Jämförelse av Axel Oxensterna och Magnus Gabriel De la Gardie

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vt-2002
Handledare: Håkan Åström

SAMMANFATTNING

Jag har gjort en jämförelse av Axel Oxenstierna och Magnus Gabriel De la Gardie. Genom att söka information från en rad olika författare har jag försökt göra mig en rättvis bild av de båda männen.
Jag har framförallt tittat på vilka chanser de hade att lyckas, om de gjorde ett bra arbete samt om de genomdrev några lagar i demokratins riktning.
Enligt min mening så hade Oxenstierna klara fördelar gentemot De la Gardie. Oxenstierna tog över efter Gustav II Adolf och fick snabbt folkets fulla förtroende. Han var rikets självklare ledare och med sitt ofantliga arbetssinne lyckades han styra upp Sverige på ett ofattbart sätt. De la Gardie däremot var ingen självklar ledare utan lyckades nå sin position genom skicklig diplomati och övertalningsförmåga. Han spelade ut sina motståndare och nådde därmed sina egna syften. De la Gardie tog över efter en relativt svag kung och då landet led av stora ekonomiska problem. Han skötte måhända inte posten på samma oslagbara sätt som Oxenstierna, men det har sina förklaringar.
Oxenstierna hade möjligheten att fjärrstyra Sverige via korrespondens eftersom han hade sett till att det var vänner och släkt som satt på de höga posterna. De la Gardie däremot var tvungen att skaffa sig bundsförvanter för att överhuvudtaget kunna genomdriva sina beslut och idéer.
Vare sig Oxenstierna eller De la Gardie brydde sig nämnvärt om de lägre stånden. Åtminstone inte mer än vad som krävdes för att hålla dem i schack. Oxenstierna hade visserligen vett på att emellanåt sätta sina egna klassintressen åt sidan, men det var troligen bara för att det inte skulle bryta ut några uppror.
Att det inte bröt ut några stridigheter mellan stånden under De la Gardies tid är ofattbart. De la Gardie såg enbart till sig själv och sin egen klass. Dessutom donerade han kronans gods till adeln.
Att påstå att någon av herrarna eftersträvade demokrati är enfaldigt. Båda var egocentriska och stödde bara andra om det gynnade dem själva. Man kan dock påstå att Oxenstiernas nya regeringsform från 1634 har lett till att utvecklingen gick i demokratins riktning. När kollegieväsendet byggdes upp utvecklades också byråkratin Sverige. Besluten tog allt längre tid att fatta eftersom allt fler skulle säga sitt om saken. Makten delades också upp i större utsträckning, även om det fortfarande var kungen och överklassen som förfogade över den i praktiken.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
SAMMANFATTNING
1. INLEDNING 4
1.1 Presentation och Syfte 4
1.2 Frågeställningar 4
1.3 Preciserade frågeställningar 5
1.4 Metod 5
1.4.1 Brister i metoden 5
1.5 Avgränsningar 5
2. AVHANDLING 6
2.1 Avsnitt 1 – Axel Oxenstierna 6
2.1.1 Gustav II Adolf dör 6
2.1.2 Oxenstiernorna tar makten 7
2.1.3 1634 års regeringsform 9
2.1.4 Europas starke man 10
2.1.5 Kungamakt 1644-1655 12
2.2 Avsnitt 2 – Magnus Gabriel De la Gardie 12
2.2.1 Kröningsåret 1650 12
2.2.2 De la Gardie faller i onåd 13
2.2.3 De la Gardie blir rikskansler 14
2.2.4 Stormaktens rikskansler 15
2.2.5 Karl XI myndigförklaras 17
3. ANALYS OCH SLUTDISKUSSION 18
3.1 Jämförelse och analys 18
3.2 Slutsats 19
3.3 Egna reflektioner 20
4. LITTERATUR OCH KÄLLFÖRTECKNING 22
5. BILAGOR 24

1. INLEDNING
1.1 Presentation och syfte
Jag har valt att fördjupa mig i svensk 1600-tals historia. Enligt min mening är detta sekel det mest händelserika och intressanta i svensk historia. 1600-talet var både den tid då stormaktstiden nådde sin absoluta höjdpunkt samt den tid då det skedde en rad stora politiska förändringar. Många av dem genomdrevs troligen av våra två rikskanslers; Magnus Gabriel De la Gardie och Axel Oxenstierna (Gustafsson). Det är också dessa två män jag skall se närmare på. Den senare har under alla tider höjts till skyarna, som den man som gjorde Sverige till en stormakt. Medan De la Gardie endast är känd som byggherre, bl a för Läckö slott.
Trots att jag inte är särskilt bevandrad i vare sig Oxenstiernas eller De la Gardies eskapader tycker jag att bedömningen av de båda männen ter sig något orättvis. Oxenstierna fick visserligen ta befälet under en väl så knivig och svår tid, men De la Gardies tid var knappast mer gynnsam. Snarare tvärtom.
Med arbetet hoppas jag kunna göra en mer rättvis bedömning av de båda männen. Jag vill göra en självständig och mera riktig jämförelse dem emellan.

1.2 Frågeställningar
· Vilka var Magnus Gabriel De la Gardie och Axel Oxenstierna? Vad levde de för liv? Vilka umgicks de med privat? Hur stor roll hade deras släktskap? Var släktskapet till för- eller nackdel?

· Vad har Magnus Gabriel De la Gardie och Axel Oxenstierna gjort för svensk historia? Har de alltid prioriterat adeln eller har de även kämpat för ”det lilla folkets” rättigheter? Har de lyckats påverka historien i demokratins riktning? Finns det beslut eller lagar som lever kvar in i vår tid?

