Edith Södergran

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Edith Södergran föddes 1892 i St Petersburg. Fadern var helsvensk och kom från en bondefamilj men var tekniskt utbildad och arbetade i teknisk verkstad. Modern var finlandssvensk och dotter till en förmögen gjutmästare. Familjen var av medelklass och Edith var enda barnet. När Edith var mycket liten flyttade de till den lilla Grekisk-katolska kyrkbyn Raivola på Karelska näset, ett gränsland mellan Finland och Ryssland. Fadern startade där ett sågverk och flera andra verksamheter som alla gick i konkurs. Modern Helena fick med hjälp av sitt arv lösa skuld efter skuld. Det var alltså kvinnan i Ediths familj som tog hand om pengarna och det kan ha bidragit till en tilltro till det kvinnliga könet.
1902 började Edith i den berömda tyska kyrkoskolan Petrischule i St Petersburg. Under Ediths skolår bodde hon och Helena i en villa i staden under terminerna medan fadern bodde kvar i Raivola året om. I skolan fick Edith lära sig att behärska tyska, ryska, engelska och franska. Fastän svenskan var hennes modersmål blev hon aldrig riktigt säker på svensk grammatik.
Edith och hennes mor stod varandra mycket nära. När Edith var femton år dog fadern av tuberkulos och det blev en vändpunkt i hennes liv. Hon blev dyster och orolig och året därpå insjuknade även Edith själv. Det blev då omöjligt för henne att fortsätta studierna och hon lades in på det sanatorium där fadern hade avlidit. Edith vantrivdes i miljön som påminde henne om död och fick henne att känna sig som en fånge. Hon drömde sig bort till andra platser och människor i hennes omgivning uppfattade henne som ovårdad och besynnerlig, läkarna ansåg henne vara lätt sinnessjuk. 1911 tog modern med sig Edith till Schweiz där Europas bästa vård för tuberkulos fanns att få. På ett av sanatorierna hon vistades på blev hon behandlad av en läkare som hon blev mycket fäst vid och han lyckades få henne att tillfriskna tillfälligt och återfå sin livsglädje. I Schweiz kom den unga poeten också att utvecklas mycket rent konstnärligt. Det var en enorm förändring att komma från en avlägsen finsk håla till en sådan intellektuellt vital miljö. Tillsammans med modern fick hon möjlighet att resa kring lite i Europa och se ny natur och ny konst.
År 1908 övergick Södergran från att mestadels ha skrivit på tyska, det språk hon hanterade bäst, till att endast skriva på svenska. Detta gjorde hon trots att hon haft mycket lite kontakt med svensk och finlandssvensk litteratur och poesi. Däremot var hon väl bekant med dåtida rysk och tysk skönlitteratur.
Våren 1913 återvände Edith till Raivola frisk fylld av framtidsdrömmar. Hennes älskade katt och hund väntade på henne och hon verkade mycket lycklig över att vara hemma igen. Vid den tiden skrev hon en mängd dikter sprudlande av liv som publicerades i debutboken Dikter 1916. I den finns mycket naturlyrik och starka uttryck för själens livshunger. Samtidigt finns dödsmotivet där och den förlorade kärleken och sorgsenheten kommer tydligt igen i många av dikterna. Recensenterna gav inte diktsamlingen någon större uppskattning, de flesta ogillade den helt fria och egensinniga versen. Bara ett fåtal kritiker förstod sig på och hänfördes av den helt nya modernistiska poesin. I efterhand har hennes bild av den moderna kvinnan inspirerat många. Södergran var en av de första som på ett så medvetet och obevekligt sätt framställer könsroller och det gör hon genom helt och hållet personliga känsloskildringar.
1917 var det slut på Ediths lycka och hälsa. Med oktoberrevolutionen kom fattigdomen eftersom familjens alla tillgångar hade placerats i ryska värdepapper som blev värdelösa. Plötsligt levde Edith i elände och armod i den krigsdrabbade och kalla byn. Omständigheterna tärde naturligtvis på hennes krafter och sjukdomen blev värre. Men det var inte den egna misären, ångesten och dödskampen som upptog Ediths dikter. När hon skrev dikterna i Septemberlyran 1918 såg skaldinnan sig själv som ett verktyg för högre makter. Uttrycket är mycket kraftfullt och präglat av krigets plågor. Från sin sjukbädd kunde hon uppvisa en klarsynt överblick över händelserna i Europa. Södergran fick utstå en hel del hätsk kritik i konservativa tidningar efter Septemberlyran hade utgivits. Kritikerna var helt oförstående inför de fruktansvärda omständigheter som lagt grunden till Södergrans politiska tankar. För att förklara sina intensioner skrev hon en insändare i den finska tidningen Dagens Press och den skulle bli startskottet för den första debatten kring modernismens poesi på svenska. I den debatten skaffade sig Södergran många allierade bland unga diktare och vann också sin närmsta vän och försvarare Hagar Olsson.
Den nyvunna vänskapen gav Edith ny ork att leva och skriva. I diktsamlingarna Rosenaltaret, Brokiga iakttagelser och Framtidens skugga från 1919-1920 fortsätter att överväldiga med framtidsvisioner och trotsigt övermod. Hon hade då börjat vinna bättre anseende för sin enkla och obundna men ändå raffinerade diktning. Under den här perioden var Södergran ateist och inspirerades mycket av Nietzsche, som hon upptäckt tidigt i sin ungdom, och Steiner som hon dyrkade de senare åren.
Edith Södergran dog på midsommardagen 1923. Åren innan sin död genomgick Edith en religiös kris...