad
of. Twice in that fight I had your life in my hands. I got a safe place between two big rocks,
and drew bead fair and square on you. You were standing in the open behind the center of
your line, full exposed. I knew your rank by your uniform and your actions, and I thought it a
mighty good thing to put you out of the way. I rested my gun on the rock and took steady aim.
I started to pull the trigger, but some queer notion stopped me. Then I got ashamed of my
weakness and went through the same motions again. I had you, perfectly certain. But that
same queer something shut right down on me. I couldn't pull the trigger, and gave it up, that
is, your life. I am glad of it now, and hope you are.
Yours truly.
I thought he was that, and answered him accordingly, asking him to come up North and see
whether I was worth what he missed. But my answer never found him, nor could I
afterwards.”
147

Robert E. Lee
Bilaga 11, Lees brev till sin syster:
Arlington, Virginia, April 20, 1861
My Dear Sister: I am grieved at my inability to see you.... I have been waiting for a 'more
convenient season,' which has brought to many before me deep and lasting regret. Now we
are in a state of war which will yield to nothing. The whole South is in a state of revolution,
into which Virginia, after a long struggle, has been drawn; and though I recognize no
necessity for this state of things, and would have forborne and pleaded to the end for redress
of grievances, real or supposed, yet in my own person I had to meet the question whether I
should take part against my native State.
With all my devotion to the Union and the feeling of loyalty and duty of an American citizen, I
have not been able to make up my mind to raise my hand against my relatives, my children,
my home. I have therefore resigned my commission in the Army, and save in defense of my

146
http://www.civil-war.net/searchofficialrecords.asp?searchofficialrecords=Chamberlain%20Gettysburg
147
http://www.gdg.org/Research/People/Cross/blodfire.html
http://www.freerepublic.com/focus/f-news/1759156/replies?c=1
http://www.amazon.com/Through-Blood-Fire-Gettysburg-Chamberlain/dp/1879664178
http://www.youtube.com/watch?v=bOHwUnBAuKs
84

native State, with the sincere hope that my poor services may never be needed, I hope I may
never be called on to draw my sword. I know you will blame me; but you must think as kindly
of me as you can, and believe that I have endeavored to do what I thought right.
To show you the feeling and struggle it has cost me, I send you a copy of my letter of
resignation. I have no time for more. May God guard and protect you and yours, and shower
upon you everlasting blessings, is the prayer of your devoted brother,
R. E. Lee.
148

Bilaga 12, Lees avskedsbrev till Winfield Scott:
” To General Winfield Scott
Commander-in-Chief, United States Army

Arlington, Washington City P.O.
April 20, 1861

General:
Since my interview with you on the 18th instant I have felt that I ought not longer to retain
my commission in the Army. I therefore tender my resignation, which I request you will
recommend for acceptance.

It would have been presented at once, but for the struggle it has cost me to separate myself
from a service to which I have devoted all the best years of my life & all the ability I
possessed.

During the whole of that time, more than 30 years, I have experienced nothing but
kindness from my superiors, & the most cordial friendship from my companions. To no
one Genl have I been as much indebted as to yourself for the uniform kindness &
consideration, & it has always been my ardent desire to merit your approbation.

I shall carry with me to the grave the most grateful recollections of your kind
consideration, & your name & fame will always be dear to me. Save in the defence of my
native State, I never desire again to draw my sword.

Be pleased to accept my most earnest wishes for the continuance of your happiness &
prosperity & believe me most truly yours.

