Det tsariska Rysslands fall

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag skrev detta arbete våren 2007, och då skrev jag det hälften i skolan och hälften hemma, och därför fattas delar som inledning, diskussion etc.. Jag hoppas ändå att ni skall ha nytta av den fakta jag nedan presenterar.


Alexander III dör

Vid sommarens slut 1894 reste den 49-årige tsaren Alexander III till det kungliga residenset Livadia vid Krim tillsammans med sin hustru Marie Fjodorovna, född prinsessan Dagmar av Danmark och deras sex barn. Månaderna tidigare hade det ivrigt spekulerats om tsarens hälsa eftersom denna vid flera tillfället ställt in officiella framträdanden utan någon trovärdig förklaring. Dessa spekulationer visade sig vara sanna då Alexander III:s tillstånd snabbt försämrades trots att han befann sig vid Krim, den plats dit de förmögna reste för att bota sina krämpor genom uppfriskande havsbad. I början av oktober förstod hovet att tsarens sjukdom var så pass svår att endast ett mirakel kunde rädda hans liv. Prästen fader Johannes, egentligen Ivan Iljitj (1829-1908), tillkallades för att utföra detta mirakel, han misslyckades. Den 1 nov 1894 avled tsaren och efterlämnade tronen till sin äldste son den 26-årige Nikolaj. Denne son antecknade faderns död i sin dagbok på detta sätt: "Det går runt i mitt huvud, det är omöjligt att tro att det har hänt. Hela dagen stannade vi på andra våningen nära honom. Hans andning blev svår, plötsligt var det nödvändigt att ge honom syre. Omkring 02.30 fick han sista smörjelsen, strax därefter började en lätt darrning och slutet kom snabbt..." Nikolaj blev förstårligt mycket upprörd över faderns död, men en tröst i den svåra stunden var ändå att hans far efter många turer godkänt hans val av framtida hustru. Damen var ingen mindre än den tyskfödda prinsessan Alix av Hessen-Rhein, barnbarn till drottning Victoria av England. Alexander III och hans hustru var sanna tyskhatare och därför var det med en viss tveksamhet och bitterhet som de accepterade den unga kvinnan som framtida hustru till deras son och sedemera kejsarinna över Ryssland. Alix var en starkt troende lutheran, och det var på grund av denna starka övertygelse som hon tackade nej till Nikolajs första anbud om äktenskap, trots att hon älskade honom. Alix äldre syster, storfurstinnan Elisabeth av Ryssland var gift med Nikolajs farbror storfurse Sergej Alexandrovitj och hon övertygade Alix om att skillnaderna mellan den lutherska läran och den ryska-ortodoxa inte var stor och därför tackade Alix ja, då Nikolaj friade till henne en andra gång. Alix fick den sämsta möjliga start i sitt nya hemland. Bara några dagar efter att hon först presenterats inför sin svärfar, den ryska tsaren, dog han. Den 26 november, en vecka efter Alexander III:s begravning bytte hovet och societeten om från svart till vitt för att bevittna storfurse Nikolaj, den ännu ej krönta tsaren ta prinsessan Alix av Hessen-Rhein till hustru. Då cermonin var klar, bar den förr lutheranska damen ej längre namnet Alix av Hessen-Rhein, hon presenterades nu som "den starkt troende Alexandra Fjodorovna", storfurstinna av Ryssland.

