Europas oroliga hörn - Balkan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
Balkan kallas ofta i folkmun ”Europas oroliga hörn”. Hur kommer det sig? Vad är det som har gjort att Balkanhalvön ständigt hamnar i oroligheter? Vi skall se närmre på frågan och förhoppningsvis kunna få fram ett vettigt svar.

Balkankonflikten är egentligen inte bara en konflikt, utan en hel rad av motsättningar mellan olika nationaliteter. De har alla visat sig på olika sätt, med olika intensitet och olika många dödsoffer. Någonstans långt tillbaka har de dock mycket gemensamt. De tillhör den slaviska språktillhörigheten och de tillhörde under Antikens Rom samma mäktiga rike. Då var Constantinopel (nuvarande Budapest) Roms största och mäktigaste stad.

Vi tror personligen att Balkanhalvön har blivit föremål för negativ yttre påverkan. Hade det inte varit för Västroms fall, turkisk nationalism, mäktiga nationer i väst e. t .c så hade Balkan möjligen kunnat vara ett enat rike utan motsättningar.
Då vi inte har möjlighet att se över alla konflikter som inträffat sedan Roms fall kommer vi att ge en kort historisk sammanfattning för att därefter fördjupa oss i de senaste oroligheterna. Vem var boven i dramat då balkan kriget på nytt startade i början av 1990-talet?


Historisk Bakgrund

Rå Romarriket föll delades det jättelika landet upp i Västrom och Östrom. Den geografiska delningen kom att ske rakt igenom Balkanhalvön. Västrom föll redan efter omkring 100 år medan Östrom växte sig allt starkare. Landets geografiska tillhörighet kom att jämföras med det gamla Romarriket. Det var dock det som ledde till att även Östrom sakta men säkert föll sönder. Araberna invaderade Nordafrika och de turkiska bulgarerna kom allt närmare Constantinopel. Vid 1100-talet e.kr var riket blott historia.

Arabernas invadering av det Östromerska riket ledde till att Islam blev introducerat. De turkiska bulgarerna förde in den grekisk ortodoxa kristendomen, medan länderna i väst förblev romersk-katolska.

Då freden i Versaille skrevs under 1819, bildades i praktiken (även om inte geografiskt) det Storserbien som panslavismen förespråkade. När andra världskriget utbröt, med nationalismen som förtecken, kom balkan åter i gungning. Starka nationalistiska organisationer vann alltmer stöd hos folket. Trots detta blev Jugoslavien efter kriget en federation av sex stater. Serbien kom att innefatta provinserna Kosovo (med huvudsakligen albansk befolkning) och Vojvodina (med en ungerskspråkig majoritet.) De var fram till 1990 självstyrande, men betraktas idag som delar av Serbien.


Fakta/Analys

1974 antogs en jugoslavisk författning som innebar långtgående decentralicering. I landets sex delrepubliker samt två autonoma områden uppstod regionala makteliter. Det var framförallt den federala armén som höll federationen samman.

Under 1980-talet drabbades Jugoslavien av en djup ekonomisk kris med kraftigt sjunkande levnadsnivå och växande klyftor mellan nord och syd. Den decentralistiska författningen uppfattades av många serber ha styckat upp Serbien och förvägrat dem en ”nationalstat” inom federationen. Därför krävde många serber att man skulle genomföra författningar för att framförallt underställa provinserna den centrala regimen i Belgrad. Samtidigt nådde den Östeuropeiska kommunismen sitt sammanbrott i Jugoslavien. I Slovenien och Kroatien besegrades kommunisterna i fria val 1990. I Kroatien blev den nationalistiske Franjo Tudjman president.

I Serbien däremot fick kommunisterna behålla makten. De försökte genomdriva en centralisering av Serbiens styre. Detta kulminerade i stora inskränkningar av Kosovos och Vojvodinas autonomi. Även i Slovenien mötte kommunisterna motstånd. Slovenien föreslog istället att varje land inom federationen skulle få välja i vilken utsträckning det ville ingå.

När det stod klart att den jugoslaviska federationen skulle upplösas krävde den serbiska regeringen att de områden som önskades, skulle förbli inom federationen. Vid ett hemligt möte mellan Kroatiens och Serbiens ledare beslutades att Bosnien-Hercegovina skulle delas staterna emellan.

Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga 1991. Den federala armén ingrep mot de nya staterna men drogs tillbaka. I Kroatien däremot fortsatte striderna mot den federala armén. Många städer i Kroatien utsattes för omfattande förstörelse. Stridigheterna upphörde 1992 efter att Serbien ockuperat en tredjedel av Kroatiens territorium. FN beslöt då att upprätta en fredsbevarande styrka, UNPROFOR, i Kroatien.

Bosnien-Hercegovina proklamerade sin självständighet 1992, varvid mönstret upprepades. Serbiska friskaror tog stöd av den federala armén och gick till angrepp mot Bosnien-Hercegovina. Efter en tid besatt de två tredjedelar av republikens territorium. Då gick även kroatiska styrkor in i kriget. Belägringen och beskjutningen av huvudstaden Sarajevo lindrades endast ringa av FN:s hjälpsändningar.

1992 utropade Serbien och Montenegro den nya Förbundsrepubliken Jugoslavien. Serbiens angrepp mot Kroatien och Bosnien-Hercegovina syftade till kontroll över områden med stor serbisk befolkning för att möjliggöra en senare anslutning till den nya förbundsrepubliken. I de områden som ockuperades av framförallt serber (men även kroater och bosnier) genomfördes etnisk rensning. Under krigets första år krävdes tiotusentals dödsoffer. Över två miljoner människor fördrevs från sina hem. Alla parter, särskilt den serbiska sidan, hade gjort sig skyldiga till grova brott mot de mänskliga rättigheterna.

