Döden - en antropomorfisk gestalt i konsten

1 röster
19830 visningar
uppladdat: 2005-05-11
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Med Döden i tiden

1 Inledning

1:1 Syfte och frågeställningar

Carl Fehrman skriver ”Allt är förgängligt, även förgängelsens symboler” men som han vidare konstaterade så finns det två saker som slår en om man studerar saken grundligt, dödstankens utformning tycks bestå av två skenbara motsägelser, det ena är konstansen i bilder och symboler, det andra är variationsrikedomen och föränderligheten som trots allt finns där. Det är bland annat detta jag kommer att undersöka under min resa till dödsriket inom de sköna konsterna. Att försöka se hur synen på döden har utvecklats och förändrats genom historien. Dessutom kommer jag att försöka ta reda på varför döden har gestaltats på olika sätt i olika skeden. Från det antika Grekland och deras syn på döden och dödsriket via det Romerska imperiets gravvårdar med nedslag i medeltiden och dess totentanz, renässansen och barockens symbolmättade dödsmystik, genom den promodernistiska romantiken till det ungmodernistiska 1910-20-talet. I mån av plats och tid kommer jag avslutningsvis titta på en del av den nutida konstens symboler som behandlar döden i rent abstrakta former.

Frågeställningarna jag skall försöka besvara är:

* Hur har döden framställts, och varför, i vilket syfte?
* Vad i de olika tidernas skeenden har påverkat konstnärernas syn på döden?

1:2 Metod

Jag har gått igenom konst – och litteraturhistoriskt material och försökt hitta den röda tråden som har lett fram till utvecklingen av människans bild av Döden. med hjälp av det tillgängliga materialet (se nedan) har jag gjort komparativa undersökningar av olika tiders synsätt, d.v.s. jag har jämfört epokernas konstnärliga utformning av döden och de historiska skeenden med varandra. Genom bilderna som utkristalliserats har jag sökt ta reda på varför till exempel det antika greklands Död var en ung adonis medan medeltidens Död var ett skrämmande väsen, oftast i form av ett vandrande benrangel. Och varför har Döden under vår egen tid i stort förlorat ansiktet. Jag har försökt att följa en kronologisk linje, men då samma typ av dödsmotiv återkommer, likt skov, vid flera olika skeenden har jag nödgats att blanda de olika epokerna något för att få en naturlig överblick av de stora skepnadsskiftena.

1:3 Avgränsning

Döden och bilden av densamma har varit en viktig del av alla kända civilisationers försök att förstå det stora ogripbara slutskedet av livet. Men för att begränsa uppsatsen på något sätt har jag bestämt mig för att hålla mig till den västeuropeiska kontinenten och deras föreställningar, redan detta är egentligen ett allt för stort område, så det blir bara ett skrapande på ytan för att se hur vi har sett på döden som figur och följeslagare.

Dessutom har mina språkkunskaper på ett naturligt sätt avgränsat området, i den tyska och franska forskningen, bland annat, finns åtskilligt att hämta, men då jag endast behärskar svenska och engelska tillfredställande har jag fått lov att utesluta dessa ur mitt urval .

1:4 Källmaterial

Materialet jag har använt mig av är bland annat allmänt hållen konsthistorisk litteratur som till exempel Jansson & Janssons history of art – the western tradition. Till detta kommer ett antal mer specialinriktade verk som Mauricé Maeterlincks Döden, Nigel Llewelyns The art of death, Karl S Guthkes The gender of death, Philippes Ariés Döden – föreställningar och seder i västerlandet, från medeltiden till våra dagar samt Joseph E Wessleys Dödens och djefvulens gestalter i den bildande konsten. Vidare har jag utnyttjat ett antal litteraturhistoriska verk för att försöka närma mig de olika tidernas tankebanor från ett annat perspektiv, bland annat B Olsson & I Algulins litteraturens historia i världen, samt samma duos litteraturens historia i Sverige, Carl Fehrmans Diktaren och Döden, samt densammes Liemannen, Thanatos och dödens ängel – studier i 1700- och 1800-talens litterära ikonologi.

Något som slog mig tidigt under mina undersökningar var att Döden som antropomorfisk gestalt inte är särdeles väldokumenterad inom konsthistorien, det forskarna på området verkar ha koncentrerat sig på är istället dödsögonblicket, och riterna kring detta samt begravningsriter. Huvudpersonifikationen, det vill säga Döden, får en i sammanhanget relativt undanskymd plats.


”Quod fuimus, etis quod sumus eritis”


2:1Civilisationens gryning

Under neolitisk tid hade man inte börjat göra några avbilder av den, men man accepterade och vördade den genom att man började att begrava sina döda anförvanter på ett komplicerat sätt, man placerade bruksföremål i gravsättningarna, för att den döde skulle kunna leva drägligt även i Dödens närhet. Men det är först i de tidiga civilisationerna, när människorna blivit bofasta och antagit namngivna gudar som döden blev en antropomorfisk gestalt, förkroppsligad med namn och attribut, likt sina gelikar de allsmäktiga och ouppnåeliga gudarna.