Storfurste Nikolaj blir tsar Nikolaj II

En solig dag i maj 1896 ägde kröningen av det blivande kejsarparet enligt tradition rum i Moskva. Nikolaj och Alexandra var ej längre ett ungt storfurstpar, de var kejsare och kejsarinna över jordens största rike, ett rike som täckte en femtedel av jordens yta. För Europas kungligheter och den översta ryska societeten innebar en kröning av denna rang, sjudagars festligheter och pompa och ståt i överdådig lyx. Även det "vanliga" folket fick ta del av detta. De erbjöds i första hand gratisgåvor i form av souvenier, mat, dryck och kläder. Utdelningen av dessa gåvor skulle ske på excersisfältet Kolinka, ett fält utanför de centrala delarna av Moskva. Hundratusentals människor kom till detta fält och det dröjde inte länge förrän vilt tummult uppstod. Olyckligtvis fanns det djupa diken på fältet och de dikerna blev till fruktansvärda dödsfällor då människor knuffades ner då trycket blev för stort och klämdes till döds. En ung finländsk officer och senare legendarisk marsalk och president vid namn Gustaf Mannerheim (1867-1951), beskrev denna händelse i sina memoarer på detta sätt:" ...vad det rörde sig om visste vi ännu icke, men att döma av den bestörtning, som stod att läsa i den tigande menighetens ansikten, måste en katastof ha inträffat. I samma stund kom förklaringen i form av en kolonn öppna faror, som passerade bakom oss. De vore vagnar täckta med presenningar mellan vilka än en hand, än en fot livlöst hängde ner. Omkring tvåtusen personer sades ha omkommit." Uppgifterna om hur många som omkom varierade men officiellt angavs 1389 dödade och 1300 allvarligt skadade. Då den kejserliga familjen nådes av denna nyhet uppstod en diskussion om huruvida festligheterna skulle fortsätta eller ej. Kejsarens farbror storfurste Sergej Alexandrovitj var vid denna tid Moskvas generalguvenör och han bestämde att festligheterna skulle fortgå som planerat. En brittisk ambassadör som medverkade vid den aftonbal som gavs till Nikolajs och Alexandras ära samma dag rapporterade hem att: "kejsarinnan verkade mycket betryckt och hennes ögon var röda av tårar."

Den tyska påverkan

Kejsaren Wilhelm II var en maktsjuk, självsäker och arrogant man som 1888 ärvt sina fäders tron. Han var en illa omtyckt man i Europa och den tyske författaren Thomas Mann (1875-1955) lär ha kallat Wilhelm "en obehaglig figur". Wilhelms engelske morbror, den blivande Edvard VII (1841-1910) ansåg honom vara som en medeltida typ. Wilhelm lät sig inte påverkas av dessa påståenden, för han var nämligen härskare över Europas mäktigaste industrination Tyskland, något som han inte drog sig från att påpeka. I privata samtal med utländska härskare och representatner för Wilhelm ännu mer högljudd och krigisk, och många nationer ansåg att Wilhelm spelat ut sin roll. Wilhelm II var speciellt intresserad för förbundet mellan Ryssland och Frankrike. Ett förbund som slutits 1895 under att Nikolaj tillsammans med sin hustru Alexandra och deras dotter den åtta månader gamla storfurstinnan Olga Nikolajevna varit på ett stadsbesök i Frankrike. Detta var något som oroade Wilhelm II, eftersom detta avtal betydde slutet på den "kejsarförbundet" (Dreikaiserbund) som innegrep Ryssland, Tyskland och Österike och som slutits 1881. För att göra något åt denna situation skrev Wilhelm ett brev till Nikolaj, där han beklagade Alexander III:s död och försäkrade att hela Tyskland sörjde för Rysslands förlust. I fortsättningen skulle Wilhelm komma att skriva många brev till Nikolaj, fyllda med goda råd och uppmaningar, allt skickligt inlindat i en behaglig familjär ton. I verkligheten ansåg Kaisern att tsaren var en total nolla, en nolla med en otroligt stor makt. Wilhelm ville se denna stora krigsmakt engagerade på ett annat ställe en Europa, därför varnade han Nikolaj i sina brev för den "gula faran" och han skrev även att Ryssland hade en "helig uppgift" i Asien. Tsaren litade på sin "vän" och var ytterst nära att förklara krig mot Japan, då uppgifter kom att österikarna tänkte förnya sitt fältartilleri med automatiska kanoner som kunde skjuta sex skott i minuten mot ryssarnas ett, "glömde" tsaren sin bråkige tyske brevvän och föreslog att en internationell fredskonferans skulle hållas. Under konferansen föreslog tsaren att en frysning av alla existerande vapen och förbud mot nya och ett "obligatoriskt skiljedomsförfarande" vid internationella konflikter. Kaisern Wilhelm II var inte speciellt imponerad av det ryska förslaget och kallade det som "humanitetspjosk". Prinsen av Wales, höll för ovanlighetens skulle med Tyskland och ansåg att Nikolajs ide "var den värsta smörja han hört". Det fanns dock andra åsikter och i maj 1899 öppnades en konferans i Haag i Nederländerna för att diskutera det ryska förslaget. Resultatet av diskussionen blev desvärre "magert" men mera lovande beträffande skiljdedomsförfarandet vid internationella tvister.

