Häxprocesser i Sverige

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. INLEDNING

1.1 Inledning
Jag har valt att göra ett tematiskt arbete till stor del grundat på två orsaker. Det första är att allt som berör ämnen som häxor, ockultism, masspsykologi och liknande ständigt har intresserat mig. Det andra är att jag är obotligt nyfiken på varför dessa rättegångar hölls, och om de pågår även idag, om än kanske i annan form. Och om de nu gör de, varför är masshysterin inte så uppenbar som för cirka 400 år sedan? Och varför, om vi nu är så smarta numera, går vi fortfarande på det?
Varför lär vi oss inte av våra misstag?

1.2 Syfte och frågeställningar
Mitt mål med detta arbete är att undersöka bl.a. vilka konsekvenser de här händelserna har haft på historian, och att försöka se orsakerna till dessa processer som tog så många liv.
Frågorna är många om detta ämne, men de jag ska försöka besvara är följande:
Varför startade processerna just då? Var det en ren slump eller fanns det bakomliggande orsaker? Vad hände innan? Vad hände, och vad gick rättegångarna ut på?
Hur många fick sätta livet till, och varför blev man utpekad som trollkarl eller häxa? Och varför i hela friden erkände så många att de var häxor och gick frivilligt till bålet?
Vad gjorde adeln och de styrande för att åtgärda denna hysteri, och framför allt: vad gjorde kungen och hovet när de fick kännedom om detta fenomen?

1.3 Avgränsningar
Då jag inte är något geni inom det spanska och italienska språket så kommer mitt arbete vara rätt begränsat till de händelser som ägde rum inom Sverige, och jag kommer inte att göra några utvikningar om vad som hände i resten av Europa. Detta då jag inte har några möjligheter att ta del av den katolska inkvisitionens protokoll, utöver de brottstycken som redovisas i diverse svenskspråkiga medier, och att ämnet skulle bli lite för stort.
Inkvisitionens roll i detta är betydelsefull sett ur en äkta historikers ögon, men sett ur mitt perspektiv är inkvisitionen bara en fotnot som inte hade någon större inverkan på händelseförloppet inom vårat land.

1.4 Metod
De flesta av de källor jag använder har jag intensivläst, och jag anser att jag genom mitt handlande har gett mig ett tillräckligt bra perspektiv på händelserna för att kunna skriva ett arbete om dem.
Jag tänker inleda mitt arbete med att helt enkelt ange orsaker till denna paranoia, och sedan ge en endast summarisk beskrivning av vad som i själva verket hände, och så småningom avsluta med vilken verkan det fick på eftervärlden. Detta skall jag försöka göra från ett så klart perspektiv som möjligt. Ovanpå detta skall jag även försöka sätta detta i jämförelse med dagens händelser, och se om denna paranoia fortsätter än idag, och denna tredje analys kommer att skrivas utifrån mina värderingar och idéer.



1.5 Material
Jag har tittat i en något begränsad mängd skrifter för att finna information om detta ämne, och efter visst övervägande bestämt mig för att använda endast ett fåtal av dessa. Jag förlitar mig till stor del på det historiska reportage som Jan Guillou publicerade tidigare i år, och använder mig av andra underordnade källor för att få min information bekräftad. Jag är medveten om att jag då riskerar detta arbetes trovärdighet, men jag använder mig av ett flertal andra källor för att bekräfta all fakta, så att detta arbete inte bara bygger på Guillous bearbetningar.
Jag har inte använt mig av Internetkällor, då jag anser att deras trovärdighet är alldeles för bräcklig för att kunna användas i ett seriöst arbete utan bekräftelse från andra, etablerade, källor.

2. AVHANDLING

2.1 Vad hände innan?
Innan alla dessa händelser ägde rum rådde ett bedrägligt lugn i riket, som Kung Karl XI försökte upprätthålla tillsammans med sitt hov genom lugna och diskreta manövrer som inte berörde bondeklassen så mycket, utan snarare toppskiktet i samhället.
Kyrkan satt lugnt på sin plats och gjorde inte så mycket annat än att lyssna på bikter och förlåta folket som syndade ständigt. Men det var detta biktande och längtan efter förlåtande som senare drog igång en masshysteri utan dess like inom Sveriges gränser.
Man kan lätt sammanfatta läget som att ett lugn rådde i Sverige, och landet behövde detta lugn för att återhämta sig efter missväxt och krig.

