Diktkommentar av Edith Södergrans

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Svenska – Diktkommentar
av Johanna Sundquist, PreDp.



Jag har läst ”Dagen svalnar” av Edith Södergran hämtad ur hennes andra diktsamling ”Septemberlyran” som utkom 1918. Södergran själv hade tuberkulos och tillbringade lång tid på sanatorium i Schweiz.

För mig står dikten för kärlek; en kärlek och en passion som den berättande kvinnan vet kommer att rinna ut i sanden. Läsaren kan redan i titeln hitta en metafor för passionen då ordet ”Dagen” i titeln lika gärna skulle kunna bytas ut mot ”Passionen”. I första strofen återfinns en upprepning av titeln och återigen kan ordet ”Dagen” bytas ut för ”Passionen”. Samma strof inleder med en förklaring av vad som kommer att utspelas i de kommande verserna och det tyder på att kvinnan som ska berätta historien redan vet hur den kommer att sluta. Dikten inleds med en kontrast där ordet ”svalnar” och ”värmen” ställs mot varandra vilket ger en väldigt intensiv känsla. Även om man som läsare inte vet vad som komma skall kan man ana att det är något starkt och känslosamt.

Textraden; ”min hand har samma blod som våren” skapar återigen en kraftig känsla av kärlek och passion, ”…samma blod som våren…” ; ordet blod står för något kraftfullt, rött som inte går att hindra vilket associeras till passionen. Sedan kommer ordet ”våren” som i sin tur står för något groende, ungt och glödande som vårsolen. Tillsammans skapar de känslan av en ung passion som aldrig vill ta slut, de båda orden skulle till och med kunna tas för en antites där orden ”blod” och ”våren” ställs emot varandra.

Anaforen ”…tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan…” talar om dör läsaren att berättaren är en ung kvinna. Färgen vit står för oskulden som så många gånger representerar flickor och unga kvinnor och även de smala axlarna förtydligar att det är en kvinna vi har att göra med. I stroferna kan man även se att kvinnan frivilligt ger sig till mannen. I strofen; ”Det vore underligt att känna, en enda natt som denna…” är det som om kvinnan har tagit ett steg framåt i tiden, förbi de kommande tre verserna, och ser tillbaka på det som skett i dikten och i någon slags bitter och vemodig men ändå tillbakalängtande anda minns den första tiden av sin förälskelse.

Den andra versen inleds med en metafor för deras första natt tillsammans och där återfinns även en antites ”Du kastade din kärleks röda ros, i mitt vita sköte…” där den röda rosen återigen står för passionen och i det här fallet även erfarenhet. Detta ställs emot hennes vita sköte där färgen vit står för det unga och oskulden vilket även kan antyda att han var hennes första älskare. Hon fortsätter sedan ”…jag håller fast i mina heta händer din kärleks röda ros som vissnar snart…” och nu har den röda rosen övergått från att vara en metafor för hans könsorgan till att istället stå endast för den passion för kvinnan som hon vet kommer att ta slut men inte än vill släppa. Det verkar sedan som om hon accepterar det öde hon vet väntar och väljer att stanna hos honom trots att hon vet att förhållandet dem emellan inte kommer att sluta lyckligt. Kvinnan använder i strofen ”O du härskare med kalla ögon…” en vokation som förmedlar den uppfattning hon har av honom som sin mästare, en uppfattning som tilldelats henne, hon känner en kärlek och passion så stark att hon är beredd att sätta honom före sig själv. Men återigen framkommer det, den här gången genom hans kalla ögon, att han inte känner samma sak. Kronan i strofen ”…jag tar emot den krona du räcker mig…” symboliserar just vetskapen om att den kärlek och passion de delar kommer att rinna ut i sanden, en vetskap som för henne är som en betungande krona.

Snart framgår det klart och tydligt att all mannens kärlek och passion försvunnit. ”Jag såg min herre för första gången i dag, darrande kände jag genast igen honom…” Kvinnans farhågor har besannats och det hon visste skulle ske har nu skett; för första gången ser mannen på henne helt utan känslor. I textraden; ”Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm…” inger antitesen tung och lätt känslan av att hans sätt har förändrats, han lägger en tung, kall och känslolös hand på hennes lätta, fortfarande oskuldsfulla och förälskade arm.

Strax frågar kvinnan sig själv varför hon stannar hos honom trots att han inte hyser samma känslor för henne som hon gör för honom och i den kommande strofen; ”Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp…” förmedlas, även denna gång med en antites, återigen att hans känslor har förändrats, han tar i henne med ett fast grepp trots att hon skälver av kärlek. ”Nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina sköra, sköra drömmar.” Denna strof innehåller sinnesanalogi och förmedlar starkt hur kvinnan till slut fullständigt inser hur mannens kärlek och passion försvunnit och hur det förstör de drömmar hon haft om de två tillsammans.

Den fjärde och sista versen skildrar, med direkt anföring, vad som rört sig i mannens huvud under deras förhållande tillsammans och varannan strof avslutas med en stegring. ”Du sökte en kvin...