2:2 döden i utomeuropeiska kulturer

Döden har i alla tider skrämt och fascinerat människor, man har försökt komma till rätta med vad den är hur den fungerar och framförallt har man, många gånger för att stävja eller blidka den, försökt att göra sig en bild av den. I de gamla civilisationerna fanns dödsgudar och gudinnor hos egyptierna fanns bland annat Osiris – den själsdömande. Fjärran östern hade givetvis sina personifikationer, i den indiska Devi-Mahatmya finner vi till exempel dödsgudinnan Durga, (även kallad Kali), hon brukar avbildas dekorerad med ett halsband av de dödas huvuden och med avhuggna huvuden i händerna. I den tibetanska dödsboken finner vi Ragash-Glang-Mgo – den tjurhövdade ande som representerar döden, hos hebreérna talas det om mordängeln Azael, och i det babyloniska eposet Gilgamesh försöker konung Gilgamesh utröna meningen med liv och död efter att ha förlorat sin bäste vän Enkidu.

Alla dessa bilder av döden är i sig viktiga för utvecklingen av bilden av Döden, men som jag redan nämnt kommer jag att hålla mig till den västeuropeiska kontinenten för att hålla det digra materialet under ett någorlunda överskådligt perspektiv.

2:3 Tene me ne fugia - antiken

I det antika Grekland fanns det en uppsjö av mytologiska väsen som alla hade sin föreskrivna plats i vardagslivets riter, men enligt Alf Henrikson är det bara en av alla antikens myter som mer eller mindre intakt har överlevt tidens tand, och det är myten om Döden och ett dödsrike och människans förhållandet till detta.

Hos grekerna var Döden tidigt en förmänskligad figur (Thanatos) ofta framställd som en bevingad yngling med en nedåtvänd fackla tillsammans med sin tvillingbror Sömnen (Hypnos) de var söner till Mörkret (Nyx) som i sin tur var dotter till Kaos.

Ett möte med tvillingarna finner vi hos Homeros i Iliaden sextonde sång. Bilden av Thanatos och Hypnos visar oftast två unga män med sköna , om än kalla, drag, en bild som senare skulle komma att tas upp av nyantikerna men kanske framförallt romantikerna. När bildkonstnärerna avbildade tvillingbröderna begagnade de sig ofta av ett eufemistiskt framställningssätt enligt Fehrman. Thanatos överskuggas dock oftast av Hades som bokstavligt talat tog Persephone med storm, och gifte sig med henne. Även hon brukar gestaltas med en fackla. Hades är härskare i dödsriket vilket också betitlas Hades, och hans färjekarl, Charon. Varken Hades eller Charon är egentliga personifikationer av Döden, som Thanatos, men har detta till trots blivit tätt sammankopplade med begreppet döden. Hades är en mer brutal bild av Döden, en mer skrämmande personifikation av det stora ofattbara. Och bilden av Hades kommer att gå igen i romarnas syn att se på sin Död (Mors) en mörkare mer skrämmande variant av den adonislike Thanatos, dödsängeln.

Den romerska skalden Ceneca kallar henne, enligt Fehrman, för ”Mors atra” den svarta döden. När det någon gång förekommer skelett på bilder eller gravvårdar, så är det så kallade lemurer det vill säga hänfarna själar, och inte Döden själv personifierad. Under det romerska imperiets storhetstid försvann nästan bilderna på Döden som personifikation, och man koncentrerade sig på att avbilda de älskade och saknade avlidna, vilka än idag går att beskåda bland annat längs den kullerstenslagda Via Appia, dock fanns ofta bilden av en ung genus, ett litet andeväsen, med sin nedvända fackla vid flera av gravsättningar, detta kan ses som ett arv från de beundrade grekerna. Under kejsardömets förfall växte sig kristendomen allt starkare, och i och med att de som kom att sprida den var stationerade inom det romerska riket så utgick en del av deras bildvärld från den hedniska romerska kulturen, givetvis med några smärre förändringar. Bilden av Döden som föddes i det antika grekland utvecklades således under det romerska imperiet för att få sin i det närmaste yttersta form under kristendomens första århundrade, även om det tog tid innan de kristna avbildade Döden i bild.

I norden fanns under järnåldern, 800-1000 e. Kr. en kvinnlig dödsgudinna som hette Hel, en kall och dyster varelse, med en skvader illvilliga medhjälpare, dödsriket hette precis som sin härskarinna Hel. Huruvida detta är ett lån från romarna eller kanske något från österled klargörs så vitt jag kunnat utröna ingenstans.

2:4 kristendomen – en ny syn på döden i vardande

redan tidig kristen tid finns en litterär bild av Döden som en reell figur, bland annat i Johannes uppenbarelse 6:8 där han kastar sig över jorden tillsammans med de tre andra apokalypsens ryttare, Svält, Krig och Pest, det fjärde inseglet bryts och en mager man uppenbarar sig.
Och jag såg en black häst och den som på honom satt,
hans namn var Döden; och helwetet följde honom
efter: och dem vart makt att gifwen öfwer fjärde parten
på jorden, att döda med swärd, (…)

Denna ”jordnära” bild av den nästintill skelettartade döden kommer sedermera raderas ut för andra mer ”himmelska” symboler som dödens ängel, ett tydligt lån från antiken. Denna dödspersonifikation finns i två versioner, dels i en straffande med drag av den gammaltestamentlige vredgade Gud, som han framställs bland annat i 1. Mos. 2:17, och dessutom en förlåtande/mild mer nyanserad nytestamentlig variant. Men bilden av den magre mannen på sin lika magre springare är inte allt för lätt att tvätta bort ur folks medvetande, förmodligen för att det är fler som sett ett benrangel än det är som beskådat himlens änglalika härskaror. Detta gör att skelettet är fast förankrad i folksjälen, vilket i sin tur gör att först poeter och sedermera konstnärer utnyttjar detta i sitt skapande. Då som nu gällde devisen ”give the people what they want”.

