Hur värderar vi liv?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Har du någonsin funderat på vad liv egentligen har för värde? På vad grundar vi påståenden om att somliga levande organismer är mer värdefulla och har större rätt till sitt liv än andra? Vad finns det egentligen för olika synsätt? Värderar vi varelser efter storlek, intelligens, medvetandeform, relationer, lidande, äckelkänslor, förmåga att skrika eller har livet inget värde alls? Hur ser vi egentligen på livets värde, vad får det olika synsätten för konsekvenser och framförallt: Vad är ett rimligt förhållningssätt till det hela?

Frågan om livets värde är en urgammal fråga som har diskuterats i alla tider. Många människor har tänkt, och många svar har det blivit. Så många svar att det vid en första anblick känns som att kasta sig ut i en djungel att sätta sig in i frågan.
Som alltid när det finns för mycket svar, så kan man börja med att titta på själva frågan innan man kastar sig ut bland ett oändligt antal lösningar. Hur definierar vi egentligen värde?

Olika sorters värden
Dan Egonsson skriver i artikeln ”När människovärdet prövas - Etik i krislägen” om 2 olika sorters människovärden, det privata och det sociala människovärdet.
Det privata människovärdet är det värde som alla människor anser att deras liv har för dem själva just nu.
Det sociala människovärdet är det värde som vi har för andra. Forskare, läkare, och olika viktiga personer har ett större socialt värde enligt Egonsson. De är mer värdefulla för en större grupp människor än vad t.ex. en vanlig städare är. Däremot så behöver dessa personers privata värden inte vara högre än städarens. Städaren kanske lever ett lyckligare liv och tillmäter sitt liv ett mycket större privatvärde än läkaren som precis skiljt sig.

Dessa två värden kommer ofta i konflikt med varandra. Tänk dig att du reser ut till en riktigt fattig by i Afrika där folk svälter och dör i sjukdomar. Du har tagit med dig mat, och hjälpmedel så att du kan rädda några få personer. Vem/vilka skall du rädda?
Om du nu endast tar hänsyn till det sociala människovärdet så blir det väldigt enkelt. Då går du raka vägen till eliten, de läkekunniga, de med viktiga kunskaper osv. Om dessa personer räddas kan de i sin tur rädda många flera än om du gav mat till barnen.
Om du bara tog hänsyn till det privata värdet så skulle du förmodligen hjälpa alla barnen. De vuxna har ju redan fått leva länge, de har något som barnen inte har, nämligen erfarenheter och minnen från livet. Därför är det mest rättvist att rädda barnen.
Samma tankegångar skulle kunna tillämpas i en katastrofsituation. Tänk dig att Sverige översvämmades och endast ett visst antal kunde räddas. Är det då rättvist att bara eliten blir räddad?
Dessa tankegångar går att utveckla i oändlighet. Dilemmat kommer av att två olika sorters värden krockar. Det privata och det sociala värdet vägs mot varandra.

Det finns även en tredje form av människovärde. Somliga tänker sig ett objektivt värde som finns oberoende av nationalitet, klass, kunskaper, hudfärg, socialt och privat människovärde. Somliga kristna menar att detta värde hör ihop med att vi är skapade till guds avbild. Detta oberoende värde innefattar bara människan och inte djuren.
Denna syn är en grundläggande värdering som präglar hela vårt samhälle. Enligt statens medicinsk-etiska råd är människovärdet lika för alla. Gravt förståndshandikappade är precis lika mycket värda som friska människor.
Detta leder emellertid till ett litet dilemma. Kristna kan motivera detta värde med religionen. Människan är skapad till guds avbild och är därmed helig. Staten däremot motiverar detta värde med någon form av ”minsta gemensamma nämnare” för alla människor. Problemet är att denna ”minsta gemensamma nämnare” för alla människor även skulle innefatta väldigt många djur. Det innebär att statens medicinsk-etiska råd i teorin borde jämställa oss med gorillor.
Om man inte motiverar detta människovärde med gud, så blir kriteriet för att ha ett objektivt värde att man är uppbyggd av levande celler. Man kan således argumentera för ett objektivt värde utifrån två olika synsätt:
Alla levande organismer har ett objektivt värde eftersom själva livet har ett värde i sig. Därför är alla levande organismer värdefulla och skall respekteras.
Endast arten människa har ett objektivt värde. Djur och natur får sitt värde av människan. Naturen finns till för oss för att vi skall kunna använda oss av den. Detta synsätt motiveras med skapelseberättelsen. Människan är skapad till guds avbild och har fått naturen att råda över.