R.E. Lee”
149






148
http://www.civilwar.org/education/history/primarysources/robert-e-lees-letters-to.html
149
http://www.civil-war.net/pages/lee_resignation.asp
85


Bilaga 13, Lees rapport om slaget vid Antietam:
“Report of General Robert E. Lee
Headquarters Army of Northern Virginia, Sharpsburg, MD, September 18, 1862

Mr. President:

On the afternoon of the 16th instant the enemy, who, you were informed on that day, was in
our front, opened a light fire of artillery upon our line. Early next morning it was renewed in
earnest, and large masses of the Federal troops that had crossed the Antietam above our
position assembled on our left and threatened to overwhelm us. They advanced in three
compact lines. The divisions of Generals McLaws, R. H. Anderson, A. P. Hill, and Walker had
not arrived the previous night, as I had hoped, and were still beyond the Potomac. Generals
Jackson's and Ewell's divisions were thrown to the left of Generals D. H. Hill and Longstreet.
The enemy advanced between the Antietam and the Sharpsburg and Hagerstown turnpike,
and was met by General Hill's and the left of General Longstreet's division, where the contest
raged fiercely, extending to our entire left. The enemy was driven back and held in check, but
before the divisions of McLaws, Anderson, and Walker - who, upon their arrival on the
morning of the 17th, were advanced to support the left wing and center - could be brought
into action, that portion of our lines was forced back by superior numbers. The line, after a
severe conflict, was restored and the enemy driven back, and our position maintained during
the rest of the day.

In the afternoon the enemy advanced on our right, where General Jones' division was posted,
who handsomely maintained his position. General Toombs' brigade, guarding the bridge over
Antietam Creek, gallantly resisted the approach of the enemy; but his superior numbers
enabling him to extend his left, he crossed below the bridge, and assumed a threatening
attitude on our right, which fell back in confusion. By this time, between 3 and 4 p.m.,
General A. P. Hill, with five of his brigades, reached the scene of action, drove the enemy
immediately from the position they had taken, and continued the contest until dark, restoring
our right and maintaining our ground.

R. E. Lee,
General Commanding

His Excellency President Davis
Richmond, Va.”
150




150
http://www.civil-war.net/searchofficialrecords.asp?searchofficialrecords=Lee%20Antietam
86

Bilaga 14, Burnsides rapport om slaget vid Fredericksburg:
“Report of Major General Ambrose E. Burnside, U. S. Army, commanding Army of the
Potomac

Headquarters Army of the Potomac, December 17, 1862

I have the honor to offer the following reasons for moving the Army of the Potomac across the
Rappahannock sooner than was anticipated by the President, Secretary, or yourself, and for
crossing at a point different from the one indicated to you at our last meeting at the
President's:

During my preparations for crossing at the place I had at first selected, I discovered that the
enemy had thrown a large portion of his force down the river and elsewhere, thus weakening
his defenses in front; and also thought I discovered that he did not anticipate the crossing of
our whole force at Fredericksburg; and I hoped, by rapidly throwing the whole command
over at that place, to separate, by a vigorous attack, the forces of the enemy on the river
below from the forces behind and on the crests in the rear of the town, in which case we
should fight him with great advantages in our favor. To do this we had to gain a height on the
extreme right of the crest, which height commanded a new road, lately built by the enemy for
purposes of more rapid communication along his lines; which point gained, his positions
along the crest would have been scarcely tenable, and he could have been driven from them
easily by an attack on his front, in connection with a movement in rear of the crest.

How near we came to accomplishing our object future reports will show. But for the fog and
unexpected and unavoidable delay in building the bridges, which gave the enemy twenty-four
hours more to concentrate his forces in his strong positions, we would almost certainly have
succeeded; in which case the battle would have been, in my opinion, far more decisive than if
we had crossed at the places first selected. As it was, we came very near success. Failing in
accomplishing the main object, we remained in order of battle two days - long enough to
decide that the enemy would not come out of his strongholds and fight us with his infantry.
After which we re-crossed to this side of the river unmolested, and without the loss of men or
property.

As the day broke, our long lines of troops were seen marching to their different positions as if
going on parade; not the least demoralization or disorganization existed.

To the brave officers and soldiers who accomplished the feat of this re-crossing in the face of
the enemy I owe everything. For the failure in the attack I am responsible, as the extreme
gallantry, courage, and endurance shown by them was never excelled, and would have
carried the points, had it been possible.

