HIV i Sydafrika

14 röster
30517 visningar
uppladdat: 2003-12-07
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Förord
De senaste åren har det kommit fler och fler rapporter om spridningen av HIV/Aids. Afrika har framhållits som en av de värst drabbade världsdelarna. Jag har bestämt mig för att ta reda på hur situationen är i Sydafrika. Sydafrika är inte det land i Afrika med högst andel HIV-smittade invånare (det är Botswana, ca 38.8 %) men det är ändå det land med störst antal HIV-smittade. Jag valde att inrikta mig på Sydafrika för att det är ett land som intresserar mig. Sydafrika har en brokig historia och är ett samhälle med många olika sidor. Jag avslutar med en reflektion över våra möjligheter, här i Sverige, att påverka problem som t.ex. HIV-epidemin i Sydafrika.

Mål
Att skapa en bild av HIV/Aids-situationen i Sydafrika samt se hur det påverkar oss i Sverige.
Frågeställningar
BAKGRUND – Hur är utbredningen av HIV/AIDS i Sydafrika?
HIV – Humant ImmunbristVirus. HIV-viruset kan orsaka Aids hos människor. HIV sprids med blod och sperma samt från mor till foster. HIV infekterar vissa vita blodkroppar (delar av immunförsvaret) och ger immunbrist. Man kan leva i många år med HIV innan man får Aids.
Aids – Acquired Immune Deficiency Syndrome (förvärvat immunbristsyndrom). Aids är slutstadiet av HIV. Aids kännetecknas av ett extremt dåligt immunförsvar. Sjukdomar som normalt är lindriga blir allvarliga och blir till slut dödliga.
Gemensamt för HIV och Aids är att de i dagsläget inte kan botas. Det finns mediciner som bromsar sjukdomsförloppet och mildrar symptom men forskare arbetar fortfarande med att ta fram ett botemedel och ett vaccin. Man har testat vaccin på apor och fått delvis lyckade resultat.

Sydafrika har en brokig historia. Landet ”upptäcktes” på 1600-talet av holländska sjömän som flyttade dit och kallade sig boer. Engelsmän flyttade också till Sydafrika. Invandrarna förslavade de ursprungliga afrikanska folken i området, Khoisanfolken, som var urinvånarna men också Bantufolk som kommit vandrande norrifrån. Boer och engelsmän hade meningsskiljaktigheter och flera krig och konflikter uppstod. På 1870- och 1880-talen hittade man diamanter i Sydafrika. Det bildades en stor diamantindustri. Många svarta och färgade bodde och arbetade vid gruvorna. Slaveriet upphörde 1833 men under 1900-talet växte en Apartheidregim fram i Sydafrika. Strikta regler fanns för olika ”raser”. Vita hade stora fördelar gentemot svarta och färgade, som förtrycktes och diskriminerades.

Apartheidregimen upphörde helt 1994 och idag är Sydafrika ett land med stora problem men
också med framtidshopp. Befolkningen är väldigt blandad, som bevis kan anföras de elva (11) officiella språk som finns; afrikaans, engelska, ndebele, pedi, sotho, siswati tsonga, tswana, venda, xhosa, zulu, i alfabetisk ordning.

Ett av Sydafrikas största problem är HIV/Aids-epidemin. Man beräknar att ca 20 % (enligt UNICEF) av Sydafrikas invånare mellan 0 och 49 år är HIV-smittade. Totalt finns det ca 5 miljoner HIV-smittade, vilka utgör ca 11% av Sydafrikas 43 miljoner invånare. Som ett resultat av apartheidpolitiken är majoriteten av svarta och färgade fattiga och lågutbildade. De är också de som drabbats hårdast av HIV/Aids.