Kriget mot Japan

Fem år efter fredskonferansen började Ryssland intressera sig för land öster om Ryssland. Efter en rad framgångsrika avtal med det sönderfallande kinesiska kejsardömet lyckades Ryssland tränga fram till Lionhalvön och den isfria hamnet Port Arthur (Lushun). Ryssland nöjde sig inte med detta utan de ville också ha Korea, och de var då som de kom på "kollisionskurs" med japanerna. Ryssland ansåg att detta skulle bli en lätt och självklar seger och tsaren blev påhejad både av sin regering och av den tyske Kaisern Wilhelm II, som förövrigt finkänsligt kallade japanerna för "apor". I februari 1904, efter flera japanska försök att lugna ner konflikten inleddes kriget genom ett blixtanfall. Det var dock inte Rysslands som anföll, utan japanerna. Ryssland var oförberett på detta blixtanfall och det resulterade i att japanerna lyckades sänka sju slagskepp, sex kryssare och 29 jagare, en stor del av den tyska havsflottan. Japanerna själv förlorade endast två slagskepp, två kryssare och två jagaren. Resultatet av denna attack blev att en långvarig japansk belägring av Port Arthur inleddes. Nikolaj blev ställd av denna attack, och tog ett ödestiget beslut att skicka den omoderna ryska östersjöflottan till Stilla havet för att bryta dödläget och samtidigt skära av japanernas förbindelse med hemlandet. Innan Ryssland kunde göra detta, betydde en väntan på östersjöflottan som var tvugna att segla över halva jordklotet för att nå fram till målet. Denna väntan blev för lång och innan flottan hunnit fram så hade de båda tyska huvudfästena Port Arthur och Mukden fallit. Då flottan äntligen kom fram så möttes den av den japanska vid Tsusjinasundet vid Koreas sydspets. Det största sköslaget sedan Trafalgar inleddes och det resulterade att den ryska flottan näst in till utrotades, och de skepp som inte gick till botten, kapades och seglades till Japan. Av den förr så stolta ryska flottan återstod nu endast två jagare och en lätt kryssare, dessutom stupade 4 830 sjömän. Europa fascinerades av Japans lätta seger mot stormakten Ryssland och detta var första gången som ett asiatiskt land vunnit över en Europeisk stat. Under Förenta Staternas president Theodore Roosvelt (1858-1919) inleddes en fredsförhandling i Portsmouth, New Hampshire. Den erfarne ministern Sergej Witte förde Rysslands talan och han lyckades förhandla till sig goda fredsvillkor. Kriget kostade Ryssland 400 000 dödade, sårade sjuka och tillfångatagna. Ekonomiskt sätt så hade det varit en stor förlustaffär på 2 347 000 000 ruber. Terriotellt sätt så var förlusterna inte så stora och Ryssland förlorade endast den södra delen av ön Sachalin. Politiskt sätt innebar detta misslyckade krig "början till sluten för tsarismen".