To the families and friends of the dead I can only offer my heartfelt sympathy, but for the
wounded I can offer my earnest prayers for their comfort and final recovery.

The fact that I decided to move from Warrenton onto this line rather against the opinion of
the President, Secretary, and yourself, and that you have left the whole management in my
hands, without giving me orders, makes me the more responsible.

I will visit you very soon and give you more definite information, and finally will send you my
87

detailed report, in which a special acknowledgment will be made of the services of the
different grand divisions, corps, and my general and personal staff departments of the Army
of the Potomac, to whom I am much indebted for their hearty support and co-operation.

I will add here that the movement was made earlier than you expected, and after the
President, Secretary, and yourself requested me not to be in haste, for the reason that we
were supplied much sooner by the different staff departments than was anticipated when I last
saw you.

Our killed amounted to 1,152; our wounded, about 9,000; our prisoners, about 700, which
have been paroled and exchanged for about the same number taken by us. The wounded were
all removed to this side of the river before the evacuation, and are being well cared for, and
the dead were all buried under a flag of truce. The surgeon reports a much larger proportion
than usual of slight wounds, 1,630 only being treated in hospitals.

I am glad to represent the army at the present time in good condition.

Thanking the Government for that entire support and confidence which I have always
received from them, I remain, general, very respectfully, your obedient servant,

A. E. Burnside,
Major-General, Commanding Army of the Potomac”
151

Bilaga 15, Lees rapport om slaget vid Gettysburg:
“Report of General Robert E. Lee

Headquarters Army of Northern Virginia, Near Gettysburg, PA., July 4, 1863

Mr. President:

After the rear of the army had crossed the Potomac, the leading corps, under General Ewell,
pushed on to Carlisle and York, passing through Chambersburg. The other two corps closed
up at the latter place, and soon afterward intelligence was received that the army of General
Hooker was advancing. Our whole force was directed to concentrate at Gettysburg, and the
corps of Generals Ewell and A. P. Hill reached that place on the 1st July, the former
advancing from Carlisle and the latter from Chambersburg.

The two leading divisions of these corps, upon reaching the vicinity of Gettysburg, found the
enemy, and attacked him, driving him from the town, which was occupied by our troops. The
enemy's loss was heavy, including more than 4,000 prisoners. He took up a strong position in
rear of the town, which he immediately began to fortify, and where his re-enforcements joined
him.

On the 2d July, Longstreet's corps, with the exception of one division, having arrived, we
attempted to dislodge the enemy, and, though we gained some ground, we were unable to get
possession of his position. The next day, the third division of General Longstreet having come
up, a more extensive attack was made. The works on the enemy's extreme right and left were

151
http://www.civil-war.net/searchofficialrecords.asp?searchofficialrecords=Burnside%20Fredericksburg
88

taken, but his numbers were so great and his position so commanding, that our troops were
compelled to relinquish their advantage and retire.

It is believed that the enemy suffered severely in these operations, but our own loss has not
been light.

General Barksdale is killed. Generals Garnett and Armistead are missing, and it is feared
that the former is killed and the latter wounded and a prisoner. Generals Pender and Trimble
are wounded in the leg, General Hood in the arm, and General Heth slightly in the head.
General Kemper, it is feared, is mortally wounded. Our losses embrace many other valuable
officers and men.

General Wade Hampton was severely wounded in a different action in which the cavalry was
engaged yesterday.

Very respectfully, your obedient servant,

R E. Lee,
General

His Excellency President Davis
Richmond”
152

Bilaga 16, Lees avskedsbrev till sina trupper:
“GENERAL ORDERS No. 9.
HDQRS. ARMY OF NORTHERN VIRGINIA, April 10, 1865

After four years of arduous service, marked by unsurpassed courage and fortitude, the
Army of Northern Virginia has been compelled to yield to overwhelming numbers and
resources. I need not tell the brave survivors of so many hard-fought battles, who have
remained steadfast to the last, that I have consented to the result from no distrust of them.
But, feeling that valor and devotion could accomplish nothing that could compensate for
the loss that must have attended the continuance of the contest, I determined to avoid the
useless sacrifice of those whose past services have endeared them to their countrymen.