Det finns alltså inte bara en sorts definition på människovärde, utan 3 olika huvudkategorier. Dessutom finns det mängder av andra faktorer att ta hänsyn till när man värderar liv.

De vanligaste synsätten
1. Ett mycket vanligt sätt att värdera liv på bland dagens djurrättsorganisationer är att se till om varelsen i fråga kan lida. Detta synsätt kommer i grund och botten från den ofta citerade samhällsfilosofen Jeremy Bentham. ”Största möjliga lycka åt största möjliga antal”.
Bentham var utilitarist och strävade efter att maximera lyckan i världen och minimera lidandet. Utifrån denna grund kom han fram till att det avgörande kriteriet inte är om djuren kan tala eller resonera utan om de kan lida.
Peter Singer är en av vår tids mest kända djurrättsfilosofer. Han använder Benthams synsätt som grund och har skrivit mycket provocerande texter. Singer kommer fram till slutsatsen att det kan vara mer rätt att avliva en gravt förståndshandikappad människa än en schimpans.
Han bygger sina resonemang på en strikt utilitaristisk människosyn där lidandet är det avgörande kriteriet för allting.

2. Ett annat vanligt sätt att värdera liv på är efter individens intelligens. Ju intelligentare ett djur är desto värdefullare är det. Då får man emellertid ett litet problem. Är schimpanser mer värdefulla än spädbarn?

3. En lösning på problemet kan vara att värdera liv efter vilka potentiella egenskaper individen har möjlighet att utveckla. Ett spädbarn är då mer värdefull än en schimpans (som är mer intelligent) eftersom att barnet kommer att bli smartare än schimpansen så småningom

4. En annan inte fullt så vanlig syn är att värdera alla strikt efter vilken nytta de åstadkommer. Denna princip går emellertid nästan bara att tillämpa på människor. Den härstammar från principen om det sociala värdet och utgår ifrån att ju större nytta du åstadkommer för världen desto mer värdefull är du. Höginkomsttagare är värdefullare än låginkomsttagare. Sverige är mer värdefullt än ett fattigt u-land osv.
Motiveringen är densamma som när det gäller det sociala värdet men detta synsätt ställer det hela på sin spets. Sen kan man fråga sig vad som är ”nytta” och då blir det hela med ens mycket komplicerat.

5. Man kan också utveckla principen om privatvärdet till att gälla även djuren. Hur stort värde har ett djurs liv för själva djuret? Skulle djuret kunna reflektera över hur det vore att vara död och medvetet tänka tanken ”vad hemskt det vore att inte få finnas mera”. Nej, det kan inte djur. Djur har en instinkt att inte ta död på sig och kan till skillnad från människan inte begå självmord. Därför skulle man kunna döda ett djur helt smärtfritt utan att kränka dess privatvärde.
Däremot har somliga djur ett socialt värde. Elefanter t.ex. sörjer väldigt länge om någon i flocken dör.

6. Man kan även värdera liv efter medvetande. Ju mer medvetet ett djur är om sin egen existens desto värre är det för djuret att dö, desto värdefullare är djuret.

7. Vi värderar olika livsformer dagligen genom olika spontana reaktioner. Djur som är gulliga tycker vi spontant är mer värda än fula djur. Djur som är stora skulle vi spontant rädda framför små djur. Djur som vi vuxit upp med i samhället (t.ex. katter och hundar) tycker vi ofta är mer värdefulla än kor. Vi skulle aldrig kunna tänka oss att äta en katt eller en hund.
Denna lista kan göras lång. Det som är gemensamt för denna sorts värderingar är att de är spontana, oövervägda och ofta ologiska.