Den blodiga söndagen

En bagatellartad händelse, där fyra arbetare i december 1904 avskedades från de stora Putilovfabrikerna i huvudstaden blev början till den väldiga revolutionsvåg som kom att rulla fram över hela det ryska riket. De avskedade arbetarna tillhörde nämligen en av de arbetarklubbar som en viss fader Gapon, egentligen Maksim Gorkij organiserat. Dessa arbetarklubbar hade som sin främsta uppgift att neutralisera ekonomiska och politiska krav bland den växande skaran av missnöjda industriarbetare. De avskedade arbetarna begärde hjälp från Gapon och hans närmaste för att återfå sina arbeten. Gapon, ingrep men något återanställning ville han inte höra talas om. Resultatet av detta blev att de avskedades arbetskamrater gick i sympatistrejk, och arbetare vid andra industrier följde snabbt efter. I början av januari 1905 nådde strejkerna sin kulme och det sägs att omkring 150 000 arbetare srejkade i St. Petersburg. Den nu hårt pressade Gapon blev tvungen att göra något mera radikalt och resultatet av detta blev att han föreslog en petition, eller som han själv sade "en böneskrift", som han själv tillsammans med arbetarna skulle överlämna till tsar Nikolaj II. Innehållet i denna petition publicerades innan det stundande överlämnandet till tsaren utan att polisen ingrep. En rad allvarliga missförhållanden som rådde på arbetsplatsen redovisades och en lång lista på krav av förbättringar fanns också med. Söndagen den 22 januari 1905 samlades arbetare från olika fabriker för att tillsammans gå till Palatstorget framför Vinterpalatsen för att möta tsaren. Fler arbetare slöt sig till och då processionen närmade sig torget var de 150 000 och hårt bevakade av fler och fler soldater. Genom ett misstag beordrades kosackerna att gå till anfall och soldaterna öppnade eld mot de fredliga demostranterna. Panik uppstod och officiellt angavs det att 400 demostranter dödades, men tvivel om detta finns då flera tidningar rapporterade tio gånger så många dödsoffer. Återstående delen av denna söndag, som kom att kallas "Den blodiga söndagen", förekom flera allvarliga incidenter i huvudstaden. Framåt kvällen hade militärer dock läget under kontroll, men det var bara ett skenbart lugn som rådde. Händelserna som utspelade sig denna söndag kom att resultera i att arbetarmassorna i fortsättningen vände tsaren och den centrala statsledningen ryggen, ett tungt bakslag för tsaren som inte ens befann sig i huvudstaden då en bomb exploderat bara 25 meter från honom några dagar tidigare. Då nyheten om massakern spred sig över landet rasade arbetarna och de anslöt sig även de till strejken. På landsbygden plundrade bönderna gods och mördade dess ägare. Tsarens farbror, Sergej Alexandrovitj föll offer för de ilskna arbetarna och sprängdes i bitar då en bomb kastades mot det ekipage han färdades i. I maj 1905 strejkade 220 000 arbetare över hela landet och fler och fler tjänstemän anslöt sig till de strejkande grupperna. Det strejkande folket fick inte härja hur som helst utan bestraffning. Tsaren beordrade att fabriker skulle genomsökas och att de som begick våldsdåd hängdes, detta resulterade i att förtroendet för tsaren blev ännu svagare.

Revolutionärer tvingar tsaren till eftergifter

Den ohållbara situationen som hägrade i Ryssland tvingade tsaren till eftergifter. Det första försöket att tillmötesgå de revolutuionära kraven gjordes på vården 1905. Tsaren lovade att en rådgivande församling skulle inrättas - en riksduma, denna duma skulle få mycket små maktbefogenheter. Detta förslag mottogs med kallsinnighet, eftersom de revolutionära krävde mycket mera. Under sommaren 1905 fortsatte oroligheterna och de olagliga socialistpartierna blev fler och fler samtidigt som de vann fler sympatisörer. Flera upplopp rapporterades och det är känt att inte mindre än 1 638 sådana ägde rum den sommaren. Kulmen av denna landsomfattande oro nåddes i oktober genom en strejkrörelse där 1,7 miljoner människor deltog och som fick hela Ryssland att stå stilla. Denna strejk var den största någonsion i landets historia. I storstäder bildades råd (sovjeter) av arbetslösa för att de skulle leda den revolutionära kampen. Dessa händelser tvingade tsaren till nya eftergifter, nämligen oktobermanifestet. Detta manifest var mycket mer reformvänligt än vad det förra dumaförslaget varit. Den riksduma som nu skulle införas var byggd på detta sätt; "alla ryssar och alla klasser skulle ha rösträtt till riksduman, som i sin tur skulle erhålla lagstiftande rättigheter, ha veto gentemot regeringen och kontroll över ämbetsverk och byråkrati". Detta lätt osägligen bra, men i paragraf fyra stod det såhär; "Kejsaren av Ryssland är bärare av den högsta självhärskarmakten."