By the terms of the agreement officers and men can return to their homes and remain until
exchanged. You will take with you the satisfaction that proceeds from the consciousness of
duty faithfully performed; and I earnestly pray that a merciful God will extend to you his
blessing and protection.

With an increasing admiration of your constancy and devotion to your country, and a
grateful remembrance of your kind and generous considerations for myself, I bid you all
an affectionate farewell.

152
http://www.civil-war.net/searchofficialrecords.asp?searchofficialrecords=Lee%20Gettysburg
89


R. E. Lee, General”
153


Bilaga 17, Lees brev till Jefferson Davis:

“Near Appomattox Courthouse, VA., April 12, 1865

Mr. President:
It is with pain that I announce to Your Excellency the surrender of the Army of Northern
Virginia. The operations which preceded this result will be reported in full. I will therefore
only now state that, upon arriving at Amelia Courthouse on the morning of the 4th with the
advance of the army, on the retreat from the lines in front of Richmond and Petersburg,
and not finding the supplies ordered to be placed there, nearly twenty-four hours were lost
in endeavoring to collect in the country subsistence for men and horses. This delay was
fatal, and could not be retrieved. The troops, wearied by continual fighting and marching
for several days and nights, obtained neither rest nor refreshment; and on moving, on the
5th, on the Richmond and Danville Railroad, I found at Jetersville the enemy's cavalry,
and learned the approach of his infantry and the general advance of his army toward
Burkeville. This deprived us of the use of the railroad, and rendered it impracticable to
procure from Danville the supplies ordered to meet us at points of our march. Nothing
could be obtained from the adjacent country. Our route to the Roanoke was therefore
changed, and the march directed upon Farmville, where supplies were ordered from
Lynchburg. The change of route threw the troops over the roads pursued by the artillery
and wagon trains west of the railroad, which impeded our advance and embarrassed our
movements. On the morning of the 6th General Longstreet's corps reached Rice's Station,
on the Lynchburg railroad. It was followed by the commands of Generals R. H. Anderson,
Ewell, and Gordon, with orders to close upon it as fast as the progress of the trains would
permit or as they could be directed on roads farther west. General Anderson, commanding
Pickett's and B. R. Johnson's divisions, became disconnected with Mahone's division,
forming the rear of Longstreet. The enemy's cavalry penetrated the line of march through
the interval thus left and attacked the wagon train moving toward Farmville. This caused
serious delay in the march of the center and rear of the column, and enabled the enemy to
mass upon their flank. After successive attacks Anderson's and Ewell's corps were
captured or driven from their position. The latter general, with both of his division
commanders, Kershaw and Custis Lee, and his brigadiers, were taken prisoners. Gordon,
who all the morning, aided by General W. H. F. Lee's cavalry, had checked the advance of
the enemy on the road from Amelia Springs and protected the trains, became exposed to
his combined assaults, which he bravely resisted and twice repulsed; but the cavalry
having been withdrawn to another part of the line of march, and the enemy massing
heavily on his front and both flanks, renewed the attack about 6 p.m., and drove him from
the field in much confusion.