Många människor saknar kunskap om HIV/Aids. Man vet inte hur man skyddar sig och vidskepelse är vanligt. Sedan långt tillbaka är många afrikanska kulturer patriarkaliska. Kvinnorna saknar inom äktenskapet rätt att till exempel säga nej till sex och än mindre att kräva kondom. Då är det svårt att undvika HIV-smitta.
Många gånger är det svårt att berätta om sin HIV-smitta. Man blir utsatt för förtal och kan förlora sitt arbete. En kvinna kan bli utslängd från hemmet av sin make.
Ett annat stort problem är alla barn som blir föräldralösa. Ibland talar man om att en hel generation människor har försvunnit. Barn får – om de har tur – bo hos sina mor- eller farföräldrar eller snälla släktingar. Har de otur får de bo på gatan. Många barn är själva HIV-smittade, antingen sedan tiden i mammas mage eller genom sexuellt umgänge.
VAD HÄNDER NU? – Hur arbetar man i Sydafrika för att hindra spridningen av HIV/AIDS?
I Sydafrika finns många olika organisationer och stiftelser som arbetar för att bromsa spridningen av HIV och för att hjälpa redan smittade. För att stoppa spridningen försöker man utbilda. Man berättar hur HIV smittar och hur man kan skydda sig. Utdelning av kondomer är också vanligt men skulle behövas i större omfattning.

För de som redan har smittats gäller det att försöka åstadkomma en så dräglig livssituation så möjligt. Gratismediciner förekommer men oftast är det ännu viktigare att se till att det finns mat. En hungrig kropp kan inte dra nytta av medicinerna och många HIV/Aids mediciner måste tas på full mage för att inte ge livsfarliga biverkningar. Det finns människor som dött av bromsmediciner, vilket bidrar till motstånd mot behandling och hjälporganisationer.
Något som är väldigt viktigt men som ofta glöms bort i debatter om hjälp och bistånd är behovet av mentalt stöd. I kampen mot sjukdomar är det lätt att fokusera för mycket på fysiska besvär. HIV/Aids är en typ av sjukdom som jag tror kan fresta extra mycket på psyket. Den berör så många i ett samhälle (Sydafrika) och isolerar människor. Människor blir rädda för varandra och eftersom HIV/Aids har ett så utdraget sjukdomsförlopp kan man tvingas leva med vetskapen om sin sjukdom i flera år. Ett bra sätt att ge mentalt stöd är via samtalsgrupper som också förekommer i Sydafrika men kanske skulle finnas ännu mer.
När människor till slut blir så dåliga att de inte klarar sig själva finns det vissa lyckligt lottade som får komma till sjukhus. Många organisationer arbetar med att ta hand om barn som blir föräldralösa och det är en viktig del av arbetet. Barn som driver vind för våg och inte har någonstans att bo blir ännu mer sårbara för HIV och andra sjukdomar. I nuläget räknar man med att ca 660 000 barn blivit föräldralösa som en följd av HIV-epidemin.
Sjukvården i Sydafrika är i liten utsträckning statligt finansierad. Det är människor som själva kan betala som får vård och mediciner. Visst vill man förhindra spridning av HIV och ingen borde behöva drabbas av en så grym och definitiv sjukdom. Ändå är det främst fattiga människor i Sydafrika som behöver hjälp, de utgör de värst drabbade och har också sämst möjligheter att själva göra något åt sin situation.

EGNA TANKAR – Vilka skillnader finns mellan HIV/AIDS-sjuka i olika samhällsklasser och av olika kön?

Officiellt upphörde Apartheidsystemet i Sydafrika 1994 men påverkar fortfarande det Sydafrikanska samhället. Kunskap och utbildning är bland de viktigaste nycklarna till självständighet och jämställdhet. I många år var svarta, asiater och färgade i Sydafrika missgynnade vid fördelningen av statliga pengar till skolor och universitet.
Det här märks fortfarande. Analfabetismen, 15 % i hela Sydafrika (Nationalencyklopedin), är större bland icke-vita. Jag tror att kunskap är nyckeln till framtiden. Alla måste ha en grundläggande vetskap. Man måste känna att man har en chans att påverka sin situation, först då uppnår man en permanent förbättring av förhållandena. Dagens bistånd har också oftast det här målet, ”Hjälp till självhjälp”.

