En studie i ondskan utifrån Pär Lagerkvists "Dvärgen"

16 röster
41438 visningar
uppladdat: 2003-02-19
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Kort om författaren
Pär Fabian Lagerkvist (1891-1974) anses ha varit en av Sveriges stora författare. Han skrev allt ifrån romaner och noveller till dikter, och de flesta handlade om svåra abstrakta frågor som döden, ondskan, kärleken och framför allt meningen med livet. Typiskt för Lagerkvist var att han sökte det sanna svaret på livets stora frågor, och detta oftast med en pessimistisk framtoning.
Pär Lagerkvists sätt att skriva på kan ha kopplingar till hans barndom. Han växte upp i en starkt troende familj (i Växjö), där fadern aldrig gav honom riktiga svar på sådana abstrakta frågor. Han fick finna sig i det att det bara var som det var, vilket kan ha lett honom in i det eviga sökandet efter svaren. Lagerkvist påverkades också starkt av båda världskrigen som han fick uppleva under sitt liv. Detta gjorde honom allt mer desillusionerad, han trodde mer på människan än på Gud. Han skrev boken ”Dvärgen” under andra världskriget, för att skildra hur nazismen fått sådant oroväckande fotfäste. Han engagerade sig starkt mot både nazismen och fascismen, vilket ofta ledde till protester. Pär Lagerkvist valdes in i Svenska Akademin år 1940, och mottog Nobel priset i litteratur 1951.

Bokens handling, Ondskan
Dvärgen är en roman som i själva verket skulle föreställa dvärgens ”Piccolino” (=liten man, på Italienska) egen dagbok. Han såldes av sin mor som narr liksom många andra dvärgar på den tiden., Han var i tjänst vid hovet i ett litet furstendöme i renässansens Italien (1300-talet). Dvärgen var full av hat, och föraktade allt som kunde finnas positivt hos människorna, som: kärlek, konst och drömmar, vetenskap och ideal. Generellt sätt hatade han människan och hennes beteende och sexuella drifter. Han var stolt över att vara en dvärg, vilket han påstod var en egen ätt, dvärg ätten. Han påstod sig inte ha några sexuella behov, och motiverar detta med att dvärgar bara vara en avkomma av människosläktet, utan förmåga att föröka sig själva.
Dvärgen bodde först samman med en annan dvärg, Josafat uppe i hovets dvärgavåning. Under en brottningsmatch ströp han emellertid sin ”sambo” och levde sedan dess ensam som furstens Leones närmaste tjänare. Dvärgen visade inga tecken till samvetskval efter mordet, utan stortrivdes i sin ensamhet. Att få vara ensam dvärg och furstens närmaste tjänare, gav honom stor glädje då han genom fursten fick möjligheter att utöva ondska. Han kunde då också göra andra dvärgar underlägsna honom när han gick genom staden vid fursten sida. Dvärgen hade en slags respekt för sin herre som var en lömsk och falsk furste. Han fick ofta delta i furstens sluga planer. Något dvärgen älskade, eftersom han törstade efter att få utföra onda gärningar. Han talade starkt om hur mycket han föraktade furstinnan, och detta med mycket sexuell betoning. Egentligen tror jag att han älskade furstinnan, men förträngde det. Dvärgen bar hela tiden på hennes skamliga hemlighet om hennes otrohet, utan att veta varför han gjorde det. Och han hatade verkligen hennes älskare, Don Riccardo som han ansåg vara falsk och självupptagen. Inte minst var föraktet mot fursten och furstinnans dotter Angelica, som vid liten ålder behandlade dvärgen som ett husdjur i sina barnlekar.
Det utbröt krig mellan furstens stad och staden il Toro mot huset Montanza, där fursten Lodovico härskade. Tanken på krig fick dvärgen att närmast explodera av iver och lust. Han ville inget hellre än att få kämpa vid sin lömske furstes sida. Fursten såg dock inte dvärgen som någon aktuell pjäs i detta krig, han var inte relevant, och fursten lät istället Don Riccardo få kriga vid hans sida sin under kriget. Detta var ett gott exempel på att fursten bara utnyttjade dvärgen efter eget behov. På samma sett använde sig Hitler av det oförståndiga naiva folket för att skapa det aktiva nazistiska massväldet. Där han lät sina marionetter utöva den fysiska ondskan han själv/ensam inte klarade av att utföra.

Det slutade i alla fall med att dvärgen inte fick utövat mer våld än att han lyckades sticka ihjäl en annan dvärg. Detta gjorde han inte utav självförsvar utan enbart för att få utöva våld, att få delta fysiskt i kriget liksom Don Riccardo.

Han påstod sig kunna analysera andra människor, genomskåda dem. Han menade också att ingen annan hade sådant koll på vad som föregicks överallt som han hade. Men sanningen var nog den att han egentligen bara spanade efter saker som kunde vara relevanta för fursten, saker som han visste kunde sätta igång ondska, saker som kunde göra fursten full av vrede och ilska. Maestro Bernardo (bokens egen Leonardo Da Vinci) som dvärgen i början hade förutfattade meningar om och avskydde. Honom fick dvärgen plötsligt positiva åsikter om då han såg vilka grymma vapen idéer Bernardo hade att presentera för fursten.