Enligt Fehrman är Döden i Bibeln, liksom i antiken, en Proteusartad gestalt det vill säga ett mångfasetterat väsen, och på många ställen gick åsikterna om tingens tillstånd ihop men på minst en punkt skilde de sig milsvida åt, själva grundperspektivet på dödsbegreppet. Fehrman fortsätter och menar att i Bibeln är döden ett straff för synden, den hänsynslöse hämnaren slår till, vilket bland annat kan utläsas hos Jer. 9:12. Denna tanke var fullständigt främmande för de antika författarna och konstnärerna, även om vissa filosofiska inriktningar kunde knyta an till liknande banor, bland annat stoikerna. Men annars var döden en mild varelse som vaggade människan till sömns, för att belysa detta tar Wessley upp ett citat från en romersk gravskrift ”(…) hon [människan] sover bara.”
Även om det framför allt är det gamla testamentets dödsbild som är övervägande mörk och dyster så kvarstår dock i nya testamentet själva grundsynen på Döden, Döden är ett straff, Kristus själv lider detta straff för våran skull. Även om det finns ett försonande drag i nya testamentet, Kristus återuppstår och besegrar i och med detta den obarmhärtige Döden. detta till trots kommer bilden av Döden som fiende att leva kvar under hela den tidiga kristna eran, och långt in i medeltiden. Det är det som kommer att prägla en stor del av konsten där Döden kastar en obarmhärtig skugga i flera sekel fram över.

Även om Döden behandlas i skriftlig form redan i de tidigaste kristna urkunderna så är bilder av Döden som ett väsen dock inom den tidiga kristendomen mycket ovanliga. De tidiga kristna gravsättningarna blandades med de hedniska romerska i roms katakomber, och de dödsbilder som fanns var i allmänhet romerska kvarlämningar. Förvisso förekommer det under stundom att en ängel står vid huvudgärden på de så kallade ars moriendi-bilderna, denna gestalt skall dock inte enligt Fehrman betraktas som Döden, eller någon dödsängel utan en skyddsängel som skall beledsaga den döde till himmelen. Med Wessleys ord kan man säga. ”Förgäfves söka vi således en personifikation af Döden hos de första tolf århundradenas kristna konstnärer (…) undantaget Gnostikerna, hvilka först uppfattade Döden som ett skelett.

En av de tidigaste bilderna där den sedermera klassiska bilden av Döden uppenbarar sig är mosaiken korsfästelsen från 1000-talet e. Kr. i Monastery kyrkan i Daphné i Grekland, nedanför korset ligger en dödskalle, men enligt Fehrman skall denna inte ses som någon regelrätt dödssymbol, utan det är med stor sannolikhet Adam, den första människan, som symboliskt placerats som fundament för korset.

Dock anser Wessley att man kan tolka dödskallen, som kommer att återkomma på fler korsfästelsebilder, som den av Kristus besegrade Döden, detta belägger han med att citera Paulus första brev till korintierna, Kor. 15:25-27 ”(…) Den yttersta fienden Döden skall vara borttagen. (…) En all ting hafwer han lagt under hans fötter: (…)”. Denna tes är dock långt ifrån allmängods. Det tar ytterligare 2-300 år innan Döden äntrar rummet, denna gång som danskavaljer. Men innan vi tar steget in i den senare medeltidens bildvärld skall vi återvända till Grekland en sista gång, där poeten Anakreon i sitt fjärde ode, från cirka 560-570 e.Kr. skriver

”(…)innan jag går ut i verden,
till de saliggjordas chordans,
vill jag fjärma lifsbekymren.”

denna kontemplation över livets sista stund och det kommande livet efter detta anser Wessley vara det första exemplet på ett regelrätt dödsdansmotiv.


3:1 Vanitas Vanitatum - medeltiden

Traditionen att avbilda Döden och påminna om livets förgänglighet har, liksom så mycket annat tankegods ur den europeiska historien, sina rötter i Bibeln, där det på fler ställen framhålles att livet inte varar för evigt, och därför måste levas väl, det vill säga gudfruktigt. ”Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfängligt” kan man läsa i Predikaren 1:2. Under 1200-talet skapades en litterär genre i frankrike som har fått namnet Vado Mori (jag förbereder mig för min död) här fanns hela raden av samhällsmedborgare representerad, från konungen och påven ner till den vanliga människan, representerade av den gamle mannen och den unge pojken. Ingen gick säker för Döden. Det var denna genrer som senare kom att utvecklas till den mest seglivade bilden av Döden som dansmäster i en Totentanz, Dance Macabre en dans mot evigheten som skapades under början av 1400-talet.

