Korstågen under Medeltiden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bakgrund och inledning:

På hösten år 1095 hade påven Urban II kallat till möte i Clermont i Frankrike. Anledningen var att han kort dessförinnan mottagit ett meddelande från den bysantinske kejsaren Alexios Komnenos. Denne bad om hjälp mot muslimernas offensiv. Urban II, som var en av sin tids stora predikanter, höll ett flammande tal till församlingen, där många adelsmän, hertigar och riddare från Frankrike ingick. Han manade till kamp mot de otrogna, och uppmanade den franska adeln att upphöra med sin inbördes strider och istället dra ut i krig för att befria det heliga landet från muslimerna. Urban II:s tal möttes med stor entusiasm och folk ropade: ”Deus lo volt” (Gud vill det).

Det första korståget (1097-1099) blev inledningen på en era av krig, girighet och religiösa motsättningar. Många korståg startades, men det är bara fyra stycken som är stora nog att nämnas.


De tidiga korstågen (1095-1187):

De ”korståg” som startades i kölvattnet av påvens tal var spontana, dåligt organiserade folkuppbåd, och nådde aldrig utanför Centraleuropa. Större framgång hade då det korståg som leddes av den franske Gottfrid av Bouillon, som senare kom att kallas ”Det Första Korståget” (1097-1099). Det var dem som använde sig av det röda korset som blev kännetecknet för korsriddarna.

Sommaren 1096 tog sig korsfararhärarna på olika vägar fram till Konstantinopel, som hade blivit den gemensamma samlingspunkten. De många uppgifter som finns gällande den samlade styrkans storlek är förmodligen överdrivna, men man vet att den bysantinske kejsaren blev förskräckt över det resultat, som hans bön till påven hade fått. Han fann sig själv i en situation med en armé vida överlägsen hans egen vid sitt rikes gräns, och som krävde att få komma in.

Han lyckades förmå de flesta korsfararledarna att svära en ed att tjäna honom. På det villkoret, som inte skulle få någon reell betydelse, släpptes hären på våren 1097 in i Mindre Asien.

De följande striderna mot muslimerna blev hårda, och inte förrän i juli 1099 erövrades Jerusalem, vilket hade varit under muslimsk styre sedan 638. Staden plundrades, och invånarna slaktades. Vare sig kvinnor, barn eller gamla skonades. Blodet flödade nedför gatorna, och likhögarna växte sig allt större. Den judiska minoriteten brändes levande i sina egna synagogor. Efter ”renandet” höll de segrande korsfararna gudstjänst och tacksägelse vid Jesu grav. Målet med korståget var uppnått.

Efter erövringen av Jerusalem delade korsfararledarna upp landet mellan sig, och under de följande decennierna erövrades hela kustlandet längs Syrien och Palestina. De ockuperade de existerande städerna och byggde nya borgar. Korsfararna kallade regionen för ”Outremer” (’på andra sidan havet’) och grundade här nya korsfararriken: kungariket Jerusalem, grevskapet Edhessa och Tripoli samt furstendömet Antiochia. Framgångarna berodde på militärisk överlägsenhet och på stark övertygelse, men också till stor del på den stora politiska splittringen bland muslimerna.

Efter Jerusalems fall begav sig många korsriddare hem. De som stannade kvar kom att utgöra den härskande överklassen, och var enligt historiker mellan 4000 och 5000 personer. Städernas borgare kom att utgöras av italienska köpmän, som fick hela kvarter och en egen jurisdiktion, samt skatte- och tullfrihet. Deras antal beräknas till omkring 10 000. Muslimerna kom att kunna leva vidare under drägliga villkor, och utgjorde majoriteten i de nya rikena.

Det andra korståget (1147-1149), lett av Ludvig VII av Frankrike och Konrad III av Tyskland, var ett försök att vinna tillbaka Edhessa som år 1144 hade fallit för atabegen Zangi av Mosul, som strävade efter att förena de små muslimska rikena Syrien och Mesopotamien. De tyska riddarna blev dock besegrade i Mindre Asien, och efter en totalt misslyckad belägring av Damaskus återvände de båda härskarna till Europa. Korståget slutade i fiasko, men trots det kunde de kristna i Outremer utöka sitt inflytande, då de tog Askalon år 1153.

Under denna tiden uppkom även de andliga riddarordnarna: Tempelherreorden, Johanniterorden samt Tyska orden.
Dessa kom på 1100-talet, men framförallt på 1200-talet, att utgöra en stor del av Outremers militära styrka. Tempelherrarna fick sitt namn från att de byggde sitt högkvarter på resterna av kung Salomos tempel. De införde bland annat ”kreditkortet”. Man kunde gå till tempelherrarna för att lämna in pengar. Man fick då en kod som man senare kunde använda för att lösa ut samma summa pengar i Tempelherrarnas olika baser runt om i Västeuropa. Ordnarna kom i realiteten att utgöra den enda stående hären till korsfararnas försvar.


