Hinduismen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hinduismen är ett livssätt, en kulturtradition som innefattar ett oändligt antal trosåskådningar. Hinduerna anser att deras religion är evig och man har inte kunnat fastställa ett exakt datum för grundandet av hinduismen. Men räknas härstamma från 1000-talet f. Kr då de första Vediska skrifterna skrevs. Vedorna består av fyra skriftsamlingar och är de allra viktigaste av de heliga skrifterna inom hinduismen, och utgör grunden i hinduisk filosofi. Den äldsta av Vedaskrifterna är den berömda Rigveda.

Genom reinkarnationer ska människan uppnå Moksha, som innebär befrielsen från själens kretslopp. Vad som påverkar vandringen till Moksha är karma - människans goda eller dåliga handlingar. En god människa som utför goda handlingar i varje reinkarnation kommer ett steg närmre ´Moksha´ för varje gång hon återföds, medan motsatsen händer en ond människa som inte gör rätt för sig och då får sämre och sämre ställning i sin reinkarnation. Man föds till hindu och man kan aldrig konvertera till att bli hindu, även om man kan anamma religionen och tron, men en icke infödd hindu kan aldrig bli det.

Hinduismen tror på återfödelse och att genom att få kunskap om att människans innersta jag (atman) är identiskt med Gud (brahman) kan man befrias från återfödelsen. De fyra livsmålen är pliktuppfyllelse, rikedom och materiell lycka, sexuell tillfredställelse och befrielse från återfödelse. Man når livsmålen genom olika former av yoga.

Ordet hindu betyder egentligen indier. Hinduismen är Indiens religion. Något mer än 80 procent av landets cirka en miljard invånare är hinduer. Även i andra ostasiatiska länder finns hinduer, men utgör bara en bråkdel av världens omkring 780 miljoner hinduer. Ungefär 10 procent är muslimer och de övriga är buddhister, sikher eller kristna. Indiens historia har präglats av starka motsättningar, särskilt mellan muslimer och hinduer. Om en hinduisk kvinna och en muslimsk man ingår äktenskap anses det som väldigt modigt och ovanligt.

Hinduismen har ingen bestämd lära eller trosbekännelse. Tro och riter kan vara mycket olika i olika delar av landet. Gemensamt för alla är dock tron på själavandringen, reinkarnationen. Allt liv hör samman - människor, djur och växter är nära besläktade med varandra. Djuren har därför stort värde och ska behandlas med respekt.

Hinduismen är en levande och färgstark religion, som präglar Indiens litteratur, sång, dans och film.

Mer om allt detta kommer jag berätta om senare i arbetet.


Gudarna

Det finns oändligt av gudar i den hinduistiska religionen, man har uppskattat upp till 330 miljoner olika gudar och demoner, men många anser att de olika gudarna bara är olika sidor av en och samma gudomlighet. De tre mest viktigaste är dock Brahma (skaparen), Vishnu (uppehållaren) och Shiva (förstöraren).


Brahma

Brahma anses som skapare och herre över alla varelser.
Brahma brukar avbildas med fyra ansikten, ett för varje väderstreck och fyra armar som han håller de fyra vedaböckerna i. Man kan säga att Shiva, Vishnu och Brahma arbetar ihop, beroende på vilket uppdrag dem har fått. Brahma skapar, Vishnu uppehåller och Shiva förgör. Hans hustru är Sarasvati, och hon är vishetens och lärdomens gudinna.


Vishnu

Vishnu är en av de tre främsta gudarna inom hinduismen. Vishnu var världens beskyddare och ett av Guds tre stora namn. Guden i Bhagavadgita är Vishnu som uppenbarar sig som Krishna. Han är den store upprätthållaren som kontrollerar människornas öde. Hans huvudgemål är Lakshmi. Vishnus riddjur avbildas som rovfågel eller fågelmänniska och kallas Garuda och tjänstgör även som tjänare. Vishnu är en gud som kan ta tio olika inkarnationer för att närma sig människorna, bland annat genom fisken.


Shiva

Guden Shiva är lika fylld av motsägelser som Indiens religiösa liv. Samtidigt är han asketernas gud. Shiva är även kraften och särskilt sexualitetens gud. Man tror att Shiva dansar och det är hans dödsdans som leder till världens undergång. Shiva är som gud mycket allvarlig och sträng, han är fruktbarhetens, dödens asketens och förintelsens gud. Shiva är lärdomens gud och på grund av att han är asketens gud framställs han halvnaken, insmord med aska, med skallar runt midjan och ett halsband av sammanflätade ormar. Hans avbildas med ett tredje öga, i pannan. Shiva är den som förgör liv men också dess återställare; den fruktansvärda och ändå mildheten själv. Han är källan till både gott och ont.


