Gaius Suetonius Tranquillus

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Gaius Suetonius Tranquillus (ca 70 – 140 e.Kr.)

Den man vi kanske ska tacka mest för våra kunskaper om Romarrikets olika kejsare är Gaius Suetonius Tranquillus. Han är nämligen författare till boken Kejsarbiografier. I denna bok skriver han om Julius Caesar, Augustus och de tio efterföljande
kejsarna.

Som sagt vet vi mycket om de olika kejsarna tack vare
Suetonius, men tyvärr finns det inte lika utförliga fakta om
honom själv, inte heller några avbildningar.

Han kommer ofta i skuggan av den mer kände
historikern Tacitus. De källor i vilka vi hittar fakta om honom
är brevväxlingen med Plinius d.y., ett par notiser hos antika
författare, samt de få uppgifter i kejsarbiografierna som Suetonius
själv lämnar om sin familj.

Det lilla vi vet om honom, är att hans far var yrkesmilitär.
Han stred bl.a. i Othos armé under inbördeskriget år 69, och
han var den som berättade för Suetonius om minnena av denna kejsare. Suetonius farfar berättade om sina minnen av kejsar Caligula, och själv minns han kejsar Domitianus.

Han föddes i Rom, och det var också där han tillbringade större delen av sitt liv. Han var även verksam som retor, lärare i vältalighet, under några år, och det finns även uppgifter som tyder på att han ska ha varit advokat. Emellertid tröttnade han på dessa yrken och hängav sig helt åt sitt författarskap.

Det är först i ett brev från Plinius d.y. år 97 som vi får veta
mer detaljerade uppgifter om Suetonius. Plinius d.y. var systerson
till Plinius d.ä., och kom från en rik och ansedd familj. Han hade gjort en strålande ämbetsmannakarriär, och tagit den unge Suetonius i sitt beskydd. I det tidigare nämnda brevet bad han en vän att överlåta en liten lantgård åt Suetonius, till ett blygsamt pris. Suetonius bad också sin vän att försöka få domarna att skjuta upp en process där han skulle agerat försvarsadvokat. Han hade haft en illavarslande dröm, och ville därför ha det hela uppskjutet. Suetonius var vidskeplig, precis som de flesta andra romare. Han var ingen krigisk person, vilket visar sig när han lyckas få en officersfullmakt överförd på en släkting. Även detta med Plinius hjälp.

Det sista brevet som Plinius skrev för Suetonius skull var riktat till kejsar Traianus. I detta brev bad han kejsaren att bevilja Suetonius s.k. ius trium liberorum, dvs. trebarnsrätt. Som man hör på namnet var detta reserverat för dem som hade tre barn eller flera, något som innebar vissa ekonomiska fördelar. Suetonius var gift men barnlös, och kejsar Traianus beviljade den begärda förfrågan direkt. Plinius hade angett två huvudsakliga anledningar till varför Suetonius borde få denna rätt; den första var att hans äktenskap tyvärr var barnlöst, den andra att han hade vänner och bekanta som gärna skulle vilja minnas honom i sina testamenten. Gifta men barnlösa personer fick nämligen inte mottaga mer än hälften av det som tillskrivits dem i testamenten.


När Plinius dog år 113 fick Suetonius en ny beskyddare, C. Septicus Clarus, en man som mellan åren 119 och 122 var kejsar Hadrianus gardesprefekt. Troligtvis var den genom denne man som Suetonius erhöll den viktiga tjänsten som sekreterare, en post som också kan beskrivas som byråchef inom den avdelning av det kejserliga kansliet som handhade korrespondensen inom imperiet . Det var också till Septicus Clarus som Suetonius deciderade sina kejsarbiografier, som bör ha utkommit någon gång mellan år 119 och 122. Det sistnämnda var även samma år som både Suetonius och Septicus Clarus tvingades sluta på sina poster, då de på något sätt råkade i onåd hos kejsaren. Enligt en senare historieskrivare ska anledningen till detta vara att man hade brustit i hovetiketten gentemot kejsarinnan Sabina, en uppgift man inte bör lägga för mycket vikt vid.

