Gustav Eriksson Vasa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Gustav föddes den 12 maj 1496.
Han dog den 29 september 1520.
Han var son till riksrådet Erik Johansson Vasa och Cecilia Månsdotter.

I sin ungdom vistades Gustav Vasa vid Sten Sture den yngres hov och deltog i dennes strider mot den danske unionskungen.
Efter slaget vid Brännkyrka 1518 hamnade han i dansk fångenskap på Kalö slott i Århusbukten, men lyckades fly och med Lübecks hjälp ta sig till Sverige.
1521 hyllades han som svensk rikshövitsman,
året därpå erövrade han Stockholm, och vid en riksdag i Strängnäs 6 juni 1523 valdes han till Sveriges konung.

Sedan Gustav säkrat sin ställning inåt, bland annat genom att krossa ett uppror i Dalarna och besegra de tronpretenter som för Sturesättens räkning sökte vinna kronan, vände han sig mot kyrkan.
Med stöd av reformatorerna Laurentius Andre ,
och Olaus Petri bröt han kyrkansmakt, och genom reduktion av dess tillgångar fick han bland annat medel att betala sina skulder.
Gustav gjorde sig själv till kyrkans överhuvud.

Efter reformationsriksdagen i Västerås 1527 fullföljdes reformationen bland annat genom valet av Olaus broder Laurentius Petri till Sveriges ärkebiskop 1531.
På ett kyrkomöte i Uppsala 1536 antogs den lutherska läran.
En definitiv brytning med Lübeck skedde i samband med grevefejden (1534-36)

Oppositionen mot Gustav Vasa under hans första decennier som regent var stark och hade olika bevekelsegrunder.
Sturarnas anspråk på kronan samt allmänt missnöje med kyrkopolitiken och den nya läran ledde till flera uppror i Dalarna under tiden 1524-33, och Västgötaherrarnas uppror1529.
Det senare också näringspolitiskt och ekonomiskt betingat vilket i hög grad gällde även Nils Dackes uppror 1542-43.
Organiserades förvaltningen, med hjälp av tyska rådgivare, bland annat Conrad Von Pyhy och Georg Norman.
Kansliet, som svarade för den yttre politiken, och kammaren som hade hand om den ekonomiska förvaltningen, fick en fast organisation, som i hög grad stärkte den centrala förvaltningens ställning.
Samtidigt infördes en lokal ståthållarförvaltning, som sorterade direkt under kungen och centralförvaltningen.


Efter 1543 ersattes de tyska rådgivarna och ämbetsmännen efter hand av svenska adelsmän.

Vid en riksdag i Västerås 1544 blev Sverige arvkungadöme.
Gustav hade därmed befäst sin makt och styrde därefter enväldigt.
Statens finanser var goda, näringslivet blomstrade, hären och flottan upprustades och en fredlig utrikespolitik fördes.
Genom att dra in de medeltida halvfeodala länen till kronan och ersätta de tidigare länsherrarna med pålitliga fogdar och ståthållare fick han kontroll över hela landet.
Sverige blev en väl organiserad och fast sammanhållen riksenhet.


Gustav Vasa var ingen renässansfurste.
Han var sparsam realpolitiker med stora organisatoriska talanger.
De teoretiska och ideologiska motiveringarna för sin politik överlät han till sina rådgivare.
Han tog dock intryck av de tyska furstehoven, vilket blad annat hans politiska testamente vittnar om.
En god bild av hans personlighet och kynne ger hans korrespondens med sina underståtar.
Här framträder hans praktiska syn på olika ting och hans faderliga inställning till sitt folk.


Personliga förmaningar och goda råd blandades med hot om straff och klander av försumliga ämbetsmän eller enskilda medborgare.


Han var misstänksam mot sina ämbetsmän och hänsynslös mot sina motståndare.
Hans ofta omvittnade häftiga humör och psykiska obalans kan ha sin orsak i en smärtsam benröta som han led av, vilket framkom vid en undersökning av hans grav i Uppsala domkyrka 1945.


Gustav Vasa var gift tre gånger.
Första gången han gifte sig var 1531 och det var med den 15 åriga prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg, och med henne fick han sonen Erik( ).
De skilde sig 1535.

Andra gången han gifte var år 1536 och det var med 20 åriga Margareta lei...