Konfliktanalys: Bert Karlsson och Charlotte Perelli

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

För att få en sådan rättvis bild som möjligt av min konfliktanalys och de inblandade parterna, tog jag kontakt med Charlotte Perellis maneger Staffan Jordansson, som har hjälpt mig med en del frågor jag har haft rörande Charlottes ståndpunkt och konflikthandlingar. Vidare tog jag kontakt med Bert Karlssons skivbolag Mariann Grammofon, som dessvärre inte hade tid att ge mig någon information om hur Bert såg på sin ståndpunkt i konflikten. Därför har den ena partens ståndpunkt och konflikthandlingar helt analyserats utifrån material jag funnit i Rubin, föreläsningsanteckningar och på Internet, framförallt från Aftonbladet och Expressens nätupplagor.

Bakgrund

1999 vann Charlotte Perielli (f.d. Nilsson) Schlager-EM med låten ”Take me to your heaven”. I samma veva lämnar hon sitt dåvarande skivbolag Mariann Grammofon och säger upp sig från dansbandet Wizex, där Charlotte är sångerska. Bakom skivbolaget och dansbandet står Bert Karlsson, som ägare.
Charlotte Perelli tar med sig vinnarlåten vidare till sin solokarriär och ger ut låten under annat skivbolag och etikett. Bert Karlsson stämmer henne för låtstöld och kontraktsbrott. Samtidigt som Bert, genom sitt skivbolag Mariann Grammofon, ger ut låten ”Take me to your heaven” också. Vidare stämmer Charlotte tillbaka och säger att Berts skivbolag inte hade rättigheterna till låten när den spelades in utan det hade ett annat skivbolag samt att Bert inte har betalt ut hennes artistroyalty för skivbolagets utgivning av låten.
Åren mellan 1999 och 2002 för de inblandade parterna blir fyllda av stämningar från båda sidorna, försök till förlikningar, som gång på gång misslyckas samt privata påhopp utanför rättssalen, även det från båda parterna. Dagen innan rättegång lyckas parterna göra upp i godo och Bert Karlsson betalar en okänd summa till Charlotte Perelli (Panas & Hjertén, 2004).

Men, nu 2004 har konflikten mellan Charlotte och Bert återigen kommit i medvind. Arenan för slaget är Melodifestivalen, som tog start den 21 februari 2004. Charlotte Perielli menar fortfarande att Bert Karlsson inte betalt all royalty till henne, bland annat för utlandsförsäljningen av låten ”Take me to your heaven” (Panas & Hjertén, 2004).

Sammanfattningsvis ligger bakgrunden till konflikten mellan Charlotte Perelli och Bert Karlsson, i vem som äger ensam rättighet till låten ”Take me to your heaven”.

Analys av konflikten

De primära parterna och deras ståndpunk

Bert Karlssons ståndpunkt i denna konflikt är att han anser att Charlotte Perelli stal låten ”Take me to your heaven” samt för kontraktsbrott i och med detta.
Charlotte Perelli håller fast vid sin ståndpunkt som menar på att Bert Karlsson stämning inte har någon grund, eftersom Berts skivbolag inte ägde rättigheterna till ”Take me to your heaven” när låten spelades in. Utan det gjorde förlaget EMI Publishing (Panas, 2002). Hon håller också fast vid att Bert försökt lura henne på sin royalty för låten. Enligt Charlottes maneger Staffan Jordansson (personlig kommunikation, 4 mars 2004) är läget fortfarande rätt iskallt mellan de primära parterna.


Sekundära parterna

De sekundära parterna i denna konflikt kan tänkas vara skivbolagen: Berts Mariann Grammofon och Charlottes nuvarande skivbolag Stockhouse, som är distribuerat av Bonnier (Staffan Jordansson, maneger, personlig kommunikation, 25 februari 2004). Där även hennes maneger Staffan Jordansson arbetar, som även han har ett naturligt intresse att det blir ett positivt utfall för Charlotte. Rimligtvis kan man tänka sig att bolagen har ett ekonomiskt intresse av att en sådan här konflikt utvecklas i en viss riktning. Visserligen så äger Bert skivbolaget Mariann och är samtidigt en primär konfliktpart, men eftersom konflikten utspelar sig på en individuell nivå väljer jag att se Bert som den primära konfliktparten och hans skivbolag som den sekundära. Andra sekundära parter är folket i skivbranschen över lag, som är intresserade av att följa konflikten mellan Charlotte och Bert för att bilda sig en uppfattning om parterna som personer. Ett eventuellt samarbete i framtiden kanske blir av eller inte blir av för någon av de inblandade parterna beroende på konfliktens utveckling och slutliga utgång. Slutligen kan även fansen till framför allt Charlotte vara sekundära parter. Advokaterna som representerar och för Charlottes respektive Berts talan är ombud och inget annat i denna konflikt.

