Jacob Ringart satt i koncentrationsläger

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Föreläsning med Jacob Ringart



Jacob Ringart är hedersordförande i minnesfonden för förintelsens överlevande. Han kom till Rudbecksskolan den 17 maj för att berätta om sina upplevelser. Jag har valt att återberätta det han sa, för att sedan kommentera och reflektera över det.



”Jag föddes 1925 i en borgerlig familj i industristaden Loch i Polen, söder om Warszawa. Min far var bankkamrer, och vi var tre syskon. Sommaren 1939 hade Sovjetunionens och Tysklands utrikesministrar undertecknat Ribbentrop-Moltow pakten, som innebar att Polen på papperet delades mellan de två länderna. Detta är lite intressant med tanke på de olika ideologier länderna hade; Tyskland förde en extrem högerpolitik, medan Sovjetunionen var så mycket vänster som det var möjligt. Kriget utbröt den 1:a september 1939 när Tyskland gick in i Polen. I staden loch fanns det då 700 000 invånare; 1/3 var kristna, 1/3 var tyska och 1/3 var judar.



Jag gick i andra ring på gymnasiet och var fjorton år gammal när kriget kom. Vi judiska elever var då tvungna att lämna skolan och pappa måste lämna banken för att en tysk skulle ta över. Istället fick pappa gräva diken, och likaså min bror, som hade ett typsikt judiskt utseende, medan min andre bror klarade sig eftersom han såg mer arisk ut. Stämningen i staden ändrades. Förbrytare straffades på torget, och e dag när jag gick dit såg jag att det hänge tre män som var gröna i ansiktet och deras händer var bakbundna. Då fick jag en så stark känsla av att något hade hänt, och jag kände för första gången att det var någon annan makt som styrde, en makt som vi inte kunde råda över. Det var en hemsk känsla.



Min bror som såg ’arisk’ flydde till Sovjetunionen efter det, och gick med i den sovjetiska armén. Jag har inte hört något från honom sedan dess. Vi var fyra personer kvar i familjen. I oktober 1939 var alla judar tvungna att ha gula band kring ena armen. Vi fick heller inte korsa huvudgatan i staden. Jag kommer ihåg den dag då jag gjorde det i alla fall. Skulle bara över till andra sidan, och trodde inte att det skulle kunna vara fel, eftersom jag bara var ett barn. Jag hade fel. Polisen tog mig, jag fick sitta i fängelse i sex veckor. Mina föräldrar hade ingen aning om vart jag befann mig de två första veckorna, men en medfånge som släpptes efter två veckor sökte upp mina föräldrar och berättade för dem vad som hänt mig. Fängelsevistelesen var hemsk. Vi var 21 personer i en cell på 8*6 m. När jag sedan kom tillbaka förstod jag även hur mycket min frånvaro tärt på mina föräldrar; min mors hår hade börjat bli grått.



Vi judar fick sedan bara bo i ett visst område av staden, som kom att kallas ghetto. Överallt fanns det skyltar där det stod att vi inte var välkomna in i affärer och liknande, p.g.a. av t.ex. ’smittorisk’. I slutet av april 1940 stängdes ghettot från den övriga staden. Folk valdes ut att åka med tåg någonstans, vi andra visste inte vart. Det enda vi visste var att de aldrig kom tillbaka. Vi som levde i ghettot levde som i en egen värld. Vi tillverkade varor, hade vår egen valuta, hade ransoneringkort till varor som kött, bröd och smör. Den ranson vi fick var inte stor, utgjorde 1/3 av det som en tysk fick under samma tid.



Under de första två åren i ghettot arbetade jag som smedhalva, dvs jag var en sorts assistent till smeden. Jag var 15 år när jag började. Det visade sig sedan att det var i samband med det som jag utvecklade tbc.