Oktobermanifestet mottogs med glädje, trots det fjärde paragrafen. I städerna rådde feststämning och människor sjöng, jublade och hurrade för tsaren. En engelsk reporter vid namn Maurice Baring (1874-1945) rapporterade till London Post att: "gamla män omfamnade varandra och skålade i den bästa vodkan för ett fritt Ryssland". Då festligheterna lagt sig och folk återvänt till sina arbeten märkte de att den gamla makteliten gick till motanfall och styrde landet precis som de gjort tidigare, och detta resulterade i en ny strejkvåg. I Moskva blev strejkerna så vilda att det förekom våldsamma gatustrider mellan regeringssidans soldater och milis och de revolutionära. Regeringssidan blev mer och mer överlägsen beroende på de ökade insatserna och på nyårsdagen 1906 tvingades de revolutionära att ge upp. Tsaren och regeringen straffade folket för denna strejk och en avrättningsvåg svepte över landet. Skräcken var så stor bland folket att den jämfördes med tillståndet i landet under Ivan den förskräckligen regeringsperiod. På fyra månader dödades 600 personer. Det var inte bara strejkare som mördades av regeringen, utan också tvärtom. Tre topppolitiker föll offer för revolutionärerna, nämligen inrikesministern Dmitrij Sergejevitj Sipjagin (1851-1902), hans efterträdare Vyachesalv Plehve och sist premiärministern Peter Arkadevitj Stolypin. Revolutionsvågen ebbade ut under 1907, men dess tidigare händelser beskrev Lenin som en generalrepetition av vad som komma skulle.

Tsarens son

Den 12 Augusti 1904, föddes Nikolaj och Alexandras femte barn, och första son. Han döptes till Alexei Nikolajevitj, efter faderns favorit tsar Alexei Michajlovith, den andra tsaren i den Romanovska regimen. En vecka efter födelsen började Alexei att blöda, och blödningen gick inte att stoppa. Det konstaterade att Alexei led av den obotliga sjukdomen blödarsjuka, en sjukdom som endast framträder hos söner, men som de får genom sina mödrar. Alexei hade alltså ärvt sjukdomen av sin mor, Alexandra, som ärvt den av sin mor Alice, som i sin tur ärvt den av sin mor drottning Victoria av England. Alexandra oroade sig ändlöst över sin son och den ständiga oron slet på hennes hälsa, som redan var klen efter att hon tidigare varit sjuk i difteri, lidit av ichas, och genomgått fem svåra graviditeter. Kejsarinnan led nu av hjärtklappning, värk i ben och rygg och hon låg flera veckor till sängs utan att gå upp. Det var endast då hennes son själv var sjuk som hon visade sig vara stark, och hon satt dag och natt vid sin sons säng utan att ens byta kläder. Under några veckor 1912 befann sig kejsarfamiljen i Spala, en plats där tsaren tillsammans med sina ministrar och kamrater bedrev jakt. Under en vagnfärd på denna plats började Alexei klaga över smärtor i mage och höft. Kejsarinnan som var med, blev orolig och beordrade att vagnen genast skulle köras till huset. Väl hemma konstaterade läkaren Botkin att Alexei hade en svår blödning i höft och ljumske och han konstaterade att detta var det mest oroande anfallet Alexei någonsin haft. Alexandra skickade efter läkare från Rysslands alla hörn men ingen kunde göra någonting, och ingen vågade. För ingen av den ville stå till svars, ifall tsarens son, arvingen till den ryska tronen, skulle dö under ett av deras ingrepp. Under elva dagar plågades pojken svårt, och under dessa elva dagar och nätter vek modern aldrig från sin sons sida. Den desperata Alexandra skrev till en vän i St.Petersburg, vid namn Gregorij Rasputin (1864-1916), en man som var siare och helare, och som varit Alexeis välgörare sedan pojken var ungefär ett år gammal. Eftersom St.Petersburg låg ungefär en veckas färd från Spala, kunde Rasputin inte komma för att hela Alexei men han skickade ett brev där han skrev att: "Gud har sett era tårar och hört era böner. Sörj icke. Den lille kommer icke att dö. Låt icke läkarna störa honom för mycket."
En dag efter detta brev började Alexeis tillstånd att radikalt förbättras, och för första gången på 11 dygn föll både pojken och det svårt tagna modern, med nu grånat hår, i sömn.