Dock finns det en viktig bild där Döden figurerar som en personifikation, det är fresken di Trionfo della Morte som förmodligen målades av Francesco Traini mellan 1325-1350 i Pisas Camposanto. Här uppträder Döden i kvinnlig form, med svarta vingar och förödande klor, förmodligen ett lån från romarnas Mors Atra, men i sin hand bär hon det attribut som framöver kommer att bli ett av det vanligaste dödsattributen, lien. Döden som skördeman härstammar från det gamla testamentet där människans obeständighet ofta symboliseras av gräs eller blomster på marken, bland annat hos Jes. 40:6 eller Jer. 9:22. nere till vänster på samma bild, di Trionfo della Morte, finns en illustration till den vid tiden populära balladen om de tre levande och de tre döda, ett förfärat sällskap blir tilltalade av de hädangångna. Det är inte döden som personifikation, men de upplösta kropparna ger en fingervisning av vad som komma skall. Denna allmänt spridda legend, fortsätter Ekner, har verksamt bidragit till skelettbildens utbredning i den medeltida ikonografin.

Att Döden stod som triumfator istället för Jesus är inte särdeles märkligt, under denna tid kom ett stort antal mytologiska gudagestalter eller personifierade dygder att ikläda sig triumfatorns mantel, hos Petrarca uppträder till exempel både Ryktet och Evigheten som triumfatorer. Och i och med att Digerdöden spreds över den europeiska kontinenten så hamnade den obarmhärtige Döden i blickfånget. Den bevingade Döden fick dock aldrig ordentligt fäste norr om alperna, här kom den, nu mer klassiska, bilden av döden att härska. ”den döde blef Döden, med eller utan skinn.” Från början var personifikationen en människa i mer eller mindre upplöst tillstånd, men, fortsätter Wessley, ju mer kännedom om benbyggnaden människan gåvos ”(…) dess talrikare framträda alldeles nakna skellett.” Fehrman menar att man till och med kan peka ut ett specifikt konstverk som startskott för hela skelettgenren, det var dödsdansen målad mellan 1443-1449 i Gross-Basel (numer endast bevarad i reproduktion) där en läkare möter döden som är fullständigt avskalad alla rester av hud. Fehrman håller med Wessley och menar att ”(…) - det är den nya anatomiska kunskapen och vetenskapen som på denna punkt i dödsikonologiens historia givit ett avgörande uppslag.”
3:2 dödsdansmotivet

Den första regelrätta dödsdansen trås 1424-25 på en serie målningar som från början utfördes på fresker i des Cemetière des Innocents i Paris. Originalbilderna förstördes 1699, men finns bevarade som träsnitt från cirka 1485 utförda av den franske typografen Guy Marchant, till och med de förklarande verserna har på detta sätt bevarats till eftervärlden. Huruvida det är Döden själv som leder dansen eller de döda människorna från legenden om de levande och de döda råder det delade meningar om.

De efterkommande dödsdansmotiven följer troget den första parisiska versionen, skelett som tar människorna med på en olustiger dans, hög som låg, fattig som rik tas med i ringdansen. Under 1400-talet målades ett stort antal fresker med dödsdanser bland annat utfördes en i London 1430, en annan i Gross-Basel 1443 för att bara nämna ett par. Enligt Fehrman målade Bernt Notke den version som fick störst betydelse för spridning norrut i Marienkirche i Lübeck 1463, härifrån spreds motivvalet bland annat till Sverige, där Albertus Pictor i slutet av 1400-talet förfärdigar sin fresk i Täby Kyrkas långhus med Döden som schackspelare, denna bild har senare odödliggjorts av Ingmar Bergman då han i sjunde inseglet låter en riddare prova sin skicklighet i schack gentemot Döden. i Bergmans film liksom i det medeltida Europa spelade Digerdöden en viktig roll, den skrämmande och plötsliga Döden som ingen tycktes undkomma, en annan sak som också spelade in var det till synes ändlösa 100 åriga kriget, som skördade en stor del av de som lyckades överleva pesten.

Döden iklädes ett stort antal roller under sina dagar som danskavaljer, under medeltiden var jägaren, skogshuggaren, militären och skördemannen vanliga Ordinära yrken där den som innehade dem på ett eller annat sätt hade satts att döma över liv och död, , under stundom avporträtterades han även som kejsare/kung. Andra populära skepnader av döden var just spelaren, och mot slutet av 1400-talet och in i 1500-talet utrustades han med diverse instrumenter, detta var förmodligen, om man får tro bröderna Grimms folkloristiska forskning, ett tecken på att döden var en budbärare, och tidens budbärare förkunnade sin närvaro med musik. Men det kunde lika gärna vara ett naturligt attribut för en som leder en långdans.

Även om 1400-talet var ”dödsdansernas århundrade par préférence” så var det en mycket långlivad dansfluga, under 1500-talet började, framförallt, tyskar, flamländare och nederländare att komponera musik inspirerade av dödsdansbilderna, detta fortsatte många kompositörer med i närmare trehundra år, precis som bildskaparna fortsatte att låta Döden dansa fram över väggar och pannåer. Mellan 1523-26 skapade Hans Holbein d.y. en serie med dödsdansmotiv, Imagines Mortis, här har enligt Fehrman dansen blivit betydligt vildare, en slags språngdans i stället för den nästan sakrala gångdansen, och i och med Holbeins stora dödsdanssamling har det en gång för alla, enligt Fehrman, klargjorts att det verkligen är Döden som valsar runt med de olika människorna, vilket, som jag tidigare nämnt, har rått delade åsikter om innan. Däremot har dansmomentet hos Holbein trängts tillbaka något, så vi möter här en mer nyanserad Död, som kommer till olika människor mitt i deras dagliga bestyr, vilket kan bero på att människorna har blivit mer individualiserade, vilket gör att också Döden får mer individuell prägel.

