annons

Det kognitiva perspektivet-det humanistiska perspektivet

63 röster
Ge betyg
123741 visningar
uppladdat: 2007-03-29
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Det kognitiva perspektivet
Psykoanalytiker, psykodynamiker, beteendepsykologer, humanistiska psykologer… Ingen av de här perspektiven har satt människans tankar i centrum. Detta är det kognitiva perspektivets psykologers huvudpunkt, att tanken är i fokus. I Sverige har det nått stor framgång och nu kommer jag att berätta lite om det kognitiva perspektivet.

Tänkandet är i centrum
Det finns ett ord som betecknar människans intellektuella funktioner, alltså hur vi organiserar vår kunskap och bildar begrepp, och det är kognition. När man anlägger ett kognitivt perspektiv så studerar man hur människor faktiskt tänker, i motsats till hur de känner. Den schweiziske utvecklingspsykologen, Jean Piaget, studerar den normala människans tänkande genom hela livet. Han kom fram till bland annat att barnets tänkande är mer konkret och knutet till självupplevda situationer. Tonåringen däremot har förmågan att tänka abstrakt och hypotetiskt, alltså utgå ifrån situationer som endast är tänkta eller påhittade. Minnespsykologer och vittnespsykologer använder sig ofta av det kognitiva perspektivet. Det kan också tillämpas på människans förmåga att lära sig nya saker, eller vår förmåga att minnas. Det kognitiva perspektivet har blivit allt mer viktig när det gäller behandling av psykiska störningar det senaste åren.

Olika verklighetsuppfattningar
Vi människor har så olika uppfattningar om verkligheten. Vi kan bedöma den på så många olika sätt. Jag tänkte visa ett exempel på olika uppfattningar om verkligheten:

Latisha, 20 år, har precis kommit till Sverige från en väldigt isolerad Afrikansk by. Hon anser inte sig själv som speciellt religiös, men dock väldigt påverkad av kulturen. Detta har gjort att Latisha blev könsstympad när hon bara var ett spädbarn, men Latisha tycker inte alls att det är något fel i det. Alla kvinnor i byn var könsstympade och det var lika normalt för dem, som för en svensk att inte vara könsstympad. För första gången så besöker Latisha ett badhus i Jönköping. När Latisha ska duscha så blir hon helt förtvivlad när hon ser att de svenska kvinnorna inte är könsstympade och hon reagerar väldigt aggressivt. Hon tycker nu att de svenska kvinnorna är äckliga och orena. De är helt enkelt skamlösa, enligt Latisha.
Bredvid Latisha står den unga svensken Sandra som kommer ifrån Jönköping. Hon står och funderar på om hon ska basta eller inte, för då kanske hon inte hinner med bussen. Hon har inte alls någon tanke på könsstympning. När Sandra duschar i badhuset så lägger hon ingen större energi på hur de svenska kvinnorna ser ut, utan bekymrar sig över om hon ska basta eller inte.

En kognitiv psykolog skulle säga att orsaken till att Latisha och Sandra reagerar så annorlunda är att de har olika antagande om verkligheten. Detta är väl inte mer än naturligt att två människor är oense om olika saker, så är det ju alltid. De har båda två fått lära sig olika saker som barn och både samhället och kulturen har format dem. Detta är den bakomliggande orsaken till att Latisha och Sandra har olika antaganden om verkligheten. Men om man ska göra som Latisha och flytta till ett västerländskt land, så måste man acceptera att vi är annorlunda, vi är inte som dem. Skulle Sandra besöka den afrikanska byn som Latisha kommer ifrån så är hon så illa tvungen till att acceptera deras kultur. Hon behöver ju självklart inte göra som kvinnorna där, men hon måste acceptera hur dem lever.
Latishas antagande är att de svenska kvinnorna är äckliga och orena därför att de inte är könsstympade. Hennes uppfattning om de svenska kvinnorna kommer att skapa problem i framtiden om hon inte accepterar de svenska kvinnorna som dem är. Hon måste förstå att alla inte är som hon och det är såhär vi svenska kvinnor ser ut, och vi är nöjda med det.
Att ändra hennes grundläggande uppfattning är såklart en lång process. En kognitiv psykolog kan med tiden hjälpa Latisha och hennes grundantaganden, genom att undersöka hennes förflutna.
Sandras antagande är att hon inte alls reagerar på att de svenska kvinnorna inte är könsstympade. För henne är det naturligt och hon har inte en tanke på att den afrikanska kvinnan tycker att hon är äcklig och oren. Det ska hon inte heller bry sig om i och med att detta är Latishas problem, inte Sandras. Sandra bor och lever i Sverige och därför så ser hon inget äckligt eller orent med de svenska kvinnorna (liksom henne). Hon har ingen skyldighet att bry sig om vad Latisha tycker om henne, hon kan fortsätta att bry sig om sina egna problem.
Dessa två personer har alltså olika tolkningar av vad de ser framför sig. Hur kan man då lösa problemet (och med problemet så menar jag Latishas problem)? Hon kommer säkerligen att vänja sig vid hur de svenska kvinnorna ser ut. Hon har faktiskt inget annat val (om hon inte vill flytta tillbaka till Afrika). Att ta till psykologisk hjälp kan jag tycka är lite väl drastiskt, hon kommer med tiden att acceptera de svenska idealen.