· Var Magnus Gabriel De la Gardie och Axel Oxenstierna lika? Var den ena mer lämpad för posten som rikskansler än den andre? I så fall varför? Hade de samma möjligheter att lyckas?


1.3 Preciserade frågeställningar
1. Hade Magnus Gabriel De la Gardie och Axel Oxenstierna samma möjlighet att lyckas som rikskansler?

2. Arbetade Magnus Gabriel De la Gardie och Axel Oxenstierna för hela folket och inte bara för sitt eget stånd?

3. Genomdrev Magnus Gabriel De la Gardie och Axel Oxenstierna några lagar eller förordningar i demokratins riktning?

1.4 Metod
Jag kommer att börja samla kortfattad fakta, bl a i National-encyklopedin. Därefter har jag förhoppningsvis fått en klar bild av när de levde, vad de arbetade med, om de var gifta o s v. Då kan jag börja söka mer specificerad information av olika författare.
Jag har sedan tidigare läst en hel del böcker av Herman Lindqvist och tänkte jämföra hans bok ”När Sverige blev stormakt” med Peter Englunds ”Ofredsår”. Jag hoppas där kunna hitta en hel del bra information för att sedan bygga vidare med andra författare och andra texter.
Jag tycker att det hade varit roligt att göra någon intervju men i dagsläget ser jag inte att det är möjligheten till det. Det är i så fall om man kunde intervjua någon professor på Göteborgs Universitet eller liknande.

1.4.1 Brister i metoden
Eftersom jag tänkt göra en del jämförelser mellan Herman Lindqvist och Peter Englund är det stor risk att man inte får fram relevant fakta utan snarare refererar andras åsikter. Det är därför av yttersta vikt att jag kontrollerar att uppseendeväckande fakta även stämmer överens med vad andra författare har skrivit.
Dessutom kommer arbetet endast att bli en sammanfattning av vad andra författare redan har skrivit. Givetvis är det mycket tråkigt, men med den tid man har att förfoga över finns det inte plats för egen forskning eller utförliga undersökningar. Även om man skulle vilja.

1.5 Avgränsningar
Jag har valt att koncentrera mig på Oxenstiernas och De la Gardies chanser att lyckas som rikskanslers. Om de skötte posten på ett bra sätt för hela folket samt om de genomdrev lagar i demokratins riktning som lever kvar i modern tid.
2.1 AVSNITT 1 – AXEL OXENSTIERNA
2.1.1 Gustav II Adolf dör
Då Gustav som sjuttonåring blev kung i Sverige hade trettioåriga kriget redan tagit fart runtom i Europa. Den tysk-katolske kejsaren, Ferdinand II, hade ett stort övertag över de protestantiska länderna.
I Sveriges krig med Polen drabbade de svenska trupperna samman med tyska soldater i Preussen, och var därmed i krig med Ferdinand II. Efter en snabb votering i riksdagen visade de sig att samtliga ville fortsätta kriget.
Den 26 juni 1630 landsteg därför den stridslystne Gustav II Adolf och hans armé i norra Tyskland. Gustav spillde ingen tid utan kunde bygga ut sina positioner och avancera söderut. Vid Breitenfeld, den sjunde september 1631, vann den svenska armén sin första stora seger. Efter det fortsatte ett segertåg som helt saknar motstycke i svensk historia. Genom Mains och Rehns dalar drog den svenska armén, med Gustav II Adolf i spetsen, fram och krossade allt motstånd som kom i deras väg. De fortsatte över Donau och Lech ända in i Bayern, centrum i det katolska Tyskland.
Där blev det emellertid svårare. Hösten 1632 gick tyska trupper, ledda av den segerrike fältherren Albrecht von Wallenstein, mot Sachsen. Gustav II Adolf tvingades avbryta sitt planerade angrepp mot kejsarens arvländer och retirerade istället mot norr.
Den sjätte november möttes de båda arméerna på fälten utanför den lilla staden Lützen. Den svenska armén hade nått fram tidigt på morgonen och ställt upp sig för strid. Över slätten låg emellertid en så tät dimma att det var omöjligt att ens se fram till fiendens linjer. Soldaterna tvingades stå och vänta flera timmar, men vid elvatiden på förmiddagen lättade äntligen dimman.
”Jesu, Jesu, Jesu, låt oss idag strida till ditt heliga namns ära”, ropade Gustav II Adolf strax innan han drog sitt svärd och gav order om anfall. Angreppet skedde med våldsam kraft och höll på att bli förödande för de kejserliga regementena. Men när striden pågått ungefär en timme fick de förstärkning. Nu tätnade återigen dimman och kungen kom snart ifrån sina trupper. En kejserlig korpral, ska då ha pekat på Gustav Adolf och ropat ”skjut på den där, det är en förnäm herre”, och skottet träffade kungens vänstra arm. Benpipan stack ut genom kläderna och smärtan blev snart olidlig. Kungen bad då hertig Frans Albrekt av Sachsen-Lauenburg att föra honom ur striden, men de var omringade av fienden. Gustav träffades av ytterligare ett skott i ryggen och föll sakta ur sadeln. Några kejserliga kavallerister kom till platsen och frågade vem den sårade var. ”Jag är kungen av Sverige”, sade den yre Gustav II Adolf. Då sköt en av ryttarna en kula i huvudet på honom. Kungen dog omedelbart.
Striderna fortsatte trots att kungen hade stupat och hertig Bernhard, som övertagit befälet lyckades sent på kvällen få de tyska soldaterna att dra sig tillbaka.