Krig mot Tyskland (Första världskriget)

Den 1 Augusti 1914 förklarade Tyskland krig mot Ryssland, och Ryssland besvarade genast detta genom att själv ge en officiel rysk krigsförklaring mot Tyskland. För första gången på länge gick en patriotisk våg över Ryssland, och det förr så upprörda och förargade folket enade sig nu för att försvara sitt fosterland. På torget framför palatset samlades hundratuseltals människor med vimplar och flaggor och då kejsarparet visade sig på balkongen sjöng de: "Gud bevare tsaren, mäktig och kraftfull, må han härska till vår ära, till våra fienders förvirring, den rätttrogne tsaren, gud bevare tsaren." Frivilliga anmälde sig som soldater och då den tyska armén var fullt mobiliserad uppgick den till 12 miljoner. Till överbefälhavare över denna arme utnämdes storfurst Nikolaj Nikolajevitj. Allt tyskt i Ryssland förbjöds och tsaren meddelade att det tyskklingande namnet St.Petersburg från och med nu skulle ersättas med det slaviska namnet Petrograd. Den ryska armén vann till en början stora segrar och de första förbanden närmade sig det tyska Ostpreussen med en imponerande fart. Den ryska lyckan skulle dock få ett plötsligt slut, då det rapporterades att de förbanden som tidigare vunnit de betydande segrarna nu näst intill förintats av tyskarna vid Tanneberg och vid de Masuriska sjöarna. 150 000 man uppskattades ha dödats. I december 1914 hade en miljon man sårats, dödats eller tillfångatagits. I början av 1915 visade det sig att de stora ryska armérna inte hade tillräckligt med utrustning och mat, och på grund av detta dödades och sårades ännu fler. Vid frontlinjen uppstod fler problem, bland annat att de stolta ryska officierna vägrade ta betäckning under striderna eftersom detta ansågs fel, och på grund av detta blev bristen på befäl så stor att unga studenter kallades in för att genomgå en snabbutbildning. Resultatet av de ryska motgångarna blev att missnöjet växte på hemmaplan och på Petrograds gator ökade ilskan och oron. Bristen på mat och bränsle gjorde att affärer och bodar skövlades och de stackars tyskryssarnas egendomar brändes ner. Den tyskfödda kejsarinnan Alexandra anklagades för att vara tysk spion och fick "öknamnet" "Tyskan", och det ryska folket ville se både henne och hennes man tsaren avrättade. Detta sårade kejsarinnan djupt eftersom hon verkligen älskade sitt land och för att visa sitt folk detta utbildade hon sig till sjuksköterska och upprättade över 80 soldatsjukhus, där hon arbetade med att vårda de sårade soldaterna.

Under hösten 1915, då Nikolaj själv var högsta befälhavare över den ryska armén, lugnade kriget ner sig eftersom den hårda ryska vintern satte stopp för både ryska och tyska operationer. Våren 1916 blev allt annat än lugn, då en stor rysk offensiv började på den sydvästra fronten under Alexander Aleksejevitj Brusilovs ledning. Brusilov lyckades sakta avancera, men till svåra följder, då det gick två ryssar på varje tysk. Totalt dödades 1 200 000 man under denna offensiv, vilket får ses mot den totala dödssiffran på 7 900 000, vilket var mer än halva den ryska armén. De krigströtta ryska soldaterna blev mindre och mindre lojala mot fosterlandet, och det kändaste exemplet i dessa sammanhang är då kosackgeneralen beordrade artilleriet att beskjuta en egen deserterande trupp. Även på Petrograds och Moskvas gator växte missnöjet och på hösten 1916 var det stor brist på nästan allting. På grund av bränsle och råvarubristen stannade de stora fabrikerna och arbetarna gick ut i strejk. I duman blev talet mer frispråkigt och Rasputin, och kejsarinnan Alexandras namn nämndes allt oftare, och båda två anklagades nu för att vara tyska spioner. Hatet mot tsaren växte och han var snart hatad av en stor del av den ryska befolkningen.