Det kognitiva schemat
Den första huvudpunkten är att människan tänker, minns, tolkar och fattar beslut efter vissa så kallade kognitiva scheman. Dessa scheman har man själv skapat genom tidigare erfarenheter och inlärning. Vårat kognitiva schema styr vårat sätt att tänka och uppfatta nya situationer. Latishas antagande om könsstympning kan vara en del av hennes schema och den styrde hennes tolkning av situationen. Många filosofer påstår att varje människa konstruerar sin egna inre värld. Det är just detta som Latisha har gjort. Hon (eller någon i hennes före detta omgivning) har konstruerat upp hennes verklighet, eller begreppet yttervärld som filosofin använder sig av, och det hon ser genom sina ögon kan man aldrig bevisa är verklighet. Hur vet man att verkligheten existerar, utan att ta hjälp av våra sinnen? Det är våra sinnen och våra kognitiva scheman som avgör hur vi uppfattar yttervärlden. En 1700-talfilosof, Immanuel Kant, använder sig av detta tänkande för att ta reda på hur vi når säker kunskap om verkligheten. Han menade att människan aldrig kan få veta hur ”den verkliga världen” egentligen ser ut. Alla signaler kan man inte uppfatta, till exempel alltför höga ljud eller för snabba rörelser. Det är våra yttre sinnen som avgör vad vi uppfattar. Jag menar alltså att utan våra kognitiva scheman och våra sinnen så kan vi inte nå säker kunskap om verkligheten faktiskt existerar och detta medför att vi uppfattar yttervärlden olika. Jag tror inte att någon uppfattar yttervärlden på samma sätt som någon annan. Jag hoppas att du som läsare (som kanske inte har läst filosofi) kan förstå mitt samband mellan 1700tals filosofin och det kognitiva schemat. Det är alltså våra inre föreställningar som styr vår uppfattning av yttervärlden. Orsaksbegreppet är ett exempel på ett mycket vanligt kognitivt schema hos mänskligheten.

Tanken före känslan
En annan utgångspunkt som den kognitiva psykologen använder sig av är vårt sätt att uppfatta och tolka situationer och hur vi kommer att reagera känslomässigt. De menar alltså att människans sätt att reagera påverkas av tänkandet, inte av yttre omständigheter. Ett exempel på detta kan vara att man kanske blir lämnad av den man älskar. Då kan man ju reagera på olika sätt. Det kanske inte är just att man har blivit lämnad som är problemet, utan personens inställning till förlusten. Man kan ju se det positivt och som en chans att hitta någon som passar personen i fråga bättre. Det är tänkandet som är avgörande och man kan förändra det.
Det är förstås inte alltid lätt att förändra någons sätt att tänka, och vad är det som avgör om man tänker fel? Det kanske är helt fel av kvinnor i Sverige att inte könsstympa sig, men nu vet vi ju av logiska skäl att det är farligt och det hindrar kvinnan från att vara kvinna.
Om Latisha kommer att fortsätta att agera efter den föreställningen, så kommer hon att få problem. En uppfattning som ”leder fel” och inte fungerar för innehavaren så kallas det för att den är dysfunktionell, alltså icke-funktionell. Men kommer verkligen tanken före känslan? Det finns psykologer som anser att känslan kommer före tanken. Det följer oftast ett psykodynamiskt perspektiv.

Men vad är det då som avgör om tanken kommer före känslan eller tvärtom? I Latishas fall så är det svårt båda förklaringarna kan passa in. Om man tar ett annat exempel: Jag är på en bank och banken blir rånad när jag är där.
Min övertygelse om att banken blir rånad beror knappast på att jag är rädd, snarare tvärtom, tanken ”banken blir rånad” kommer före känslan. Men det är inte då svårt att hitta exempel på motsatsen:
En person kan vara så rädd och ångestfull att han eller hon tror att banken blir rånad eller något annat. Känslan kommer här före tanken. Slutsatsen blir alltså att det sker ett växelspel mellan tankar och känslor.

