Göran Tunström

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Just nu vet jag ingenting om Göran Tunström men förhoppningsvis kommer jag att veta mer när arbetet är färdigt. Det finns ingen speciell anledning till att jag valde just Göran Tunström förutom att jag blev rekommenderad att arbeta med honom.



Om Göran Tunström

Göran Tunström var värmlänning och föddes i Karlstad 1937, men är uppväxt i Sunne. Hans far jobbade som präst och de minnen han hade ifrån sin barndom skriver han om i boken prästungen som kom ut 1976. Göran hade ett bra liv tills han en dag fick veta att hans pappa hade dött i en hjärtattack. Familjen tvingades flytta från prästgården och Göran saknade sin pappa väldigt mycket. Han är då bara 12 år gammal.
Göran träffar en tjej, Malin, men de gled ifrån varandra och Göran flyttar till Grekland. Romanen slutar i Sverige då har Göran debuterat som författare. Han har blivit psykiskt sjuk och tagits in på mentalsjukhus.
Göran debuterade 1958 med diktsamlingen Inringning. Efter den skrev han ytterligare två diktsamlingar och sedan två romaner Karantän (1961) och Maskrosbollen (1962). Han kallades ett litterärt underbarn.
När Vietnamkriget började så blev Görans dikter mörkare än vad de varit tidigare men under 60-talet skrev han inte särskilt mycket. Han säger att han inte har något politiskt språk. På 70-talet gav han ut några nya diktsamlingar. Efter att ha kommit ut med prästungen så skrev han ytterligare en roman, Ökenbrevet (1978).
1983 publicerades romanen Juloratoriet. I den boken så skriver han om Sunne. En del av boken är även skriven på värmländska. Juloratoriet är hans mest kända bok. Den har också filmatiserats.
Göran Tunström reste mycket ute i världen tillsammans med sin hustru Lena Cronqvist. Han bodde under lång tid i Indien och efter det skrev han böckerna mitt Indiska ritblock och Indien- en vinterresa.
Hans böcker är mycket tankar i bl.a. om liv och död och mycket annat.
Han skriver också mycket om sitt liv i sina böcker vilket man kan se om man läser hans självbiografi som kom ut 1993 och heter Under tiden.
Göran Tunström dog bara för ett par år sedan. Han dog år 2000 och det var flera tidningsartiklar om hans död och begravning. Han presenteras som en känd författare som många kommer att sakna.


