Franska revolutionen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning

Syfte
Sammanfattning

Franska revolutionen
Inledning
- Hur allt startade
- Mötet i Versailles 5 maj
- Nationalförsamlingen
- Stormningen av Bastiljen 14 juli
- Kungen i knipa
- Septembermorden
- Frankrike blir republik


Revolutionens andra period
- Robespierre
- Direktoriet
- Napoleon Bonaparte


Analys/Slutsats

Källförteckning

Källanalys

Syfte med arbetet:

Varför har jag då valt att arbeta om franska revolutionen? För det första är det den revolution jag vet minst om av alla de revolutioner som uppkom på 1700-talet. Sedan var det många stora namn, Napoleon, Voltaire, Robespierre m.fl. som kom till av vilka man bör ha allmän vetskap om. Jag väljer även att göra ett arbete om denna revolution p.g.a. att jag redan har läst om den industriella-, och den amerikanska revolutionen.
Arbetet ska genomföras för att ge en bred och rik bild av det som hände samt att redovisa tankarna bakom varje handling.

Sammanfattning:

Den franska revolutionen var en revolution med utgångspunkt att göra Frankrike till republik och avskaffa monarkin. Efter alla år bönderna hade fått stå ut med den ställning de hade i samhället fick de nog. Det amerikanska frihetskriget hade inspirerat fransmännen till att göra samma sak som amerikanarna. Upplysningsidéerna stod här i centrum. Ekonomisk nedgång i landet och brist på mat gjorde att människorna krävde en lösning. Kungen, Ludvig XVI, kunde inget göra förutom att ta ut mer skatt från bönderna. Adeln lämnades ifred för de ville inte ge upp sina privilegier. En så kallad Nationalförsamling bildades och fungerade som tillfällig regering. Alla fick delta och det dröjde inte länge förrän den växt sig stor. Kungen blev maktlös med tiden och sökte stöd från utlandet. Frankrike stod emot och avsatte kungen från sin tron. Han skulle senare dömas till döden. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna stiftades i takt med att nationalförsamlingen blev mäktigare. Ryktet om kungens död spred sig till andra länder runtom i Europa. Rädslan för att revolutionen skulle sprida sig vidare gjorde att de angränsande länderna startade krig med Frankrike.
Efter denna tid utbröt en maktstrid i landet och jakobinerna blev de som fick mest att säga till om. Nationalförsamlingen skulle övergå till att bli konventet där makten uppdelades mellan olika kommittéer. Här framträder en man, Maximilien Robespierre, och utför en kupp som gör att han blir diktator i landet och styr människorna med terror. Robespierre arresterades och sändes till giljotinen, den uppfinning som var välanvänd under revolutionen.
Makten gick över till fem mäns händer efter detta. De som satt i direktoriet var de med all bestämmande rätt. De störtades senare av en välkänd man, Napoleon Bonaparte. Han, den upplysta despoten, visade Frankrike att de var kapabla till stora dåd. Han ville få hela Europa under franskt styre. Han misslyckades dock men aldrig har Frankrike varit så starkt som då.

Franska revolutionen (1789-1799)

Den franska revolutionen var en utav de allra blodigaste revolutioner vi vittnat i vår historia. Men ur alla de hemskheter som försiggick i landet och det kaos som då där rådde fick man igenom det man strävade efter, frihet. Frihet är det viktigaste för människan och hon kan ta till alla medel för att uppnå det, därför bröt revolutionen ut. Folk var trötta på kungamakten och tyckte att kungen utnyttjade sin ställning för egen vinst. Mat var en bristvara, skyhöga skatter lades på böndernas axlar att betalas medan det adliga sällskapet inte ställde upp på några betungande sysslor. Det tredje ståndet kände sig underställda och tillsammans gick de mot kungen. Detta monarkiska samhälle skulle få en tvärvändning och övergå till att bli en republik. Det folk inte visste vid den tiden var att revolutionen skulle bli alla revolutioners fader…


Hur allt startade:

De bakomliggande orsakerna till varför den franska revolutionen utbröt är många. Så för att vi ska få reda på allt måste vi resa en bit tillbaka i tiden.
Frankrikes inblandning i fyra krig under 1700-talet, inklusive att hjälpa de amerikanska kolonierna i kampen för frihet från England, gjorde att landet var nästan bankrutt. Ekonomin var helt ur balans och landet stod i skuld. Kungen bestämde sig för att höja skatten hos det tredje ståndet, de vanliga arbetarna, för att lösa problemet. Landet hade fortfarande ett feodalistiskt styressätt så att begära skatt från adeln eller prästerskapet kom inte på fråga. I kombination med dåliga skördar, nedgång i handel och industri på 1770-,1780-talet blev bönderna och arbetarna rasande. I och med att priserna i landet gick upp samtidigt som lönerna minskade avsevärt blev det outhärdligt för dem. Folk var rädda för framtiden och oron spred sig i hela landet. 1789 reste sig oron och revolutionen var det som senare skulle bli resultatet.

Mötet i Versailles 5 maj:

Kungen kände böndernas agg mot honom så han lät kalla representanter från alla de tre generalständerna till slottet i Versailles. Alla som var närvarande vid mötet skulle vara förberedd med en lista över klagomål och förslag. Adeln var så arrogant under mötet att det tredje ståndet inte fick säga sin mening utan tystades ner varje gång de skulle ta till ord. Bönderna kände att de inte togs på allvar så de lämnade ilsket mötet.

Nationalförsamlingen:

Kungen lät stänga de lokaler där de höll till på mötet och bönderna var därför tvungna att flytta till ett bollhus. Här svor de den berömda ”eden i bollhuset” den 17 juni 1789. Alla fick vara med i Nationalförsamlingen men på lika villkor. Slagordet var, Frihet, broderskap och jämlikhet. Ingen var mer värd än någon annan och allas röst skulle få höras. Kungens makt låg i hans armé så för att återställa ordningen i landet skickade han i början av juli iväg arméer för att slå ner NF. Detta lyckades dock inte. Bönderna var helt övertygade om att kungen och adeln undanhöll förråd med spannmål för att svälta ut de så de till slut skulle ge upp. Folket drevs till panik och man tog sådana drastiska åtgärder att man faktiskt bröt sig in hos storbönder och adel för plundring. På mycket kort tid anslöt sig många människor till NF. Armén splittrades även den för att de inte hade tillgång till mat.

Stormningen av Bastiljen 14 juli:

Camille Desmoulins var en man som fick borgarnas uppmärksamhet när han den 12 juli sa att han var förföljd av kungens män för att han inte trodde på monarkin. Han talade om att monarkin var dålig för människan och varnade folket för att kungen skulle sätta stopp för revolutionen och NF. Folket lyssnade till vad han hade att säga och redan efter två dagar gick bönderna till handling.
En stor folkmassa marscherade längs gatan mot Bastiljen, fästningen och fängelset där ett stort vapen-, och ammunitionsförråd var förlagt. De få som försvarade fortet hade inte en chans mot de många män som så bestämt skulle rasera dess portar och döda alla som stod i deras väg. Kungen, Ludvig XVI, inser nu att våld inte kan lösa upproret så han fick ta till andra medel. Några dagar efter att Bastiljen fallit tänkte han försöka möta NF på en politisk nivå men det slutade i fiasko. NF förklarade att man ville begränsa kungens makt men Ludvig vägrade gå med på detta. Detta val skulle kosta honom dyrt.
Kungen förlorade stor del av sin makt när NF utnämnde sig till det styrande organet i Frankrike. 4 augusti avskaffar de feodalsystemet parallellt med att de skriver ner deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Den splittrade armén reformerades till Nationalgardet som skulle stå i NFs tjänst.
Den nya regeringen stod nu inför sin första stora uppgift, de måste förbättra finansen. De gjorde anspråk på kyrkans mark som de sålde ut och de la beslag på rikedomarna de hade samlat på sig.


