Godnatt mister Tom

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

God natt Mister Tom är skriven av Michelle Magorian och illustrerad av Elisabeth Nyman. Orginalet trycktes första gången 1981 på engelska, då hette den ”Goodnaight Mr. Tom”. Efter det har den översatts på många språk. Det var Meta Ottosson som översatte den på svenska.


INNEHÅLL

3 Michell Magorian
4 Titel, omslag och inledning
5 Resumé
6 Bokens tema, jämför med annan litteratur
och bra och mindre bra saker med boken
7 Jag har fastnat för
8 Thomas Oakley och William Beech
9 Viktiga personer
10 Likheter mellan mig och Will och vad är
det som gör huvudpersonerna trovärdiga?
11 Jämför med nu
12 Kriget


MICHELLE MAGORIAN

Michelle Magorian föddes 1947 i hamnstaden Portsmouth i södra England. Under sin barndom bodde hon både i Australien och Singapore, men flyttade hem till England igen innan hon hunnit fylla tio år. Hon studerade dramatik, sång och balett, och bodde bl a i Paris efter gymnasiet, där hon gick på Marcel Marceaus internationella mimskola. Hon skrev mycket från det att hon fyllt 18 år, men hade aldrig tankar på att producera en hel bok.
En dag när hon var på tvättinrättningen, och satt och väntade på att hennes maskin skulle bli klar, kom hon på idén till boken Godnatt Mister Tom, som sedan skulle bli hennes mest kända bok och som skulle produceras i miljontals exemplar och på väldigt många olika språk.

Hon började med att skriva en kort historia som sedan blev längre och längre och tillslut upptäckte hon att hon skrivit 16 kapitel. Hon insåg då att hon höll på att skriva en roman.
Först så tänkte hon inte lämna in den till ett förlag men hon övertalades och boken blev en succé. Hon tilldelades många priser för boken.

Nu bor Michelle med sin man Peter och dom två sönerna George och Tom i utkanten av London.


TITELN

Bokens titel ”Godnatt Mister Tom”, förklaras i början av boken när William ligger i sin säng och Tom säger:
”Glöm inte att be din aftonbön!”
”Nej, mister”
Tom stod tyst ett ögonblick. ”Det är nog bäst att du säger Tom till mig. Godnatt och Gud vare med dig.” Med de orden försvann han ur sikte och stängde luckan efter sig.
”Godnatt, mister Tom”, viskade Willie...

Detta är ett utav fler ögonblick då Will inser att Mr Tom inte vill honom något illa, och han får bättre och bättre förtroende för honom.
Efter det kallar Will Tom alltid för ”mister Tom”, tills han tar ”steget” fullt ut och kallar honom för pappa. Men det gör han inte för att Mr Tom säger åt honom att göra det, nej ”Pappa” säger han för det känns rätt. Han tänker inte ens på att han börjar kalla honom det.


OMSLAGET

Bilden föreställer en pojke, som inte ser så gammal ut, och en hund. Pojken sitter på en trägärsgård, klappar hunden och tittar åt ett annat håll. I bakgrunden ser man ett hus och en skog. Pojken bär en gråblå slipover, gråa kortbyxor, vit skjorta och gråa stövlar. Kläderna ser lite gammaldags ut, dom ger intrycket att boken inte utspelar sig i nutid.
Jag fick intrycket att han är ledsen eftersom bilden är målad i dova akvarellfärger, t ex brunt, blågrått och mörkgrönt. Illustratören har också målat mörka skuggor.
Jag ville veta varför illustratören hade målat bilden så mörk och vad hon ville visa med det.

Jag tror man fastnar mer för bilder som det är någon stämning över och som är lite mystiska, som den här. Så jag hade ganska höga förväntningar. Men jag tyckte ändå inte det verkade vara någon unik bok...


INLEDNINGEN

I den här boken börjar två personer att prata redan från början, Mr Oakley och en kvinna. Dom ställer frågor och svar som gör att man förstår historien som var innan boken började, t ex att det är krig.
Man blir ”inkastad” i handlingen redan från början. Det gör att boken blir mer verklighetstrogen.


