Kaos. (MVG-Novell)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Efter att ha läst flera noveller och gjort djupanalyser på dem, fick vi i läxa att srkiva en egen. Den här blev exakt ett A4 (förutom det lilla stycket i slutet) och fick "Ett starkt MVG!" utav läraren. Enjoy!
(Det finns bitar i texten som ska vara kursiva, men det verkar itne fungera med html...)


Kaos

Håret klistrar sig fast mot mitt ansikte. Det spelar ingen roll om jag försöker ta bort det, det blåser ändå tillbaka. Mitt hår dryper av fett och smuts, men det är inte så konstigt. Jag har inte kunnat tvätta det på två veckor. Vi har inget rent vatten i vår stad längre.
Världen är hemsk. Det har varje människa någon gång upplevt. För en del jämnar hemskheterna ut sig och försvinner, men för en del finns dem där, hack i häl, hela livet. Jag är en utav dem som sanningsenligt kan säga att jag vet vad det handlar om. Hormoner, tonårsdepressioner, dåligt klimat… De är delar av vad som orsakar det här måendet, men det är inte hela sanningen. Jag är i så nära kontakt med problemet att jag, liksom andra ungdomar, lätt kan analysera det.
Mitt namn är Rima. Jag påstås vara en utav de ”lyckligt lottade” barnen eftersom jag går i skolan. – trots att skolan jag går i alltid har håltimmar eftersom lärarna nästan aldrig kommer, slutar utan att lämna besked osv.
Någon anlade en eld på skolans övervåning, och lokalen utrymdes direkt. Så nu har jag börjat gå hem, det kommer att bli en tre kilometer lång vandring.
En bur, ståendes på en vagn, rullades nyss över vägen. Det hördes kraftiga skall och morr från de fyra besmittade hundarna som var instängda där. De försökte attackera människorna på utsidan och de försökte samtidigt gnaga sönder varandra. Päls flög omkring, ut ur burarna och fradgan syntes alltmer kring deras käkar. En man som gick bredvid buren höll på att ladda sin pistol.
Skotten hördes när buren ställts bredvid en hög tegelvägg, och där dog hundarna en efter en. Samma sak vet jag att dem gör med människorna som blivit besmittade av rabies.
Hälften av eleverna i min skola är smittade med HIV, vissa har även fullutvecklad AIDS. Själv vet jag inte om jag är fri från det. Jag och min mor har inte råd med en undersökning.
För att beskriva min stad, mitt land –min värld- behöver man bara säga ett ord; kaos. Barn ligger och gråter bredvid sina döda föräldrar, gamla människor ligger och dör allt mer.
Ingen bryr sig.
Varken vi eller någon i omvärlden.
En dag fick jag ett samtal, jag vet inte hur den personen fick tag på mitt hemnummer (ja, jag är ganska lyckligt lottad som har en telefon också). Det samtalet kommer jag aldrig att kunna glömma.
-Who’s this?
-Rima.
-Rima? Which country is this?
Tydligen hade mannen försökt komma fram till Rumänien, men hade slagit fel nummer (oerhört fel!). Jag berättade vilket land jag bodde i; never heard of it, sade han. Jag berättade namnet på min stad. In which continent did you say it was? Han började bli förvirrad och satte sig vid en dator för att söka på internet.
Damn child! You’re telling lies! You do NOT EXIST! Efter de orden lade han på. Telefonen föll planlöst ur mina händer. Under de få kommande sekunderna kände jag mig helt overklig. Existerade inte? Det är klart att jag existerar… men… Jag kände mig som en såpbubbla som sprack. Jag, Rima, upphörde i och med den dagen.
En människa kan inte älska sig själv om den inte har någon att bli älskad av.
En människa kan inte ha hopp om ingen runt omkring den kan ge en bit av sitt eget. – Det har varit min såkallade livsfilosofi sedan det samtalet.
Så nu när jag går här på vägarna hem, med eldsvådor, mord, våldtäkt och pest som omger mig upprepar jag bara samtalet i huvudet. Jag inser mer och mer för var gång att vi är dömda. Vi är dömda till en värld av kaos, minsta barn i staden såväl som de äldre, eftersom ingen ”medmänniska” är villig att hjälpa oss. Ingen försöker ens hitta oss, här borta i vad som verkar vara världens utkant. Mitt enda hopp är att mannen som ringde fortfarande kommer ihåg mig och att han berättar för andra om samtalet.
Men det var för sju år sedan. Han lade ingen större vikt vid samtalet, han trodde att jag ljög.
Därför, med brist på hopp och kärlek från andra, är vi dömda. Alla dessa tankar om det får mig att gråta. Jag som inte trodde att det fanns något mänskligt kvar i mig.



Den...