Diktanalys av dikt från andra världskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Originaldikt

Dark clouds are smouldering into red
While down the craters morning burns.
The dyling soldier shifts his head
To watch the glory that returns;
He lifts his fingers toward the skies
Where holy brightness breaks in flame;
Radiance reflected in his eyes,
And on his lips a whispered name.

You’d think, to hear some people talk,
That lads go West with sobs and curses,
And sullen faces white as chalk,
Hankering for wreaths and tombs and hearses.
But they’ve been taught the way to do it
Like Christian soldiers; not with haste
And shuddering groans; but passing through it
With due regard for decent taste.


Egen översättning

Mörka moln pyr i rött
Medan morgonen brinner i kratrarna.
Den döende soldaten flyttar sitt huvud
För att se stoltheten återvända
Han lyfter sina fingrar i riktning mot skyarna
Där det heliga ljusskenet bryts i flamma
Strålglansen reflekteras i hans ögon
Och på hans läppar viskas ett namn

Man skulle kunna tro att man hör människor prata
Att pojkar går västerut med snyftningar och förbannelser
Med dystra, kritvita ansikten
Längtande efter att omges av gravar och likvagnar
Men de har blivit lärda att göra det
Som kristna soldater, inte med brådska
Och bävande jämra sig, men ta sig igenom det
Med skyldighet ta hänsyn till en anständig nivå


Analys

Jag får en känsla av underlägsenhet när jag läser den här dikten. En människa som beskriver vad han varit med om, vad han sett, hört och vad han upplevt. Människor som brinner för sitt land, gör vad de blir tillsagda åt och stolt representerar sitt ursprung. För mig ger dikten blandade känslor, jag tror att dikten kan tolkas på många olika sätt, beroende på vad man själv har för tankemönster. Det finns två delar i dikten, och att dessa skiljer sig väldigt mycket åt upptäcker man när man läst dikten några gånger.

I första delen beskrivs envishet och mod, en stolthet för att tillhöra just det de gör. En enorm vilja och glöd in i en människas sista ögonblick. Den handlar om en människa, hans öde och kämparglöd. Som om han har haft en kamp under hela nattens gång, men kämpat med hoppet i behåll om ett fortsatt liv. Aldrig givit upp hoppet om att klara det, klara att överleva och att fortsätta kämpa för sitt land. Trots lidandet finns det en stolthet inpräntad i huvudet, en stolthet som inte får ge vika för smärta. En vetskap av att inte få ge upp, förrän döden möter en. Med en sådan enastående strävan inom sig tror jag man kan nå nästan hur långt som helst, och jag tror att det var många som var likasinnade. Man kan bara imponeras över dessa människor och beklaga deras öde. Mot slutet av första delen tror jag att han tackar gudarna för hans liv, och att han enda in i sin sista tanke känner stoltheten över vad han har åstadkommit. Det sista han gör är troligen att minnas en betydelsefull person, välsigna den.

Efter första delen händer något, man skulle kunna tro att allt hopp plötsligt försvinner. Att dikten går in i en ny nivå, som om någonting som aldrig skrivs händer mellan dessa delar. För sedan följer en mer sorgsen del, som skiljer sig från den föregående viljestarka delen. Det var så jag resonerade de första gångerna jag läst dikten, men efter ännu ett par gånger kom jag fram till att det är två olika synsätt i delarna. I den första beskrivs antagligen en människas öde, och i den andra den bisarra verkligheten.

Då jag läser den andra delen i dikten får jag genast en känsla av uppgivenhet. Människor som har blivit tvingade till att kämpa, som inte orkar mer. Som om de långsamt möter sitt öde, i vetskapen om vad som komma skall. Det känns som att de redan har gett upp, och har gått in i sorgen som om den redan vore där. De har gett upp hoppet om evig ära, och låter tiden glida förbi i väntan. Väntan på att få gå sitt eget öde till mötes, vilket troligen inte var positivt för de flesta. För i detta läge fanns det nog ingen återvändo, antingen gällde de att kämpa eller att ge sig. Och för de flesta slutade det nog med att man gav upp, om man var i ett sådant underläge kändes det kanske inte som att det var värt ens att försöka.

Det är där de två olika delarna skiljer sig åt, i den första lever viljan kvar in i det sista. Och i den andra delen, har man redan givit upp innan man ens fått svaret.

Jag tror att dikten vill förmedla ett budskap om att man alltid har två val. I detta fall antingen kämpa eller ge sig till vika och ge upp. Att valet man gör har en sån enorm betydelse, inte bara för sig själv, utan även för andra. Som nu gällde det krig, om alla bestämmer sig för att strida enda in i döden och kämpa för att nå målet – besegra sina fiender, då blir det så mycket bättre. Alla kan ju också göra tvärtom, ge upp, tappa greppet om viljan, och lägga sig ned. Det är klart att man inte kan vinna gemensamt om alla går runt med den inställningen inuti sig.

Det låter som att författaren till dikten var med i kriget, och att han i första ...