Den kognitiva psykologen
Latishas känslor i duschen på badhuset var ilska och avsky mot de svenska kvinnorna och Sandras reaktion i samma situation var att hon tyckte att det var normalt. Orsaken till att de båda kvinnorna tycker så olika har att göra med personernas antagande om verkligheten. En kognitiv psykolog skulle inte rota bland Latishas känslor, han skulle istället leta sig bakåt och försöka fånga in Latishas tolkning av situationen. Efter det så skulle psykologen leta ett steg längre bak för att se vilka antagande om kvinnors situation som får Latisha att reagera som hon gör. När psykologen väl har hittat den grundläggande orsaken till Latishas beteende så kommer arbetet med att förändra den. Latisha måste förstå att i Sverige så är inte kvinnorna könsstympade och det betyder inte att den svenska kvinnan är oren och äcklig. Den kognitiva terapins uppgift är alltså att hjälpa patienter att förändra sina dysfunktionella antaganden.

Många kognitiva psykologer har också pekat på människans psykologiska konservatism. Med detta menar man att våra grundläggande uppfattningar styr våra tolkningar så att vi hela tiden får dem bekräftade. Om jag har den grundläggande uppfattningen om att barn är dumma och fulla av dumheter så kommer jag hela tiden att finna nya exempel på det varje dag. En sådan här psykologisk konservatism kan man ofta se hos personer som lider av depressioner, fobier eller tvångshandlingar och de har ofta vid sidan av sina känslor, starka tankar om sin egen värdelöshet. Hur kommer det då sig att en människa kan känna sig värdelös? Svaret är mångfaldigt men jag tror att vår personlighet och vilja spelar en stor roll. Är jag viljestark och ser ljust på framtiden så gör jag det, omedvetet, lättare för mig själv att leva. Man måste nästan vara stark nu för tiden med tanke på hur media öser på oss ideal, inte minst ytliga ideal. De väller över oss information om hur man ska gå ner i vikt, vad som är modernt i sommar och hur vi absolut inte ska se ut. Tänk dig då en person som aldrig har varit stark eller målmedveten, hon har inte en chans mot massmedias attacker. Hon kommer bara att se världen som en grym plats att bo på, inte konstigt att kommer att finna världen värdelös.

Den kognitiva terapins framgångar
Den kognitiva terapin har visat sig framgångsrik på många områden, som till exempel vid behandling av depressioner, tvångstankat och anorexia. Den kan ofta kombineras med beteendeterapeutiska tekniker. Den kognitiva terapin försöker bryta de tankemönster som ligger bakom psykiska störningar. Det räcker ju inte självklart att bara tala om för patienten att han eller hon ”har fel”. Istället så måste patienten se själv olika antaganden genom att testa dem mot verkligheten.
Det kan såklart ta lång tid för en psykolog att ”ändra” på personen i fråga, men med tiden så måste hon eller han förstå att det är så här det går till. Personen måste förstå att alla människor är olika och vi formas olika genom livet. Allting börjar redan när vi föds, vi ser vem som är min mamma respektive pappa. Vi börjar med tiden att agera precis som dem och ”härma” dem. Längre fram i tiden så är samhällets påverkan en betydande faktor. Samhället säger hur vi ska vara och hur vi ska se ut. Detta är något som bör tas upp tycker jag. Föräldrarna borde ta en större roll i barnets uppväxt och lära barnet att samhället inte alltid har rätt. Ett större projekt vore ju att ändra på samhällets normer, men jag tror att om vi själva tar ansvar för hur vi uppfostrar våra barn, och inte låter samhället påverka dem, så kommer samhällets normer att ändras med tiden.

Det humanistiska perspektivet
Ett perspektiv, som man kanske inte hör talas om lika ofta, är det humanistiska perspektivet. Detta perspektiv är mycket mer skiftande. Det finns många psykologer med inbördes skillnader. De viktigaste humanistiska psykologerna som jag tänker ta upp nu är amerikanen Carl Rogers. Han har formulerat en sammanhållen personlighetsteori och en ny syn på psykoterapi. Schweizaren Carl Gustav Jung har byggt en fantasieggande, men svårbegriplig teori om människan och det kollektiva omedvetna. Men först och främst ska jag framföra grunden för den humanistiska psykologin.