BOKENS TEMA

Jag tycker bokens tema var att växa. Därför att det kan ha flera betydelser som passar in på boken.
Först så växer ju Will som person när han kommer till Mr Tom, sen får han bättre självförtroende för här får han vänner som tycker om honom och ger honom komplimanger, vilket han aldrig fått höra förut.
Boken slutar också med att Will säger:
”- Pappa! Jag håller på att bli stor!”
När han hamnade hos Mr Tom fick han mat så han blev mätt. Mätt hade han aldrig varit innan han kom till Mr Tom, för hans mamma kunde inte ge honom tillräckligt med mat. Men nu när han fick mat så han blev mätt hade Will växt och blivit större.
Om han aldrig kommit till Mr Tom hade han kanske aldrig blivit större.


JÄMFÖR BOKEN MED ANNAN LITTERATUR

Denna bok liknar ingen annan bok jag läst. Möjligtvis kan man se likheter med böckerna Peter Pohl skrivit/skriver. Sorgsna men med en inre mening. Fast i Peter Pohls böcker slutar det inte alltid lyckligt.
”Jag saknar dig, jag saknar dig” är lik ”Godnatt Mister Tom”. Båda är sorliga eftersom det i båda böckerna dör en person, men det slutar med att det blir bättre och att huvudpersonerna kommer över sorgen, men har kvar dom glada minnena från dom som dog.
Både Will och Mr Tom utvecklas som personer i den här boken. Will växer, får ett bättre självförtroende och vågar stå för det han tycker. Mr Tom blir mer sällskaplig och får tillbaka kontakten med sina gamla vänner. Om själförtroende handlar också boken ”Kort kjol”. Den handlar om en tjej som kallas Myran som blir våldtagen och försöker komma över det. Boken handlar sedan hela tiden om hur Myran försöker att glömma, komma över och inse att det inte var hennes fel. Boken slutar med att Myran lyckas komma över det så bra det går och får tillbaka sitt självförtroende.


BRA OCH MINDRE BRA SAKER MED BOKEN

En bra historia om vänskap och förtroende med intressant fakta om kriget och hur det var, hur folket mådde och hur dom levde. Underbara beskrivningar där hon lyckats ”fånga” personliga drag och antydningar. Hon har också fått stämningarna att bli lätta att förstå.
Både bra och dåligt med en sorglig berättelse. Wills uppväxt hos sin mor var hemsk men när han sedan flyttade till Mr Tom förbättrades hans uppväxt betydligt och han fick känna riktig glädje.
Jag tyckte hela boken var bra och jag rekommenderar den varmt för ungdomar i min ålder och uppåt. Men för yngre kan den verka tråkig och ointressant.



RESUMÉ

Det är andra världskriget, och en pojke som heter William Beech blir evakuerad från London till Little Wierwold. Han hamnar hos Tomas Oakley (Mr Tom). Tom gillar inte att ta hand om barn, men med William är det annorlunda. Han är tyst och väluppfostrad, men kanske lite för tyst?
Mr Tom och Willie börjar gilla varandra och kommer varandra nära, dom blir som bästa vänner.

Men en dag får Willie ett brev från hans mamma i London, hon vill att han ska komma hem ett tag. Han åker motvilligt tillbaka till London för att träffa sin henne. Mrs Beech har under tiden Willie varit borta född en liten baby, en flicka.

Samma kväll som Will kommer hem slår hon honom så att han svimmar, för hon tyckte att han frågade och tyckte för mycket. När han vaknar är han instängd i en skrubb och kan inte komma ut. Mr Tom börjar sakna Willie, så han bestämmer sig för att åka till London och leta reda på honom. Tillslut hittar han honom, han sitter fortfarande under trappan, och han har ett knyte i armarna. Det är den lilla bebisen, fast den är död. Hans mamma lämnade dom båda under trappan och tog livet av sig, Mr Tom bestämmer sig för att adoptera William.