En sentida dödsdansartist var Thomas Rowlandson, som med sin The English Dance of Death (1816) gör ett respektlöst porträtt av Döden i sin samling av dödsdansblad. Bland annat ser vi i vinjetten en mycket uttråkad Död sitta uppflugen på en jordglob med den klassiska pilen i sin hand, timglaset mellan benen och med sin tids dödsattribut sprid omkring sig, bland annat arsenik och opium. Detta stilgrepp, med en moderniserad och respektlös avbildning, skulle en av modernismens förkämpar, författaren och grafikern Alfred Kubin, senare komma att utnyttja i en bok betitlad die Blätter mit dem Tod, en samling med 24 dödsdansbilder som på en gång är en hyllning till de äldre dödsdanskonstnärerna i allmänhet och Holbein i synnerhet. Samtidigt är den ett tidsdokument av en värld som nyss slagits i bitar av det första världskriget. Detta torde vara den sista renodlade samlingen med dödsdansmotiv.

Under senmedeltiden skulle ett nytt förfaringssätt läggas till de redan accepterade dödsbilderna, var man förmögen kunde man när man lagts i den sista vilan avporträtteras i full ornat på sin grift, likt de gamla romarna hade gjort.
Men för att inte bli högmodig gjordes ett tillägg där man avbildades som ett skelett, och för att ytterligare understryka vanitastanken skrev man på ett språkband ”cadaver fetidum, cilbum et escam wermium” (Olycklige, varför högmodas du? Du är stoft och aska och skall snart liksom jag bli ett stinkande lik och maskarnas föda.).

4:1 Carpe Diem – Renässansen

Detta förfarande, att bygga monument som prydes av den döde, kom att leva kvar, och vidareutvecklas, in i Renässansen och kan bland annat beskådas i de allt vanligare så kallade Castrum doloris (sorgeläger), som de som hade råd lät resa över sina kära. Från början i ganska enkla former för att under 1500-1600-talen bli allt mer överdådiga. Renässansens upplysningsmän ville ta ett steg bort från, vad de kallade, den mörka medeltiden, och även om dödsdansmotiv fortfarande var vanliga så uppkommer, eller snarare återkommer, en ny bild av döden, där man kommer bort från Dödens straffkaraktär och associationerna till gravens kroppsliga förändringar. En mindre skrämmande, fortfarande är det benrangel som beledsagar den döde vidare till himmelen, men för att knyta an till en mer kristen, och kanske förlåtande, ikonografi så har man försett dem med vingar, dels som en åminnelse av den bibliska dödsängeln, men också, med stor sannolikhet ett lån från antiken vilken man beundrade och försökte att eftersträva.

Denna dödsbild kan ses bland annat på Berninis kenotaf över hertigen av Beaufort Ifrån 1669, samt på Tessin d.ä. skiss på Castrum Doloris över Ulrika Eleonora, som var byggd direkt på Berninis arbete. I den färdiga versionen har dock skeletten omarbetats till fyra dödsänglar. Och Antikens dödsgenie Thanatos har återuppstått, och utgjorde utgångspunkten för känslans och metafysikens omtolkningar. Förvisso finns det, som redan nämnts, grinande groteska gastar som dansar runt med de levande under Renässansen, precis som det fanns en positiv känsla för livets skönhet och glädje under medeltiden, men för att dra gränsen någonstans och kunna skärskåda de tidstypiska dragen kan man förenklat säga att Medeltiden varit underkastad contempus mundi – världsföraktet, och Renässansen spelar upp temat luvat vivre – vilken glädje att leva. Detta går att göras om man betänker att ingen epok är helt avskuren från de tidigare eller de efterkommande.

4:2 ålderstrappan och dödsupplösningen

Under Renässansen utvecklades dödsdansen till den så kallade ålderstrappan, denna inte är dock inte mycket mer är än dödsdans, ofta med Döden själv i centrum svängande sin lie studerande sitt timglas. Timglaset kom från och med 1500-talet att ingå i samlingen av dödsattribut. Även om människan fick vara ifred på själva trappstegen så överskuggades stegen mot det oundvikliga av Döden. Att ställa döden så centralt, fortsätter Fehrman gör att han kan hota alla samtidigt, så steget från medeltidens dödsdans som svepte alla med sig är, som sagt, egentligen inte alls så stor.

Ett annat nytt grepp som renässansmänniskan introducerar är Döden och jungfrun, bilden av Döden och den oskuldfulla flickan fanns redan som en del av de gamla dödsdanserna, nu har den dock fått en erotisk underton, en i det närmaste liderlig Död närmar sig flickan som låter sig snärjas.
Döden har fått ta över den gammaltestamentliga ormens roll som förförare och ondskan inkarnerad, här har Thanatos fått kliva tillbaka, och det är åter benranglet som omfamnar människan, detta njutnings-förgängelsetema övertar Barockens artister från Renässansen i en i det närmaste oförändrad form.