2.2 En oskyldig början
Det hela började 1667 i den lilla byn Åsen i Härjedalen med en mycket oskyldig barnhistoria. Huvudpersonen i dramat hette Gertrud Svensdotter och hennes fantasi och goda berättarförmåga skulle leda till många människor död.
Det började med att elvaårige Gertrud och hennes två år yngre lillebror Mats, var ute och vallade getter en dag i oktober 1667, då ett par av getterna förirrade sig ut på en lite holme i en sjö i närheten. Lillebrodern blev snabbt utskickad för att hämta getterna, men trots att han var den enda karlen i närheten klarade han inte av att gå ut i vattnet och hämta dem. Det föll istället på Gertrud att gå ut och hämta getterna.
När sedan dagens sysslor var avslutade berättade Mats för sin far med typisk barnslig entusiasm hur hon hämtade getterna och lade antagligen till ett och annat i berättelsen.
Så var bollen i rullning. Fadern tog naturligtvis sin sons parti, och lade till ett och annat i historian han återberättade till den lokale nämndemannen. Denne i sin tur lade till ytterligare saker till berättelsen nådde kyrkoherden Lars Elvius. Då hade berättelsen ändrats så att det var Djävulens förtjänst att Gertrud hade kunnat hämta getterna, då han hade dykt upp och smort en salva på hennes fötter så hon kunde gå på vattnet.
Därmed kan man lugnt påstå att fan hade sluppit lös.
Gertrud kallades snabbt till förhör, där hon äntligen fick ge utlopp för sin fantasi genom sin berättarförmåga. Till kyrkoherdens besvikelse fanns dock inte Djävulen med i någon av dem.
Gertrud nekade ihärdigt till alla anklagelser om en pakt med djävulen, ända fram tills 1668, då en liten pojke dök upp och påstådde att han minsann hade farit till Blåkulla med Gertrud många gånger. Pojken namngav även en del andra barn som hade varit där tillsammans med dem.
Dessa förhör var inte någon hemlighet, och många på bygden kände till dem. Kyrkoherden hade också berört saken i gudstjänster och själavård, vilket eggade andras fantasi likväl. Det ena efter det andra vittnet började dyka upp, och historien utvecklades allt eftersom.
Detta satte onekligen Gertrud i en trängd situation, och hon började göra vissa medgivanden under förhören, som nu fortsatte med förnyad styrka.
Gertrud var inte särskilt bevandrad inom kristen tro, men hon visste så mycket som att om man erkände blev man förlåten, och denna nya linje av medgivanden fick kyrkoherden att ställa nya frågor som vem deras lärare i de mörka konsterna var.
Förhören fortsatte ända fram till fjärdingstinget i september 1668 där Gertrud pekade ut 19 personer som hade varit med henne i Blåkulla, varav en av dem också var hennes lärare i de sataniska konsterna. Häxbålen restes snabbt och effektivt.
Därifrån spreds paniken snabbt. Historien spreds genom landskapen, och alla såg plötsligt tecken som nu när man visste vad man letade efter, var typiska för dem som reser till Blåkulla.

2.3 En brutal fortsättning
Dessa tingsrätter, som genom åren dömde över hundra personer till bålet, var lokala och hade ingen större anknytning till hovrätten i Stockholm. När berättelserna spreds genom landet spreds samtidigt stora oroligheter, och när man i huvudstaden hörde talas om vad som hände på landsbygden tillsatte man genast en ”trolldomskommission” som skulle resa runt i landet, undersöka, granska, och döma i fallen av anklagat häxeri.
Deras första uppdrag blev att döma i Moramålet 1669 där 15 människor först halshöggs och sedan fick sina kroppar brända. De hade alla erkänt sina brott och fick så syndernas förlåtelse av de präster som närvarade. Också de 36 barn som vittnat blev dömda till riset för sin sataniska verksamhet.
Det var nu som adeln började få upp ögonen för den formliga epidemi av historier och påstått häxeri som svepte över landet. Trolldomskommissionen fick ta emot ett flertal skrivelser från högt uppsatta adelsmän som bad dem ta itu med problemet snabbt och skoningslöst. Adeln hade snabbt satt upp en plan för hur detta skulle behandlas, nämligen planen att ”döda lagom många”.
Denna plan kom dock snabbt på skam, för hysterin spred sig snabbare än vad adeln kunde förutse och motarbeta. Kulmen på denna hysteri nåddes den 15 oktober 1674, i Torsåker, då hela 71 personer avrättades, trots att bara tre av dem hade erkänt.
Detta var dock ett stort byråkratiskt misstag. I sin iver att döma efter folkets vilja hade kommissionen dömt dem till döden utan godkännande från ej närvarande högsta ort: Carl Sparre. Han blev så förbannad av detta, att han faktiskt ställde in kommissionen fortsatta arbete, och råkade då, helt ovetande, rädda hundratals liv. Carl Sparre förklarade detta beteende med att det måste ha varit Djävulen själv som injagade illusioner i vittnena för att iscensätta detta långdragna blodbad.
Eller med andra ord: ”Förlåt, alltihop var bara ett misstag.”
Samtidigt nådde häxhysterin Stockholm, där den skulle lida sitt sista nederlag.