2.1.2 Oxenstiernorna tar makten
Fyra dagar efter slaget vid Lützen nåddes Axel Oxenstierna av dödsbudet. Han blev oerhört skakad av nyheten och skall ha genomlidit sin första sömnlösa natt. Oxenstierna var givetvis rädd att allt det som byggts upp under Gustav II Adolf nu skulle rasa samman. Naturligtvis fick detta inte ske. Därför beslutade han sig för att själv ta makten i Sverige.
Under Gustav II Adolfs tid som regent hade Axel varit kungens närmaste vän och rådgivare. Därför litade riksråden blint på Oxenstierna då han påstod sig ha kungens fulla stöd i det framtidsprogram han nu tog fram. Programmet innehöll alltifrån hur försvaret skulle ordnas till hur tullar, handel, vägnät och inhemskt postsystem skulle organiseras.
Kungens enda barn inom äktenskapet, Kristina, var bara sex år vilket betydde att Sverige måste ha en förmyndarregering. Tidigare i historien hade man alltid tillsatt en riksföreståndare då riket stod utan kung. Oxenstierna satte sig emot detta och fick som vanligt sin vilja igenom.
Landet skulle regeras inte utav en, utan – åtminstone på pappret – av fem förmyndare, nämligen cheferna för de fem kollegierna. Dessa utgjordes av; riksdrotsen, chefen för Svea hovrätt, tillika chef för all rättvisa; riksmarsken, chefen för rikets armé; riksamiralen, chefen för flottan; samt rikskanslern som ungefär motsvarade vår statsminister. På denna tid var det rikskanslern som var ansvarig för utrikesärenden, riksråds- och riksdagsärenden. Han hade dessutom kontroll över ständernas privilegier, författningen om län, härad och städer.
Den femte förmyndaren utgjordes av riksskattemästaren. Han granskade alla räkenskaperna och såg till att skatterna kom in.
Vilka skulle då få dessa befattningar? Johan Skytte och Per Brahe anlände genast till Stockholm i hopp om att utnämnas till någon av de höga posterna. Men självklart blev det som Axel Oxenstierna ville. Hans redan nu mer än femton års långa erfarenhet av kanslerposten, hans mycket goda kunskaper i politik, ekonomi, hans enastående arbetsförmåga och stora talang för administration samt hans goda rykte och ställning internationellt, gjorde att ingen i riket kunde uttala sig med sådan tyngd och auktoritet som han.
Rikets högste ämbetsman, drots, blev Axels bror Gabriel Gustavsson Oxenstierna. Kansler fortsatte han själv att vara och riksskattemästare blev hans kusin Gabriel Bengtsson Oxenstierna.

Peter Englund beskriver Oxenstierna såhär:
”Den posten kunde knappast gått till en bättre lämpad person. Diplomaten och rikskanslern Oxenstierna var då 49 år gammal, en reslig karl med djupt liggande mörkblå ögon och grått, kort skägg; humorlös, lärd, viljestark, arrogant, intelligent, bestyckad med ett fantastiskt minne, en outtömlig energi, förbluffande organisationsförmåga; han hade länge varit Gustav II Adolfs närmaste man, den ende som kunnat gen honom kritik och som med sitt kyliga intellekt och klara omdöme kunde omsätta kungens vilda planer i praktisk verksamhet; en aristokrat ut i fingerspetsarna, högfärdskryddad, kärv och lysten på makt men ändå statsman nog att veta när det var dags att sätta de egna klassintressena åt sidan.”

Bland de tjugo övriga riksråden fanns inom några år: rikskanslerns son Johan Oxenstierna, kusinen Bengt Oxenstierna, brorsonen Gustav Oxenstierna, brorsonsonen Gabriel Oxenstierna och slutligen kanslerns egne son Erik, som så småningom övertog kanslerposten. Under varje år fram till Oxenstiernas död 1654 var minst fyra Oxenstiernor riksråd samtidigt. Om man dessutom tar med alla de riksråd av familjerna Horn, Bonde, Bielke, Bååt, Natt och Dag, De la Gardie med flera, som genom gifte var knutna till Oxenstierna, kan man se nästan hela riksrådet som en regerande oxenstiernsk släktförening. (Se bilaga; ”Släkttavla Oxenstierna” s 22)
Som om det inte hade varit nog med det släktträd som redan bredde ut sig runt herr Oxenstierna såg han dessutom till att det blev hans egen syster som ansvarade för uppfostran av Kristina.
Vem som helst förstår nog vilken enorm betydelse detta hade för Oxenstierna. Det är inte heller särskilt konstigt att han lyckades styra Sverige på det sätt han gjorde. Med bundsförvanter på alla poster kunde han utan större motgångar styra Sverige från utlandet. Han kunde leda kriget i Tyskland till ett lyckligt slut och samtidigt behålla och kontrollera makten i Stockholm. Det var utan tvekan livsviktigt för honom att få denna, för dagens Sverige, helt främmande konstruktion med bröder, söner och anförvanter på alla nyckelposter.