Någon egen dödspersonifikation utvecklades inte under Renässansen, men man har flera konkurrerande, och varandra ganska olika dödsbilder, vilket är något helt nytt i gengren, dels medeltidens typiska skrämmande dödsbild, dessutom den antika Thanatos och man arbetade dessutom, menar Fehrman, för att depersonalisera och upplösa gestalten i ett mer filosofiskt perspektiv, detta kom dock inte att märkas förrän något sekel senare när nyantikerna återupptar ungefär samma tankebanor under mitten och slutet av 1700-talet. Dock ser man hur idéhistorien återspeglas i den senare Renässansens ikonografi. ”Dödsbildens skiftningar visar, kanske klarare än något annat, över vilka djupa motsatser Renässansens dödsmed-vetande spänner.”

Det är Renässansen som löst upp samanhanget mellan dödstanke och helvetestanke. Detta att sätta in Döden i det stora natursammanhanget, det naturliga dödsbetraktelsesättet får anses vara Renässansens arv till kommande epoker, vad gäller dödspersonifikationer.

5:1 Memento Mori – Barocken

under Barocken fortfor man att utveckla det makabra kärlekssceneriet, Döden och jungfrun, där Döden fortfarande är ett benrangel, men en annan bild som fick större plats var dödsängeln. Men man gick bort från den makabra medeltida straffande föreställningsbilden, via Bibeln och över i ett nyvaknat intresse för orienten fick Döden mer försonande drag, ängeln för automatiskt associationerna till högre sfärer, och inte till ett mörkt ogästvänligt dödsrike, men till och med liemannen fick mer försonande drag. Denna inställning skulle senare vidareutvecklas av de gustavianska nyromantikerna vars intresse för orienten väckts av skapandets av Ostindiska Kompagniet. Senare återupptogs bilden av de livströtta förromantikerna, kanske framförallt litterär form.

5:2 Vanitasstilleben

Den sprudlande livsglädje som spreds under Renässansen bromsades något av en konstnärlig genre som utvecklades i Holland, det så kallade vanitasstillebenet. Stilleben, en komposition av blommor, frukter och annat som konstnären haft tillgång till i sin ateljé, har funnits i flera epoker men under Barrocken blev detta en riktig genre. Dessutom gjorde man ett, för denna uppsats, viktigt tillägg, bland de klassiska attiraljerna lades benknotor eller dödskallar gärna tillsammans med ett timglas. Detta för att erinra om den korta och osäkra tid som livet utgör. Denna genrer får anses vara Barockens bidrag till bilden av Döden, eller snarare bilden av ett förflyktigat liv. En ganska udda påminnelse om att vi trots allt skall dö är Thomas Mangys dopsked från 1670 med inskriptionen ”live to die” prydd med vanitasmotivets dödskalle, Vanitasmåleriet fylldes av symboler för förgängligheten, de klassiska som till exempel timglaset och det utbrända ljuset (Thanatos fackla) men också andra förflyktigande material som såpbubblor. Och inte ens de sköna konsterna står över döden, här representerade av Lutan och flöjten (musiken), paletten, penslarna och statyn (konsten), böckerna (litteraturen).

6:1 Weltschmerz – Romantiken

hur skön är icke döden? utropade unga män fulla av spleen efter att ha läst W Goethes unge Werthers lidande. Detta är en typisk inställning till Döden och dödsriket som genomsyrar det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet, en leda inför livet en längtan mot döden som inte är skrämmande. Inte mer skrämmande än naturen som, genom pantheism, har besjälats och är vild och farlig, som hos exempelvis Caspar David Friedrich. Naturen öppnar sig med bråddjup, människan är liten och obetydlig och står mitt i stormen, blickandes ut i evigheten. Just Friedrich använde en del av naturen som en metafor för Döden, hans vindpinade döda träd, som dominerar bilden, och som likt knotiga skelettfingrar sträcker sig mot en sargad himmel, är en del av Romantikens dödsbild. En annan bild som återkommer är de, ofta, dimhöljda kyrkogårdarna och antikens estetiskt förfallna ruiner, allt för att erinra om vår obeständighet. Natten och månljuset vägleder konstnären i sitt sökande på den stora sömnen och uttrycket sublunarisk astronomi från renässansen får ny auktoritet, hos Friedrich får själva månen, som ligger i nedan ange en ödesmättad metafor av Döden.

Under romantiken finns, enligt Fehrman, ingen direkt bild av Döden, inga skarpt avtecknade skelett, de har dematerialiserats till skuggor eller töckengestalter. Det finns dock både en attraktion och en repulsion till tidigare epokers dödsdanser. Man eftersträvade att försköna döden på det estetiska planet. Precis som man ville försköna vardagen och sig själv genom ett dandyistiskt levnadssätt. Även om man inte frammanat någon direkt ny bild av Döden som personifikation, så har romantikerna däremot utvecklat det gamla benranglet ytterligare.
Man har med en dödsföraktande respektlöshet låtit honom spela cricket, gått ett par ronder i boxningsringen, eller bara ta en promenad längs någon av de nyanlagda avenyerna. Kort sagt låtit honom ta klivet in i den moderna tiden och låtit honom delta i dess dagliga rutiner, precis som man gjort alltsedan Medeltiden.