Från nollsummekonflikt till framhärdande strategi

Konflikten som jag har valt att belysa uppfattas av de inblandade parterna som en nollsummekonflikt vilket i grova drag kan beskrivas som ”Min vinst är den andres förlust – Den andres vinst är då min förlust” (Per Lindström, anteckningar, från föreläsning, 16 februari 2004), allt eller inget! Charlottes och Berts konflikt är personlig och rädslan för att ”tappa ansiktet” gör att konflikten är mer nollsumme än den hade behövt vara. Alltså, att parterna uppfattar den som en nollsummekonflikt och i och med det agerar dom utifrån nollsumme ”tänkande”. Skulle parterna istället ha agerat utifrån ett variabelsummetänkande skulle inte konflikthandlingarna ha blivit så hårda och bittra (Per Lindström, anteckningar från föreläsning, 16 februari 2004). Utan man skulle ha varit mera intresserad av att hitta en lösning som tilltalade båda, eftersom man inser att båda kan förlora på konfliktens lösning eller utveckling är det då bättre att båda får en bit av vinsten än att båda förlorar helt.
Eftersom konfliktarenan utspelar sig i massmedia med svenska folket som publik är det alldeles för riskabelt att ”tappa ansiktet” inför alla dessa människor. Mycket energi, tid och pengar har lagts ner för de inblandade parterna, till den grad att den skulle vara pinsamt att dra sig ur. Visserligen säger både parterna att dom ”skiter” i varandra och i pengarna och att det enbart handlar om att ”rätt ska vara rätt” men mer troligt handlar det om overcommitment/entrapment. Parterna har lagt ner allt för mycket investering i konflikten för att bara kunna dra sig ur. För varje ny artikel i tidningarna där dom smutskastar varandra tror båda parterna att dom kommer närmare målet, att vinna över den andra.
För att komma närmare det uppsatta målet krävs strategi och taktik. Utifrån teorin om The dual concern model (Rubin, 1994) ser man att Charlotte och Bert använder sig huvudsakligen av en framhärdande strategi, parterna försöker lösa konflikten på sina egna villkor utan hänsyn till motpart, man bryr sig bara om sin egen utgång. Vilket här har lett till att Bert har hotat Charlotte och sagt att han ska ”knäcka” henne och Charlotte i sin tur har svarat med att ”Jag vill att Bert ska försvinna ur mitt liv – för gott” (Panas, 2002, 3), och på så sätt uppkommer en allt intensivare och negativ spiral som bara ökar och ökar (McClintock enligt Rubin, et al., 1994), med mothugg/hot från motpart och sen vidare från part igen och så vidare och vidare… som skapar ett mönster som beskrivs närmare i konfliktspiralsmodellen.
Både parterna utnyttjar media för att nå sitt mål, media är deras taktik.

Konfliktspiralsmodellen

Är konflikten specifik eller diffus då? Konflikten är av specifik natur, den handlar i grunden om vem som äger rättigheterna till låten ”Take me to your heaven”. Dock kan man se tendenser att konflikten har blivit mera diffus genom åren. Att man kommit mer och mer bort från kampen om ensam rättighet till låten och att det istället kommit att bli en konflikt som innefattar mera personliga påhopp. Eftersom strategin är framhärdande från båda parternas sida har konflikten upptrappats enligt konfliktsprialsmodellen (Pruitte & Gahagan enligt Rubin, et al.,1994), där båda parterna driver konflikten framåt, där sedan varje motreaktion förändrar konflikten, se figur 1.