Ganesha

Kallas även bland annat Ganpathy och Gajanana och är son till Shiva och Parvati. Han är lyckans och välgångens gud. Enligt legenden fick han sitt elefanthuvud efter det att Shiva kom hem efter en lång resa. Shiva kände inte igen sin son som under resan vuxit från barn till ung man. I vrede trodde Shiva att han var en älskare till Parvati och högg av hans huvud. När Shiva sedan upptäckte sitt misstag skickade han ut sina tjänare för att hämta det första huvud de kunde finna. Huvudet kom från en elefant.
Det är också anledningen till att Ganesha är den gud som tillbes allra först, Shiva tvingades av Parvati att lova att sonen skulle tillbes först av alla gudar.


Krishna

Krishna är kärlekens gud. Krishna är inte bara en inkarnation av Vishnu utan också en egen gud, den populäraste av all gudar. Han är också hjälte i många myter och framställs som älskare, krigare och kung.


Hanuman

Apguden och Ramas hängivne följeslagare. En av hinduernas populäraste gudar och på många ställen i Indien ser man orangefärgade stora stenar med målade ögon. Dessa stenar föreställer Hanuman och står i tempel, prydda av blommor och doftande av rökelse. Enligt den Indiska mytologin är han son till vinguden och sägs ha mycket styrka och snabbhet.


Saraswati

Saraswati, kunskapens och vishetens gudinna. Hon markerar att gudinnan hör ihop med lärdom, konst, stränginstrumentet veena samt religiösa och filosofiska frågor radbandet. Hennes renhet antyds av den vita sarin, av de lotusblommor som hon står på och av svanen som är hennes följeslagare och riddjur. Inte sällan avbildas hon sittande vid en flod. I den vediska mytologin identifieras hon med Sarasvatifloden.


Lakshmi

Lakshmi är gudinnan som ibland också kallas för Shri "Den lyckobringande". Detta är en av de populäraste gudomligheterna inom hinduismen. Hon förknippas med fruktbarhet, framgång, rikedom, lycka, välstånd, överflöd och regentskap. Gudinnan är också en modell för hur den ideala hinduiska hustrun ska vara. Makan ska se sin make som en auktoritet. Den hinduiska kvinnan ska vara uppmärksam på hans önskningar och behov och hon ska dyrka och tjäna honom. Lakshmi är maka till Vishnu.


Parvati

Parvati "Hon som bor i bergen" Hon är en populär hinduisk gudinna. I den hinduiska traditionen har hon ingen självständig identitet, utan är alltid knuten till sin make Shiva. I vissa texter ses gudinnan Kali som en form av Parvati.


Ardhanarishvara

Ardhanarishvara, det gudomliga som manligt och kvinnligt. Shiva som Ardhanarishvara, som till hälften man och till hälften kvinna, är ett vanligt motiv i den hinduiska ikonografin. Ardhanarishvaras vänstra sida utgörs av Shiva. Gudomens högra sida visar gudinnan Parvati. Bilden gestaltar tanken att det gudomliga har en manlig och en kvinnlig sida och att bägge är lika nödvändiga. Shiva behöver sin gemål för att vara komplett. Utan Parvati skulle Shiva vara passiv och hans kvaliteter skulle inte vara tillgängliga i världen. Parvati är också hon bara halv utan sin make.

Hinduismens tre grundpelare är Samsara – tron på det eviga kretsloppet, karma – tron på att man sår det man skördar (behandla människor och djur på det sätt man önskar bli behandlad själv), och tron på en gudomlig verklighet. I den gudomliga verkligheten ingår ett panteon fullt med gudar och gudinnor, med olika egenskaper.


Kretsloppet

Detta eviga kretslopp som hinduerna tror på är rätt krångligt och svårt att förstå. Det hela handlar om att Mahabharata börjar med en skapelseberättelse eller tidsålderslära. Världen har uppkommit ur den högste gudens lek med maya, sin illusionskraft. Kosmos vara lika länge som skaparguden Brahmas liv, en mahakalpa som omfattar 36 000 kalpa på vardera 4320 miljoner år. När en tidsålder är slut återgår allt till sitt ursprung – Gud – tills det är dags för en ny skapelse. Just nu lever vi i slutet, i den sämsta fasen, av en tidsålder och tecknet på det är tilltagande laglöshet och ondska. Budskapet med denna tidsålder är tydligt, det finns ingen absolut början och det finns inget absolut slut. Tiden är inte lineär som i den judisk-kristna - muslimska uppfattningen med en skapelse och en domens dag. Man ser tiden istället som ett evigt hjul som sakta rullar framåt i all evighet.


