Döda poeters sällskap - Filmrecension

Döda poeters sällskap

I gymnasiet strävar alla elever att försöka hitta sig själva, förstå sig på den riktiga världen och komma på vad de vill göra i framtiden. Många av oss klurar ut det själv, vissa tar hjälp av föräldrar och en del tar hjälp av lärare. I filmen Döda poeters sällskap handlar det just precis om att hitta sig själv, där eleverna har fått inspiration av en lärare.

Författaren av filmen heter Tom Schulman som kommer ifrån Nashville i USA, han är född 1950. Schulman har bl.a. skrivit manus till dramafilmen Medicinmannen (1992) och Sci-fiction filmen Second Sight (1989). Innan filmen Älskling, jag krympte barnen skulle börjas spelas in, fick Schulman runt sju veckor på sig att göra om filmen från drama till komedi. Personligen älskar jag alla de filmerna (”älskling, jag förstorade barnet”, ”älskling, vi krympte oss själva”).

Döda poeters sällskap är väldigt känslofylld, där förekommer allt från lycka till tragedier, genren vill jag kalla drama. Filmen började visas 12 januari 1990 på Sveriges biografer. Filmen utspelar sig 1959 på ett pojkinternat i delstaten Vermont i USA. Welton Academy, som skolan heter, står de för fyra delar; disciplin, tradition, briljans och heder. De gör det väldigt bra när det försöker efterlikna sent 50-tal. Pojkarna går runt i ull-tröjor, skjortor, slipsar och kavajer, allt i gråa nyanser förstås. Det är den typiska 50-tals disciplinerade skolpojkars klädstil där de inte själva fick välja skoluniformer. I filmen syns även gamla bilar som Crestline Sunliner i de finaste formerna. Klassrummen skiljer sig lite, de har svarta krittavlor, enskilda bänkar och läraren står på en högre plattform än eleverna.

Språket i filmen är enbart engelska, välutvecklad engelska. Språket är med respekt mot alla och inga svordomar lägger man märke till. Filmen så otroligt bra gjord, en bra röd tråd och sättet de filmar och kameravinklar är perfektion.

Filmen handlar om John Keating, en medelålders man som själv spenderade sina skolår på Welton Academy, som återkommer till skolan för att lära ut i engelska. Elevernas första intryck av Mr. Keating får jag en blick av att de tycker han är galen. Första lektionen i Engelska ber han dem alla riva ur förorden i läroboken om poesi. Mr. Keating spelas av legendariska Robin Williams som de flesta kopplar till rösten av Anden i filmen Aladdin (1992). Mr. Keating använder lärometoder som ingen på skolan har förväntat sig, han försöker få eleverna att uttrycka sina känslor och hitta sig själva. Pojkarna i hans klass avgudar Mr. Keating och de börjar leva efter orden Carpe Diem (latin för Fånga dagen) som Mr. Keating lärt dem att fundera efter. Det enda som jag tänkte på var att ”carpe diem” var 50-talets motsvarande för ”yolo” (You only live once) som många ungdomar idag säger innan de gör riskerande saker.

Todd Andersen (spelad av Ethan Hawke) är en känslig, osäker och ensam elev. Todds rumskompis blir Neil Perry (spelad av Robert Sean Leonard) som är en av ett killgäng som Todd snabbt blir inkluderad i. Neil har stora drömmar om skådespeleri, men han har inte vågat ta tag i det eftersom hans pappa har stora förhoppningar och har redan bestämt att Todd ska bli en framgångsrik läkare. På en rast går killgänget fram till Mr. Keating och pratar med honom, Mr. Keating berättar om den mystiska klubben Döda poeters sällskap (Dead Poets Society) som han var med i och pojkarna blir direkt fascinerade och söker upp grottan där klubben hade sina möten. Pojkarna bestämmer sig för att själva samlas då och då, för att läsa olika dikter för varandra och uttrycka sig. Filmen uttrycker mycket glädje fram till denna biten, på lektionerna får eleverna göra annorlunda saker och Mr. Keating gör ett otroligt bra jobb med att klämma ur känslor ur eleverna.

En scen jag gillar mycket är när eleverna ska läsa upp en dikt som de själva har skrivit, Todd hade inte skrivit någon eftersom han är så osäker på sig själv. Mr. Keating drar upp Todd och får han att skrika barbariskt ordet ”YAWP”, till en början låter han väldigt osäker och mesig, men Mr. Keating provocerar honom och till slut får han ut ett riktigt barbariskt skrik.

Mr. Keating ber Todd kolla på en bild av en man vid namn Walt och får Todd beskriva Walt med sina ord. Jag älskar denna biten då lyckan verkligen strålar i alla i klassrummet och framför allt Todd. Jag får en blick av att Todd då anser att han är bra som han är och han kan han också.

Neil blir så inspirerad av Mr. Keating att han bestämmer sig för att medverka i en pjäs bakom hans pappa rygg, jag tycker det är otroligt modigt och jag gillar att han gör det. Mr. Perry gillar verkligen inte idén och tvingar Neil, efter han sett honom spela i en pjäs, åka till militärskola och utbilda sig till doktor. Filmen får en drastisk twist och jag grät. I filmen finns även några andra karaktärer som betyder för filmen. Rektor Mr. Nolan som senare i filmen styr upp och försöker få Mr. Keating att sluta med hans fasoner. Mr. Nolan är en medellång man, gammal, närmar sig sakta sin pension och har en röst som får alla elever att hysa respekt. I filmen uppstår även några incidenter där en pojke i gänget vid namn Knox, faller pladask för den upptagna tjejen Chris. Chris pojkvän Chet blir hysterisk och hotar med att döda Knox när han kysser Chris på pannan när hon sov, på en fest Chris bjöd in honom till. Knox är så himla desperat för att Chris ska läsa hans dikt och han bryr sig inte ens om hon gillade den eller inte, huvudsaken för honom är att hon hade hört den.

Döda poeters sällskap har skakat om hela världen oc...