Harry Martinsson

9 röster
27926 visningar
uppladdat: 2004-05-20
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Barndom

Harry Edmund Martinsson föddes i Nyteboda, Blekinge, den 6 maj 1904. Han var den enda sonen av sju barn. Fadern hette Martin Olofsson och modern hette Bengta Svensdotter men blev oftast kallad Betty.

I slutet av 1800-talet var Harrys fader i Australien och arbetade som fårfarmare. En dag fick han ett brev från Sverige, där det stor att han skulle komma hem, för det var dags för arv.
Han reste hem till Sverige och träffade den vackra Betty. Hon blev gravid, och de gifte sig en månad före födseln. För pengarna från arvet köpte han ett stort gammalt hus, som de inredde till lanthandel.

Martin och Betty fick 7 barn, sex flickor och en pojke. Harry var nummer fem i barnaskaran.
Betty hade det tidvis väldigt jobbigt i familjen, hon fick ensam ta hand om alla barn. Den enda egentliga orsaken till att hon gifte sig med Martin var för att hon bar hans barn. Det förekom ofta misshandel i familjen, speciellt då pappan söp.

Efter en tid så gick lanthandeln i konkurs, och Harrys pappa drack mer och mer. En dag så fann familjen ett brev på hans skrivbord, och pappan var borta. Det visade sig senare att han åkt till Portland, där han körde spårvagn.

Eftersom affären gått i konkurs var de tvungna att flytta till ett enklare hus, istället för det stora kråkslottet, så 1909 flyttade Betty med dom sju barnen till Gylsboda i Skåne. Här trodde hon att hon skulle kunna tjäna mer på sin lanthandel som hon tidigare haft i Nyteboda. Harry var nu fem och ett halvt år. De köpte ett gult litet hus, som låg alldeles vid branten till ett stenbrott. Folk sade att varje gång man sprängde i stenbrottet, var det risk att huset skulle ramla ner, så huset kom att kallas ”Gula Faran”. På bottenvåningen inredde de en servering och en affär. Familjen bodde i ett litet rum bredvid köket.
Harry blev ofta retad av de andra barnen, och trivdes därför inte ute med dem. Skolan däremot var hans fristad, här slapp han både arbetet hemma och trakasserierna från barnen. Harry var duktig i skolan, och hade en bra lärare som han tyckte mycket om.

I april 1910 kom fadern hem från Karlshamn. Han hade då varit ute på sjön och blivit smittad av tuberkulos. Han hade fått reda på att han skulle leva i cirka 14 dagar.
Det var den äldsta dottern Edith som fick ta hand om fadern och tömma hans spottkoppar etc.
Den 28:e april dog han.
Efter detta gick affärerna bara utför. Den affärsverksamhet som modern drev i Gylsboda skedde med hjälp av lån, och i september blev hon tvungen att begära konkurs. Från mitten av september till mitten av november fick familjen understöd av konkursboet. Under hösten konstaterades det att även Edit smittats av TBC.

I slutet av november så fick Betty nog, och flydde till USA, och övergav sina sju barn.
Den tuberkulossmittade Edit blev ansvarig för alla sina småsyskon. En kort tid efter att modern rest så blev Edit sämre, hon avled den 31 maj 1911.
Edits död tog hårt på syskonen, det var henne alla syskonen såg upp till.

Efter Edits död flyttade Harry med sin syster Blenda till deras moster Hilda. Den 1 augusti började Harry i skolan i Ubbeboda. Moster Hilda mindes Harry som tillgiven, rädd, tyst och tillbakadragen. På hösten flyttade Hilda flytta och barnen, och hon hyrde två små rum i ett hus i centrala Gylsboda.

Hilda var förlovad och skulle gifta sig till våren. Därför kunde hon inte ta hand om barnen längre, så fattig vården i Jämshög fick ordna fosterhem åt dem.

Mellan 1912 – 1915 var Harry utplacerad på tre olika gårdar i Jämshög socknen.
Först på Villnäs gård, senare på gården Tollene, och slutligen på gården Norda.
1915 rymde han från Norda, han placerades då av kommunen på Jämshögs ålderdomshem, där han bodde mellan 1916 – 1917.

1917-1927

1917 begav sig Harry ut i världen som luffare. Han började arbeta som betplockare, men slutade efter endast en månad, eftersom det regnade så mycket så det inte gick att plocka så många betor så att man tjänade något på det. Harry gav sig sedan han slutat som betplockare ut för att hitta ett nytt jobb. Då han var ute å letade jobb så mötte han sin moders kusin, Betty Nilsson, som sade sig känna någon som behövde en dräng som kunde rykta kor. Harry tog chansen, och Bettys man Ola Nilsson skjutsade Harry till Arvid Nilsson i Tollarp.
Våren 1919 hade Harry fått nog av att rykta kor, och den 19 juni skrev han in sig vid skeppsgossekåren i Karlskrona.