Figur 1. Konfliktspiralen

Upptrappningen har skett från liten till stor, vilket innebär konflikten har spridit sig från ett sakområde som stod i fokus till andra sakområden (Rubin, 1994; Per Lindström, anteckningar från föreläsning, 19 februari 2004). Här innebär det från att rättigheterna om låten stod helt i fokus till en början, fokuseras det nu även på parterna personligen, hur de ser ut, vad det göra och vad de säger. Dessutom finns det två versioner av låten, där den ena ägs av Charlotte och den andra ägs av Bert, dock ersätts Charlotte varje gång låten ges ut av Mariann Grammofon (Staffan Jordansson, maneger, personlig kommunikation, 10 mars 2004), vilket egentligen borde göra båda parterna nöjda eftersom båda får in pengar på låten. Det visar ytterligare att konfliktens fokus ändrats genom åren, från rättigheter till personligheter. Bert har bland annat gått ut i media och sagt att ”man kan jämföra Charlottes sminkning med en horas” eller ”…att hon riskeras att uppfattas så” (Panas, 2002, 4) samt sagt att han ska göra allt för att knäcka Charlotte. Charlotte i sin tur har framfört en låt som underförstått hånat Bert samt uppmanat andra artister att tänka sig för innan dom börjar jobba med Bert (Kaplan & Östberg, 2003). Upptrappningen har alltså också gått från lätt till tung, vilket innebär att konflikthandlingarna blir allt grövre (Rubin, 1994; Per Lindström, anteckningar från föreläsning, 19 februari 2004).
Man ser i denna konflikt hur de negativa attityderna mot motpart blir allt tydligare i och med konfliktens upptrappning, smutskastningen i form av ord blir hårdare och hårdare och det är helt enkelt lättare att vara gräslig mot varandra när det är avsky mellan part och motpart (Rubin, 1994; Per Lindström, anteckningar från föreläsning, 19 februari 2004). De inblandande parterna lägger skulden på varandra, Charlotte anser att Bert inte betalt ut all royalty till henne och Bert anser att Charlotte begått kontraktsbrott och i och med det är det inte direkt några svårigheter för part att inte visa någon empati för motpart (Rubin, 1994; Per Lindström, anteckningar från föreläsning, 19 februari 2004). Bidragande orsak till upptrappningen är oundvikligen att arenan är just massmedia, som fungerar som ett slags smörjmedel till konfliktspiralen.
Visserligen är strategin av framhärdande slag men konfliktspiralen har sina begränsningar i och med att den även styrs av konfliktbegränsande institution (Rubin, 1994). Eftersom konflikten innefattar advokater och stämningar från båda parter som har lett till rättsliga processer hålls den inom lagliga gränser.



Konfliktens utveckling och tänkbara lösningar

Jag börjad denna konfliktanalys med att säga att den utgick från ett nollsummetänkande. Så länge parterna handlar utifrån detta tänkande kommer det bli svårt att få konflikten att upphöra att eskalera. Min personliga reflektion av konfliktens utveckling är att den inte kommer sluta med att någon part kommer gå ut som vinnare. Eftersom konflikten redan varit upp i rätten och parterna till och med nåde fram till en förlikning, men ändå är ingen av dom nöjda. Ändå yttrade Charlotte orden ”No hard feelings” (Panas & Hjertén, 2004) efter förlikningen, som ett tecken på att hon och Bert startat om på ny kula. Kompremiss är inte alltid det bästa sättet att nå en lösning, förmodligen kände ingen av parterna sig riktigt nöjd, eftersom ingen av dom fått riktigt det dom ville ha (Rubin 1994): Ensam rättighet till låten.
Och eftersom kriget har brutit ut igen, nu till Melodifestivalen 2004, förstår man att förlikningen man kom fram till 2002 inte tillfredställde någon av parterna. Charlotte menar ju fortfarande att Bert inte betalt ut alla hennes pengar och Bert kontrar med att säg ”…mycket vill ha mera” (Panas & Hjertén, 2004, 4). Ingen vill ge med sig, såvida dom alltså inte omvärderar situationen!

Att parterna hamnar i ett dödläge kanske nästan vore en räddning i här. Att båda inser att konflikten håller på att spåra ut (Rubin, 1994; Per Lindström, anteckningar från föreläsning, 23 februari 2004). Exempelvis att smutskastningarna bara blir grövre och grövre så det skadar både Charlottes och Berts rykte till den grad att det knappt går att reparera till slut. En omvärdering av hur parterna ser på konflikten vore en tänkbar lösning, att istället för att lägga ut miljontals kronor på advokatkostnader försöka finna en lösning som tilltalar båda parterna. Om ett eventuellt dödläge (t.ex. slut på ekonomiska resurser eller energi) skulle uppstå skulle parterna kunna ta sig ur det genom direktkontakt (Rubin, 1994; Per Lindström, anteckningar från föreläsning, 23 februari 2004). Båda parterna skulle då ges möjligheten att förklara hur de ser på situationen och förhoppningsvis skulle det leda till att undanröja möjliga missförstånd och kanske till och med få en viss förståelse för motpartens situation.
Kanske dom rentav skulle kunna vända sin konflikt till något positivt, till exempel skriva en bok i konfliktlösning? Helt säkert skulle det dra in pengar åt dom båda samt få stort utrymme i media. Konstigare sammanslagningar har man sett, som exempelvis vart 4: e år brukar våra partier slå sig samman i de mest underliga formationer och hävda att de tror på lyckat samarbete och att de för samma politik. Men om det fungerar låter jag vara osagt, men uppmärksammat brukar det bli. Kan det vara så att när båda har mycket att vinna (exempelvis pengar) på ett samarbete kan det vara lättare att...