Karin Boye och Kallocain

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Analys av boken Kallocain av Karin Boye
Författarporträtt
Karin Boye föddes den 26 oktober 1900 och bodde i Göteborg i nio år, då hon flyttade med sin familj till Stockholm. Hon började tidigt med att skriva dikter, så tidigt som i tio års åldern hade hon vunnit en tävling i berättelser för barn. Hon har alltid skött sig bra i skolan och har en prima meritlista med betyg och examen.
Ett exempel är att efter att ha tagit folkskolelärarinne examen så tog hon några år senare även filosofi magister examen. Vid 20års åldern studerade hon även grekiska, nordiska språk och litteraturhistoria i Uppsala.

När Karin var 22 år så skrev hon diktsamlingen moln, då hon framhäver livets brister och huruvida Gud finns eller inte ungefär samtidigt anslöt sig Karin till dem vänsterradikala tidskriften Clartés.
1928 åkte Karin till Sovjetunionen med en skandinavisk studentdelegation i tre veckor för att studera den Sovjetiska filosofin. Samma år gifte hon sig även med en man vars namn var Leif Björk. Efter fyra år flyttade dom isär då Karin vistades mycket i Tyskland och efter ytterligare två så skilde dom sig.

Karin hade alltid haft tankar om homosexualitet och året 1933 då hon kom hem från Tyskland så hade hon med sig en ung kvinna hon mött i Berlin som hette Margot Handel, vid denna tid var homosexualitet fortfarande olagligt i Sverige. Boye lyckades dock aldrig acceptera sin homosexualitet utan led av svåra depressioner, den 23 april 1941 hittades hon död i en skog utanför Allingsås med en giftflaska i handen, det var det tredje självmordsförsöket så tredje gången gillt.

Karins verk är väldigt djupa, reflekterande och intressanta men i samma veva oftast mörka, depressiva och fyllda av ångest.
Här följer ett exempel utdraget ur diktsamlingen Dödssynderna.

Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Det sättet Karin skriver på kallas för expressionismen, det innebär att man fokuserar på det man känner, tänker och tycker. Alla hennes verk var dock inte negativa men man ser starka samband mellan hennes upp och nergångar i livet med hennes samtida verk.



Jag valde att läsa Karin Boyes bok Kallocain, en kritisk bok som vill varna för hur det kan resultera i ett samhälle om ledarna får för mycket makt. Det råder totalkontroll, samhället är en världsstat där alla hem har ett polisöga. Polisögat kan liknas vid en teve som visar propaganda men samtidigt övervakar medborgarna, varje hem har även ett hembiträde vars egentliga uppgift är att rapportera till staten. Det som är mest skrämmande är att det är inte staten som stöder medborgarna, utan medborgarna som offras för staten. Likt cellerna i våra kroppar, det gör inget om några dör ifall staten stärks.
Huvudpersonen heter Leo Kall och är en forskare som arbetar för staten, han har som alla andra i detta mörka samhälle blivit bortförda från sina hem som barn för att bli skolade till att bli statens kugghjul. Leo förändras totalt genom boken, från att helt och hålet sympatisera med staten till att inse att alla är frihetsberövade och att ett sådant kontrollsamhälle inte är acceptabelt.
Det som gör den här boken så intressant är att det finns en rädsla bland folk att det ska bli såhär i våran värld.
Denna världsstat ligger under krigshot från en universalstat vilket leder till att alla i samhället bor under jord, människorna tar sig fram med tunnelbanesystem och ser nästan aldrig dagsljus, detta leder till en ännu starkare känsla av hur stor saknaden av sympati och mänsklig medkänsla är. Utöver dessa kontrollmedel så uppfinner Leo Kall en drog som uppkallas efter honom, Kallocain, som även är bokens titel är ett sanningsserum som gör att människor som injicerats denna drog inte kan göra något annat än att tala sanning. Leo försöker ivrigt att få staten att lägga märke till hans uppfinning och när han lyckas med det, genom att demonstrera drogen framför ögonen på en förtjust polischef så sätts en massproduktion igång.
En ny lag införs, lagen mot sinnesbrott. Det är numera förbjudet att ens tänka statsfientliga tankar. Den enda frihet som människorna fram tills nu haft var tankarna och nu blir till och med dom bevakade. I och med att alla förhör så småningom började sättas igång så märkte man att nästan alla hade något mer eller mindre statsfientligt i sig, detta gör att många blir rädda för att själva bli anmälda och anmäler istället andra i sin närvaro.
Leo har ett någorlunda stelt förhållande med sin hustru Linda, han misstänker att hon har en kärleksaffär tillsammans med mannen han hatar så mycket, hans chef Edo Rissen. Rissen är till skillnad från dom flesta andra medsoldater mycket mer mänsklig och varm. Detta finner dock Leo avskyvärt men även om han gör det så sitter han själv ofta motvilligt och grubblar på dom statsfientliga åsikter som Rissen yttrar.
Med dom misstankarna så bestämmer han sig en dag för att smuggla med sig en dos kallocain för att testa den på sin hustru. Linda var inte kär i Rissen dock hade hon likt Leo fått en uppfattning om att han var annorlunda och tänkte i en vad vi i vårt samhälle skulle kalla en sund tankegång. Det kom även fram att Linda kände sig tvungen att döda Leo, inte för hon hatade honom, snarare tvärtom hon älskade honom men stod inte ut med att leva utan att få säga vad hon egentligen tyckte. Linda berättade att hon ansåg att hennes barn var hennes egna och inte statens, att hon inte kände sig fri eller värd något i det samhälle dom levde i. Linda berättade att hon ville kunna lita på sina medmänniskor och inte behöva oroa sig för att bli anmäld för sina åsikter. Likt Rissen pratade hon även om en värld i öknen utanför statens bevakning där en del människor med samma tankar som dom hade gömt sig och levde fria. När Leo hörde talas om det samhället av Rissen kände han rädsla och avsky men även en viss nyfikenhet och när hans älskade sa samma saker så eftersträvade även han att komma i kontakt med dessa människor.
Detta var en stor vändning i boken då man hela tiden fått veta att Leo är förfärad över att han inte får den sorts närhet och kontakt som han vill ha med Linda, så plötsligt öppnar hon sig helt och hållet, om än motvilligt. Dagarna efter den händelsen så stärks deras relation väldigt mycket.
Åter igen får boken en helt ny vändning då Världsstaten blir invaderad av Universalstaten. Allting går så snabbt så att knappt någon hinner reagera och alla Världsstatens invånare blir tillfångatagna. Leo får aldrig mer träffa Linda och ger även bort formulan för kallocain till Universalsstaten, inte för att han är rädd utan för att han helt enkelt inte kan överge sin uppfinning. Han är fånge i ett fängelse för kemister och släpps inte ut någonsin.
Ett starkt citat ur boken är bokens allra sista mening, ”Det händer mig, när jag sitter på min brits med slutna ögon, att jag lyckas se stjärnorna glimta oc...