Det som pinade mig mest under hela tiden i ghettot var den ständiga hungern. För den som aldrig svultit är det en obeskrivlig känsla. När man aldrig får tillräckligt med mat blir det till slut det enda man tänker på. För kvinnorna så upphör mensen, sjukdomarna sprids i snabb takt och man såg ut som ett levande skelett. Vi levde helt avskurna från verkligheten, och vi hade ingenting. De pälsar och det guld som vi tidigare ägt hade tyskarna tagit ifrån oss.



1944 var det 80 000 människor kvar i ghettot. Från början hade vi varit 180 000. Vad som hänt med dem som skickats iväg med jämna mellanrum hade vi ingen aning om. Den sovjetiska fronten hade vid denna tid passerat den polska gränsen, men detta var vi ovetande om. På våren började tyskarna likvidera ghettot, och vi fick order om att vi skulle anmäla oss vid järnvägen, för vi skulle skickas till ett bättre och finare läger. Vi packade med oss de ägodelar vi hade, fick en limpa som färdkost och ställde oss vi spåret, där vi blev noggrant granskade av SS-soldater innan vi fick gå ombord på vagnen. Vi var 80 personer i varje vagn, som egentligen var anpassad för 40 personer alt 8 hästar. Det fanns två kärl att dela på. stämningen var hemsk, alla hade drag av fruktan, rädsla och ovisshet i ansiktet. Ingen visste vart vi var på väg.



När vi kom fram var det natt, men starka strålkastare bländade oss när vi kom ut ur vagnen. Jag såg bara stolpar och taggtråd som sträckte sig högt upp i luften, och tvivlade på om detta verkligen var ett bättre ställa att komma till. Det fanns tyska soldater med hundar i koppel som stod redo att ta emot oss nyankommna. När vi steg av vagnen delades vi upp i två led; ett för män och ett för kvinnor. Jag kände en distinkt känsla av ångest; var är jag, vart är jag på väg. Jag skiljs från min mor. Det är sista gången jag ser henne, och jag hör henne skrika ’Ta hand om dig!’. Jag går bredvid min far. Ytterligare en tysk står och pekar, delar på ledet. När jag och min far kommer dit pekar han åt ett håll för min far, och det andra för mig. Jag höll hans arm hårt, men soldaten tar tag i mig och nästan slänger mig till den andra kön. Det är sista gången jag ser min far. Hade jag följt med honom då så hade jag inte varit vid liv idag.



Jag kommer sedan till en barack. Jag är chockad, rädd, känner en otrolig ångest. Där finner jag en gammal kamrat och i förtvivlan och sorg faller vi i varandras armar och bara gråter. Det känns som om tårarna inte vill ta slut. Det jag känner då kan jag inte klä i ord, så obehagligt var det. vi är båda hungriga, men kan inte äta. Jag var 19 år gammal. Alla i baracken får håret avklippt, och våra kläder byts mot randiga dräkter. Vi transporteras till ytterligare ett läger, med ca 30-40 baracker. Vi sov på golven med hästtäcken över oss.



Varje dag var det samma rutiner. Vi blev väckta kl 4, då vi nästan jagades ut ur barackerna. Vi tvättade av oss, men utan handdukar, tvål eller rena kläder. Sedan ställdes vi upp bredvid varandra för att räknas. Detta var en mycket noggrann process. Många försökte fly från lägret, men få lyckades. En del försökte klättra över de höga stängslen, men taggtråden hade en laddning på 300 volt, så alla som försökte dog. Efter den noggranna räkningen, var det dags för frukost. Den bestod av lite ’kaffe’ (riktigt kaffe fick vi förstås inte, utan ett mörkbrunt substitut) samt en brödbit med morotsmarmelad. Brödbiten var det enda bröd man fick, så det gällde att inte äta upp hela på en gång. Lite senare framåt dagen fick man en skål med soppa.



På hösten kommer en rad judiska högtider. Då gjordes det ovanligt många selektioner av tyskarna i lägret. Folk fick klä av sig på överkroppen och sträcka på armarna. Alla var ju helt avmgarade, men de vars revben man såg tydligast blev utvalda att fara iväg; de ansågs vara för klena för att arbeta. Vart de tog vägen kunde vi ana, och vi visste väl egentligen, men det var inget det pratades om. Själva tanken på att människor gasas ihjäl är alldeles för skrämmande; man kan inte tro att det är sant. ’Glöm oss inte’ var det sista de sa (fast på jiddisch) innan de lämnade lägret, för att aldrig mer åter vända.