2.1.3 1634 års regeringsform
Regeringsformen utgjorde dels en förvaltningsstadga med tidlös giltighet och dels en stadga om förmyndarstyrelsens organisation. Rådet skulle bestå av 25 personer, inklusive riksämbetsmännen. Tyngdpunkten i centralförvaltningen lades på de fem kollegierna, som alla skulle ha sitt säte i Stockholm. Förutom kollegiernas chefer skulle det i kollegierna ingå ett visst antal rådsherrar.
Ämbetsmännen gjordes ansvariga och skyldiga att en gång per år redogöra för sina räkenskaper och sin verksamhet. Missbruk kunde tas upp i den nya domstolen för de högsta ämbetsmännen, riksrätten. I den satt alla råden, cheferna för hovrätterna, landshövdingarna och representanter från rikets sex förnämsta städer, det vill säga Stockholm, Uppsala, Göteborg, Norrköping, Åbo och Viborg. I regeringsformen talades det också om andra höga ämbetsmän, till exempel riksmarskalken; som var chef för hovförvaltningen, rikstygmästaren; ansvarig för artilleriet, riksstallmästaren; som var chef för hovstallen och riksjägmästaren; som var ansvarig för kronans alla skogar.
Beträffande lokalförvaltningen indelades landet i landshövdingedömen. Landshövdingarna skulle inte ha någon maktbefogenhet över krigsfolket eller biskoparnas överhet. Deras uppgifter var helt av civil karaktär; att bevaka kronans ekonomiska intressen, kontrollera utskrivningar och utföra domar. (Se bilaga om maktfördelning)
Ständernas medverkan berördes i praktiken om än inte i teorin. Man kom fram till att politiska frågor endast bör diskuteras med en representation, bestående av ett par adelsmän från varje lagsaga, biskoparna och representanter från de sex förnämsta städerna. Något om riksdagens befogenhet innehöll regeringsformen inte.
Beträffande förmyndarregeringen fastslogs att denna skulle handhas av riksämbetsmännen gemensamt med full makt och befogenhet. De fick dock inte utfärda några privilegier såsom nyadlingar eller avsöndring av skatte- och kronogods. (Man kunde trots allt komma runt den lagen om ”märkliga orsaker” förelåg, men då monarken blivit myndig hade denne i så fall rätt att ta tillbaka det som avsöndrats.)
Regeringsformen var i första hand en förvaltningsstadga. Som sådan utgjorde den slutpunkten på de rådsaristokratiska strävanderna att nå ett stadigvarande inflytande över centralförvaltningen.

”Meningen med regeringsformen var att fastställa en ämbetsmannaorganisation så fast och enhetlig att det personliga kungadömet i värsta fall kunde umbäras.” (E. Hjärne)

”De meniga ständerna hade fullständigt skjutits i bakgrunden; i deras ställe hade trätt mindre möten av högre ämbetsmän. Högadeln hade uppnått sitt länge eftersträvade mål – en aristokratisk ämbetsmannahierarki i statslivets centrum” (Hessler)

”Det verkar som om rådets rådgivande roll plats skulle övertagas av hela ämbetsmannaorganisationen, dess ledande plats åter av de fem höga ämbetsmännen” (Nilsson)

Prästerna, borgarna och bönderna var de som förargade sig först över Axel Oxenstiernas plan för Sverige. De ville ha rejält sänkta skatter. Högst av dem alla klagade prästerna som hotade Oxenstierna med ”Guds vrede och hämnd” om inte skattetrycket minskade. Därmed lyftes bördan något. Åtminstone för prästerskapet.
Oppositionen strävade efter en strak kungamakt, med stöd från ständerna ; de var rädda för det adelsvälde som de såg vinna alltmer mark.

2.1.4 Europas starke man
När Kristina var sex år gammal utropades hon till Drottning av Sverige. Axel Oxenstierna var då i femtioårsåldern, fortfarande vital och ständigt arbetande. Ingen ämbetsman i vår historia har någonsin haft så mycket makt i Sverige och utomlands som han. Det var han som regerade riket med Finland, Baltikum och en stor del av Tyskland där de evangeliska städerna alla på något sätt var allierade med Sverige. Svenska trupper fanns i Magdeburg, Halberstadt, Verden och Schwerin.
Oxenstierna hade viss kontroll över kusten av Mecklenburg och Pommern, några fästningar i Brandenburg, alla biskopsdömen och kyrkogods i Franken, Schwaben och vid Rehn. Han kommenderade trupper i Elsass, Schwaben, Bayern, Franken, Sachsen och Schlesien.
Oxenstierna var Europas starke man, vilket märktes allt tydligare. I exempelvis Tyskland fick barnen under många generationer efter Oxenstiernas död lära sig en vaggvisa som ganska väl illustrerar samtida pedagogik.

”Bet, Kindchen bet!
Morgen kommt der Schwed
morgen kommt der Oxenstern
wird den Kindern beten lehr’n“

(Bed barn lilla bed, imorgon kommer svensken, imorgon kommer Oxenstierna, han skall lära barnen bedja.)

Det var Oxenstierna som ledde de rang- och titelmedvetna tyska hertigarna och kurfurstarna, trots att han själv bara var friherre. Men ärbara titlar och yttre glans var inget som intresserade Oxenstierna. Han nöjde sig med att bli titulerad ”excellens”.
Han var en man som levde för och njöt av att inneha, administrera, planera, och påverka den politiska makten. Han var Sveriges version av Frankrikes Richelieu och Spaniens Olivarez; båda mycket kraftfulla män som styrde sina riken över minderåriga eller åsidosatta monarker. Den stora skillnaden mellan de svenska, franska och spanska versionerna var att i Sverige tvingades Oxenstierna hålla sig inom de ramar som fanns. Oxenstierna tvingades styra med hjälp av lagar, förordningar och paragrafer. Ämbetsmannaväldet växte sig allt större i Sverige och besluten tog många gånger längre tid att fatta än i något annat land under den här tiden. Trots all byråkrati blev det nästan alltid som Oxenstierna ville i alla fall. Det svenska systemets klara fördel var att det inte fanns något blod på rikskanslerns händer. Han hade vare sig tagit makten genom någon statskupp eller avrättat några politiska fiender.
Hans första drag i Tyskland efter Gustav II Adolfs död blev att sammankalla alla allierade i en stor konferens i Heilbronn i mars 1633. Efter en hel månads diskuterande kunde man enas runt två fördrag vilka innebar att Oxenstierna blev ”ledare för det evangeliska väsendet” samt att när kriget var slut skulle Sverige få kompensation för alla de utgifter och risker de hade tagit i kriget. Därmed var Oxenstierna beväpnad med härar på sammanlagt 85 000 man och en av Europas absolut mäktigaste män.