2.4 De sista rättegångarna
I Stockholm, där man var mycket mer skeptisk till sådana här påhitt än ute på landsbygden, dök det då och då upp någon som anklagade någon annan för häxeri och trolldom.
När hysterin 1675 hade fått fäste i Stockholm överhopades genast hovrätten med hundratals anklagelser om häxeri och pakter med Djävulen. Hovrätten hade svårt att hinna med alla fall, så de instiftade en egen liten kommission, inte olik trolldomskommissionen, som bestod av sex präster och sex världsliga domare. Dessa två domstolar började nu beta av alla fall som rapporterades i huvudstaden, men här delades inte dödsdomar ut till höger och vänster.

En händelse som kan vara värd att notera är de ”visgossar” som plötsligt uppenbarade sig i Stockholm. De hade som yrke att gå runt i olika socknar och sprida ut sina historier, för att sedan bli vittnen och få sin lön i form av risbestraffning, och självklart de pengar de får av kyrkan för att de är så ärliga. En av dessa, Johan Johansson Griis, gick lite för långt i sina utpekanden. Detta skulle få viktiga konsekvenser.
En av visgossarnas kända förmågor var att de kunde känna igen häxor om de se bara såg dem på gatan. När Johan då fick gå runt på Södermalm och peka ut häxorna gjorde han ett avgörande misstag. Han pekade ut borgmästarens fru.
Denne gick följande dag upp i rätten och begärde att hon och alla andra som Johan hade pekat ut skulle frikännas omedelbart. Detta skedde naturligtvis, och Johan förlorade sin trovärdighet och viktigare: sin lön. Den här händelsen gjorde slut på användandet av barnvittnen, och sålunda fick de anklagade nu en chans att klara sig ur knipan utan att bli överbevisade av hundratalet barn.
Johan hittades några veckor senare mördad. Inga ansträngningar gjordes för att hitta hans mördare.

Händelsen med borgmästarens fru nådde så långt upp i samhället som hovet, och mitt under rättegångarna så nåddes kommissionen och hovrätten av beskedet, skickat av kung Karl XI själv, att dessa berättelser inte hade någon som helst trovärdighet utan bara var fantasier och vanföreställningar.
Alla rättegångar ogiltigförklarades och de anklagade försattes på fri fot omedelbart. Dekretet om deras ogillande skickades runt i landet, och som av en händelse så var det helt plötsligt ingen som for till Blåkulla längre. Inga fler anklagades, och inga fler brändes på bålet.
Därmed hade de svenska häxprocesserna nått sitt slut.
2.5 Nutidens häxprocesser
Man kan faktiskt säga att dessa processer pågår än idag, om än i en annan form och inte mot häxor.

Dock kan jag här som sidospår säga att den sista häxprocessen i historien inte avslutades förrän 2002. I USA hände det faktiskt att en ung tjej fick gå upp i domstol efter det att en lärare hade blivit sjuk och rektorn funnit ett pentagram ritad i hennes hand. Under förhören kom det fram att hon var medlem i en coven, en slags förening för människor som är intresserade av, och praktiserar, ockultism. Frikännelsen i domstolen var dock ett faktum, och det hela avfärdas som en av de löjligaste rättstvisterna i landets historia.
Dock kvarstår faktum, att ”äkta” häxprocesser fortfarande existerar och drivs upp i rätten.