Grunderna
Det som behaviorismen och psykoanalysen hade gemensamt var att de båda var deterministiska. De var inriktade på att söka heltäckande förklaringar och de ville likna naturvetenskapen som arbetade med allmänna lagar (naturlagar). Det humanistiska perspektivet har vänt sig med kraft emot just dessa två punkter. De anser för det första att psykologin inte kan vara någon slags vetenskap. Människan är ju så olika så att det är sällan möjligt att formulera lagbundenheter som gäller alla, även om vi alla är mänskliga varelser. Därför så ska psykologin vara en humanistisk vetenskap som inte inriktar sig på statistiska sammanband och allmänna lagar. De humanistiska psykologerna har en mer optimistisk människosyn. Människan är fri, inte determinerad, anser de. Människan har ett brett register sav medfödda möjligheter som kan förverkligas under gynnsamma omständigheter. Men oftast då hindras människan utveckling av samhällets orättvisor. Humanistiska psykologer är i allmänhet inte så intresserade av psykiska störningar, utan de talar mer om den vanliga människans möjligheter till självförverkligande.

Carl Rogers (1902-1989)
Hans personlighetsteori
Carl Rogers arbetade först vid en barnpsykiatrisk rådgivningsbyrå och därifrån växte hans teorier fram. Han menade att människan var en organism och alla upplevelser som organismen kunde ha, både fysiska och psykiska, kallade han för fenomenfält, men en enklare term är upplevelsevärld.
Rogers menar att om man verkligen vill förstå människan så måste man gå in i hennes inre och försöka se världen ur hennes ögon. Terapeutens uppgift är att dela patientens upplevelser. Rogers intresserade sig därför mycket för hur människans upplevelsevärld var konstruerad.

I denna inre värld så finns både medvetna och omedvetna upplevelser. Omedvetna upplevelser är upplevelser som för oss inte är intressanta. Till exempel: om jag är på en fest så tänker jag sällan kanske på vad tapeterna i rummet har för färg. Jag tittar hellre på människorna i rummet och iakttar dem.
Ett barns uppmärksamhet däremot är mycket mindre styrd och de har inte samma urvalsförmåga som en vuxen. Barn fängslas gärna av många skiftande saker i en och samma situation. Men med tiden så sållar hjärnan bort de erfarenheter som den inte tycker är lika viktigt som andra saker. Ett annat skäl till att vissa erfarenheter inte blir medvetna är att de strider mot vår självbild. Självbilden vill vi gärna hålla fast vid. Jag tänkte visa detta i ett exempel:

I nionde klass går Amanda och hon är mycket duktig i skolan. I hennes klass finns det många pojkar, men en av dem tycker hon utmärker sig speciellt. Han ställer så mycket frågor och han irriterar henne. Han är lite mer mognare än de andra killarna i klassen. Amanda pratar mycket med sina föräldrar om denna pojke och sin irritation över honom och hon anklagar även sig själv över att hennes tålamod brister. En natt så drömmer hon en dröm om hur pojken i klassen pussar på en annan tjej i klassen och Amanda känner attraktion till pojken. Amanda berättar nästa dag om sin dröm för sin mamma, och ser det som ett exempel på att hon ytterligare har tappat tålamodet för pojken. Amandas mamma säger då till henne att hon kanske själv känner attraktion till pojken. Men Amanda säger emot sin mor, hon tycker bara att pojken är irriterande.

Det ingår alltså inte i Amandas självbild att känna attraktion till den här pojken. Därför upplever hon heller inte attraktion, utan de känslor som väcks i henne är irritation därför att de känslorna kan hon tillåta sig att känna. Den här reaktionen är väldigt vanlig, en polis kan till exempel vilja stjäla och en mor kan tycka illa om sin nyfödda baby. Dessa känslor är oförenliga med deras självbild, så därför förnekas de eller förvandlas till någon annan känsla. Rogers tycker att det är viktigt att vi tillåter oss själva att känna dessa känslor. Ju större del av våra upplevelser som tillåts bli medvetna, ju större överensstämmelse, kongruens, blir det mellan vår självbild och den inkommande informationen. Men visst är det mycket enklare att bara förneka sådant som vi tycker är jobbigt? Att erkänna för andra, och inte minst sig själv, att man känner en viss känsla är aldrig lätt. Jag tror att det kan vara praktiskt ibland. Ett exempel på det kan vara att om jag har en pojkvän, som jag verkligen tycker om, men jag börjar helt plötsligt känna attraktion till en annan kille. Om jag verkligen inte vill förstöra något mellan mig och min kille så tror jag att om man vänder på attraktions-känslan till irritation, så blir det lättare att leva med. Men visst, sen kan man fråga sig är det verkligen speciellt ”nyttigt” att hålla inne sina verkliga känslor? Svaret på det vet jag inte, det beror nog på hur starka mina känslor är och hur långt jag är villig att förneka mina egna känslor. Till en viss grad, som sagt, tror jag att man kan förneka sina känslor. Rogers däremot tycker inte det.
Rogers gör också stor skillnad mellan idealsjälvet och självet. Den subjektiva upplevelsen av min egen person och dess relationer till omvärlden är mitt själv. Det är mitt eget själv så som jag uppfattar det. Mitt idealsjälv är den som jag skulle vilja vara. Jag blir missnöjd om kongruensen mellan självet och idealsjälvet är dåligt.