Sydafrikas samhälle är ett samhälle präglat av våld. 65 människor mördas varje dag. Var 26: e sekund blir någon våldtagen. Kvinnor har ofta en dålig ställning och saknar något att säga till om. En kvinna kan t.ex. ofta inte kräva kondom även om hon vet att hennes man har varit otrogen och risken för HIV-smitta är stor. Kvinnorna är oftast ekonomiskt beroende av sina män. Familjerna är trångbodda och barnen blir sexmedvetna väldigt tidigt. Incest förekommer också även om det inte är accepterat, varken rättsligt eller socialt.
Många menar att problemet kring HIV-smitta inte längre ligger i kunskapsbristen utan hos attityderna mellan kvinnor och män. Det finns program som arbetar just för att lära in nya attityder men det handlar om att förändra ett helt samhälle och sker i ett längre perspektiv.
Alla de här tre delarna är viktiga; utbildning, attitydförändring och kondomutdelning.
Sydafrikas ledning – mål och visioner

Regeringspartiet i Sydafrika, ANC, (African National Congress) är ett parti med stora planer för framtiden. Jag tolkar det som att Sydafrikas ledning vill ha Sydafrika till en samordnare för hela Södra Afrika. Det är på många sätt en fin vision. Sydafrika kämpar för större bistånd till Afrika. Sydafrika är också initiativtagare till en afrikansk union med EU som förebild.
Ändå finns HIV/Aids-epidemin där som en dödlig skugga och hindrar samhällsutvecklingen. HIV/Aids hämmar alla samhällets delar och är ett problem på hemmaplan men också när det kommer till utrikeshandel.

President Thabo Mbeki har ända sedan HIV/Aids blev ett problem haft ett passivt förhållningssätt gentemot epidemin. Hans sägs anse att HIV är ett fattigdomsfenomen och inte en sjukdomsepidemi. Presidentens attityd har försvårat det preventiva arbetet mot HIV/Aids som bygger på att epidemin är en sjukdom.
De senaste månaderna har emellertid presidenten gradvis ändrat ståndpunkt. Det hoppfulla beskedet kom samma vecka som Sydafrika arrangerade sin första Aidskonferens. Åsikterna om vad det är som fått presidenten att ändra ståndpunkt är många. Man talar om att både USA:s nuvarande president, George Bush, och den förre, Bill Clinton, har utövat påtryckningar på Thabo Mbeki. Vidare har Sydafrika också lovats stora bistånd som hjälp till HIV-bekämpning. USA är ett av de länder som utlovat stora summor men det är osäkert om den amerikanska senaten och kongressen kommer att godkänna detta. FN ska ge Sydafrika 350 miljoner i bistånd till en början.

En annan faktor som kunnat påverka Thabo Mbeki i sitt ställningstagandet är nästa års val som är i antågande. Regeringspartiet och presidenten har anklagats för massmord och det finns teorier om att det passiva ställningstagandet skulle kunna skada regeringspartiets anseende.
För att motverka HIV- och Aids-epidemin vill den sydafrikanska staten nu formulera en plan för utdelning av mediciner mot HIV och Aids. Man vill också formulera en handlingsplan för behandlingen av de som insjuknar i Aids.
Många människor är glada över presidentens nya attityd till problemet HIV/Aids och den sydafrikanska organisationen TAC (Treatment Action Campaign) ser ett nytt hopp för miljoner av människor.

GRATIS ELLER INTE? – om läkemedelföretagens patentkrig
Frågan om läkemedelföretagens rätt till patent på läkemedel har diskuterats väldigt de senaste åren. Sedan tidigare har världshandelsorganisationen, WTO, tillåtit länder med egen läkemedelsindustri att tillverka egna piratkopior av patenterade läkemedel- generika - då farliga sjukdomsepidemier hotat landets befolkning. Sydafrika befinner sig i en annan sits. Landet har ingen egen läkemedelstillverkning utan har istället övervägt att importera piratkopierade bromsmediciner, mot HIV/Aids, bl.a. från Indien. Läkemedelsföretagen protesterade och hotade med stämning vilket hade varit en katastrof för Sydafrikas hårt pressade ekonomi. Under ett av WTO:s möten i augusti slöts emellertid ett avtal som tillåter import av generika för länder som inte själva kan tillverka dem i kamp mot farsoter.