Årets högtider

Hinduismen har en rad olika fester och högtider med anknytning till gudar och myter. Dessa högtider inom hinduismen bjuder på stora lokala variationer. Varje by har sin egen skyddsgud som har sin speciella högtid. Det finns en specifik fest som firas över hela Indien, Holi. Firandet äger rum i början av året och inleds med att man samlar ihop massor med ved till ett stort bål. När sedan kvällen och mörkret kommer tänds bålet och festdeltagarna kastar mynt in i elden som ett offer och de rostar nötter på bålet. Dagen därpå är en glad dag. De vuxna tillsammans med sina barn leker och sprutar färgat vatten på varandra. Kastgränserna och gränserna mellan vad som är tillåtet och förbjudet upphör att gälla denna speciella dag.


Vallfärder

Många hinduers mål med vallfärderna är bergstoppen Kailas som ligger i Tibet. De är ute efter att göra den fem mil långa vandringen upp till 5600 meters höjd. Under pilgrimsleden kantas hinduerna av en mängd religiösa symboler. För hinduer finns där mantran, böneformler målade på bergsklipporna. Vandringen är på många ställen mycket krävande, och klimatet ökar påfrestningarna med vind och kyla. Berget Kailas har en form av en ädelsten med fyra facetter. På en av bergssidorna kan man se ett mönster som påminner om en svastika, den urgamla indiska solsymbolen liknande hakkors. Kailas är en mycket helig plats för världens hinduer. Hinduerna som kommer för att göra pilgrimsvandringen känner att han/hon kommer närmare gudarna och den andliga värld som livet syftar på, enligt hinduismen. Vallfärderna är föregångare till den moderna turismen. Människor från hela världen kommer till berget Kailas för att möta likasinnade, utsättas för svårigheter och får nya starka upplevelser och intryck. Indien har en rad olika berömda vallfartsorter. Vår tids pilgrimer vandrar inte fullt hela vägen till fots utan reser med buss eller flyg till den heliga platsen. De flesta hinduer ger sig av till ett näraliggande vallfartsmål. Under någon gång i livet gör många hinduer dock en längre vallfärd. Också ibland accepterar moderna indier att ta ledigt från sitt arbete under en period för att kunna besöka en helig plats.


Könsrollerna inom Hare Krishna

Rent traditionellt är det så att kvinnan skall ta hand om hemmet och barnen medan mannen försörjer dem. Men det är annorlunda i västvärlden än i Indien, landet som man försöker eftersträva så långt som möjligt.
Här är det helt vanligt att kvinnan också vill ha en utbildning och ett jobb, och det är något som Hare Krishna tillåter. Det är dock väldigt önskvärt att kvinnan väljer att ta hand om sina barn när de är små, utan att jobba eller studera. Enligt hinduerna är vi varken män eller kvinnor, utan eviga själar i kroppen, och dessa själar är delar av Gud och eviga tjänare till Honom. Så på det andliga planet är de alla jämlika och det är ingen skillnad.
Materiellt sett har de naturligtvis olika naturer, så i vanligt socialt liv finns en rad olika riktlinjer för hur män och kvinnor bäst ska fungera. Principen är dock ytterst sett att var och en ska leva och vara engagerad på ett sätt som passar bäst och som bäst tillåter en att vara engagerad i Guds tjänst


Gudstjänster inom Hinduismen.

Hinduerna tror på en enda gudomlig kraft, Brahman, som uppenbarar sig i olika former. Det finns många tusen gudar som på samma gång är enskilda och densamma. De troende har ofta stor frihet att välja vilka gudar de vill tillbe. Tron styr allt i hinduernas liv, varje handling är ett sätt att närmare nå sanningen. Det yttersta målet är att nå moksha och befrielse från att återfödas.

Det finns två olika förhållningssätt för en hindu vad det gäller gudabilder. I den ena är bilden ett föremål för koncentration. För en nybörjare i meditation används bilden oftast som en fokus för blicken. En van yogi använder inte bilder utan ser exempelvis Shiva i själen. Det andra förhållningssättet är att bilden är guden rent förkroppsligad och med gudens närvaro.