Juloratoriet

Resumé

Sidner bor på landet i Värmland tillsammans med sin lillasyster, Eva-Liisa, sin pappa, Aron, och sin mamma, Solveig.
Hans mamma var ifrån Amerika och hade kommit hit tillsammans med sina bröder Torin och Sleipner.
Solveig var med i ett uppspel i kyrkan som kallades Juloratoriet. Det är därifrån titeln på boken kommer. En dag så ska Solveig cykla i väg, hon kommer fel och hamnar i en kohage. Där blir hon ihjältrampad. Resten av familjemedlemmarna sörjer och Aron känner att han inte orkar bo kvar på landet och ta hand om allting, så de flyttar in till Sunne.
Där bor även Torin och Sleipner. Sidner träffar där en pojke, som blir hans vän och betyder mycket för honom. Tillsammans med pojken, som heter Splendid, upplever han många saker bl.a. träffar han Selma Lagerlöf och de träffar också Fanny som har en butik i staden.
Aron får jobb på ett hotell. Han jobbar som vaktmästare, men får också ta hand om spriten eftersom han är nykterist.
Sidner går ut skolan och när han är 17 år så börjar han jobba i en färgaffär. Aron börjar se i syne. Han ser att Solveig kommer till honom och hon pratar med honom. Sidner undrar vad han håller på med, men det vill han aldrig avslöja.
Aron börjar nu brevväxla med en kvinna som heter Tessa. Hon kommer från Nya Zeeland. Hon är olycklig och berättar om alla sina problem i breven. De börjar tycka mer och mer om varandra och bestämmer sig för att träffas. Hon skickar ett värdefullt halsband med ett brev och skriver att han ska ta med sig halsbandet och fästa det runt hennes hals när han kommer. Aron har fått för sig att Tessa är Solveig som kommer tillbaka till honom från Dödsdalen. Han börjar nu sin resa för att få träffa henne igen.
Aron verkade vara väldigt förvirrad för han sprang i kapp en kvinna på båten han åkte med och han såg att det inte var Solveig så han hoppade över bord.
Torin, Solveigs bror, träffade en kvinna för fem år sedan och de fick en son tillsammans. Även fast Torin betalar underhåll så får han inte träffa sonen, så han kidnappar honom för att få träffa honom och prata med honom. Han tar med honom hem men efter ett tag kommer polisen och han kommer till rättegång. Där erkänner mamman att han inte är far till barnet utan att han betalat underhåll i fem år och blivit lurad.
Sidner hade fortfarande bra kontakt med Selma Lagerlöf och med Fanny. Han fick ett barn med Fanny. Detta fick han reda på utav Selma. Selma berättade detta och att Fanny hade sagt att han fick lämna Sunne och aldrig mer komma tillbaka om han ville. Men det gjorde han inte.
Fanny ville att han skulle träffa yngre kvinnor än hon, därför att hon skulle inte göra honom lycklig. Hon lät honom heller inte träffa sin son särskilt mycket, så han skrev en bok till sin son, som hette Victor. I boken berättade han vad som hände honom under en tid och framförallt vad han tänkte på.
Sidner hade gillat musik ända sedan han var liten. Han lyssnade mycket på Bach när han var mindre och hade älskat musiken hela sitt liv. Nu var det en svår period i hans liv och han drog sin inåt. Han levde i musikens hus. Han funderade ett tag på att flytta till Stockholm men ville inte göra det eftersom han inte visste när Aron skulle komma hem. Han hade ju också Victor att tänka på.
Han började bli förvirrad och tänkte på konstiga saker och tillslut åkte han in på mentalsjukhus. Han stannade där en vinter och efter det verkade han frisk igen. Splendid och Eva-Liisa hade besökt Sidner mycket under vistelsen på mentalsjukhuset och berättade även för honom att de skulle gifta sig.
Han hade innan han kommit in på mentalsjukhus fått de brev som Tessa skickat till Aron och meddelandet om att Aron var död. Sidner skrev färdigt boken till Victor och bestämde sig sedan för att åka till Nya Zeeland och träffa Tessa. Han skulle också lämna tillbaka halsbandet till henne.
Sidner hade nu blivit 27 år gammal och hans son Victor var 8 år. Han åker ner till Nya Zeeland och hittar tillslut Tessa. Han vill se vad hon lever för liv först innan han tar kontakt med henne så han spionerar på henne. När han väl tar kontakt så vill hon inte kännas vid honom, men när chocken har lagt sig så kommer hon tillbaka och de börjar prata. Sedan fäster han halsbandet runt hennes hals.
De sista sidorna får man läsa om Victor och hur han ser på sin barndom. Han längtar efter Sidner och eftersom Fanny har läst mycket för honom om Oddysevs så förliknar han sin mamma och pappa med Oddysevs och Penelope. Han hoppas att Sidner snart ska komma tillbaka och han frågar Fanny om hon har några beundrare eftersom Penelope hade det.
Hon svarar att hon inte har det och han försöker ordna en fest för att hon ska få beundrare. En dag bad Fanny Victor måla vad han varit med om under dagen. Han målade väldigt bra och hon ville att han skulle bli känd. Hon visade alla som kom in i affären vad han hade målat och uppmuntrade honom att fortsätta måla.
Detta var nog inte det Victor ville göra men han var van vid att göra som hans mamma sa. De åkte till Frankrike under sommaren och var även i Stockholm. Fanny ville att Victor skulle lära sig allt om konst.
Victor var nu 15 år och Sidner hade varit borta mer än sju år. En dag knackade det på dörren och det var Sidner som kom hem, han skulle vara hemma i tre månader. Victor och Sidner hade väldigt roligt tillsammans de pratade mycket och Sidner berättade att han hade gift sig med Tessa och att han blivit kantor i en kyrka i Wellington. Han ber också Victor om att hälsa på honom och Tessa och bo hos dem ett tag.


Recension

Den första delen av boken var rätt så lättläst. Den handlade om Sidners barndom och hans tankar kring den. När han blev äldre så blev det lite jobbigare att läsa men ändå inte så farligt. Den jobbigaste delen av boken var den tiden innan han kom in på mentalsjukhus. Det var mycket tankar men det hände inte så mycket i själva handlingen. Slutet var nog det som var bra med boken. Den här boken är väl ingen bok jag frivilligt skulle börja läsa. Det är väl inte riktigt en utav de böcker jag gillar, men när man kommit igenom boken så kändes det ändå rätt okey.
Meningarna i boken var ofta rätt så krångliga men de gick ändå att läsa.
Personerna tycker jag man har fått en rätt så bra uppfattning om hur de ser ut och hur de är. Jag tycker det finns en tanke med boken. Man får läsa om hur människor kan ha det när det är tunga och svåra perioder i livet, men att de ändå tar sig ur detta och tar sig vidare.
Boken utspelar sig i Sunne, och det är ju en liten stad där alla brukar känna alla. Det intrycket får man av boken. De flesta människorna som huvudpersonerna möter känner dem.
Göran kommer ju själv ifrån Sunne och han skriver att det var en trygghet för honom att skriva om Sunne eftersom han kände miljöerna och kunde därefter placera ut bokens personer.
Juloratoriet är nog den mest kända bok som Göran Tunström har skrivit men ändå tycker jag inte att den var särskilt bra.
Under tiden