Thanatos får återigen en renässans, dock är han inte i sällskap med sin broder hypnos utan har allierat sig med Eros, och, menar Guthke, fått en erotisk överton, inte som den liderlige liemannen från 1600-talet utan som ett vacker längtansvärd väsen. Dels ville man gå i polemik med den förhatlige kristendomen, därav en resning av antika bilder, dessutom ville man i Werthers anda omfamnas av Döden, och då passade en vacker yngling bättre än ett vandrande lik. Nyckelmeningen är helt enkelt en längtan efter Döden.

6:2 Grand Guignol – nygotik, promodernism

Det finns dock en fascination för det makabra under romantiken, allting har som vanligt sin motpol, Döden finns närvarande som en övergripande spänning i den spirande skräckromantiken. Skräckeffekten består av ett underliggande eller direkt uttalat hot om död. Runtomkring döden kretsar det övernaturliga och frågor kring ont och gott samt symboler om mörker och ljus.

I och med att intresset för skräckromantiken får genomslagskraft genom gothiska romaner som bland annat Matthew Lewis the monk, E T A Hoffman Die elixire des teufel och Mary Shelleys Frankenstein – the modern Prometheus samt icke att förglömma Lord Byrons poesi så äntrar Döden teaterscenen.

Den medeltida dödsdansen i all ära, men sällan har dödsdansen visualiserats så till den milda grad som på den franska teaterns tiljor, med skräckensemblen Grand Guignol, förvisso har Döden eller de döda har rört sig över scenen under åtskilliga sekler bland annat i Hamlet, för att nämna ett av de mest klassiska exemplen, personifierad av faderns vålnad (således inte Döden i egen hög person). På 1700-talet äntrade dock Döden själv scenen i Sverige, på Drottningholmsteaterns teatermuseum står fortfarande liemannen kvar för att erinra oss om livets förgänglighet.

Men hos Grand Guignol var skräcken och fascinationen för Döden och allt som kunde leda dit det absoluta huvudtemat, R E Guiley menar att den oftast blodiga showen föddes ur ett Frankrike som blivit åderlåtet av revolutionen. En nation som behövde starka effekter för att överhuvudtaget sätta känslorna i svall, och att bli känslomässigt berörd var viktigt under Romantiken. Precis som i tidens anda blandade man skräck och död med erotik, i en kittlande föreställning, men man lutade mer åt en sadistisk inriktning än den nästan gråtmilda som tidens anda påbjöd.


7:1 the Wasteland – Modernismen

Under den tidiga modernismen fortsatte avglorifieringen och respektlösheten inför döden att gro, detta kan bland annat ses hos Vincent Van Gogh, när han låter Döden agera modell, den numer uttjatade dödskallen har fått en cigarett i mungipan, för att visa att han, Döden, är som vem som helst av oss. Detta är trots sitt promoderna utseende och sin respektlöshet inte något mer än en fortsättning på Medeltidens dödsbilder. Men det gjordes hos det senare avantgardet försök att inte bara gå ifrån de gängse konstnärliga ramarna, utan även försöka hitta nya bilder för välkända fenomen, däribland symbolen för Döden. Under modern tid, räknat från det tidiga 1900-talet, blir döden, enligt Philippe Aries, mer eller mindre avpersonifierad, man bibehåller ceremonierna kring den slutliga förvaringen i stort intakta, men man har börjat tunna ut deras dramatiska innehåll. mellan 1930 och 1950 påskyndas, enligt Aries, utvecklingen. ”Orsaken härtill är en viktig, ny materiell företeelse, den plats där man dör är inte längre densamma som förr. Man dör inte längre i sitt hem, bland de sina, man dör på sjukhuset, man dör ensam.” människan hamnar institutionaliserad som en främling bland främlingar i ett ingenmansland mellan liv och död. Och när människan har förlorat sitt ansikte kan inte gärna döden vara någon slags personifikation, eftersom människan själv har förlorat sin personlighet.

7:2 Vanitas 2000

Detta gör att Döden får en helt ny framtoning, även om benranglet eller dödsängeln skymtar fram under stundom, så är det ofta som en pastisch på forna tiders gestaltning, den regelrätta bilden av Döden, och för all del livet, blir bara symboler för förgängligheten som till exempel hos Yukinori Yanagi som med sin vanitasbild One $ tar fasta på nya värden i livet, där livet får symboliseras av en dollarsedel, vars makt numer är i det närmaste oantastlig, denna är målad på en lös sandgrund, i denna symbol för livet låter han sedan myror krypa omkring tills bilden fullständigt upplöses, detta för att, likt så många konstnärer före honom, påvisa alltings förgänglighet.

På samma utställning som Yanagi ställde ut sin One $ fanns installationen Strange Fruit (for David) av Zoe Leonard, ett stilleben som drog de gamla vanitasmästarnas från 1600-talets idé till sin yttersta spets. Hans bidrag bestod i ett antal apelsiner som hade gröpts ur, sytts ihop och sedan ställts ut för att sakta få ruttna, som en tribut till en av hans döda vänner. här ses förruttnelseprocessen i all sin skröplighet.
8:1 Dödens attribut

En tidig bild av förgängligheten är fjärilen hos grekerna som får symbolisera livets flyktighet och en sinnebild av själen. En annan illustration om alltets förgänglighet utgörs av Thanatos nedåtvända fackla, som står i motsatsförhållande till den elyseiska mysteriekultens ljusbringande fackla, som användes under de återkommande höstriterna, då man hyllade Persephone/Kore genom att bland annat dansa med levande facklor.