De olika gudarna har inte bara blivit tillgängliga för hinduer genom inkarnationer, utan även i dessa gudabilder. Gudabilderna behandlas precis på samma sätt som gudar, eftersom det är precis vad de är. Bilderna smyckas, badas, berörs, äras och inte minst ses av hindun. Inget står mellan guden och den hängivne i denna form av gudstjänst. Bilden underlättar och förstärker kontakten med gudarna. Bilden ger den absolut närmaste kontakten med gudarna. Bilden tas om hand på samma sätt som en människa. På morgonen väcks den och äras med rökelse och sång, den tvättas, den kläs och får mat. Under dagens gång fortsätter man utföra olika riter till just den tid på dygnet som då är. Till sist är det tid att lägga gudomen för att vila. För att kunna visa sin vördnad och kärlek inför guden används olika gester såsom knäböjningar, bugningar och vidrörande av gudens fötter.

Till skillnad från meditation då man begränsar och drar tillbaka sina sinnen, så väcker man istället sinnena, inte enbart för guden utan även för den som dyrkar. En gud kan närvara i en bild ett kort ögonblick, en vecka eller för evigt. Exempelvis kan en gud ta boning i en bild inför en festival och vid festivalens slut så ber man gudomen att avlägsna sig, därefter gör man sig av med bilderna.

Gudabildernas tillverkning sker under strikta förhållningsregler. Guden avbildas i de korrekta proportioner, med de rätta poserna, emblemen, handgesterna, vapnen och riddjuren. Tillverkarna måste också se till att göra bilden så vacker att guden vill flytta in i den. En färdig bild kräver en invigningsritual. Först rengörs den med gräs, honung och skirat smör. Genom ett mantra insätts slutligen andan i bilden. Bildens ögon måste vara slutna med smör och honung när invigningen hålls, men öppnas därefter av en präst med en gyllene nål. En del bilder betraktas som självfödda, vilket betyder att de inte är tillverkade av hantverkare eller präster.

Det finns även så kallade festbilder av gudar. Dessa kan målas på hemmets nyrengjorda väggar vid en specifik högtid eller vara bilder av gudar gjorda i lera inköpta på marknaden. Inför bröllop målar man välsignelsebringande mönster på väggarna.

De gudabilder som bor i templen anses dock vara de allra heligaste. De bor alltid i centrum av templet, längst in i det allra heligaste. Tempel saknar fönster för att likna Himalaya, de berg som gudarna tänks bo i. Olika tempelstilar är namn på olika bergstoppar i Himalaya. På templets mitt hittar man en spira som symboliserar en bergstopp och denna är placerad rakt ovanför det allra heligaste, i centrum. Till templet går man framförallt för darsan, det vill säga för att se och bli sedd av gudomligheter, alltså bilder av gudomligheter. Detta är för lekmän den viktigaste handlingen i den hinduiska kulten. Genom ögonen erhåller betraktaren det gudomligas välsignelser.

Pilgrimsfärder gör man till särskilda gudabilder för att erfara darsan. Det finns även platser som sägs vara naturliga gudomliga uppenbarelser dit man vallfärdar för att erfara darsan av själva platserna. Sådana platser är bland andra Himalayas bergstoppar som tros vara gudarnas ursprungsplats och floden Ganges som hinduerna tror ha fallit ned från himmelen till jorden. Utöver gudabildernas och de heliga platsernas darsan är heliga personers darsan av stor betydelse för en troende hindu. Sådana personer kan vara helgon - santer, heliga män - sadhuer och asketer. Ett exempel på en så viktig person som människor samlats kring för att få darsan är Mahatma Gandhi, Indiens frihets- och självständighetskämpe.

Ögats betydelse i hinduisk tradition är alltså mycket viktig. Ofta är också gudarnas ögon skapade mycket framträdande och stora på bilderna. Något som är synligt är för en hindu gudomligt. Hinduer skulle inte alls förstå tanken att Gud är något osynligt.


Livets mening

Enligt hinduisk tro har människan atma, en evig själ. När människan dör vandrar själen över i en ny kropp som just då föds. Det är det som kallas själavandring eller reinkarnation. Men det finns också en så kallad världssjäl. Den kallas brahman och är den andliga kraft som genomsyrar människor, djur och växter. Brahman kan också översättas med ordet Gud. Människans själ är egentligen en del av denna världssjäl. Men de två kan inte förenas så länge atman är fången i det kroppsliga livet och i själavandringen. Därför strävar hindun efter att bli fri från själavandringens kretslopp och slippa födas igen.