Skeppsgossekasernen var en stor byggnad med plats för 400 skeppsgossar. Skeppsgosseskolan var treårig. Under vintrarna tillbringade man den mesta tiden inne i kasernen och där utövade man gymnastik och fick undervisning i skolämnen. På somrarna var pojkarna ute och seglade med skolskeppen i Östersjön och Kattegatt. Efter tre år blev skeppsgossarna sjömän i örlogsflottan och där var de kontraktsbundna i sex år. Allt som allt var de där i nio år.

Disciplinen vid skeppsgossekåren var hård, tjänsten var väldigt krävande och det förekom ofta misshandel. Det var ofta den äldsta årskursen som förödmjukade och misshandlade de yngsta gossarna.

Redan efter 5 dagar hade Harry fått nog. Han rymde då under en permission, till Hova i Västergötland, där han anmälde sig till polisen. För rymning dömdes han till disciplinstraff med tio dagars vaktarrest med tjänstgöring.

År 1920 var Harry 16 år och mönstrade på skonaren Willy i Göteborg. Därmed inleddes en period av 7 års luffande till lands och till sjöss. Han arbetade som eldare på flera stora fartyg. Upplevelserna dokumenterades sedan i "sjöböckerna" Resor utan mål (1932), Kap Farväl (1933) samt Den förlorade jaguaren (1941). Sommaren 1927 återvände han till Sverige, då han drabbats av tuberkulos.

Livet med Moa

Första gången Harry och Moa träffades var i Göteborg på Arbetarkurirens redaktion. Båda hade åkt dit för att söka jobb. Redaktören på tidningen bjöd samtidigt hem dem båda på middag. När middagen var slut så lovade de att hålla kontakten via brev, sedan gick de åt varsitt håll.

Den 14 januari 1928 tog Moas dåvarande man livet av sig genom att lägga en dynamitladdning i munnen
För att kunna försörja sig och sina barn började Moa gå olika kurser.
En dag fick hon ett brev av Harry, han undrade om han kunde komma och bo hos henne i en vecka. Hon svarade att han inte kunde komma förrän i maj, men att han kunde få bo en månad i torpet. En morgon i maj kom Harry till torpet, men han stannade inte i en månad, utan i 11 år.
Det första halvåret levde de på den insamling som gjordes åt Moa, då hon blev änka. Harry skrev även en del dikter som han sålde och fick pengar på det viset. Harry började även skriva på den självbiografiska boken Nässlorna Blomma, vilken Moa var väldigt förtjust i. Strax före julen 1928 blev Moa nervsjuk. Hon började säga konstiga saker, och vännerna kände inte längre igen henne. Harry tjänade ihop pengar så hon kunde bo på ett sjukhem för nervsjuka. Då hon blev intagen genomgick hon en abort. Harry sörjde länge över aborten. Han sa att han aldrig kunde förlåta Moa att hon nekat honom ett barn, något som han längtat efter i hela sitt vuxna liv.
Den 3 oktober 1929 gifte sig Harry och Moa. De levde ett jobbigt liv, och de turades om att ha olika svåra sjukdomar. Harry hade höftbensreumatism, och kunde varken sitta eller stå på flera månader. Han hade dessutom hemska biverkningar efter tuberkulossmitta sen barndomen. Han hade problem med lungorna och hostade blod. Moa hade både gallsten och neuros. Trots allt detta så gav Harry ut en hel del diktsamlingar.

Att det fanns sprickor i äktenskapet visades i både Harrys och Moas dikter. Harry var ibland rädd för Moa, hon hade ett fruktansvärt temperament som hon inte kunde behärska. 1935 tog Harry tillflykt till en annan kvinna för att slippa Moa. Harrys otrohet ökade Moas svartsjuka. Harry blev bättre och lungorna var nu relativt bra. Han gick upp i vikt och orkade jobba mer. Moa kunde inte glömma Harrys otrohet och de började gräla som aldrig förr. Våldsamma gräl kunde vara i flera dagar. En dag fick Harry nog och rymde. Harry var mycket deprimerad när han rymde. Först var Moa orolig att Harry hade begått självmord, så hon efterlyste honom i radion och hans försvinnande blev offentligt.