153
http://www.civil-war.net/pages/lee_generalorder9.asp
90

The army continued its march during the night, and every effort was made to reorganize
the divisions which had been shattered by the day's operations; but the men being
depressed by fatigue and hunger, many threw away their arms, while others followed the
wagon trains and embarrassed their progress. On the morning of the 7th rations were
issued to the troops as they passed Farmville, but the safety of the trains requiring their
removal upon the approach of the enemy all could not be supplied. The army, reduced to
two corps, under Longstreet and Gordon, moved steadily on the road to Appomattox
Courthouse; thence its march was ordered by Campbell Courthouse, through Pittsylvania,
toward Danville. The roads were wretched and the progress slow. By great efforts the
head of the column reached Appomattox Courthouse on the evening of the 8th, and the
troops were halted for rest. The march was ordered to be resumed at 1 a.m. on the 9th.
Fitz Lee, with the cavalry, supported by Gordon, was ordered to drive the enemy from his
front, wheel to the left, and cover the passage of the trains; while Longstreet, who from
Rice's Station had formed the rear guard, should close up and hold the position. Two
battalions of artillery and the ammunition wagons were directed to accompany the army,
the rest of the artillery and wagons to move toward Lynchburg. In the early part of the
night the enemy attacked Walker's artillery train near Appomattox Station, on the
Lynchburg railroad, and were repelled. Shortly afterward their cavalry dashed toward the
Courthouse, till halted by our line.

During the night there were indications of a large force massing on our left and front. Fitz
Lee was directed to ascertain its strength, and to suspend his advance till daylight if
necessary. About 5 a.m. on the 9th, with Gordon on his left, he moved forward and opened
the way. A heavy force of the enemy was discovered opposite Gordon's right, which,
moving in the direction of Appomattox Courthouse, drove back the left of the cavalry and
threatened to cut off Gordon from Longstreet, his cavalry at the same time threatening to
envelop his left flank. Gordon withdrew across the Appomattox River, and the cavalry
advanced on the Lynchburg road and became separated from the army.

Learning the condition of affairs on the lines, where I had gone under the expectation of
meeting General Grant to learn definitely the terms he proposed in a communication
received from him on the 8th, in the event of the surrender of the army, I requested a
suspension of hostilities until these terms could be arranged. In the interview which
occurred with General Grant in compliance with my request, terms having been agreed
on, I surrendered that portion of the Army of Northern Virginia which was on the field,
with its arms, artillery, and wagon trains, the officers and men to be paroled, retaining
their side arms and private effects. I deemed this course the best under all the
circumstances by which we were surrounded.

On the morning of the 9th, according to the reports of the ordnance officers, there were
7,892 organized infantry with arms, with an average of seventy-five rounds of ammunition
per man. The artillery, though reduced to sixty-three pieces, with ninety-three rounds of
ammunition, was sufficient. These comprised all the supplies of ordnance that could be
relied on in the State of Virginia I have no accurate report of the cavalry, but believe it did
91

not exceed 2,100 effective men. The enemy were more than five times our numbers. If we
could have forced our way one day longer it would have been at a great sacrifice of life,
and at its end I did not see how a surrender could have been avoided. We had no
subsistence for man or horse, and it could not be gathered in the country. The supplies
ordered to Pamplin's Station from Lynchburg could not reach us, and the men, deprived of
food and sleep for many days, were worn out and exhausted.

With great respect,
your obedient servant,
R. E. Lee, General.

His Excellency Jefferson Davis”
154


Bilaga 18, Thomas J. Jacksons rapport om slaget vid Bull Run:

“Report of Brigadier General T. J. Jackson
CS Army, commanding First Brigade, Army of the Shenandoah
Headquarters First Brigade, Camp near Manassas, Va., July 23, 1861

Major: I have the honor to submit the following report of the operations of my brigade on
the 21st.

About 4 in the morning I received notice from General Longstreet that he needed a re-
enforcement of two regiments, which were accordingly ordered.

Subsequently I received an order from General Beauregard to move to the support of
General Bonham, afterwards to support General Cocke, and finally to take such position
as would enable me to re-enforce either, as circumstances might require.

Whilst in the position last indicated I received a request from General Cocke to guard the
stone bridge, and immediately moved forward to effect the object in view.

Subsequently ascertaining that General Bee, who was on the left of our line, was hard
pressed, I marched to his assistance, notifying him at the same time that I was advancing
to his support; but, before arriving within cannon range of the enemy, I met General Bee's
forces falling back. I continued to advance with the understanding that he would form in
my rear. His battery, under its dauntless commander, Captain Imboden, reversed and
advanced with my brigade.

The first favorable position for meeting the...