Will får många vänner i hans egen ålder men ingen står honom så nära som Zacharias Wrench, som kallas för Zach. En utav Zachs föräldrar råkar ut för en olycka och han måste åka tillbaka till London. Men han kommer aldrig tillbaka, för han omkommer i ett bombattentat.
Will tar självklart, Zachs död väldigt hårt. Men till slut lyckas han komma över den och kan leva vidare med minnet av den alltid glada Zach.


LIKHETER MELLAN MIG OCH WILL

Jag och Will har inte så många likheter, tycker jag. Han var en rädd och ängslig pojke utan vänner som inte vågade stå för vad han tyckte, i alla fall tills han kom till Little Weirwold. Där fick han bättre självförtroende och fler vänner. När jag var i hans ålder hade jag många kompisar och bra självförtroende. Jag stod för vad jag tyckte och var alltid glad. När Will bodde i London var den ända likheten att vi båda bodde i storstäder, men när han flyttade och växte som person blev vi mer lika.
Men jag skulle nog också uppföra mig som han om jag kom till en ny familj, rädd och osäker på mig själv. Men jag skulle komma över rädslan ganska snabbt om någon behandlade mig bra.


VAD ÄR DET SOM GÖR ATT HUVUDPERSONERNA ÄR TROVÄRDIGA?

Både Mr Tom och Willie gör ett väldigt verkligt och trovärdigt intryck. Mr Toms personlighet framhävs i hans repliker och hur han uttrycker sig. Man får intrycket att personen är tagen ur verkligheten, kanske någon Michelle Magorian kände?

Det är samma sak med Willie. Många barn är säkert som han, rädda och osäkra. Särskilt om man haft den slags uppväxt som Will hade. Han blev slagen, mobbad och ingen tyckte om honom. Om man kommer till ett nytt ställe och hamnar hos en ny familj är man nog rädd för att göra fel. Man är/blir osäker. Men eftersom Mr Tom tar bra hand om William, hjälper han Will att bygga upp ett nytt självförtroende. Mr Tom vill bara Will väl, och det märker Will.

Den slags relationen där man bygger upp vänskapen är nog ganska vanlig mellan personer, t ex om ens mamma har ”hittat” en ny pojkvän och man får en ny ”pappa”. Författarinnan har verkligen gjort en bra liknelse av verkligheten.


VIKTIGA PERSONER

Förutom Mr Tom tycker jag att Zacharias och Mrs Beech (Wills mamma) är dom mest betydelsefulla personer. När Will möter Zach utvecklas han som person, blir modigare och får bättre självförtroende. Ett självförtroende som han nog alltid haft inom sig, men som Zach ”tar fram” genom att låta honom vara sig själv. Med Zach kan Will skratta och gråta, Zach ”tillåter” båda delarna.

Wills mamma Mrs Beech är också viktig eftersom hon kunde behållit Will i London men istället evakuerade hon honom till Little Wierwold. Hon ville nog bli av med honom eftersom hon skulle föda barn (och kanske lite för att hon var rädd om honom) och dessutom sa hon att barn skänktes av Gud och inte föddes. Hon ville väl inte att Will skulle se hennes mage växa, för då skulle han kanske förstå att hon ljög. Att umgås och träffa människor av det andra könet var inte tillåtet, för då trotsade man Gud. Och hon sa att man var tvungen att tro på Gud annars skulle man bli straffad. Även fast Will gjorde sitt bästa och försökte så gott han kunde med att lära sig bibeln utantill (fast han inte förstod ett ända ord som stod där)och tro på Gud så straffade hans mamma honom både psykiskt och fysiskt. Hon hotade med att slå honom ännu hårdare än förut och sa aldrig vänliga, kärleksfulla och snälla ord. Det ända hon sa till honom var att han inte dög.

Mrs Beech sa att hon var snäll och inte slog så hårt som andra föräldrar. Men när Willie får veta att alla föräldrar inte slog sina barn förstår han att hans mamma inte var så snäll som hon påstod. Om hon inte hade skickat Will till Little Wierwold skulle aldrig Mr Tom och Willie träffats. Will hade kanske inte överlevt kriget, antingen hade han kanske blivit dödad av en bomb eller av sin mamma.