Var och en bör ha som mål att slippa leva, enligt hinduisk tro. Att befrias från själavandringen och smälta samman med världssjälen är att uppleva moksha som ett paradis, ett liv i en gudomlig värld där det bara finns harmoni och fullkomlig lycka.

Innebörden av frälsning är olika för anhängare av olika riktningar inom hinduismen. En samlingsbeteckning är yoga, som är olika kroppsliga och andliga övningar för att foga samman den egna själen med gud. Den som har övat kropp och sinnen till fulländning, kan under djup meditation nå fram till denna förening med Gud. Det är den största lycka som en människa kan uppleva, säger hinduerna själva. Det betyder att man är frälst eller räddad från livet på jordens begränsningar och plågor. Då väntar moksha, den fullkomliga gemenskapen med Gud, världssjälen, Brahman. Detta är hinduismens tro. Yoga hör samman med vårt eget ord ok: oka samman = förena.


De kroppsliga övningarnas väg

Allt handlar om att kunna behärska sin egen kropp. och genom denna behärskning befria sig från dess begränsningar; genom att behärska kroppen behärskar man också atman


Bhakti - känslans väg

Bhakti är känslans, hängivenhetens väg. Oftast är det guden Krishna som man älskar och dyrkar. Det troende upprepar gudens namn, sjunger lovsånger till honom och visar på olika sätt sin kärlek till Krishna. För dem är han den ende guden, universums Gud. Hare Krishna-rörelsen i Sverige och i andra länder i just västvärlden är en variant av denna riktning.


Vishetens väg

En del hinduer menar att det främst är bristen på kunskap som gör att människan inte kan befrias från själavandringen. Den som har den rätta kunskapen har verkligen förstått vad det innebär att människans själ och världssjälen är ett och samma. Men den insikten når man moksha och förening med Brahman, den kosmiska kraft som bär upp världen. Men kunskapens väg är mycket svår. Den kan bara väljas av ett fåtal, nämligen de redan lärda. Genom att studera de heliga skrifterna – vedaböckerna och genom att meditera kan dessa människor slutligen nå moksha.


De goda gärningarnas väg

Även goda gärningar har en stor betydelse inom hinduismen. Det innebär att man bör leva moraliskt. Våld får inte alls förekomma eller användas i något sammanhang, anser de som följer denna väg. Icke-våld kallas ahimsa. Även mot djuren ska man visa kärlek. Hinduerna menar att djuren är ju våra systrar och bröder.


Kastsystemet

Kastväsendet är ett uråldrigt påfund som man spårar till de gamla vedaböckerna. Kastsystemet är en form av klassuppdelning, och det enda sättet att stiga i graderna är att vara sitt kast troget och på så sätt återfödas i ett högre.

En gammal berättelse förklarar hur de fyra samhällsklasserna en gång för länge sedan blev till:
”Människorna skapades av guden Brahma. Från gudens huvud kom de fina och förnäma prästerna. Ur armarna skapades krigarna, medan bönderna växte fram ur de kraftiga låren. Tjänarna och slavarna bildades ur de tjänande fötterna.”
Hinduerna menar att människorna tillhör olika klasser och har olika värde som är ett resultat av gudars vilja.


Ur de fyra ursprungliga kasterna har med tiden bildats tusentals kaster. Kasterna är olika i olika delar av Indien. I en by har man kanske tio olika kaster, medan man i en närliggande by bara har ett par av dessa kaster. Begreppet jati kommer från janam - födelse och har betydelsen "vad man är född till" Så när man frågar vilken kast någon tillhör så undrar man vad personen i fråga är född till. Man föds in i ett kast och kan inte byta till en annan kast senare i livet. På så sätt föds man till en social ställning, som är svårt att ändra på. Det anses mycket olämpligt att äta tillsammans med någon från en lägre kast, och det är mycket ovanligt att man gifter sig med någon som inte tillhör samma kast.

Kasten ger människorna en bestämd roll och funktion i samhället. Om man blir respekterad eller föraktad beror i hög grad på vilken kast man tillhör. Kastsystemet försämrar människornas möjlighet att förändra sina livsvillkor. De som tillhör de lägst ansedda kasterna har alltid betraktats som ”orena” eller ”oberörbara” de har alltid fått de smutsigaste, mest föraktade och sämst betalda arbetsu...