Fula människor - tankar om kroppsliga deformiteter

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

För inte så länge sedan kunde alla som inte kunde försörja sig tas in på arbets- och försörjningsinrättningar, t ex Gibraltar (nuvarande Vasa sjukhus) i Göteborg. En del var utfattiga, några var handikappade, andra föräldralösa eller gamla och senila.

I denna grupp av samhällets utstötta hittade man människor med kroppsliga deformiteter, själsligt förmögna men vanskapta eller fysiskt drabbade av flera orsaker. Många av rörelseapparatens missbildningar som förr gav livslångt lidande kan idag botas, men fortfarande drabbas svenska folket av olyckor som leder till förlamningar eller avslitna lemmar, även hos äldre vid amputationer.

Det är inte lätt att hitta information om ämnet "kroppsliga deformiteter", av materialets känsliga natur eller att dokumentation har varit bristfällig. Ett stort antal vanskapta kunde inte räkna med ett långt liv i dåtidens Sverige.
Under ett studiebesök på Medicinhistoriska museet i Göteborg berättade en av museiarbetarna att svår harmynthet förr i tiden oftast ledde till döden, redan i spädbarnsåldern, då de ej kunde tillgodoräkna sig någon näring, därför gjordes ingen mer vidlyftig dokumentation av dessa. Lika känt är det att på våra institutioner i Sverige skedde mer eller mindre vanvård av de intagna, som många gånger ledde för tidiga dödsfall. Denna ville man inte dokumentera.

Ett studera ämnet ”kroppsliga deformiteter” berör så mycket mer än om de rent fysiska bristerna i den mänskliga kroppen. Det tar också upp tabuställningar i samhället, för folk som skilde sig och skiljer sig från mängden har ofta blivit utstött. Det tycks som om samhället i alla tider haft behov av besmittade människor, av avvikare, för att förstärka och bevara det trygga och bestående.
Människor har ett behov av att förstå sin situation, se sammanhang, få förklaringar till det som sker, d v s att finna en slags ordning eller mening i livet. Sjukdom är en typ av oordning som vi försökt förklara på olika sätt: som ett straff från Gud, ett eget misslyckande eller ett sätt för naturen att upprätthålla en viss balans.
Vi söker hela tiden en avsikt bakom det onda som drabbat oss. Ofta har det krävts syndabockar, som i de flesta återfunnits i vissa grupper av människor i alla kulturer. Tydligare ser vi hur skulden lagts på zigenare, judar, prostituerade, fattiga och på alla dem som brutit mot religiösa eller sociala regler. Men ibland har det räckt med att en människa varit avvikande, annorlunda eller hemlighetsfull för att bli utstött, en som inte är ”vi” utan ”dom”.

Generellt kan man påstå, att ju starkare tabuföreställningarna är, ju kraftigare känslorna av äckel och vämjelse, uppfattningen av smuts och orenhet, desto närmare har man kommit grundläggande värderingar för kulturen och samhället.
Vissa handikapp klarar inte folk av, inte ens de drabbade själva. De har en undflyende blick - vill inte se främmande människor i ögonen. Tänk själva på när vi har en stor finne på hakan… De flesta äldre människor kan lättare handskas med kroppsliga defekter, men i ungdomen är det svårt. Utvecklingen av ett alltmer utseendefixerat samhälle, går stick i stäv med tal om ett allmänmänskligt. ”Fula” människor har svårt att få plats i vårt individualistiska samhälle.

Omänskliga individer, sådana som har kroppsliga defekter, framträder ofta som skurkar i filmvärlden; kapten Krok i Peter Pan och flera banditer i James Bondfilmerna är några exempel. Dessa använder sin defekt för att...