Kända filosofer genom historien

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Filosofi, inlämningsuppgift: Verklighetsuppfattningar

1. Naturfilosoferna i Miletos
Varifrån kommer vi? Vilken mening har vår tillvaro? Vem bestämmer över det som sker i världen? Dessa frågor har människan ställt i alla tider, men med olika svar som följd. Men det var först i grekiska Miletos för 2 500 år sedan som tankegångarna utvecklades och fördes vidare till efterkommande generationer, genom det fonetiska alfabetets utveckling. I denna vetenskapsstinna miljö frodades såväl filosofi som vetenskap, och resonemangen antog mer sofistikerade former. ”Vad är alltings urämne?” frågade sig till exempel Thales från Miletos, som anses som en av de drivande krafterna bakom den vetenskapliga och filosofiska utvecklingen vid den här tiden. Nytt var också religionens minskade betydelse i den allmänna världsbild som människorna hade. Vetenskapen hade kommit för att stanna.

2. Herakleitos
Med sina nästan obetvivliga metafysiska resonemang har Herakleitos influerat många av världens efterkommande filosofer, bl a Hegel, Nietzsche och Marx. Hans storhet grundade sig på läran om motsatsernas ständiga ”kamp”, vilken sammanfattades med den berömda latinska termen ”panta rei” - allt flyter. Det är lätt att dra paralleller till Demokritos atomteori, som skulle komma att presenteras några årtionden senare. Om de materiella beståndsdelarna hela tiden bytte position, var däremot förnuftet (logos) beständigt, och likaledes det som styrde världen. Herakleitos utvecklade de tidigare joniska filosofernas teser om elementens betydelse för världen, men valde elden som urämnet.

Trots att Herakleitos förhöll sig en aning kritisk till Gud menade han att de båda motpolerna ondska och godhet kunde samexistera utan att bestrida faktumet om Guds allsmäktighet, vilket tidigare ansetts som ett problem. Bertrand Russel förklarar detta bäst: ”Precis på samma sätt som man inte kan föreställa sig en sluttning uppåt utan en sluttning nedåt, kan man inte föreställa sig de godas begrepp utan de ondas. Tar man bort det ena förintas det andra, t.ex. om man planar ner en kulle för att slippa uppförsbacken försvinner nedförsbacken, sålunda förhåller det sig med gott och ont”.

3. Empedokles
Genom empiriska experiment lyckades filosofen Empedokles påvisa att den osynliga luften är att betrakta som materia, vilket man ej tidigare trott. Inom materiens område ansåg Empedokles att elementen kunde ordnas hierarkiskt, med jord,vatten, luft och eld, från topp till botten. Motsatser som kärlek och hat rörde samman dessa element och sedan även separerade dessa.

4. Pythagoras
För många känd som mannen som gett namn åt Pythagoras sats, men med betydligt större inflytande på filosofi och allmänna tankegångar än så, förknippas Pythagoras ofta med kombinationen matematik och mystik. Bland annat ansåg han att våra sinnesintryck påminner oss om de upplevelser själen gjort när den ”verkade” utanför den mänskliga kroppen, och där kunde uppfatta verkligheten direkt. Pythagoras levde ett liv i renlighet, och motiverade detta med att han trodde att själen gick vidare efter döden.

5. Demokritos
Dagens vetenskapliga världsbild härrör från ”den leende” Demokritos banbrytande föreställning att universum bestod av många små odelbara byggstenar, så kallade atomer. Han fick utstå mycket kritik för påståendet att vacuum existerade i dessa byggstenar. Däremot har dagens vetenskap ej anammat Demokritos tanke att även själen består av samma sorts byggstenar, vilka skulle spridas för vinden när en människa dör.

6. Platon
Platon lärde mycket av den store Sokrates, som inte efterlämnat något material alls. Istället fick Platon dokumentera Sokrates arbete, vilket resulterade i bland annat dialogerna, en skriftsamling där den gamle filosofen Sokrates tillämpar den användbara övertygelsemetoden att ställa enkla frågor till opponenten för att verbalt tvinga in denne i ett hörn.

Platon själv grundade Europas första universitet, Akademien, som kom att existerade i 900 år. Liksom Pythagoras resonerar Platon kring en idévärld där endast förnuftet begränsar vad som är möjligt, men detta gör att idévärldens sanningar är evigt giltiga. Sinnesvärlden är den andra sfär vårt medvetande rör sig i, men till skillnad från idévärlden är denna endast tillfällig. Platon ansåg det minst lika viktigt att förklara hur man bör leva, som hur världen är uppbyggd. De bäst lämpade skulle styra samhället och landet istället för att den okunniga massan skulle fatta ”dumma” beslut. Aristokrati var därför att föredra framför demokrati, tyckte Platon.

7. Aristoteles
Aristoteles studerade på Platons Akademi, där han ansågs vara den skarpaste studenten, vilket dock inte hindrade honom från att efter Platons död ifrågasätta och kritisera dennes föreställning om en idévärld. Eftervärlden betraktar Aristoteles som logikens grundare, för att han i stor utsträckning systematiserade ett logiskt tillvägagångssätt inom vetenskap och filosofi. Detta gick ut på att klassificera, skapa hypoteser och definera begrepp för att kunna göra metodiska försök. Aristoteles skrifter och verk har satt djupa spår i den västerländska vetenskapsteorin. Speciellt har hans joniska tänkande som syftar på att dynamiska element sammansätts i olika konstellationer antagits inom vetenskapen. Det är inte svårt att även dra paralleller till Demokritos atombild, men Aristoteles applicerade även sitt logiska resonemang på samhällsstrukturen. Liksom hos de flesta av dåtidens lärda ansågs Gud av Aristoteles som ”varelsen” högst upp i hierarkinivåerna. Lyckligast blev man som människa om ens liv ägnades åt filosoferande!