Självets utveckling
Varför är kongruensen ofta så dålig mellan vår självuppfattning och våra upplevelser? Rogers menar att barn vill och måste ha kärlek. Detta är viktigt för barnets självuppfattning. Man vill uppleva sig själv som älskvärd. Om ett barn gör något dumt så kan föräldern dra tillbaka sin kärlek till barnet. Man förmedlar då budskapet att ”om du är duktig och lydig så älskar jag dig, men om du är dum så tycker jag inte om dig”. Då känner barnet skam när det nästa gång ska länsa kakburken och kan då inte njuta av sitt rov. Men föräldrar måste ju kunna sätta gränser utan att barnet ska känna sig oälskvärt. Rogers teori handlar inte i sig om gränssättning, utan om sättet att sätta gränserna. Barnet är i behov av villkorslös kärlek och uppskattning: Den ska kunna känna sig älskat även om den gör ofog.
Känner barnet villkorslös uppskattning så kan de lättare erkänna saker och visa sina känslor. Då blir kongruensen mellan barnets självbild och den inkommande informationen större, då mår barnet bättre. Det mest laddade området är sexualiteten. Om ett barn lär sig att sexuella känslor är något fult, så kan de få svåra sexuella uppfattningar när den blir äldre. Personen kan få svårt att acceptera sin sexualitet. Rogers menar att man ska erkänna sina önskningar. Jag frågar mig själv, hur kan man sätta gränser utan att göra så att barnet mår dåligt? Jag tycker inte att Rogers svarar riktigt på den frågan. Hur går man tillväga för att sätta en gräns, men ändå meddela att man älskar barnet? Barnet ska, enligt mig, lära sig vad som är rätt och fel och detta tror jag är omöjligt att göra utan att barnet känner sig lite oälskat. Barnet ska veta att när mamma eller pappa höjer rösten och säger till om något, så menar de allvar. Dock så tycker jag att det är föräldrarnas uppgift att hela tiden ”uppdatera” barnet om att de älskar hon eller han ändå, EFTER de att man har talat om för barnet vad som gäller. Det kanske låter lite luddigt men jag tror det är den bästa lösningen och Rogers lösning är omöjlig att utföra.

Klientcentrerad terapi
Rogers arbetade mycket med hur en god terapeut ska bete sig. Rogers anser, liksom Freud, att det är viktigt att terapeuten har en tillåtande och öppen atmosfär, så att patienten kan få kontakt med sina ”verkliga” känslor. Men Rogers och Freud har inte mer gemensamt än det. Rogers klientcentrerade terapi känns igen av att terapeutens roll är avdramatiserad. Terapin kallas inte för analys, utan för vägledning. Patienten är en klient. Terapeuten ska inte ställa en diagnos, utan den ska vara varm och engagerad. Rogers menade att terapeuten ska lita på klienten egna utvecklingsbefrämjande krafter. Rogers terapi ska öka kongruensen hos klienterna. Terapin ska minska klyftan mellan idealsjälvet och självet. Dåligt självförtroende är oftast grunden till klientens situation. Ofta så skapar det ångest. Klienten brukar dock ha ganska höga ideal. Terapin handlar också mycket om att man ska få kontakt med sina ”verkliga känslor”. Eller med viktig information som man blundar för. Ofta så vill man inte bekräfta vissa känslor för sig själv.
Terapeuten skulle vara ganska jämställd med klienten och denna skulle ha mycket erfarenhet. Dessa ideal ligger långt ifrån Freuds ideal. Där skulle terapeuten vara en välutbildad expert som inte fick bli känslomässigt inblandad i patienten.
Rogers arbetade också med gruppterapi. En öppen kommunikation mellan deltagarna skulle hjälpa dem att förstå sig själv bättre, ansåg han. Dock tror jag att en person med dåligt självförtroende inte redigt ”tillåter” sig själv att visa känslor i en stor grupp. Förmodligen så är det nog smartast att börja med enskild terapi och sedan kanske fortsätta med gruppterapi. Det grundläggande sambandet mellan den kognitiva psykologin och klientcentrerad terapi är att de båda är till för att hjälpa andra människor och de försöker frigöra patientens eller klientens innersta tankar eller känslor. Jag tror också att det är olika från person till person huruvida en person ska ”behandlas”, allt utgår ifrån hur personen är som person och vad hon eller han har för problem. Har man ett ”djupare” problem som till exempel depression eller någon slags fobi så ska man nog hellre se åt de kognitiva hållet, om man däremot har svårt att visa känslor så bör man välja det humanistiska perspektivet.