Moa jobbade hårt på ett manus, och när det var klart så fick hon höra att Harry befann sig i Oslo. Hon skrev ett brev till honom, där hon sa att hon väntade barn, vilket dock inte var sant. Anledningen till att hon skrev detta var för att hon ville att han skulle komma hem så snabbt som möjligt. Harrys manus till Nässlorna blomma var nästan klart, men det låg hemma hos Moa, och han tänkte inte hämta det. Harry skev till Bonniers och förklarade hur det låg till. De skrev ett brev till Moa och bad henne skicka manuset.
Hon svarade att Harry kunde hämta manuset om han ville ha det.
I augusti skrev Moa ett avskedsbrev till Harry, hon var då fast besluten att ta sitt liv.
Hon skrev till Bonniers: ’Jag vill dö, och allt ska med mig i min sista resa (även Harrys verk). Kommer inte Harry blir de aldrig publicerade.’.


En vecka senare var Harry hemma igen. Harrys flyktförsök visade att han ville, men inte kunde ta sig ur äktenskapet. Att ta ut skilsmässa hos en advokat vågade han inte. Han var för rädd för Moa, hon hade ju trots allt tagit hand om honom.

Harry lämnade in manuskriptet till Nässlorna blomma den hösten. Den gjorde större succé än något annat han fått publicerat.

Förhållandet mellan Harry och Moa blev bättre 1936, men det dalade igen.
Harry var så rädd för Moa som inte ännu hade kommit över Harrys otrohet.

Harry beslutade sig till slut för att lämna Moa, det var en händelse på ett sjukhus fick honom att bestämma sig. Harry låg på sjukhus och Moa var på besök, en sjuksköterska kom in och tog försiktigt på hans ben. Då kastade sig Moa fram och skrek: ”Här ska inte pjoskas!”
Innan skilsmässan blev klar hade Harry ångest, samvetskval och mörka tankar.

Andra världskriget stod för dörren och Harry engagerade sig för Finlands sak. Han gav sig ut som frivillig i det finska vinterkriget 1940. Upplevelserna dokumenterades senare bl.a. i boken Verklighet till döds (1940).
Livet från 1942 och framåt

1942 gifte sig Harry med Ingrid Lagerkrantz. De bosatte sig i Tureborg, och fick 2 döttrar, Harriet och Eva. De flyttade senare till Vårdinge i Sörmland.
Harry fortsatte att skriva, och skrev bl.a. mästerverk som t.ex. Vägen till klockrike (1948).
1949 valdes Harry in i Svenska Akademin på stol nr. 15 efter Elin Wägner. 1954 blir han även Filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
Harrys kanske största verk genom tiderna är Aniara (1956). Boken handlar om rymdskeppet Aniara som lyfter med en skara emigranter bort från en av strålning förgiftad planet.
"Goldondern" kommer ur kurs efter en hotande kollision med asteroiden "Hondo”. Aniara störtas ut i världsrymden utan att kunna föras in i någon planets omloppsbana och de 8.000 emigranterna går en säker död till mötes.

Med boken vill Harry visa att han är mot utforskandet av rymden, och att han anser att människans enda riktiga plats är på jorden.
Aniara framfördes senare som opera (1959) med musik av Karl Birger Blomdahl.




Harry fortsatte att skriva fram till 1973, då han gav ut sin sista diktsamling Tuvor.
1974 tilldelades Harry Nobelpriset i litteratur, han fick dock dela det med Eyvind Johnson.
Harry var då 70 år och vid denna tidpunkt en desillusionerad man. Sjukdom bröt ner honom och han avled på Karolinska sjukhuset i Stockholm den 11 februari 1978.





Bibliografi
• Spökskepp, 1929, diktsamling, debut
• 5 unga, 1930, modernistisk antologi
tillsammans med Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren
• Nomad, 1931, diktsamling
• Resor utan mål, 1932, första prosaboken om sjömanslivet
• Kap Farväl, 1933, andra prosaboken om sjömanslivet
• Natur, 1934, diktsamling
• Nässlorna blomma, 1935, självbiografisk roman, första delen
• Vägen ut, 1936, självbiografisk roman, andra delen
• Svärmare och harkrank, 1937, naturberättelser / essäsamling
• Midsommardalen, 1938, naturberättelser / essäsamling
• Det enkla och det svåra, 1939, naturberättelser / essäsamling
• Verklighet till döds, 1940
romanen om Holger Tidman; bok om finska vinterkriget
• Den förlorade jaguaren, 1941, tredje prosaboken om sjömanslivet, Norstedts
• Passad, 1945, diktsamling
• Vägen till Klockrike, 1948, "luffarroman"
• Cikada, 1953, diktsamling, varav 29 "sånger...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Harry Martinsson

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2005-05-26

    Otroligt välskrivet! Du har gj

  • Inactive member 2006-05-17

    LOL!Använd inte hellre det

  • Inactive member 2008-04-27

    Riktigt bra skrivet! Kan vara

Källhänvisning

Inactive member [2004-05-20]   Harry Martinsson
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2907 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×