Jag hade väl ändå tur på något sätt. Jag fick arbeta vid en metallindustri och hamnade då i en separat grupp som inte kunde selekteras. Tiderna blev knaprare för tyskarna, och bla jag såldes i oktober som arbetskraft till en privat industri. Jag förflyttas till ett nytt läger, där SS-soldaterna inte är lika stränga. Vi fraktas fram och tillbaka, kors och tvärs. Det är 1944, tyskarna är väldigt nervösa och har nog insett att det är ute med dem. Och så var det också. När tyskarna insåg att det var ute med dem lämnade de oss i ett kvinnoläger, efter dagars hattande fram och tillbaka. vid ettiden nästa dag såg vi amerikanska pansarvagnar försiktigt glida in i lägret. De amerikanska soldaterna blir bestörta när de ser de högar med döda människor ligga inte långt ifrån oss som fortfarande är vid liv, men vi är helt likgiltiga.



Jag kommer till Bergen-Belsen tillsammans med sex andra personer, och vi bestämmer oss för att försöka hålla ihop. Fysiskt sett har jag väl inget att klaga på, men det är värre med den mentala biten. Delvis p.g.a. det, och p.g.a. det faktum att jag bokstavligen är ensam, skickas jag via Röda korset till Sverige. Det första minnet jag har av Sverige är när jag kommer i land i Trelleborg, och jag där mötts av lottor som ger mig en varm kopp choklad.”



Jag måste säga att jag blev ytterst rörd men samtidigt förfärad av att höra Jacob berätta om sina erfarenheter. Dels är han en god talare; att han är rutinerad och van att stå inför folk, och dels för att han är behaglig att lyssna. Jag vet inte riktigt om man kan säga att Jacob, individen, har påverkat freden i världen direkt, men indirekt har han väl det på ett sätt. Han berättar sin historia, sitt öde, och har gjort det i snart tio år. Jag tror att det delvis är ett sätt för honom att hantera och bearbeta det svåra han gått igenom, men även så fyller det en funktion i samhället. Han säger att vi inte får glömma vad som hänt, för det får inte hända igen. Han ser det som sin uppgift att informera oss andra, innan det blir försent.



Jag tyckte dessutom hela föredraget var väldigt lärorikt. Jag fick en insyn i hur det fungerade. Hade tidigare fått en bild av att man att i koncentrationsläger i fyra år eller så, visste inte om det här med ghettot t.ex. Nyligen läste jag även boken Utvald att leva av den polske juden Jerzy Einhorn Det är en självbiografi, och man kan se tydliga likheter mellan den boken och Jacobs berättelse. Det som starkt skiljer dem åt är att Jacob inte delade med sig lika ingående som Jerzy om hur mentalt jobbigt det är att minnas, att komma ihåg det hemska man varit med om. Jerzy skriv sin bok som äldre man, just för att tidigare inte tillåtit sig själv eller ens velat komma ihåg. Han säger att det är bland det jobbigaste han gjort i hela sitt liv, men samtidigt fungerade det som självterapi. Antagligen så fungerar dessa föreläsningar på samma sätt för Jacob.



”Jag känner inget hat mot tyskarna idag”, säger Jacob. ”Jag har kärt mig att man måste se till individen, inte till dess nationalitet, religion eller ras. Men jag kommer nog aldrig att kunna förlåta dem som tog ifrån mig min ungdom och min familj. Sedan att de personerna var tyskar är inte grejen. Det fanns tyskar som behandlade oss som människor, och de var goda personer. De kan inte ta ansvar för vad Hitler gjorde. De levde i samma skräck som vi. Jag kan inte heller låta hat och förakt bli min livsväg. Det är lätt, men det be...