Kungen i knipa:

5 oktober färdades en hop kvinnor till Versailles för att begära att priserna skulle sänkas på maten. Kungen var för rädd för att säga nej och kort efter att han hade beviljat deras önskemål flyttade han med sin familj till slottet Tuilerierna i Paris. Kungen sökte hjälp utomlands, speciellt hos den österrikiske kejsaren. Han fick svar och många var positiva. Adelsmän som hade blivit drivna ut ur Frankrike p.g.a. NF ställde upp med beväpnade styrkor.
Under de tre nästkommande åren marscherade fotsoldater in i Frankrike från utlandet men detta gjorde det franska folket ännu ilsknare. Den 10 augusti 1992 stormades Tuilerierna och kungens garde dödades. Förutom att kung Ludvig fördes till Tempelfängelset förklarade NF honom avsatt.

Septembermorden:

Jean Paul Marat hade en del i den massaker som hände i de franska fängelserna -92. Jean Paul Marat var en journalist som arbetade på tidningen L`Ami du peuple. Han inspirerade folk att ta till våld mot alla de kontrarevolutionärer som ställde sig upp mot NF och dess anhängare. Han lär ha sagt: ”Låt förrädarnas blod flyta. Det är det enda sättet att rädda landet”. Vissa tog detta så allvarligt att man började döda oskyldiga människor som satt i fängelse för att man påstods ha hört konspirera. Ca 1.200 fångar dräptes i sina celler.

Frankrike blir republik:

22 september -92 skulle en av de mest radikala verk i revolutionens historia inträffa. Konventet bildades som en ny regering och bestämde att monarkins dagar var förbi och Frankrike blev en republik. Den avsatte kungen fick en kortvarig rättegång och dömdes till döden. Detta skickade signaler till utlandet och Frankrike hamnade i krig med Storbritannien och Nederländerna.
Men inom konventet bildades flera lösa politiska grupperingar och interna maktstrider utbröt. De två sidor som ville ha makten var jakobinerna och girondisterna. Jakobinerna, under ledning av Danton och Maximilien Robespierre, var en mer radikal församling medan girondisterna var moderater. Men det de båda var eniga om var att sprida revolutionen över Frankrikes gränser till andra länder.
Jakobinerna var de skickligare av de två grupperingar. De arbetade för att få parisarna på sin sida och det fick de. Samtidigt som folkmassan drogs in i den politiska maktstriden blev de allt mer politiskt aktiva. En annan grupp som nästan stod jakobinerna hand i hand var sans-culotterna som stod för förändringar och var inte rädda för att gå vika när det kom till att påverka besluten som togs i konventet. De var beredda att demonstrera och t.o.m. hota med våld för att få som de ville.
Jakobinerna lyckades måla ut girondisterna som fiender till staten och de blev till slut avsatta och kastade i fängelse. Många blev avrättade för att ha varit girondister.


Revolutionens andra period

Robespierre:

I juli 1973 hade jakobinerna och andra radikala revolutionärer lyckats köra bort de moderata från makten. Makten inom konventet var samlad inom två avdelningar, säkerhetskommittén och välfärdskommittén. Det var här Robespierre kom in i bilden. Robespierre var en centralfigur i värlfärdskommittén, en omtyckt man. Han var känd som ”den omutlige”. Robespierre planerade en sammansvärjning för att ta över välfärdskommittén. Samtidigt bestämde sig jakobinerna för att helt göra slut på allt motstånd runt om i landet. Detta var ett skräckväldets tid då hot och våld skulle tygla folkmassorna. Man visste aldrig när man kunde få besök av män med en häktningsorder från välfärdskommittén.
När den franska armén hade gått segrande ur flera strider mot utländskt
motstånd och slagit ner de många uppror som blev till skapades nya problem.
Två grupper, hérbertisterna och dantonisterna, motarbetade varandra för det rådde delade meningar om hur man skulle styra folket. Hérbertisterna ville styra med järnhand och terror medan dantonisterna ville trappa ner på våldet. Robespierre ställde sig utanför denna konflikt och låg lågt tills den rätta stunden uppenbarade sig för att rycka in och linda makten om sitt finger. Det hela slutade i att både hérbertisterna och dantonisterna fick gå giljotinen tillmötes. Inom endast en tiodagarsperiod hade 19 åtalats och sänts till giljotinen. Robespierre hade nu fria händer att styra revolutionen i den riktning han ville. När girondisterna helt försvunnit började man inse att sans-culotterna kunde bli ett problem för de styrande. Robespierre sände flera av deras ledare till fängelse som sedan skulle bli av med sina huvud. Detta uppskattades föga av folket och de ville se honom avgå. Konventet gick till röstning och beslutet togs om att han skulle arresteras. Alla hans anhängare fick gå samma öde tillmötes och på två dagar hade den jakobinska diktaturen störtats.