Kriget mellan de bosniska serberna och regeringssidan förblev i huvudsak oförändrat från hösten 1992 till sommaren 1995. Kriget präglades av lokala framstötar och förlustbringande utnötningsstrider . Sarajevo drabbades värst. Tiotusen invånare dödades under den längsta belägringen av en europeisk stad i modern tid.

Internationella Reaktioner

Omvärldens reaktion på kriget var splittrad och relativt långsam. Rädslan att underblåsa utbrytning ur federationen och själv bli millitärt indragen i konflikten spelade uppenbarligen in i EG:s, USA:s och FN:s avvaktande hållning.

Kroatien, Bosnien och Slovenien vann internationellt erkännande, medan Makedonien inte lyckades på grund av Greklands motstånd. Förbundsrepubliken Jugoslavien vägrades inta det tidigare Jugoslaviens plats i FN och andra organisationer.

Omvärlden lade tidigt ansvaret för kriget på Serbien-Montenegro, särskilt på den serbiska regimen och dess nationalistiska ambitioner. I juni 1992 införde FN vittgående sanktioner mot landet. Hösten 1993 inträdde FN:s säkerhetsråd en internationell tribunal avseende krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien. Efter stora personella och finasiella problem kunde tribunalen inleda sin verksamhet i Haag. Sommaren 1995 väcktes en rad åtal, bl a mot den bosnien-serbiske presidenten.

Lösning på konflikten?
Serbien blev snabbt utpekat som det land som startade kriget. Var det en rättvis bedömning? Enligt vår mening ligger svaret hos betraktaren. Serbien var det land som drev på och som ville återförena länderna. Kommunisterna hade fått behålla makten mycket på grund att de förespråkade den nationalistiska panslavismen. Serbien hade varken; stark centralmakt, ekonomisk tillväxt eller ett folk med gemensam vilja, vid tiden då kriget utbröt. Det var i första hand en serbisk ”gerillaorganisation” som startade kriget. Man skulle lätt kunna dra en jämförelse mellan det sargade Tyskland då Hitler kom till makten. Folket var i upprorstillstånd och ingen regering tycktes kunna lösa krisen. Då var det många som anslöt sig till extrema organisationer. Så även i detta fall.

Efter att federationen bildades uppstod inre stridigheter ständigt. Serberna som är den största folkgruppen på Balkan har sedan mycket länge velat enas och bilda ett Storserbien. Gång efter annan har de motarbetats. Så här i efterhand kan man fråga sig vilket som hade varit värst. Ett storserbien eller en federation av länder vars befolkningar har helt olika rastillhörighet. En enkel lösning hade varit att varje folkgrupp enligt nationalismen fick bilda en egen stat. Det är tråkigt nog en omöjlighet då man diskuterar Balkan, eftersom folken är vitt spridda över hela Balkanhalvön. Bara i Serbien bor en mängd folkslag; Serber, ungrare, bulgarer, montenegriner, albaner och Bosnier. Ser man till Bosnien är det endast en minoritet som är bosnier. Den största folkgruppen är även här serber. Dessutom bor både zigenare och kroater i landet.

I en federation med; 20 olika folkgrupper, 4 officiella språk, två olika alfabet, tre stora religioner, stora ekonomiska klyftor och därtill en massa hat och misstänksamhet blir det svårt att skapa ett tryggt land. (Detta anknyter i stor utsträckning till Galtungs teori om rang-obalans) Hade folk insett det mycket tidigare hade många människor levt än idag. För att lösa situationen krävs ett brett engagemang från alla parter. Inte minst från resterande världen och FN. Länderna måste lära sig av historien och inse att ett sammanslutet Jugoslavien inte är att föredra. Däremot måste de samarbeta över gränserna. Dels för att hjälpa de familjer som har blandad bakrund och dels för att föra länderna framåt. Både i ekonomiskt och internationellt perspektiv. Det finns många möjliga förslag till hur samarbetet skulle kunna se ut.

· En konfederation av självständiga stater skapas där vissa funktioner är gemensamma som t ex utrikespolitik och försvar.

· En rent ekonomisk samverkan. Varor får tullfritt föras från ett land till ett annat. Kommunikationer samordnas.
· Ett Storserbien skapas. Det omfattar Serbien, Montenegro och en del andra områden i Kroatien och Bosnien där serberna är majoritet. (Tidigare var det tänkt att även Makedonien skulle ingå, men där har folket röstat för självständighet.)


Egna åsikter

Vi tycker inte att man kan peka på en ensam aktör, i fråga om vems fel det är att kriget blossades upp på nytt. Sedan Romarriket delades, araberna och de turkiska bulgarerna erövrade området har det alltid pågått stridigheter. Man kan ha många olika åsikter om vem eller vilka som bär den största skulden, men de flesta är nog, liksom vi, överens om att i en konflikt krävs det minst två parter.

Hade den resterande världen reagerat tidigare hade kriget troligen inte urartat på samma sätt. För att kunna lösa motsättningar krävs att man ser dem blossa upp i tid och vidtar åtgärder omedelbart. Då slipper många konflikter sluta i krig. Vi vill slå ett slag för diplomatin helt enkelt!

När det gäller vilken lösning som är bäst för samtliga parter, finns det både fö...