8. Som sista punkt på denna lista kommer en mycket udda, men ändå existerande syn på det hela:
Det finns inget värde i att existera överhuvudtaget. Allting är värdelöst. Att vi inte går omkring och slår ihjäl varandra beror endast på att det vore oförnuftigt, inte att det finns något ”fel” i det.
Motiveringen är att allting har uppkommit av en ren slump och det är bara människan som försöker ruta in allt i små behändiga fack. Naturen är som den är och det går inte att säga att någonting är mer värdefullt än något annat. Att prata om värde är bara ett mänskligt påhitt som inte går att använda i praktiken. Det enda som är ”värdefullt” är det som är värdefullt för människan.

Det finns givetvis fler sätt att värdera liv på, men dessa är de vanligaste.

Problematiska konsekvenser
Vad får de olika sätten att värdera liv för konsekvenser när man tillämpar dem i praktiken och ställer dem på sin spets?

Att värdera liv efter lidandeförmågan är ett mycket vanligt sätt att resonera på. Människor och djur har nästan samma lidandeförmåga. Skillnaden är att när djur lider så uppslukas djuret helt av sina känslor utan förmåga att stänga av dem. Människor har förmågan att se orsaken till sitt lidande och göra någonting åt det. Då kan man dra slutsatsen att för djuret är lidandet mycket värre än för människan. Alltså borde djuren vara mer värdefulla eftersom att de totalt uppslukas av lidandet.
Samma resonemang går att tillämpa på kvinnor och män. Enligt modern forskning har kvinnor flera nervceller per cm2 hud. Kvinnor är känsligare och upplever mer smärta en vad män gör. Då har kvinnor större lidandeförmåga och borde alltså vara mer värdefulla än män.
Sedan kan man fråga sig hur djuret ifråga upplever lidandet. Är ett djurs lidande lika hemskt för djuret som det är för människan? Eftersom en vuxen människas medvetande är mycket större och mer komplext än ett djurs så är lidandet som en människa upplever mycket större och mer komplicerat än den känsla som uppfyller djuret. Hur är det då med spädbarn? När ett spädbarn gråter för att det är hungrigt så upplever det negativa känslor. Men detta lidande är inte alls särskilt komplicerat eller farligt för spädbarnet. Spädbarnet upplever alltid denna negativa känsla så fort det händer något som det inte gillar. Om en vuxen däremot gråter så är det ett mycket värre lidande. På sätt och vis kan därför spädbarns lidande jämföras med djurens.

Att värdera liv efter intelligensen är också ganska problematiskt. I teorin betyder det att förståndshandikappade är mindre värda än friska människor. Det betyder också att intelligenta människor är mer värda än mindre intelligenta.
Här kommer vi in på det sociala värdet igen. När någon säger att intelligenta människor är mer värda än ointelligenta så reagerar somliga väldigt starkt. Kanske menar de olika saker? Den som reagerar på ett sådan påstående kanske tänker på privatvärdet eller det objektiva värdet, när den andre i själva verket menar det sociala värdet. Därför kan det vara svårt att föra en sådan diskussion.
Om man nu utgår ifrån att en förståndshandikappad har ett mindre socialt värde på grund av sin minskade intelligens, kompenserar då privatvärdet för att denna människa inte i praktiken ska behandlas som mindre värd? Om vi tillämpar resonemanget om spädbarn och lidande så blir svaret nej. Eftersom gravt förståndshandikappade har ett begränsat medvetande i förhållande till friska människor så är deras upplevelser inte lika komplicerade. När de då upplever att livet är meningsfullt så är inte det ett lika starkt upplevande som hos friska människor. Dessutom finns det personer som är så gravt handikappade att de inte kan uppleva någon mening eller rädsla för att dö.
Att värdera liv efter intelligensen leder i alla tänkbara fall till att förståndshandikappade betraktas som mindre värda. Enda räddningen här är man utgår från ett allmängiltigt människovärde som bara kan motiveras med guds existens.