THOMAS OAKLEY

Thomas Oakley är en kraftig man i 60 års åldern. Han har varit ensam sen han var ca 20 år då hans fru Rachel dog. När hon dog bröt han med alla bekanta han och Rachel umgåtts med för han tyckte de påminde honom för mycket om henne. Därför är han inte van vid att umgås med folk, och särskilt inte med att ta hand om ett barn, helt själv! Han är inte så förtjust i Will i början. Han har nämligen hört långa historier om London-barnen. Att dom är otrevliga och ouppfostrade. Man märker att Mr Tom inte gillar Willie genom att författarinnan har skrivit t ex ”sa barskt”, ”muttrade” till dom få saker Willie frågar. Han fäller också kommentarer till bl a William som inte är så vänliga, som ”Sätt ner den där väskan. Du ska ingen annanstans.” eller ”sätt fart nu jag har inte hela dagen på mig.”. Men William är inte stökig och det upptäcker Mr Tom snart.

Mr Tom blir under tiden en trevligare person. Will tar fram det trevliga och snälla han har inom sig. När han blir tvungen att ta hand om William så skaffar han fram kläder, mat och egna ägodelar till Will. Då måste han gå ut, och då pratar han med människor han aldrig ens skulle säga ”Hej” till annars.
Mr Tom blir mer och mer vänlig och sällskaplig efter att Willie flyttat in hos honom. Mr Tom får ge den kärlek han skulle gett till Rachel till Will istället, och det är mycket kärlek. Mr Tom börjar under tiden (fast han själv inte märker det) komma över Rachels död när han ger sin kärlek till någon annan. Och det är på tiden.


WILLIAM BEECH

William Beech, som kallas Willie när han kommer men som sedan ändras av Zach till Will, är en åtta årig pojke. Han är väldigt liten och tunn för att vara åtta år. Han har vid första mötet med Mr Oakley på sig trasiga gråa kläder som skvallrar om hans förflutna, att han kommer från en fattig familj.
Will är rädd, osäker och skygg. Han gör sitt bästa för att inte göra fel, ”bara göra som du blir tillsagd” är vad hans mamma sagt. Detta är inte Mr Tom van vid så han vet inte riktigt hur han ska handskas med Wille.
Han tänker ofta på sin mamma. Hon brukade slå honom, när han var olydig. Men hon var ändå snäll, sa hon, för hon slog inte så hårt. Det var hon som ville att William skulle bo vid en kyrka eftersom både hon och han var religiösa.

I början är Will rädd och osäker. Men för var dag som går får han ett bättre och bättre självförtroende. I slutet inser Will att han alltid varit modig men att det var Zach som tog fram det modiga djupt nere i hans själ. Will har mycket att tacka sina vänner för. För om dom aldrig hade ställt upp för honom kanske han aldrig blivit vad han blev. En modig, orädd och framåt kille, som vill något med sitt liv.

Själv tycker jag om både Willie och Mr Tom men i början verkar Mr Oakley väldigt ensam och arg. Will blir man mer och mer fäst vid. Men i början är han lite för rädd och tyst, men verkar ändå gullig.


JAG HAR FASTNAT FÖR

Jag tycker om scenen när Willie, George, Carrie, Ginnie och Zach säger vad dom tycker om. George sa att han gillade att spela kricket, fiska och simma, simma tyckte tvillingarna också om. Carrie gillade att, förutom att simma, läsa böcker, klättra i träd och gå på upptäcktsfärd. Att ta reda på vad olika blommor hette och att pressa dem tyckte Ginnie var kul. Hon tyckte också om att sticka och sy. Zach tyckte det var kul att spela teater och att läsa dikter och äventyrsböcker.
När frågan kommer till Will vet han inte vad han ska svara, eftersom ingen någonsin frågat vad han tycker. Han är rädd för att säga vad han gillar eftersom han alltid trott att han inte var bra på någonting, det sa nämligen hans mamma.
Men sen kommer han på att han gillar att rita och måla. Fast han har inte gjort det så mycket.
Man fick inte göra det i skolan i London om man inte kunde skriva och läsa. När han sa det fick han positiva reaktioner av alla. Vilket han aldrig skulle fått i London. Utan att dom andra vet det och märker det förstärker dom Wills självförtroende lite varje gång dom säger något vänlig.