2.1.5 Kungamakt 1644-1655
Enligt Norrköpings arvförening skulle Kristina (1628-89) bli Sveriges regent vid 18 års ålder, och därmed ingå i halva regeringen precis som sin far. Då Kristina var mycket bildad och begåvad myndigförklarades hon redan 1644.
Den tioårsperiod som hennes regeringsperiod omfattade dominerades av ett fåtal frågor, av helt olika natur, som grep in i varandra. Kronans behov av medel gjorde frågan om nya godsavsöndringar aktuell. Det bidrog till att situationen mellan adel och ofrälse skärptes. År 1650 ledde det till öppen ståndsstrid.
Kristina förde en målmedveten politik som gick ut på att göra sig fri från den oxenstiernska rådgruppens övermakt. Den påverkades i sin tur av hennes tidigt fattade beslut att inte ingå äktenskap men att trots det rädda arvriket undan rådaristokratiens attacker.
Kristina konverterade till katolicismen och fick riksdagen att erkänna hennes Kusin Karl X Gustav till sin efterträdare. Slutligen avsade hon sig tronen och abdikerade.
Kristina och Oxenstiernorna hade delade meningar om det mesta men var trots allt överens om att ett rikt adelsstånd var bra för Sverige.


AVSNITT 2 – MAGNUS GABRIEL DE LA GARDIE
2.2.1 Kröningsåret 1650
1650 var inget lyckligt år för Sverige. Missväxten året innan hade varit den värsta man kunde minnas. Visserligen var Westfaliska freden nyss sluten men trots de 5 miljoner riksdaler Sverige fått i krigsskadestånd var Sveriges finanser urusla. Med tanke på de nyförvärvade landsdelarna behövdes ett starkt försvar upprättas och Sverige tvingades lägga allt för mycket pengar på soldater.
Det jäste av missnöje och social oro bland folket. Vid midsommar kallades en riksdag samman i Stockholm. Drottningen läste redan vid öppnandet upp sitt förslag på hur man skulle lösa soldatfrågan. Sverige hade inte längre råd med utländska legosoldater utan var tvunget att rekrytera egna. Därmed kunde det inte bli tal om några skattesänkningar utan de förblev lika höga som under krigsåren.
Adeln var nöjd med förslaget, men det var sannerligen inte de ofrälse stånden. Borgarståndet hade fått nog av adelns krigsvinster och förvärv av gods. De ofrälse stånden gick samman och krävde att kronan skulle ta tillbaka de kronogods och skattehemman som innehades av adeln. Adeln förskräcktes och kämpade emot.
Senare på sommaren upprepade de ofrälse kravet i en gemensam delegation till drottningen. Kristina tog leende emot dem och lovade att hålla adeln i schack, men ingenting mera. Därefter såg hon genast till att utnyttja situationen genom att spela ut stånden mot varandra. Hon lyckades därmed få Karl X Gustav erkänd, inte bara som tronföljare, utan också som arvfurste.

2.2.2 De la Gardie faller i onåd
Magnus Gabriel De la Gardie föddes 1622 och var son till riksmarsken Jacob De la Gardie. Han blev redan i unga år drottning Kristinas gunstling och hon lät honom till och med gifta sig med Karl X Gustavs syster, Maria Eufrosyne. (Se bilaga "släktträd De la Gardie") Bröllopet gick av stapeln 1647 och samma år utsågs han till riksråd. Utnämningarna fortsatte att hagla över honom. Under de kommande åren blev han krigsråd, domare och häradshövding.
Trots De la Gardies jättekliv uppåt i statuspyramiden led han av en fruktansvärd ångest. Han fruktade för sitt liv och var övertygad om att hans fiender skulle döda honom. Men ingenting hände. Livet fortsatte i samma riktning och 1648 utnämndes han till general över hela den svenska och finska armén i Tyskland. De la Gardie blev alldeles till sig av glädje.
1651 utökades hans makt. Han blev riksmarskalk vid hovet och redan året därpå kom nästa stora utnämning; president i kammarkollegiet. Slutligen utnämndes han också till riksskattemästare, ett av rikets allra högsta ämbeten.
Redan vid 30 års ålder var han en av stormaktens rikaste och mäktigaste män.
1651 gifte sig De la Gardies bror Jacob Kasimir De la Gardie med drottningens absoluta och enda kvinnliga favorit; Ebba Sparre. Det har spekulerats oerhört huruvida kvinnorna hade ett lesbiskt förhållande eller inte.
Drottningens manliga favorit vid den här tiden var den franske läkaren Bourdelot. De la Gardie blev genast avundsjuk. Han var ju van vid att själv vara drottningens gunstling och oroade sig dessutom för vad hans fiender tänkte ta sig för. 1653 ställdes allt på sin spets. Han stannade kvar hos drottningen efter ett rådsmöte i Uppsala och påstod att det gick rykten om att drottningen hade kallat honom för förrädare. Drottningen krävde omedelbart att få veta vem som förtalade henne och De la Gardie skyllde på hovstallmästaren. Denne svor att han var oskyldig och då ändrade De la Gardie sig och menade att det var Karl X Gustavs hovmarskalk som spred ryktena. Även han svor att han var oskyldig och Kristina valde underligt nog att tro på hovmarskalken framför sin egen riksskattemästare. Magnus Gabriel De la Gardie förvisades från hovet.
De la Gardie gav sig inte utan skrev ett brev till drottningen och vädjade att hon skulle lyssna till honom. Men Kristina var iskall i det brev som De la Gardie fick tillbaka.