Romarna skulle komma att lägga till rosen till förgänglighetens symboler ”sub rosa” dold i rosen , denna symbol, den vissnande rosen, togs tacksamt upp av flera generationers konstnärer, bland annat i renässansens 1500-tal eller nyantikerna under det sena 1700-talet, där bland annat Carl Michael Bellman i Fredmans Epistel 43 talar om att ”masken dold i blomman bådar blommans död”.

En likartad bild av förgängelse finner vi i bibeln, där hela naturen är statt i förruttnelse och människan är på väg att skördas av liemannen, som hos Jes. 40:6-7 ”(…) allt kött är hö, och allt dess godhet är såsom blomster i markene. Höt torkas bort, blomstren förtvinar (…)” redan på detta tidiga stadium har Döden utrustats med sin lie. Något senare skulle bågen och pilarna (jägarens arbetsmaterial), och svärdet (soldatens standardutrustning) tas upp i samlingen, för det mesta var Döden bara utrustad med ett av sina attribut, men ibland har konstnärer tagit i så att döden kroknar under sin börda, bland annat på en av Yngve Bergs vinjetter från Fredmans epistlar av 1953 års utgåva.

I djurriket finner vi två följeslagare till Döden som finns där av uppenbara skäl, masken som hör gravens mull till och korpen som i alla tider setts som en Dödens renhållningsarbetare. En annan mer oväntad dödssymbol från zoologin finner vi i ugglan. För de flesta i många, långa tider har ugglan varit vishetens symbol. Men, menar Ekner, för alkemister och hermetiker under Medeltiden är den en ondskan eller döden Hieronymus Bosch använde en illa dold uggla i många av sina bilder för att frammana ett intryck av fara, den nattseende som inget kryp kan komma undan. Bland annat döljer hon sig i masten/trädet till dårarnas skepp och hon glor hotfullt på den förlorade sonen då han lämnar den breda vägen. På Trainis fresk Trionfo della Morte döljer den sig i gyttret på den vänstra delen. Huruvida det är Döden/ondskan eller bara ondskan råder det skilda meningar om.

Ett annat viktigt attribut var hästen, som Döden rider på redan hos Indierna där Kali rider en svart helveteshäst. Hos andra ”hedniska” utövare såsom Hellenare, Germaner, Nordbor använder döden och hans sändebud, enligt Wessley , också hästen flitigt. I bibeln kommer, som redan nämnts Döden på en black häst. På sina håll har han till och med ridit ett rytande lejon, som enligt Wessley skulle vara en symbol för ondskan, lejonets käft likställdes med helvetesgapet, döden och ondskan i en ohelig allians.
Detta har förmodligen en naturlig förklaring, döden måste färdas snabbt, och det snabbaste fortskaffningsmedlet som man kände till var hästen, under futurismens glansdager, före 1:a världskriget skulle F.T. Marinetti låta Döden forsa fram i en racerbil, krossandes allt i sin väg under tunga järnhjul. Under 1940-talet låter Nils Ferlin Döden bli pilot och flyga över land och hav spridandes ont blod och förfäran.

(…)
Döden klätt sig i dräkt så fin,
far i gyllene skyar,
åker i bländande flygmaskin
högt över städer och byar.
(…)

Ett poem som kan illustreras av DaDaisten John Heartfields antifascistiska fotomontage från tidningen A.I.Z. 1936, där döden representeras av krigets och dess för det andra världskrigets nyaste fasor, der blitzkrieg. Trots att Döden har fått en moderniserad form, så har medeltidens dödsbild med skelettet inte lämnat arenan.

andra symboler som har använts för att påvisa alltets sköra förgänglighet är till exempel såpbubblor som infördes under Barockens vanitasmotiv, lätta fjädrar och hjul för flyktighet, och sköra krukor eller till och med krukskärvor var pålitliga symboler för ett fragilt kärl som människokroppen. Dödens obeveklighet och tidens tand fick först symboliseras av timglaset som introducerades som dödsattribut under 1500-talet enligt Svensk uppslagsbok. Men vart efter tiden gick kom vanliga klockor och solur att användas flitigt. Och i dag ligger till och med ett digitalt dödsur ute på nätet.


Det finns inga regler
När vi lägger
Det svarta puzzlet
Bruno K Öijer


Käll- och litteraturförteckning

Tryckta källor:

BIBLIA - det är all den heliga skrift, C.W.K Gleerup, Lund 1891

Konversationslexikon och Realencyklopedi band 6 deg-eyg, Nordisk Familjeboks förlag, Stockholm 1907

Latinsk-Svenska ordbok, Norstedts Förlag 2001

National Encyklopedien – band 6 gren-hik, Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs 1996

Svensk uppslagsbok, band 7 debut-egge, Förlagshuset Norden AB, Malmö 1946

The new Encyclopædia Britannica, Encyclopaedia Britannica cop, Chicago 1985

Anakreon, Anakreons sånger, Abr. Bohlins förlag, Örebro 1868

Aries, Pilippe, Döden – föreställningar och seder i västerlandet från medeltiden ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Döden - en antropomorfisk gestalt i konsten

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2008-02-13

    Ja, du fortsätter imponera mig

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2005-05-11]   Döden - en antropomorfisk gestalt i konsten
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=4242 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×