Carl Gustav Jung (1875-1961)
Carl Gustav Jung blev den första ordföranden i den internationella föreningen och betraktades som Freuds kronprins. Men efter ett tag så skapade han ett eget psykologiskt system, som på ett antal viktiga punkter avvek från Freuds. Jung betonade den vuxna människans problem och han menade också att det omedvetna kompelterar det medvetna. Han menade också att sexualiteten är en helande och en läkande kraft. Freuds terapimetod var att analysera personligheten och studera den för att skapa insikt. Jung ansåg att psykoterapins uppgift var att integrera och sammanfoga de olika delarna i vår personlighet.
Detta kallades på psykosyntes, enligt Jung. Jung hade också en annan syn på drömmarnas funktion är vad Freud hade.

Det omedvetna och drömmarna
De omedvetna och de medvetna sidorna hos en människa kompletterar varandra. Om man är aktiv i sitt liv så är man passiv och inåtvänd omedvetet och visse versa. Den omedvetna sidan hos en människa kallade Jung för skugga. I varje människa så finns det en manlig (Animus) och en kvinnlig (Anima) sida. Jung tycker att man ska erkänna sina kvinnliga respektive manliga sidor. Jung ansåg att det manliga kan påverka kvinnan båda bra och dåligt. Det kan ge henne mod och initiativförmåga, men också förmå henne till onda handlingar. Den kvinnliga delen hos mannen kan ge honom intuition, intresse för konst och kultur- om han handskas med den på rätt sätt. Men den kan också göra honom svag. Jung hade en traditionell syn på vad som var kvinnligt, respektive manligt.
Det omedvetna gör sig påmint i drömmar. Freud tyckte att drömmar var förklädda önskningar. Jung var skeptisk till detta i och med att vi ofta vaknar av våra drömmar. Jung såg drömmarna som budskap, också som råd och varningar från de omedvetna. Jag tror inte på någon av deras teorier om drömmar. Drömmar är väldigt orealistiska och ofta så drömmer man ju också om något som man har upplevt under dagen, det är vetenskapligt bevisat. Därför är jag kritisk mot både Jungs och Freuds teorier om drömmar.
Omedvetet så kanske man söker sig till döden som en utväg ur svåra situationer. När man nämner att drömmar kan utsända varningar, så kan folk tro att man tror på övernaturliga krafter. Men Jung använde sig av begreppet sublimentalt för att förklara mekanismerna. Sublimal betyder under gränsen. Det är mycket information som kommer utifrån som blir omedveten. Väldigt små signaler som kanske tyder på en hotande fara kan samlas i det omedvetna och som sedan kanske bryter ut i en dröm. Människan uppfattar då informationen som oförklarlig. Jung gav förklaringen att man kunde få för sig att något speciellt ska hända, men man vet inte varför. Det skulle kunna vara subliminal information som samlats och vars resultat bryter fram i det omedvetna. Jung tyckte att det var viktigt att förena den medvetna skuggan och dess omedvetna skugga, och det manliga med det kvinnliga. Att hela ett splittrat psyke är ett tecken på växande och mognad och det är just detta som terapeuten ska hjälpa sin patient med. Här finns även paralleller till Rogers syn på målsättning.