”Tro inte att jag känner mig kränkt. Jag försäkrar Er, att jag inte är det. Jag är hädanefter oförmögen att känna någonting annat för Er än medlidande… Ni är ovärdig efter vad Ni själv bekänt: Ni har själv dömt Er till förvisning… Om jag hade haft förmågan att ångra mig, så skulle jag ångra, att jag någonsin slutit vänskap med en så svag själ som Er… Men tro inte att tårar eller ödmjukhet någonsin skall kunna förmå mig att känna den minsta sympati för Er. Det enda jag kan förmå mig till i Ert fall är att nätt och jämnt minnas Er och än mindre tala om Er… Jag måste få Er att inse, att Ni är ovärdig min aktning efter ett fel som det Ni begått. Detta är det enda jag ytterligare kan göra för Er. Men minns, att det är Ni själv som har hela skulden till den onåd som träffar Er och att jag är rättvis mot Er, så som jag alltid kommer att vara rättvis mot alla.”

Kristina höll sitt ord. Ingenting hjälpte. Hustrun bad för De la Gardies skull. Karl X Gustav försökte få henne att lyssna. Till och med Axel Oxenstierna gjorde ett försök. Modern Ebba Brahe stämde träff med drottningen för att be om nåd.
Trots allas hjälp blev situationen än värre för De la Gardie. Utan att tillfråga rådet avsatte Kristina honom som riksskattemästare. Dessutom fick han avstå från ett antal gods. De la Gardie gjorde en ansenlig förlust. Som om det inte hade varit nog såg hon också till att adla de män som De la Gardie pekat ut som källor till skvallret.
De la Gardie var tillintetgjord, förödmjukad och utslagen. Nu var han inget mer än en godsherre i landsorten.
Själv yttrade De la Gardie aldrig ett ofördelaktigt liv om Kristina. Inte heller tog han ut någon hämnd när han senare hade möjligheten.

2.2.3 De la Gardie blir rikskansler
1660 kom Kung Karl X Gustav hem från det danska kriget för att hålla riksdag i Göteborg. Då skulle han, liksom riksdagen, för första gången träffa kronprins Karl. Kungen var sjuk. Den vanliga förkylningen hade övergått i lunginflammation och hans chanser tedde sig ganska små. Riksdagen bad honom skriva sitt testamente, vilket han också gjorde. Samma natt som det var färdigskrivet dog han.
Kronprins Karl var bara ett barn och Sverige stod än en gång utan regent. Karl X Gustav hade i sitt testamente bestämt hur han ville att förmyndarregeringen skulle se ut. Han önskade sin hustru och sin bror Adolf Johan i ledningen. För övrigt skulle den bestå av de höga riksämbetsmännen. Enväldigt pekade han ut Herman Fleming till riksskattemästare och Magnus Gabriel De la Gardie till rikskansler.
Testamentet väckte genast protester. Men något beslut fattades inte. Det sköts upp till hösten då en ny riksdag skulle sammankallas i samband med begravningen.
I juni kom De la Gardie hem till Sverige efter en utlandsvistelse. Han sade sig inte vara angelägen om att bli rikskansler och ansåg att han saknade de egenskaper som krävdes; grundliga studier, erfarenhet, klokhet och vältalighet.
Men visst ville De la Gardie ha posten. Genom att skickligt slingra sig lyckades han slutligen nå rikskanslerposten. Visserligen svek han andan i Karl X Gustavs testamente men vad gjorde det då han vid 38 års ålder innehade rikets högsta ämbete.