Det är inte så mycket mer vi vet om Suetonius, inte ens när han dog. Om man ser till hans rikliga produktion av litterära verk kan man tänka sig att hans liv inte var alltför kort. Det är dock inte så mycket som är bevarat av allt detta, endast en liten del. Förutom kejsarbiografierna finns stycken ur hans stora litteraturhistoriska verk De viris illustribus (Om berömda män), bl.a. biografierna över Terentius och Horatius, som visar värdet av detta som gått förlorat. Lexikografen Suidas (omkring år 950) nämnde några av de titlar på Suetonius numera ickeexisterande verk, varigenom man kan få en uppfattning om vad han skrev om. Dessa omfattar vitt skilda ämnen, såsom grekernas och romarnas spel, det romerska året, romarnas vanor och klädedräkt, kungar i Europa, Afrika och Asien, organisationen av statsämbeten, Ciceros uppfattning av staten, berömda kurtisaner samt en hel naturalhistorisk encyklopedi. Ingenting av detta finns alltså bevarat.

Vid den här tiden hade det i Grekland utvecklats två olika former av biografi; en mer skönlitterär, och en mer vetenskaplig, där det nödvändigaste om författarens liv och verk samt en skildring av hans död i kronologisk ordning omramar ett mellanliggande parti, som efter ett fastställt schema behandlar hans personlighet och karaktär i olika ”species” och arter . Det var den senare som Suetonius använde sig av för sina skildringar av de olika kejsarna.

Suetonius kan inte sägas ha några direkta förebilder inom det latinska språkområdet, även om man kan nämna Varro (116 – 27 f. Kr.), som bl. a. skrev 700 strängt vetenskapliga levnadsteckningar över berömda greker och romare. Ytterligare en person värd att nämnas är Cornelius Nepos, som inte var någon vetenskapsman, utan endast en enkel berättare.

Kejsarbiografier är levnadsbeskrivningar av de tolv första kejsarna (även om Augustus var den förste kejsaren så anger jag här Caesar som en kejsare, för enkelhetens skull). Först ut är Julius Caesar själv, och efter honom följer den julisk – claudiska dynastins kejsare;
Augustus (som regerade till år 14),
Tiberius (14 – 37),
Caligula (37 – 41),
Claudius (41 – 54),
Nero (54 – 68),
samt de tre soldatkejsarna;
Galba, Othos och Vitellus (68 – 69),
och slutligen den flaviska dynastin;
Vespasianus (69 – 79),
Titus (79 – 81),
och Dominitianus (81 – 96).
Den engelska utgåvan av Kejsarbiografierna.

Ursprungligen var verket indelat i åtta böcker, varav de sex första innehöll den julisk – claudiska dynastins sex kejsare, den sjunde de tre soldatkejsarna, och den sista den flaviska dynastin. De första kapitlena av kejsarbiografin finns inte bevarade, inte heller verkets ursprungliga titel eller tillägnan till Septicus Clarus. Av antika källor kan man dock anta att titeln bör ha varit De vita duodecim Caesarum libri VIII (Åtta böcker om tolv Caesarers liv). Detta är ett mer passande namn än Kejsarbiografier, då Caesar inte var den förste kejsaren, utan Augustus. Alla kejsarna kom att namnges just Caesar.

Eftersom Suetonius använde sig av den mer vetenskapliga biografin i sina skildringar, är levnadsbeskrivningarna inte kronologiska. Han är dock inte alltid bunden av detta sätt att skriva, utan beroende på tillgång på material varierar stilen. Ändå kan man säga att oftast inleds biografin med en redogörelse av personens namn och förfäder, samt hans offentliga verksamhet fram till höjdpunkten. Avslutningen innehåller en beskrivning av hand död, begravning och testamente. Partiet däremellan skildrar hans privatliv och personliga egenskaper, och får en kronologisk inramning av det tidigare och senare stycket. Goda och dåliga egenskaperna, misslyckanden och framgångar behandlas i varsina kapitel där de ställs emot varandra. Suetonius använder sig av exempel för att skildra de olika egenskaperna.

För en modern läsare kan vissa stycken kännas obegripliga, då denne inte alltid känner till alla historiska detaljer. Suetonius lämnar mycket åt läsaren själv att bilda sig en uppfattning om personen i fråga. Han blandar de väsentliga detaljerna med de mer oviktiga, allt för att inte vara den som analyserar. Han fungerar bara som informationssamlaren. Det har påståtts att han lade stor vikt vid det perversa och skandalösa, något som inte är sant. Han ser endast kejsarna som ”fall” som han undersöker, och återger alla detaljer utan att blanda in sina personliga åsikter. Denna noggrannhet har gjort att vi idag kan återge ordagranna citat ur delar av brev, tal och offentliga akter.