Oroligheter i huvudstaden

I början av 1917 var det ryska riket på gränsen till upplösning och förfall. Det ryska folket led otroligt då livsmedelsförsörjningen var akut, och den ansvarige för detta område, inrikesministern Alexander Dmitrijevitj Protopopov (1866-1918), som gjort karriär genom Rasputins inflytande över kejsarinnan, gjorde ingenting för att förbättra situationen, och han var vid den här tiden Rysslands impopuläraste person. I början av mars nådde krisen sin kulme och den resulterade i den kända februarirevolutionen. Revolutionen kom i synnerhet att utspela sig i Petrograd samt i det ryska högkvarteret i Molilev i Vitryssland. Torsdagen den 8 mars (23 februari, rysk tideräkning), utlöstes stora hungerdemonstrationer samtidigt som ett stort antal arbetare som har uppskattats till 130 000 gick i strejk. Inslaget av kvinnliga demonstranter var stort och i första hand protesterade de emot bristen på mat i butikerna. För att ge varandra stöd började demonstranterna att sjunga "Marseljäsen" och andra revolutionistiska sånger. Samma dag som de stora demonstrationerna pågick reste tsar Nikolaj från sitt hem till högkvarteren vid fronten, för att aldrig mer återvända hem som tsar över Ryssland. Den 9 mars, dagen efter, fortsatte demonstrationerna och man uppskattade nu folkmassan till att vara 200 000. Man ropade slagord som: "Ned med kriget" och "Ner med kejsarinnan". I Dumas blev stämningen alltmer spänd och man diskuterade frispråket landets situation och om hur man skulle lösa den akuta matbristen. Lördagen den 10 maj gick ännu fler i strejk och hela huvudstaden stannade. Varken tåg, spårvagnar eller droskar gick och inga tidningar gavs ut. Under hela dagen satt regeringen i sammanträde för att försöka finna en lösningen på den rådande krisen. Resultatet av dessa möten blev totalt mötes- och demonstrationsförbud. Soldater utposterades men folket brydde sig inte som detta utan rev ner plakaten, där förbudet stod skrivet, och till följd av detta blev att soldaterna öppnade eld mot dem. Endast på Petrograds paradgata Nevskij krävdes femtion dödsoffer. Det var dock inte alla förband som gjorde detta, vissa vägrade att öppna eld och lade ner sina vapen. Den 11 mars var situationen så ohållbar att Dumapresidenten Michail Vladimirovitj Rodzianko (1859-1924) skickade ett telegram till tsaren där det stod: "Situationen är allvarlig. Huvudstaden befinner sig i ett tillstånd av anarki. Regeringen är paralyserad. Tåg och spårvagnar fungerar inte... Det är nödvändigt att en person som åtnjuter landets förtroende omedelbart får i uppgift att bilda ny regering." Nikolaj irriterades över detta telegram och han beordrade att Dumas skulle upplösas. För att "lugna" läget gav Nikolaj order om att bryta all elström i staden. Söndagen den 11 mars slutade i ett totalt mörker.