I många religioner och kulturer så finns det myter och föreställningar som liknar varandra. De har samma grundform och den kallas för arketyp. En arketyp kallas för skapelse - undergång - pånyttfödelse. Det kan också vara en hjälte som besegrar ondska eller att människan uppnår en guldålder, ett utopia. Jung menar att en del av deras destruktiva kraft kom av att de vädjade till något ursprungligt hos människorna. Arketyperna är något som ligger i våra gener, enligt Jung. Nästan allt har en genetisk bakgrund. Han menar att tendensen att skapa en viss typ av myter finns i våra gener och att de är produkten av en mycket lång evolution. Han tror att det är bestämt att människan har en omedveten skuggsida och en medveten sida. Han tror att även detta är en arketyp.
Jung drog även paralleller till Darwins utvecklingslära. Precis som den mänskliga arten rent fysikt har utvecklats så har den även utvecklats psykiskt. Jungs psykologi utmynnar här i en kritik mot vårat sätt att leva. Att den moderna människan inte har kontakt med sitt omedvetna. Om man erkänner sin existens och försonas med den, så leder det till mognad, både för individen och för mänskligheten. Men jag frågar mig, hur kan man någonsin veta om man har kontakt med sitt undermedvetna? Jag menar det är ju precis som det heter, det undermedvetna. Att föra en diskussion om det här överhuvudtaget tycker jag är onödigt. Man kan ju aldrig någonsin bevisa att vi använder oss av det undermedvetna. Hjärnan är ett stort mysterium och jag tror inte att vi egentligen vill veta sanningen om vad som sker i hjärnan.
Jungs betydelse
Jung är en av dem som har fått utstå mycket kritik. Vissa tycker att hans teorier har mer gemensamt med religion än med vetenskap. Han har även varit kritiserad för att han har varit påverkad av nazistiska tankegångar. Han är även än idag ganska omdiskuterad, delvis för att hans teorier inte går att bevisa. Han filosofier om kvinnligt och manligt, vårat behov av drömmar, myter som bärare av subliminal information m.m. har gett uppslag till andra forskare. Hans teorier går också att förena med genetiska grundformer med det olika biologiska teorier som idag vinner alltmer terräng.

Skillnader och likheter
Det humanistiska perspektivet anser att psykologin inte ska vara någon slags vetenskap, den är väldigt humanistisk. Den inriktar sig mer på förståelse, inlevelse och tolkning istället för statistiska sammanband och allmänna lagar. Det kognitiva perspektivet sätter tänkandet i centrum, allting utgår ifrån tanken. En kognitiv psykolog är mer ute efter att ställa en diagnos och förstå sig på patientens tänkande. Han vill gå djupt inpå patientens tankar och lösa personens problem i grunden av hans tänkande.

Han vill veta vad personen har för ett kognitivt schema (som jag förklarade tidigare) och leta sig tillbaka till barndomen och leta upp det grundläggande problemet. Den humanistiska psykologen är mer insatt på att göra det bekvämt för patienten, att miljön ska vara tillåtande så att hon eller han kan släppa ut sina känslor. Han vill öka kongruensen hos klienten och han vill också prata om de känslor som klienten blundar för. Den kognitiva psykologin passar ofta också bra när det gäller att hjälpa någon som lider av en psykisk störning, detta är den humanistiska psykologin inte alls intresserad av. Den är mer intresserad av den vanliga människans möjligheter till självförverkligande. De båda perspektiven har gemensamt att människan har en egen konstruerad värld och ett eget antagande om verkligheten. Man vet egentligen inte hur den verkliga världen ser ut. Alla människor konstruerar den på sitt sätt och bildar sin egen uppfattning om hur den ska se ut. Det humanistiska perspektivet koncentrerar sig mycket på det omedvetna. De vill förstå sig på hur människans omedvetna, dess skugga, fungerar. Det kognitiva perspektivet, däremot, inriktar sig mer på det medvetna, individens tankar och uppfattningar om verkligheten. Vilken av dessa metoder som är effektivast är förmodligen väldigt individuellt. Är jag en instängd person, som aldrig visar känslor, så passar det humanistiska perspektivet bäst in på mig. Är jag däremot en person som tycker att världen är hopplös och dum så borde jag söka mig till en kognitiv psykolog. Det är som sagt väldigt individuellt. Jag tycker att det är kanonbra att det finns så många olika terapimetoder att välja mellan, då blir det nog lättare att hitta rätt till just den person som är i fråga.

Slutsats
Man har alltid försökt att finna svar på vad som egentligen sker i människans huvud och dess tankar. Ett perspektiv som utgår ifrån själva tanken, vilket den kognitiva terapin gör, är ett sätt att utveckla tanken vidare. Den passar också väldigt bra inom forskning av psykiska sjukdomar. Men om vi nu alla är människor, varför tänker vi då så olika? Varför tolkar vi situationer så olika och vad är egentligen ett rätt tankesätt? Svaret på dessa frågor är svåra att besvara, det ligger helt enkelt i vår natur att vara olika. Ingen människa är den andra lik och det kanske är bra det. Det är ju ganska svårt att identifiera en annan människa om alla skulle vara likadana. Det skulle vara nästan som om vi vore robotar, hur kul skulle det vara?
En annan fråga jag ställer mig; Vill vi verkligen veta allt om människan? Jag vet inte själv om jag skulle vilja det. Att kunna tolka sina tankar och veta allt om sitt inre, tänk om där finns något som jag inte vill veta av, hur ska jag då kunna försvara mig emot det?
Jag menar, det är kanske inte alltid så lätt att försvara sig mot sig själv. Kort och gott så vill jag säga att den kognitiva psykologin är bra, till en viss del. Jag vill inte veta för mycket.