Direktoriet:

Efter jakobinernas fall återgick makten till moderaterna. Jakobinerna jagades i landet och många utkrävde hämnd för det de gjort. Den vita terrorn, som det kallades svepte över landet som en våg från an strand. Klimatet gjorde att det blev dåliga skördar och maten blev en bristvara återigen. Man krävde bröd och demonstrerade för sin rätt. Konventet var rädda för att sans-culotterna skulle åhöra detta krav och skapa oroligheter så man lät skicka arméer för att för att tysta ner de eventuella påföljderna.
De representanter som satt i konventet var de som var välbärgade, det betydde att ”vanliga” människor förhindrades att ta över styrelsen. En grupp om fem personer utgjorde en del i konventet som kallades direktoriet. Dessa blev i praktiken härskare och satt i fören fram till november 1799 då Napoleon Bonaparte kom till makten. Direktoriet fick gå balansgång mellan att hålla sig på god fot med både sans-culotterna och rojalisterna (de som sympatiserade ett kungastyre).

Napoleon Bonaparte, den upplyste despoten:

Napoleon räknades inte in som revolutionär men gjorde en hel del viktiga saker för landet. Han lät bygga nya gator på staden och på så vis förbättra stadsmiljön och hygienen. Han såg till att ingen skulle dömas för var de kom ifrån, utan han gick efter deras duglighet. Man han möjlighet att avancera i graderna även fast man kom från en fattig familj. Han införde flera reformer som bättrade levnadsstandarden. Under 1800-talets första år gick hans arméer segrande fram i Europa men Storbritannien motsatte sig Frankrikes dominans. Hans fiender bildade en allians mot honom och år 1815 led han nederlag vid Waterloo.


Analys/Slutsats:

Den franska revolutionen var en mycket intressant period i Europas historia. Just att de vanliga människorna visade det mod de hade var för mig fascinerande. Man var inte rädd för konsekvenserna utan målmedvetenheten styrde de. Folk var ganska lättmanipulerade vid denna tid, det var väl för att det vanliga folket var i begynnelsestadiet av att bli politiskt medvetna.
Många säger att revolutionen var en blodig och grotesk sådan men jag anser att det kanske var det som krävdes för att äntligen få kungens uppmärksamhet. Man behövde enligt mig gå till sådana våldsamma handlingar för att få kungen att förstå att det han höll på med var fel. Men det ironiska med revolutionen var att istället för att kungen enväldigt skulle styra fick de diktatur. Det är ju samma sak. Även om det inte varade så länge så verkade man ändå nöjd med hur Napoleon härskade. Han var smart som gjorde alla dessa saker för folket för på så vis kunde han sitta tryggt på sin piedestal.
Jag tycker jag läser samma sak om varje kung. När hans land befinner sig i ekonomisk kris höjer han skatten vilket i 99 % aldrig har fungerat. Det borde Ludvig XVI ha förstått, man ska väl lära sig av historien? Det nationalförsamlingen gjorde var precis samma som vår svenske kung, Gustav Vasa. Han tog från de rika (kyrkan) och gav till de fattiga (bönderna). Det är lite Robin Hood...