Man skulle kunna försöka sig på att motivera förståndshandikappades lika värde med följande påstående: Eftersom de tillhör arten människa så har de i grund och botten en potentiell möjlighet att utvecklas men de har tyvärr blivit hindrade till utveckling under resans gång. Därför skall de behandlas som barn, d.v.s. som lika värda individer som ännu inte utvecklats färdigt. Denna behandling stämmer överens med hur det ser ut i praktiken, åtminstone i västerlandet. Utvecklingsstörda får den hjälp de behöver efter sina egna förutsättningar.
Nu finns det tyvärr ytterligare ett problem med detta resonemang. Om alla som har en potentiell möjlighet att utvecklas är lika mycket värda som de som har utvecklats så borde alltså ett befruktat ägg vara lika mycket värd som du och jag. Då kommer vi in på frågan om aborter är rätt eller fel. Katolska kyrkan löser detta väldigt enkelt genom att förbjuda aborter och preventivmedel. De har skapelseberättelsen att luta sig mot och menar att människan har ett specifikt människovärde som kommer från gud.
Alla sådana resonemang är rätt vattentäta inom ramen för sitt eget system, men kräver tro på någon form av absolut sanning som inte kan ändras, i det här fallet en bestämd teologi.

Att värdera olika livsformer efter medvetandegrad ger liknande problem som värdering efter intelligens. Men dessutom kan detta sätt att värdera liv vara ett argument mot lidandeprincipen. Djurrättsrörelser bemöter nämligen argumentet om människors överlägsna intelligens med att det inte är relevant. Det relevanta är om djuret kan lida. Som tidigare nämnts kan man fråga sig hur djuret upplever sitt lidande. Eftersom människan har förmåga att reflektera och vara medveten om sitt medvetande så betyder lidande och död någonting för människan. Det får mening och innehåll. Djurens upplevelse saknar däremot mening för dem själva eftersom deras förmåga att reflektera och analysera är mycket mindre. En värdering efter medvetandegrad minskar alltså betydelsen av lidandeprincipen.

Att förneka någon form av objektivt värde är också problematiskt. Om det gick att tillverka en människorobot som betedde sig exakt som en människa, skulle den då vara lika mycket värd som en människa? Denna tanke är det inte många som skulle acceptera. Roboten tänker bara i ettor och nollor och det finns inget specifikt ”jag” i den som upplever. Men finns något upplevande ”jag” i en människa? Nej, inte enligt en modern, materialistisk världsbild, människan är bara en maskin med input och output. Om vi menar att en människa skulle vara mer värd än en exakt robotkopia (nu bortser vi från tillverkningskostnaderna) så antyder vi också att människan skulle ha någon form av ”själ”. Samma resonemang borde i viss grad även gälla djuren.

Ett praktiskt förhållningssätt?
Ju djupare ner man tränger in i alla dessa resonemang desto mer förvirrad blir man. Att hitta någon absolut sanning, eller föra en logisk argumentation som resulterar i en förklarande bekväm modell är i princip omöjligt. Även om det kan tyckas omöjligt att belägga de principer vi handlar efter med logiska argument så kräver verkligheten av oss att vi tar ställning till värdefrågorna i praktiken.

Trots att man i teorin kan komma fram till att somliga individer är mindre värda än andra så kan man fråga sig om detta är en rimlig utgångspunkt för handlande i verkliga livet. Ett djur som dödar ett annat djur kan inte anklagas för själviskhet, ondska eller dålig moral.
Människan däremot är en reflekterande, självmedveten, tänkande varelse som genom sitt sin förmåga att tänka kring rätt och fel får ett moraliskt ansvar. Moralen handlar i grund och botten om att ta den svages parti. Moralen kommer från människans förmåga till empati och inlevelse i andra varelsers livssituation. Genom människans stora övertag och kognitiva förmågor medföljer också ett stort ansvar för de handlingar hon utför.
Frågan är egentligen inte huruvida somliga levande organismer är mer värdefulla än andra. Frågan är om vi vill behandla alla levande organismer med den värdighet och respekt som de har glädje av. En ko har ingen glädje av att få rösta, eller bo i ett hus. En ko har glädje av att få leva ett drägligt liv den tid kossan lever.
Mänskliga rättigheter är inte något som går att belägga, det är något vi skapat för att få leva i en bättre värld. Människovärdet blir en principfråga som inte behöver beläggas.

En invändning kan förstås vara att en förståndshandikappad person inte skulle ha någon glädje av att behandlas som oss. Det stämmer förstås att en förståndshandikappad bör behandlas efter sina egna förutsättningar och behov. Men betyder det också att förståndshandikappade skulle få mindre rättigheter och vara mindre värda i samhället?
Ur en gravt förståndshandikappads synvinkel skulle det kanske inte spela så stor roll. Men det spelar stor roll...