Under måndagen den 12 maj, gick ännu fler människor i strejk, och skolor, sjukhus och fabriker var nu stängda då det nu uppskattades att en halv miljon människor strejkade. Människor plundrade banker och butiker och flera polisstationer satts i brand. Poliskonstaplar och officierare skjöts ihjäl. Soldaterna lydde inte längre sina överbefälhavare utan bytte sida. På kvällen hade halva Petrograds garnison gjort myteri och den tsariska makten var nu i gungning. Rodzianko sände flera telegram till tsaren där han bad om politiska eftergifter, men tsaren vägrade. Chabalov, som var ansvarig för Petrograds garnison skickade också telegram till högkvarteret där han sade att han hade stora svårigheter med att få soldaterna att lyda order, och att de sista förtrogna sökt sig till Vinterpalatset. I duman, som vägrade lyda tsarens order och upplösas bildades en exekutivkommitté vars uppgift var att ta itu med de praktiska politiska problemen. De ansåg att det viktigaste var att återställa lugn och ordning i huvudstaden så fort som möjligt. I samma byggnad som detta möte ägde rum, ägde även ett annat politiskt möte rum. Detta möte bestod av sovjeter, och denna församling bestod i huvudsak av mensjeviker och moderata revolutionärer vilka förberedde sig på att ta över all makt från duman. Vid femtiden på morgonen tisdagen den 13 mars påbörjade tsar Nikolaj sin historiska resa hemåt, från högkvarteret till Petrograd. Senare samma dag såg en fransk ambassadör hur det kejserliga standaret långsamt halades ner och ersattes med en röd bomullstrasa. Den kejserliga regeringen hade fallit. Då detta blev klart reagerade Dumas mycket snabbt och de satt igång med att arrestera de avsatta ministrarna. I den kejserliga familjen pågick under hela tisdagen en desperat aktivitet i att finna en lösning på situationen och ett manifest sattes upp där det stod att man uttalade sig för ett konstitutionellt styre i landet. De allra flesta storfurstar undertecknade manifestet men man lyckades inte få kejsarinnan Alexandras underskrift. Under hela onsdagen fortsatte strejkerna, demonstrationerna och myteriet och på tisdagskvällen var Petrograd helt i de revolutionäras händer.

Abdikationen

Tidigt på morgonen onsdagen den 15 mars lämnade de två dumarepresentanterna Vasilij Sjulgin (1878-1976) och Alexander Ivanovitj Gutjkov (1862-1936) Petrograd för att resa till det ställe tsarens tåg befann sig för att försöka förmå Nikolaj att abdikera. Tsaren som vid den här tiden satt vid bordet och intog sin frukost, hade inga som helst planer på att abdikera förrän han nådes av ett telegram skickat av hans onkel, storfurst Nikolaj Nikolajevitjs. Hans telegram slutade med dessa rader: "...gör korstecknet ooch överlämna Ert arv till tronförljaren. Någon annan utväg finns inte." Det var först nu som Nikolaj förstod att han var tvungen att abdikera. Det var hans svåraste stund i livet. Dokumentet som skulle skrivas under fanns redan klart och i dokumentet gjorde det klart att Nikolaj II avstod den ryska tronen till förmån för sin son, den då 12-årige Alexei. Under den tid då Alexei var minderårig skulle tsarens yngre bror, storfurst Michail Alexandrovitj tjänstgöra som regent. Under den sex timmar långa väntan på dumarepresentaterna passade Nikolaj på att en sista gång rådgöra med sin "livmedikus" Fjodorov om huruvida Alexei skulle kunna styra landet i framtiden. Nikolaj fick till svars att den svåra sjukdomen, blödarsjukan, inte gick att bota och därför ändrade Nikolaj i abdukationsprotokollet och gav sin bror Michail hela den ryska kronan. Nikolajs ändring kom som en överaskning för de två dumareprensentanterna, men annars så gick allt lugnt till. Nikolaj skrev under protokollet, gjorde korstecknet och var ej längre tsar Nikolaj II av ryssland, utan bara Nikolaj Romanov. Nikolaj II:s abdikation välkomnades på olika sätt i Ryssland och Europa. I Moskva mottogs den med glädje, och först och främst i de liberala grupperna eftersom de skänkt mycket pengar till revolutionärerna.

Kejsarfamiljens tragiska öde

Den föredetta tsarfamiljen sattes i husarrest i den gamla hemmet i Alexanderpalatset i Tsarskoje selo (tsarens by). Där kunde de leva någorlunda normalt, trots att alla de gamla privilegierna var borta och att de nu var fångar under soldaters uppsikt. Alexandra och hennes döttrar spenderade de flesta dagar inomhus, medan Nikolaj och Alexei underhöll sig med att promenera i slottsparken. Utanför parkens höga staket samlades hundratals människor för att få en blick av den föredetta tsaren, och under de få gånger Alexandra visade sig ute i parken ropade de...