De ”falska” rättegångarna är svårare att finna, men är mycket farligare. Som exempel tänker jag använda mig av incestincidenten i norska Bjugn, ett litet typisk småstads samhälle.
Den 27 februari 1992 hölls där en predikan av den självlärde experten på sexuella övergrepp på barn, Laila Vielfare. Hon hade hämtat mycket information från amerikansk film, och var nästan handelsresande i ämnet.
Hennes predikan gick bland annat ut på att övergrepp var mycket vanligare än man trodde. Vart sjätte till vart tionde person hade blivit utsatt för det räknade man med. Självklart mindes inte offren detta, utan hade förträngt det.
Bland åhörarna fanns fyra i personalen på det lokala barnhemmet.
Grunden var lagd, nu skulle bara någon nappa på erbjudandet om övergrepp. Föräldrarna hade nämligen fått lära sig säkra tecken på hur ett barn skulle bete sig efter ett övergrepp.
Avslöjandet kom från ett av barnen på barnhemmet. Hon betedde sig nämligen precis som Laila hade förutspått. Misstankarna föll genast på Ulf Hammern, den ende manlige anställde på barnhemmet.
När detta avslöjande kom var dock Ulf Hammern i Oslo för att spela teater med sitt teatersällskap. Men hans kollegor var redan övertygade om skulden, och började spana efter alla möjliga sorters tecken. Efter hans återkomst bildades en slags spionliga bland de övriga anställda.
Observationer gjordes, och oemotsägliga bevis så som att han skalade en apelsin ”på ett misstänkt sexuellt sätt” och att ett barn hade sett sorgset ut övertygade Ulfs kollegor än mer om hans skuld. Apelsinskalet lämnades senare in till polisen som bevismaterial.
Precis två veckor efter Lailas seminarium hämtades Ulf Hammern till förhör. Under sex timmar nekade han till alla anklagelser och släpptes omedelbart därefter. Han blev därpå kallad till socialkontoret där han fick sparken från sitt jobb på daghemmet med omedelbar verkan.
Polisen som nu kände trycket från resten av samhället skickade ut en rundskrivelse till föräldrar med barn på barnhemmet där de uppmanades att tänka efter om deras barn kunde ha blivit utsatta för övergrepp. Tio napp fick polisen på detta sätt, och uppståndelsen var ett faktum; psykologer kallades in, stödgrupper bildades och alla möjliga sorters expertis samlades i nu i Bjugn.
Psykologerna var med och hörde på barnens berättelser, och förklarade att barn ofta förträngde sina minnen ett tag tills de var mentalt förberedda att berätta om hela händelsen.
Mycket riktigt, efter ett tag började barnen göra medgivanden och skickades sen i skytteltrafik till sjukhuset i Trondheim för undersökningar. Problemet var bara att ingen visste vad de letade efter.
Olika kläder och mattor på barnhemmet skickades till polisen för att de skulle leta efter spår efter sperma. Kriminalteknikerna fann emellertid ingen sperma.
Nu började barnens berättelser om vad som hänt på barnhemmet bli mer konkreta, och det framkom berättelser om regelrätta våldtäkter och att Ulf också hade en stor samling barnpornografi hemma. Vid en husrannsakan fanns dock inget misstänkt att finna. Detta gaddade ihop föräldrarna ännu mer, då de blev övertygade om hur extremt smart han var.
De nu väldigt upphetsade föräldrarna vände sig nu till media som genast drog på för fullt och behandlade den misstänkte som skyldig. Bjugn blev ”ett samhälle i skräck och vånda” och alla upprördes över att Ulf Hammern inte satt i fängelse än.
Vid det här laget hade det kommit fram från barnens berättelser att Ulf begått övergrepp mot över 40 barn, och berättelserna blev alltmer otroliga. Samtidigt smög det fram nya pedofiler i berättelserna, bland annat ett helt nätverk med djävulsdyrkande pedofiler som Ulf skulle vara medlem i för att sprida sin barnpornografi.
Även föräldrarna började nu se pedofiler och våldtäktsmän i mörka hörn, och det spreds ända till Trondheim. Häxjakten var ett faktum, men den här gången kunde inga kommissioner säga om någon var skyldig eller ej, eftersom inga bevis fanns men barnens vittnesmål måste vara sant, då det enligt praxis var överenskommet att barn inte kan ljuga.
Berättelserna var nu många och varierade, och barnavittnena fanns överallt, precis som för 400 år sedan. Dock var myndigheterna inte hur lättlurade som helst; de ansåg historien om oralsex med kaniner som osannolik.
Den 31 januari föll dock domen: Ulf Hammern var oskyldig. I alla fall enligt domstolen och många som bodde i Bjugn. Men likväl var Ulf och hans fru nu brottslingar i samhällets ögon; de bytte adress och namn och flyttade långt ifrån Bjugn.
Som en slutsats kan jag säga att detta inte var historian med alla detaljer, men likheterna med de processer som försiggick för 400 år sedan är alldeles för många för att kunna ignoreras.
Andra exempel på denna häxjakt är den som företogs av den amerikanska staten efter 11:e september bombningarna, jakten på satanistsekter under 90-talet, och alla ”förträngda incestminnen” under slutet av 80 talet, och den värsta av alla: jakten på judar under andra världskriget, och jakten på nazister efter nyss nämnda krig.
Just nu är häxjakten inte så utbredd, men den intensiva rädslan för anti-amerikanism och eventuella krig kan lätt ”skap” en folkgrupp som kommer att utsättas för fruktansvärda förföljelser.