Resumé

Boken börjar med att Göran får en hjärtinfarkt i Lissabon 1991, men sedan så ser han bakåt ända till barndomen.
När hans pappa dör så kommer många funderingar på liv och död upp. Han minns en gång då hans pappa hade sagt till honom att när han dog så skulle Göran ta över ansvaret för familjen och detta försökte han göra. En annan händelse som handlar om döden var när han var med om en bilkrasch då kom också mycket tankar upp.
Som barn älskade han att läsa böcker. När andra barn spelade fotboll så läste han istället. Han älskade att komma in i den förtrollande världen som böckerna stod för och han nästan bodde i dem.
Han skriver att ett magiskt datum i hans liv var det när han var exakt lika gammal som hans far var när han dog. 1984 skrev han ner en önskan som lyder: Om tre år, då jag blir femtio, skall jag ge mig själv en liten bok om det som sker i det som icke synes ske.
Lite senare i boken berättar han om sin tid som reseledare i Grekland, där han träffade intressanta människor. Han var också i Mexico och på många fler ställen.
Han drömde om att folk skulle döda honom. Senare i boken skrev han som en slags dagbok om hur han gjorde och tänkte när han skulle börja skriva en bok. Vid den här tiden verkar han ha svårt att skriva.
Han åker till staden Conjac på en utav all gratisresor han blir erbjuden. Där håller han ett föredrag om sig och sina böcker.
När han kommer hem igen så tänker han på hur eländigt det är att vara medelålders. Han tycker det var mycket bättre att vara barn och tror att han kommer att ha det bättre som gammal.
När hans pappa dog bestämde han sig för att dö vid 28 års ålder. Då skulle han ha hunnit med att resa jorden runt, legat med många flickor och skrivit minst tio bra böcker. Men detta lyckades han inte med och vid tjugo års ålder hamnade han på mentalsjukhus. Det är om denna period i hans liv han berättar om i Juloratoriet när Sidner hamnar på mentalsjukhus. Han berättar om vilka personer som inspirerade honom när han skrev Juloratoriet. Han skriver att han genom att läsa i en bok som heter Svenska fiskare, där det stod namnet på samtliga medlemmar, kom han fram till att huvudpersonen skulle heta Sidner. Han tyckte att det låg något magiskt över detta namnet.
Han kommer att tänka på Wille, en kille som han jobbade ihop med på tryckeri. Han pratade nästan aldrig om något positivt, det enda som var något sånär positivt var när han pratade om Hallandsåsen.
Göran hade ju själv varit i Grekland och trodde att den som hade gjort en resa hade något att berätta. Så han sa åt Wille att resa ut i världen. En dag hade han stuckit och när han kom tillbaka så hade Göran frågat var han hade varit och han hade svarat Venezuela. När Göran frågade hur det var där svarade han Hett. När han förstod att Göran ville höra mer sa han förbannat hett sedan sade han inget mer om den resan.
Göran skriver om en händelse som hände när han var ungefär 6 år. Hans mamma var bortrest och skulle komma hem med middagståget. Hans pappa fick då idén att de skulle åka till stationen före Sunne för att möta henne. Göran undrade varför, och hans pappa svarade att det var för att överraska henne. Han skriver att han i sina texter försöker ta taxi till den där stationen strax innan för att överraska dels läsaren men också han själv.
Han skriver om när han ska städa och vad man ska slänga. Han verkar han svårt att skiljas från sina böcker. När han ser alla böckerna och läser boktitlarna så kommer han på böcker han hade tänkt skriva men som aldrig blivit av.
Han har nu fått reda på att han ska opereras för lungcancer men att han ska vara tacksam för att det upptäcktes så tidigt. Han opereras och operationen verkar gå bra. Han skriver att han hörde otydliga ljud när han vaknade upp. Trotts att Göran Tunström bott i Stockholm stora delar av sitt liv, så har han aldrig skrivit om denna stad. Han berättar att det är i Sunne han har växt upp och det är där som han upptäckt allt för första gången. Han brevväxlade med en tjej som hette Tessa för många år sedan. Han blev väldigt förstjust i henne och fantiserade mycket om henne. Han bestämde senare för att åka till Nya Zeeland för att se om han kunde få träffa henne. Han viste inte var hon bodde, eftersom det hade varit krig och sådär. Han träffar en kvinna på Nya Zeeland, man får aldrig veta om det var Tessa, men förmodligen var det de. Det är vad jag gissar i alla fall. Slutet av boken är lite som början, han blir lika gammal som sin far vilket han också hade med i början av boken. Efter midnatt så blir han en dag äldre än sin far och detta känns konstigt för Göran Tunström.


Recension

Den här boken känns mycket svårare att recensera är Juloratoriet därför att detta är en bok som inte har så mycket till handling. Boken är istället uppdelad i små kapitel om hans liv och upplevelser.
Jag tycker att det var roligt att läsa den här boken eftersom det gav många svar på varför personerna agerade som de gjorde i Juloratoriet. Det är de händelser han själv varit med om. Fast så är det ju med många författare.
I Juloratoriet så brevväxlar ju Aron med Tessa precis som Göran gjorde och Sidner å...