2.2.4 Stormaktens rikskansler
Det kommande decenniet blev höjdpunkten i Magnus Gabriel De la Gardies liv både som byggherre, universitetskansler, mecenat och politiker.
Egentligen var uppgiften omöjlig. Stormakten Sverige var utfattig. I Europa jäste det, allianser ingicks och löstes upp om vart annat i ett komplicerat och osäkert mönster. Det skulle ha krävts ett samtränat, balansskickligt ledarlag i landet, men sådan var inte förmyndarregeringen. För att klara situationen skulle De la Gardie tvingats arbeta dygnet runt och ständigt vara närvarande i alla möjliga sammanhang. Nog var han flitig men långt ifrån ständigt närvarande.
De la Gardies största ansvarsområde låg i utrikespolitiken. Han önskade fred. Det var också allt han kunde göra med tanke på hur ekonomin såg ut.
Sverige hade lyckats sluta fred med alla sina fiender utan med Ryssland och De la Gardie hade en idé om hur man skulle lösa situationen. Han ville ingå förbund med Polen, samtidigt som man skulle fredsförhandla med Ryssland. På så vis menade han att man skulle kunna skapa en varaktig fred. Ständerna godtog förslaget och i juni 1661 slöts freden i Kardis. Ryssland lämnade tillbaka det de hade tagit men lämnade inget krigsskadestånd.
Utrikespolitiskt blandades nederlag och framgångar med varandra. De la Gardie höll både sina vänner och fiender i ett starkt grepp. Han var klok, välinformerad, analytisk, kreativ, viljestark och fantasifull. Dock kunde han inte låta bli att lägga sig i saker utanför hans kompetensområde. Ekonomin är ett sådant exempel. Någon riksskattemästare var han inte längre (posten innehades av Gustav Bonde) men likväl skulle han lägga sig i.
Gustav Bondes stora mål var att betala av statsskulden helt och hållet, lagom till den dag kronprinsen blev kung. Det rörde sig om enorma avbetalningar och enligt Bonde hade Sverige inte råd med någonting. I hans budgetförslag ville han t o m lägga ned landets gymnasier. De la Gardie som drömde om ännu ett universitet teg. Men när nästa års budget presenterades kunde han inte tiga längre. Det gick inte att pruta på krigsmakten. Soldaterna dog av hunger. Dessutom ansåg han att kungen och landets representanter utomlands behövde mer pengar för att på ett värdigt sätt kunna representera Sverige. Han menade på att om kungariket Sverige tedde sig fattigt skulle det inte dröja länge förrän landet blev attackerat. Fattigdom tydde allt som oftast på maktlöshet enligt hans mening.
De la Gardie hade även andra idéer. Han ville att kronan skulle ta över handeln med tjära eftersom den i nuläget dominerades av monopol. De la Gardie var en stark motståndare till monopol. Bonde satte sig genast upp emot förslaget, och allt som oftast rådde inte De la Gardie på Bondes sparbudgetar. Det enda han lyckades driva igenom var att statens kontrakt med kopparhandlarna skrevs om så att kronans inkomster ökade samt att höja tullarna på salt.
De la Gardies styrka låg framförallt i diplomatin. Han var suverän i att balansera, jämka och fredsmäkla. Han utförde ett enormt arbete då han medlade mellan naturvetare och teologer vid Uppsala Universitet.
På det inrikespolitiska området lyckades De la Gardie och hans regering slutligen genomdriva att ännu ett universitet byggdes. År 1668 stod det klart i Lund.
1672 ingick rikskanslern förbund med Frankrike, Europas starkaste makt. Sverige blev helt beroende av Frankrike både som bundsförvant och bidragsgivare. Förmyndarregeringen var splittrad och kunde knappt samla sig kring ett enda beslut.
De la Gardie lät donera kronans gods och gårdar till adeln. Han påstod att godsen brukades bättre av adeln än av kronan och ville belöna ämbetsmän och krigare samt förvärva nya vänner och skyddslingar. Katastrofalt nog lät han även donera det gods som behövdes till kronans och garnisonens underhåll. Försvaret hade troligen aldrig tidigare befunnit sig i ett bedrövligare läge.

2.2.5 Karl XI myndigförklaras
Med Karl XI:s myndighetsförklaring 1672 började ett nytt skede av rikskanslerns politiska bana. Dittills hade han fått kämpa mot ett besvärligt motparti, lett av sparsamma riksskattemästare. Nu uppstod ett politiskt vakuum, och med det förtroende han hade hos den unge kungen hoppades han på att bli rikets verklige styresman. Till en början gick det enligt hans planer. Hans makt stärktes genom att han lärde kungen fatta beslut utan att tillkalla rådet. På så vis minskade rådets makt och en envåldshärskare började ta form. Kungen meddelade bara de beslut han fattat genom en av sina sekreterare.
Det dröjde dock inte särskilt länge förrän De la Gardie förlorade möjligheten att använda kungen som marionett för sina egna idéer. Allt fler medtävlare dök upp och hans fiender inväntade rätt tillfälle.
1672 utbröt krig mellan Frankrike och Holland. Frankrike krävde att Sverige skulle ställa sig bakom Frankrike, enligt 1672 års avtal. Regeringen tvingades ge med sig och De la Gardie fick själv befälet över de styrkor som skickades till Tyskland. Kriget utökades till stort sett hela Europa och 1675 förklarade Danmark krig mot Sverige. Den unge kungen tvingades ta det yttersta befälet över armén och han upptäckte genast hur illa förberedd krigsmakten var. Hans förbittring riktade sig mot förmyndarna och kanslerns motståndare tog genast tillfället i akt. De understödde kungens misstankar och vid 1678 års riksdag höjdes rop på en omfattande reduktion.
Kanslern som låg sjuk syntes allt mer sällan i riksdagen. Han var dyster till sinnes och författade en försvarsskrift till sin politik, men kungen förbjöd honom att publicera den.
Hösten 1680 skildes han från kansliet och utnämndes istället till riksdrots. Två år senare skildes han från alla ämbeten utom befattningarna som riksdrots och kansler för Uppsala universitet. Därmed var hans politiska bana avslutad.
När reduktionen genomfördes drabbades han mycket hårt. Han led stora ekonomiska svårigheter och nästan alla hans gods och gårdar togs ifrån honom.
1684 dog han.