8. Descartes
René Descartes tillbringade sin uppväxt i en jesuitskola, men istället för att hänge sig liv åt att tjäna Gud intog han en kritisk linje mot religionen som svar på filosofiska och vetenskapliga frågor. En av Descartes arbetsmetoder innebar att ifrågasätta allt som han inte kunden vara helt säker på, då inkluderat möjligheten att sinnena misstolkar verkligheten och ger felaktig information. Slutsatsen blev att det enda vi säkert kan veta är att ”vi tänker att vi finns, alltså finns vi”, cogito ergo sum på latin. Genom detta han Descartes börja bygga nya teser kring faktumet att han själv finns, nämligen att han tvivlar. Eftersom han vet att han tvivlar måste det finnas något fullständigt och otvivelaktigt, vilket måste vara Gud själv. I sina mest berömda verk avhandlar Descartes sin tes att människan består av två helt skilda delar, kroppen och själen, och påståendet att dessa sammanbinds av hjärta och hjärna är felaktigt. Istället, menar Descartes, är det talkottkörteln som utgör kopplingen mellan kropp och själ.

9. Spinosa
Baruch Spinosa var en begåvad matematiker och använde den förmågan även i sitt filosoferande, genom att härleda sanningar och definitioner till nya säkra slutsatser. Mycket av hans arbete kretsade kring uppfattningen av substansen, vilken han menade endast kunde förstås genom sig själv. Detta ledde till slutsatsen att själen är den gemensamma substansen för alla tänkande individer. En bildlig jämförelse kan likställa enskilda företeelser med vågor, medan havet är substansen. Enligt Spinosa är Gud fullkomlig och immanent, det vill säga ”hela världen”, medan kristendomens vanliga gudsbild utmålar Gud som transcedent, vilket betyder ”bortom världen”. Människans strävan efter nya mål är oändlig, en strävan som egentligen handlar om att vara lika fullkomlig som Gud, enligt Spinosa. Även han uttryckte sin åsikt om själen, och menade att sinneskunskap är för fragmentarisk för att vara användbar och att vi istället borde lita till vårt förnuft, som kan ge en helhetsbild av sammanhanget. Från judendomen hämtade Spinosa inspiration till sitt verk Affektläran, som beskriver människans rekommenderade etiska förhållningssätt inom olika livsområden. Ur Affektläran kan nämnas åsikter om att till exempel brott ej kan tänkas i naturtillståndet, utan att endast är samhället som kan avgöra vad som ska klassas som brott. Där står även att hat endast ska besegras med kärlek och ädelmod, ej med nytt hat.

10. Rousseau
Jean Jaques Rousseau var en av de mest betydande franska filosoferna och samhällsdebattörerna under revoultionsperioden på 1700-talet. Enligt Rousseau borde människan sträva efter en tillbakagång till naturlivet som vi en gång levet. Om naturen var en hjärtefråga för Rousseau, fick han däremot mycket kritik för en uttalat sned och kränkande kvinnosyn. I hans mest kända verk Emile behandlar Rousseau barnuppfostran deras inlärningsprocess, som tidigare varit förenlig med , vilket Rousseu menar riktar skarp, men kritik mot. Han hävdar bestämt att barn ska få växa upp fritt och tillåtas vara nyfikna. Än idag används delar av Emile som underlag för den svenska skolans läroplan. Rousseaus andra verk ”Social Contract” kom att bli den franska revolutionens ”instruktionsbok” med teorier om hur samhället ska styras.

11. Hegel
När romantikens tid kom i Europa klev nya personligheter fram på den offentliga arenan. Tysken Fridrich Hegel var Karl Marx läromästare, men även framstående på egen hand, genom bland annat sin idé om att förnuftet ständigt utvecklas framåt och att man därför ej kan säga att något som gjorts tidigare är fel, bara för att det i uppfattas som fel just nu. ”Ingen sanning kan vara för evigt”, ansåg Hegel, något som faktiskt stämmer på matematiska sanningar. Filosofins utveckling sker på följande sätt enligt Hegel: Någon hävdar en tes, någon annan ställer sig mot tesen med en antites, varefter en tredje kombinerar dessa till en den bästa lösningen, en syntes.

12. Compte
Auguste Compte inledde en period i historien som benämns som positivismen, eftersom vetenskaplig empirism stärkte sin ställning som alternativ till religionens gamla världsbild. Nu kunde människan skapa paradiset på jorden, trodde man. Men även om man tog avstånd till religionen som sådan tog sig positivismen former som liknade kyrkans, med offentliga möten där vetenskapssynen predikades av lärda. Comtes tankar vidareutvecklades av fransmannen Pierre Louis som även använde sig av den numerära metoden för medicinsk statistik. Under positivismen brydde man sig bara om att studera den verifierbara verkligheten, det som ej kan säkerställas är meningslöst att studera. Metafysiken fick därför stå tillbaka under en tid på 1800﷓talet, till fördel för de nya positivistiska idealen. Senare försökte man även tillämpa positivismens tankar på samhällsvetenskapen, m...