Om jag ska försöka runda av det humanistiska perspektivet lite kort så vill jag säga att den tilltalar mig ganska väl. Visst att den kanske inte är så vetenskapligt trovärdig, så är det ändå något som säger mig att den är effektiv. Man försöker ställa sig in i klientens situation och göra sina tolkningar utifrån den personens synvinkel, man ser andra subjektivt. Alltid när man försöker göra en egen bedömning av en annan människa så tycker jag att det är svårt om man bara utgår ifrån verkligheten och mig själv. Sätter man sig däremot i en annans persons situation så kan man nog lättare finna förståelse för denna persons uppfattningar och tolkningar. Jag kunde inte finna alltför många likheter mellan det kognitiva perspektivet och det humanistiska perspektivet, de har inte så mycket gemensamt. Hade jag valt att jämföra det kognitiva med det psykodynamiska, till exempel, så hade det varit på tok mycket enklare. Men något gjorde att jag vill stanna kvar hos det humanistiska. Det kändes så jordnära och så nära människan. Den verkar liksom förstå sig på människan mycket mer på djupet och mer inpå det omedvetna. Det var just detta som jag ansåg intressant, det omedvetna och drömmarna. Någon gång i framtiden så kanske vi kan tolka våra egna drömmar och kanske till och med se in i framtiden. Kanske något som jag själv finner intressant, men läskigt.

Sammanfattningsvis så tycker jag att jag har fått med det allra viktigaste om det kognitiva och det humanistiska perspektivet, sammanfattat med mina egna reflektioner om dem och letat efter likheter och skillnader, styrkor och svagheter. I slutändan så gick allt ihop sig på något sätt, jag ”knöt” ihop dem båda. Det var intressanta perspektiv båda två och ett roligt sätt att jobba med.

Vänner för livet
Kort sammanfattning av texten:
Den handlar om två vänner, Mikael och Pär, som var väldigt lika som barn. De umgicks varje dag och trivdes med varandra. Tiden gick och de gled alltmer ifrån varandra. Per skötte sig hyfsat men Mikael började ta droger och skita i skolan. Pärs föräldrar skilde sig och han började bra sig mer och mer tillbaka. De pratade bara med varandra ibland, men när de gjorde de så lyste de båda upp och Mikael såg inte lika rädd ut som han brukade. Det var som om Mikael ville säga något till Pär som aldrig blir sagt.

Det kognitiva perspektivet
Om jag vore en kognitiv psykolog och skulle hjälpa Mikael m...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Kommentera arbetet: Det kognitiva perspektivet-det humanistiska perspektivet

  Kommentera
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • My Mejja 2011-02-20

    Strålande! Förstår mycket mer om det humaniska och kognitiva perspektiven efter att ha läst detta, än vad jag gjorde när jag läste våran kursbok. Riktigt bra arbete!

  • Stefan Allard 2010-09-06

    Tack Läser just nu Psykologi A.Ska jämföra olika teorier tycker det är hur rörigt som helst innan man är påläst.

  • Curtis Jackson 2010-03-19

    Tack för en intressant läsning!

  • Sofia Bjerkestål 2009-04-01

    riktigt bra!


Källor för arbetet

Saknas


Källhänvisning

Emelie Skälhommar [2007-03-29]   Det kognitiva perspektivet-det humanistiska perspektivet
Mimers Brunn [Online]. http://www.mimersbrunn.se/Det_kognitiva_perspektivet_det_... [2014-08-30]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×

Senaste foruminläggen

annons

Ladda upp ditt arbete

Dela med dig, ladda upp ditt arbete och hjälp andra! Mimers Brunn söker ständigt nya arbeten på alla nivåer. Inget arbete är stort eller för litet för att ligga uppe på Mimers Brunn.

Ladda upp arbete

Senaste kommentarer

Mimers Brunn tipsar om

Högskoleprovet

Allt du någonsin lärt dig sätts på prov, kommer du ihåg vad ordet reprimand betyder? Mimers Brunn hjälper dig med tips och tricks inför högskoleprovet. Högskoleprovet

Nya medlemmar

Senaste inloggningarna