3. ANALYS OCH SLUTDISKUSSION
3.1 Jämförelse och analys
Axel Oxenstierna och Magnus Gabriel De la Gardie är helt skilda personligheter. De la Gardie är en mycket psykiskt svag person. Det märker man tydligt då han ständigt vill bli omtyckt och nästan gör vad som helst för att få vänner. Hans fiender skrämmer honom oerhört. Han har själv uttalat att han led av dödsångest.
Oxenstierna däremot beskrivs som en mycket behärskad och duglig person. Han satte alltid arbetet i första hand. Han var mycket begåvad och hade stor självdisciplin. Han hade förmågan att medla mellan de olika stånden och visste när han hade gått för långt. Han förstod att han inte endast kunde arbeta efter eget intresse utan tog i många fall hänsyn till de lägre klasserna. På så vis skiljer han sig starkt från De la Gardie. Den senare var något av en egoist. Han struntade fullkomligt i andra så länge det gynnade honom själv. Det ser man tydligt efter Karl X:s död då han spelar ut Fleming för att själv gå segrande ur striden. Dessutom avsöndrade han Kronans gods både till höger och vänster, för att vinna bundsförvanter och vänner.
Man kan dock inte klandra honom. Vem vet vad Oxenstierna hade tvingats ta sig för om inte en fjärdedel av alla riksråd på ett eller annat sätt varit släkt med honom. De la Gardie hade inte alls samma förutsättningar. Han var tvungen att göra något för att trygga sin, och adelns, ställning gentemot sina fiender.
Det var det som var De la Gardies stora problem. Under den här tiden fanns det inga klara förordningar om vad riksdagen hade rätt att besluta om. Det fanns inte heller någon populär kung som kunde hjälpa De la Gardie i hans politik. Oxenstierna hade ständigt kunnat hänvisa till att hans beslut egentligen var Gustav II Adolfs yttersta vilja. Därför var det heller ingen som sade emot honom.
Båda rikskanslerns tillträdde sina ämbeten under svåra tider. Oxenstierna tog makten medan 30-åriga kriget fortfarande rasade och De la Gardie fick befälet då riket var oerhört ekonomiskt försvagat. Att Oxenstierna lyckades berodde, enligt min mening, inte bara på hans fördelaktiga släktskap, utan också på hans brinnande intresse för förvaltning och organisation.
Det var trots allt ingen av dem som brydde sig särskilt mycket om de ofrälse stånden. Åtminstone inte mer än vad som krävdes för att hålla dem i schack. Båda såg till att vara tillräckligt barmhärtiga mot dem för att slippa något kostsamt uppror. Att de ofrälse trots allt inte gjorde uppror under De la Gardies tid är för mig ofattbart. Höga skatter, missväxt, ett allt mer utbrett adelsvälde och ständiga utsöndringar av kronans gods är mer än vad allmogen borde ha tålt.

3.2 Slutsats
Axel Oxenstierna och Magnus Gabriel De la Gardie var minst sagt olika. De hade olika förutsättningar för att lyckas. De förvärvade posten som rikskansler på olika sätt och skötte den också på helt skilda sätt.
Både Oxenstierna och De la Gardie har gjort sitt för Sverige. Men de har gjort det inom skilda områden och på olika sätt.
Den förste skapade en ny regeringsform som på sätt och vis har lett till dagens demokratiska Sverige. Genom Kollegiet delades makten, om än endast i teorin, mellan Kungen och riksrådet. Sverige styrdes inte längre av en envåldshärskare som kunde fatta beslut helt efter eget tycke. Byråkratin utvecklades och beslut tog allt längre tid att fatta eftersom allt fler människor skulle få möjligheten att säga sitt om saken. I slutändan var det kanske Oxenstierna som drog det längsta strået i alla fall men det hör egentligen inte hit. Poängen är att Sverige faktiskt hade övergått från diktatur till någon mer ”demokratisk” styrelseform. Men verklig västerländsk demokrati var det definitivt inte tal om. Det var den rika överklassen som beslutade allt.
När Karl XI blev myndig ändrades dock mönstret på nytt. På grund av att De la Gardie ville rå om sina egna intressen blev Sverige än en gång något av en diktatur. Kungen slutade att tillfråga rådet och fattade nästintill alla beslut efter eget huvud.
De la Gardie däremot arbetade för kulturen i Sverige. Han såg till att ännu ett universitet upprättades och han lät bygga mängder av slott och herrgårdar. Han var en duktig medlare och såg till att teologerna och naturvetarna drog tillräckligt jämnt för att det inte skulle utbryta några stridigheter.
Både Oxenstierna och De la Gardie nådde sina poster genom skicklig diplomati och vänskap med kungahuset. Oxenstierna var Gustav II Adolfs närmaste man och det sägs att han också var den enda som kunde påverka kungens beslut. De la Gardie var drottning Kristinas gunstling och tack vare henne fick han flera stora uppdrag och utmärkelser. Troligen hade ingen av dem nått sina poster om det inte varit för sina kontakter med kungahuset.
Oxenstiernas nya regeringsform blev troligen aldrig godkänd av Gustav II Adolf. Den minskade ju kungens makt och gav mer makt till adeln. Men eftersom ingen kunde bevisa att så var fallet så godtog alla förslaget.
Oxenstierna och De la Gardie hade dock även många likheter; båda var bildade, diplomatiska, rika, beroende av makt, beroende av den svaga monarkin e t c. Trots det överträffar Oxenstierna De la Gardie inom de flesta områden. Han är duktig på allt från förvaltning till organisation till att ständigt få sin vilja igenom. Han är en arbetsnarkoman av den allra värsta sorten.
De la Gardie däremot är slösaktig och oduglig i många sammanhang. Han är egocentrisk och en fullständig katastrof i ekonomiska frågor. Han lägger sig allt som oftast i saker utanför sitt eget kompetensområde och vägrar alltid att erkänna sina brister och fel. (Ta bara Bonde som exempel)

Att påstå att Axel Oxenstierna är världsstjärnan och att M...