EN SKRÄCKHISTORIA - Ryslig midnattsläsning

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag sitter ensam hemma en höstkväll och slötittar på TV: n. Det är sent på kvällen och det blåser och småregnar. Jag bor ensam med mina katter i mitt lilla hus. Grannarna runt omkring är sommargäster, ingen är där nu – en ruggig kväll i november. Så kommer en dokumentär om massmördare i USA, verkar intressant så jag fortsätter dumt nog att titta. Det är ett intressant program men också väldigt hemskt, om mycket otäcka och störda personer – alla män. Kallt och utan minsta empati för sina offer – men med viss märkbar njutning – berättar männen en efter en om sina fasansfulla dåd. Hur en del av dem redan som barn fantiserat om att döda… En man i 40-årsåldern berättar om hur han som liten pojke sett en man och en ung vacker kvinna i ett skyltfönster. Kvinnan ligger i en låda och ska sågas av på mitten av mannen. Framför skyltfönstret står en skara nyfikna och förväntansfulla människor. Mannen berättar om hur han innerligt önskar och faktiskt också tror att mannen ska såga kvinnan mitt i tu på riktigt. Att hon ska skrika av skräck och hennes blod ska spruta och sen ska han se henne ligga där död med massor av blod runt omkring sig. Hur oerhört besviken han sedan blev när han förstod att inte minsta bloddroppe skulle rinna ur hennes kropp. Allt var en illusion – så tråkigt! Han skulle minsann ha sågat av henne på riktigt! Hört hennes ångestfyllda dödsskrik! Besviken går pojken hem… men en dag, tänker han… då ska han döda. Vilket han också gör – många gånger…

TV-programmet är slut och klockan är närmare halv ett på natten, det är kolsvart ute och det blåser otäckt. Jag stänger av TV: n för att gå och lägga mig. Jag går på toaletten och sitter där och blicken dras ofrivilligt mot mitt stora mörka badrumsfönster . Hjärtat börjar dunka och fantasin börjar skena iväg med mig. Mitt lilla hus är bara ett enplanshus och vem som helst kan stå utanför något av mina stora och många fönster och stirra in på mig utan att jag kan se… Jag går försiktigt in i köket, in i rummet och ser nervöst mot mina svarta fönster. Jag jagar upp mig själv mer och mer. Varför skulle jag titta på den jäkla dokumentären om massmördare från USA! USA är långt härifrån försöker jag intala mig själv, det hjälper inte! Hjärtat dunkar och jag vet inte hur jag ska komma undan alla dessa förbannade svarta fönsterrutor. Jag hittar ett ställe – på tröskeln mellan köket och hallen - om jag står alldeles stilla precis där så syns jag inte från nåt av fönstren. Hela tiden alla dessa tankar om någon man utanför något av mina fönster – någon som vill komma in och som skulle njuta av att ta mitt liv…
Till slut tar jag mig ändå samman någorlunda och kommer in i mitt lilla sovrum och lägger mig. Vågar inte blunda, kanske står han alldeles intill mig då, massmördaren, när jag öppnar ögonen. Så småningom faller jag ändå i en oroli...