Källor som han har använt sig av, förutom sin egen position som kejsar Hadrianus sekreterare, är den dagliga nyhetstidningen Acta diurna, tidigare skriva biografier, tal och brev, testamenten m.m. Även skvaller och rykten var en aldrig sinande källa. Personligen anser jag att ett exempel på Suetonius lite mer ”oväsentliga” sida finns i Kejsarbiografier, i följande kapitel om Tiberius;

De viktigaste tilldragelserna i Tiberius ungdom och tiden därefter, från myndighetsdagen fram till den dag han uppsteg på tronen, är följande. Han gav ett gladiatorspel till minne av sin far, och ett annat till åminnelse av sin farfar Drusus. Spelen ägde rum vid olika tidpunkter och på olika platser, det första på Forum och det andra i amfiteatern, varvid han även inkallade vissa före detta gladiatorer som fick kämpa mot en ersättning av hundratusen sestertier per man. Han anordnade även andra spel där han inte själv var närvarande. Alla dessa var lysande skådespel som han lät sin mor och styvfar betala.

Han kan tyckas vara osäker och diffus i sina beskrivningar, då han ofta använder uttryck som några säger, det finns de som anser och åtskilliga säger, och tidsangivelserna består ofta av obestämda adverb, såsom sedan, efter någon tid osv. Ibland nämner han över huvud taget inte varifrån källorna kommer.

Ofta jämförs Suetonius med de samtida Plutarchos och Tacitus. Plutarchos var grek, och han var först och främst artist och inte vetenskapsman. Han skrev jämförande levnadsskildringar över berömda greker och romare, och för honom var den konstnärliga utformningen viktigare än den vetenskapliga precisismen.

Tacitus var inte biograf, utan historiker. Hans Annaler skildrar den julisk – claudiska dynastins historia, och de tros ha varit klara och utgivna några år innan Suetonius gav ut sina Kejsarbiografier. Också Tacitus försöker skriva utan att blanda in sina egna värderingar, något han misslyckas med. Skillnaden mellan Suetonius och Tacitus är att Tacitus är som en psykolog, som tränger djupt in bakom det yttre skenet. Tacitus är liksom Plutarchos artist, och förstorar dramatiskt och subjektivt upp scener, medan Suetonius skildrar händelserna på ett rent objektivt sätt. Det säger sig självt att Suetonius något torra stil kommer i skymundan av Tacitus mer artistiska utförande, även om han rent historiskt sett har kommit närmare sanningen.

Suetonius inverkan på den efterlevande världen har varierat, då Tacitus länge var den som blev stilbildare. Man kan dock spåra hans inflytande hos Einhard (Karl den stores skrivare som skrev den första medeltida härskarbiografin Vita Carola Magni) och Saxo (dansk historieskrivare som skrev Gesta Danorum, en krönika om Danmarks historia) och han var även uppskattad av renässansmän som Dante och Petrarca.

Suetonius själv uttalade inte några kända citat, men han antecknade desto fler, sagda av andra. Ett exempel är den hälsning som gladiatorerna gav åt sin kejsare när de tågade in på arenan; Ave, imperator, morituri te salutant (Var hälsad, kejsare, de som ska dö hälsar dig).

En annan sentens, kanske en av de kändaste, är den som Caesar uttalade 49 f. Kr., då han gick med sin armé över floden Rubicon mot Rom; Alea iacta est (tärningen är kastad). Med detta menas att det inte längre finns någon återvändo, från och mer nu är det allt eller inget. Tre år tidigare sade samme man Veni, vidi, vici (jag kom, jag såg jag segrade). På detta sätt beskrev han sin snabba seger över kung Pharnaces.

För min egen del tycker jag att Suetonius är lite svårsmält. Jag läste kapitlet om Tiberius i Kejsarbiografier, och måste erkänna att jag hoppade lite mellan de olika styckena för att få en kronologisk ordning. Jag blev också lite förvånad, då jag läste att Suetonius använt sig av den mer vetenskapliga typen av biografi, eftersom boken tycktes mig vara skriven på ett för läsaren underhållande sätt. Jag kan dock hålla med om att han är detaljrik och mer eller mindre opartisk, då han skriver rakt upp och ner, men nog känns det som att den fakta han valt att använda är utvald, på något sätt. Det känns som att han har plockat händelser som visserligen är av vetenskapligt intresse, men som också roar och underhåller. Jag tror inte att han skrev helt ur objektiv synvinkel, alla författare vinklar det de skriver om efter egen uppfattning, vare sig det är medvetet eller inte.

Givetvis är han en mycket viktig och framför allt begåvad författare, då hans Kejsarbiografier har gett oss ovärderliga fakta om de romerska kejsarnas liv och leverne. Det finns inte många människor som skulle klara av att på ett sådant enke...