Den dvärgen nog kände och förstod sig minst på var sig själv. Trots att han trodde sig veta det så säkert. Han hade nog aldrig tänkt på att analysera sig själv och sitt eget befinnande, varför han var så fylld av ondska, förakt och hat. Han förstod heller inte hur liten han egentligen var; en liten dvärg. Att han egentligen spelade på furstens ”lånade fjädrar”. Han utnyttjades och blev manipulerad. Fursten såg inte på dvärgen som någon kompanjon, utan mer som ett verktyg för att kunna utföra sina lömska dåd. Själv såg dvärgen sig som en mycket viktig person. ”Jag vill inte förneka att han är en stor man. Men ingen är stor inför sin dvärg.” Ett annat exempel var då de var under krig och fursten inte gav honom samma ansvar, fysiskt deltagande i kriget som dvärgens föraktade Don Riccardo, som fick kämpa vid furstens sida och fick ära och berömmelse.
Det faktum att dvärgen jagade efter fiendedvärgen för att så sticka honom till döds, och att han inte själv blev jagad eller befann sig i strid med dvärgen, säger mig bara att han enbart mördade för att kunna känna att han hade deltagit och ”kämpat” i kriget vid furstens sida. Själv uttryckte han sig såhär, ”Jag berättar det inte för att jag tycker det är något märkvärdigt. Det var ju en bagatell, en helt vanlig händelse under krig. Och det är ingenting som jag går omkring och skryter med, jag gjorde bara min enkla plikt som soldat.” Mycket tydde också på att dvärgen inte var så härdad av kriget som han påstod sig vara. Han reagerade bl.a. på att se skadade soldater lämnas för att dö, sjuka människor, och synen av deras inälvor på kroppar som obducerades.

P.g.a. dålig ekonomi tvingades fursten att dra tillbaka sina trupper, och valde istället att vinna kriget på ett mycket fult sätt. Han bjöd hem Lodovico och hans här till slottet för att försonas, och sedan under en samlad festmåltid förgifta han dem. Fursten lät dvärgen få ”äran” att servera gästerna det giftiga vinet. Dvärgen i sin tur tog sig friheten att förgifta Don Riccardo också.

Fiendens son Giovani som inte drack av giftet fann under försoningen, kärleken med furstens dotter Angelica. Dvärgen som snabbt anat detta såg till att fursten fick reda på förhållandet, vilket ledde till att Giovani halshöggs av fursten själv. Kort efter det tog Angelica sitt liv. (Händelsen är mycket lik Romeo & Julias kärlek till sina föräldrars fiender). Furstinnan föll samtidigt in i en djup depression. Landet hade dessutom drabbats av pesten vilket bidrog till att kriget tog slut. Folket svalt och många dog. Dvärgen gav framförallt flyktingarna skulden för all förödelse. Något som kan dra paralleller till Hitlers (nazismens) åsikter om invandrare och annat folk som inte gjorde samhället någon nytta utan bara skapade problem. Det samhället som skulle tillhöra det egentliga folket, det tyska ariska folket (socialnationalism).

Furstinnan som verkligen hade dragit sig tillbaka, bara bad och bad. Hon tog på sig skulden för dotterns död och ville dessutom ha förlåtelse för sina egna skamliga synder. Förtvivlad bad hon, på sina bara knä, dvärgen om hjälp. Hon bad honom straffa henne. Dvärgen gav henne inget hopp alls om att hon skulle få förlåtelse, och lät sig straffa henne. Han piskade henne så hårt att hon kort tid efteråt tillslut avled. ”Jag var alldeles utom mig, jag visste knappt vad jag gjorde. Visste jag inte? Jo! Det visste jag! Jag krävde min hämnd, jag krävde vedergällning för allt! Jag utövade min fruktansvärda makt över människor! Men jag hade trotts allt ingen riktig glädje av det.” Dvärgen blev som följd avstängd från hovet och satt i bojor i en av borgens fängelsehålor. Det var fursten som lät fängsla honom.

Under tiden som furstinnan hade varit mycket dålig hade fursten en ny älskarinna, Fiametta. Hon var nästan lika grym och iskall som fursten själv. Hon såg verkligen ner på andra och då speciellt på dvärgen, som till trots för detta beundrade henne starkt. ”Fiametta gick förbi mig idag. Hon bevärdigade mig naturligtvis inte med en blick. Men vad hon är skön och fulländad i sin oberördhet av allting omkring henne.” ”Omärkligt, på ett egentligen mycket förnämt och självfallet sätt, börjar hon träda i furstinnans ställe och fyller sin plats som härskarinna vid hovet.” Av henne tolererade dvärgen att bli översedd, liksom av fursten, dock inte av andra människor. Detta eftersom han såg upp till deras onda anda, deras slughet och missbruk av makt. Varken fursten eller Fiametta brydde sig något om dvärgen, förutom då han ägnade sig som en dugbar marionett för furstens onda planer, en bricka i hans spel. Man bör starkt dra paralleller till Hitler och hans behov av folket då han ville förverkliga sin morbida dröm om att kunna rensa samhället från alla icke-tillhörande, orena människo- raser. Flera exempel i boken tyder på att fursten ansåg att dvärgen var honom undervärdig i intellektet, att han var som en vild extasisk unge som måste tillrättavisas då och då, ”smiskas på fingrarna”. Tex. Då dvärgen fick ansvar för att hålla en skämtsam ”nattvard” för dvärgarna, och plötsligt förvandlade hela sekvensen till en skrämmande och ondskedriven nattvard. Fursten satte honom i bojor en liten stund efteråt som straff för hans olydiga uppförande.
Jag skulle vilja jämföra dvärgen med de människor som låter sig rivas med av Hitlers diktatur, som kan jämföras med Furstens.

Både Furstinnan och Angelica var helt olika fursten och Fiametta. Furstinnan hade samvete, och insåg i slutändan hennes synder. Hon såg sig inte som någon övermänniska. Angelica likaså, hon fann kärleken i en som skulle vara hennes fiende....

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: En studie i ondskan utifrån Pär Lagerkvists "Dvärgen"

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2003-02-19]   En studie i ondskan utifrån Pär Lagerkvists "Dvärgen"
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1682 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×