Avtalet formulerades av bl.a. USA, som har stora intressen i läkemedelsbranschen, och Sydafrika.
Avtalet finns till för att lugna bl.a. USA och den amerikanska läkemedelsindustrin som oroar sig för att förlora viktiga marknadsandelar då generikatillverkarna och u-länderna bildar en ”andra marknad” för läkemedel.

Något ironiskt så kan USA:s utlovade mångmiljonbidrag till Sydafrika komma att användas för inköp av just generika. Alltså kan det amerikanska biståndet till Sydafrika komma att kosta USA sitt dubbla värde såvida inte USA förser pengasumman med ”öronmärkning” vilket inte är helt ovanligt då det gäller rika länders bistånd till u-länder.

Reaktionerna på det nya handelsavtalet är skiftande. Många av Sydafrikas fattiga invånare ser en liten ljusning i sin situation och hoppas inför framtiden. Samtidigt får avtalet kritik av bl.a. hjälporganisationen Läkare utan gränser som anser att det innehåller för många bestämmelser och inte blir någon riktig lösning för de fattiga länderna.
FRAMTIDEN - Hur ser framtidsprognosen ut för Sydafrikas HIV/AIDS-sjuka?
Framtiden i Sydafrika är svår att sia om. Den är mycket beroende av regeringens nästa steg. Ett energiskt ingrepp av regeringen skulle kunna motivera den Sydafrikanska befolkningen till att fortsätta kämpa och även visa utländska biståndsorganisationer och investerare att de är välkomna. Presidentens ändrade attityd kan vara ett försiktigt steg till en öppnare och mer effektiv kamp mot HIV/Aids i Sydafrika. Längre fram, när avtalet om import av generika träder i kraft kommer vi att kunna se om det har någon effekt och om bromsmediciner kommer att blir lättare åtkomligt i Sydafrika.
Med en kombination av medicinering och vård samt hjälp till utbildning och jämställdhet tror jag att Sydafrika kan bromsa HIV-epidemins spridning och återvinna lite framtidstro.
Det finns positiva förebilder, bl.a. Brasilien som lånade pengar och lyckades stoppa utbredningen av HIV. Sydafrika har haft många motgångar genom historien men stärks också av sina motgångar och erfarenheter. I kampen mot HIV och Aids kan Sydafrika också stärka sitt samhälle och skaffa sig kunskap inför framtiden.

OCH VI DÅ? - Hur berörs vi i Sverige av Sydafrikas HIV/AIDS-problem och vad kan vi göra för att hjälpa?

Till skillnad från vid t.ex. miljöförstörelser kan det vara svårt att se hur vi i Sverige skulle kunna påverkas av en växande HIV-epidemi. Sydafrika ligger långt borta och Sverige är ett litet land med egna problem, t.ex. skolor som läggs ner!(?)
För att förstå bättre kan det vara bra att jämföra dagens katastrofer med dem som skedde längre tillbaka. När man läser i skolan om Förintelsen förfasas man över att ingen gjorde någonting för att stoppa nazisternas judeförföljelser. En förklaring kan vara att man inget visste, massmedia var inte då vad den är idag. Man saknade också lämpliga tillvägagångssätt. Föreningar som Amnesty fanns inte och det var svårt för den enskilda människan att göra något.
Så är det inte idag. Vi vet så otroligt mycket, även sådant vi egentligen inte behöver veta. Vi har Amnesty och andra biståndsorganisationer och även ett litet bidrag kan göra något för en
behövande. Varför gör vi då så lite? Vi i Sverige är rika även om vi oftast inte tycker så själva.
Jag tror att problemet till stor del ligger i all information vi får. Vi vet för mycket. När man hör om massdöd och massaker varje dag blir man avtrubbad. Man tycker inte att ens egna lilla bidrag kan göra någon skillnad.
...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: HIV i Sydafrika

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-11-26

    otrolig bra

  • Inactive member 2007-11-26

    vill du gå på dejt med mig och

Källhänvisning

Inactive member [2003-12-07]   HIV i Sydafrika
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2505 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×