Jag tycker också om scenen när Will gör sig fri från sin mamma. Hon hade alltid sagt att han måste tro på Gud och om man inte gör det ska man straffas. Att vara med en man eller en kvinna var att synda. Men när Will får veta att för att få barn behövs en från varje kön inser han att han inte var den ända som syndade, hon hade också gjort det.
Will är fylld med hat och sorg efter Zachs död. På privatlektionen i konst kan han inte koncentrera sig. Han ska nämligen måla av två vuxna män som skrattar. Will ser tydligt att männen är nära vänner. Det är dom också, det är målarläraren Geoffrey med hans bäste vän som är död. Will kan inte koncentrera sig på objektet. När Geoffrey sätter på grammofonen med den låt som Zach och Will lyssnade på första gången dom var hemma hos Geoffrey, har han svårt för att hålla sig för att börja gråta.

När det är dags att gå hem springer Will ut och börjar gråta. Han springer rakt ut i skogen och snubblar fram längre och längre in i skogen. Tillslut skriker han:
”Jag hatar dig, Gud! Jag hatar dig! Hör du mig? Jag hatar dig! Jag hatar dig!”…
Något sådant här har Willie aldrig sagt. Han har tagit fram sitt mod och vågat uttrycka sin ilska och sorg. Han har struntat i sin mamma och bara brytt sig vad han själv tycker.
När han kommer hem säger han:
”- Förlåt mig pappa. Jag tänkte inte på att du kunde bli orolig...”
Han börjar kalla Mr Tom för pappa istället för ”Mr Tom” eller ”Mr Oakley”, vilket är ett stort steg i deras vänskap.


JÄMFÖR MED NU

Det första jag tänker på är förhållandet mellan elev och lärare. I den här boken är skillnaden mellan London och Blommensberg större än mellan Little Wierwold och Blommensberg. Lärarna var mycket strängare i London och hårdare med sina regler. Gjorde man fel så var det smisk, kunde man inte läsa eller skriva fick man inte rita och var man stygg fick man stryk.
Dom uppmuntrade inte heller eleverna och sa aldrig att något var bra. Det gjorde dom däremot i Little Wierwold. Där var man också mån om att eleverna trivdes och försökte att prestera det bästa. Vilket man är i Blommensberg. Men man hade samma grundregel i skolan att man ska lära sig så mycket som möjligt där. Att vara för sträng och slå barn är väldigt dåligt, men det är inte fullt så många som gör det längre.
Boendet då var inte heller så bra, husen var dåligt byggda, ofta smutsiga (vilket spred sjukdomar)och hade utedass.
Det fanns nästan bara grusvägar, där man körde med häst och vagn, om man inte var rik och hade råd med en bil. Det var vanligare med bil i storstäderna.
Hur folk levde var också en stor skillnad, om man var fattig hade man det inget vidare. Man hade inte mycket mat, kläder och pengar. Men om man var rik kunde man äta sig mätt, köpa nya kläder ibland och roa sig på ett helt annat sätt än dom fattiga. Tekniken har gått fram sen 1940-talet, väldigt mycket. Då kunde man lyssna på några stycken radiokanaler, nu finns det hundratals radio- och Tv-kanaler med musik, nyheter och debattprogram. Nu finns ju dessutom TV:n, datorn och jätte snabba bilar. Att det var det största krig i hela världshistorien (det andra världskriget) är ju också en gigantisk skillnad.
Att man umgicks på ett annat sätt förr tycker jag verkar bra, man var ute och var på picknick, gick på promenad och var ute i naturen med sina nära och kära. Det verkade mysigt och trevligt. Det gjorde att man lärde känna sina vänner och släktingar mer och bättre.
Man hade mindre kunskap förr, ...