De senare korstågen (1187–1291):

Den stormakt som börjats bygga upp av Zangi fick i den berömde egyptiske sultanen Saladin en enormt kraftfull ledare. Han kom under 1100-talets senare del att framstå som det enande namnet inom den islamska världen. 1187 tillfogade Saladin de kristna ett katastrofalt nederlag vid Hattin, där 14 000 korsfarare nergjordes av 60 000 muslimer. Det ledde till att hela kungariket Jerusalem, med undantag av Tyrus, förlorades och att de övriga rikenas territorier minskade betydligt.

Budskapet om att den heliga staden Jerusalem åter fallit i muslimska händer väckte stor uppståndelse i Europa och blev den direkta anledningen till det tredje korståget (1189-1192), som i verkligheten kom att bestå av flera skilda expeditioner. Den tyske kejsaren Fredrik I Barbarossa tågade med en mycket välutrustad här in i Mindre Asien, under ständiga strider med seljuqerna. Hans armé upplöstes dock efter att Fredrik I Barbarossa drunknat i floden Salef år 1190. Filip August av Frankrike och Richard Lejonhjärta av England gjorde gemensam sak och seglade till Akkon. Richard erövrade år 1191 Cypern från en bysantinsk usurpator.

Under detta korståg återtogs många kuststäder, men inbördes strider mellan Richard och Filip förlamade deras handlingskraft, och det hela slutade med en kompromiss med Saladin 1192. Denne avstod då Palestinas kustområde och gav dem fri tillgång till Jerusalem under en treårsperiod. Jerusalem förblev dock muslimskt.

Saladin avled omedelbart efter uppgörelsen. Samtidigt blev Innocentius III påve. Han hade som ett av sina främsta mål att återerövra det heliga landet. Innocentius’ intensiva propaganda resulterade i att en stor, stridslysten riddarhär samlades i Italien. Man gjorde ett avtal med Venedig om transport av hären. Planen var att angripa Egypten, som efter Saladins styre blivit ett muslimskt maktcentrum. Venedig hade dock viktiga handelsavtal med Egypten som de inte var beredda att ge upp. Däremot hade staden intressen i de pågående tronstriderna i Bysans. Dess ledning beslöt därför att rikta det fjärde korståget mot Konstantinopel, och den till stor del franska riddarhären kunde ingenting invända, då de var beroende av Venedigs flotta.

År 1204 erövrades Konstantinopel, och det Bysantinska riket, som hade existerat sedan år 324, splittrades. Man plundrade Konstantinopel på ovärderliga skatter, otaliga kulturarv fördes bort, och de inrättade det s.k. latinska kejsardömet. Venedig satte sig i besittning av större delen av Grekland, och de landområden de inte lagt beslag på utdelades till de furstar och hertigar som deltagit i korståget.

Detta var ett fruktansvärt exempel på att korstågen inte alltid drevs med religion som drivkraft. Korstågen var från början ett sätt att försvara kristendomen mot muslimerna, men bysantinerna var också kristna. De belägrades, inte för religiösa motsättningar, men för att de hade rikedomar som vare sig venetianerna eller korsfararna kunde motstå. På grund av denna skamliga akt försvann mängder av värdefulla kulturskatter, och Konstantinopel skulle senare vara så pass försvagat att de blev besegrade av turkarna.


Övriga korståg:

Många fler korståg upptogs, men deras storhetstid var onekligen förbi. Några fler reella chanser att återta Jerusalem visade sig aldrig. Det sista stora korstågsprojektet, lett av påven Pius II, gick om intet vid dennes död i Ancona 1464.


Korstågens följder, orsaker och drivkrafter:

Man kan kanske få intrycket av att även de stora korstågen var misslyckade företag, men de har spelat en mycket stor roll i Europas utveckling. Även om det inte i huvudsak var den religiösa drivkraften som drev tiotusentals riddare att tåga mot Jerusalem, var korstågen en religiös väckelse som präglade hela 1100-talet. Korstågen drevs också till lika stor del av girighet, hat och egoism. Det som alla riddare hoppades få var krigsbyte, eller ännu hellre, land. Många av korsfararna tänkte sig att de fyra ”latinska kungadömena”, som grundades efter det första korståget, skulle göra livet lättare och trygga deras framtid. Ur den synvinkeln kan man kalla de första korstågen för ett bra exempel på europeisk imperialism.

Européerna blandade ädla och dåliga syften när de försökte skapa ett nytt västerländskt rike i en avlägsen, exotisk miljö där de var totala främlingar. De gjorde det dessutom med gott samvete, då det var muslimerna som hade lagt beslag på kristendomens heligaste platser.

Korstågens följder har varit både bra och dåliga. Europas samhälle var mycket primitivare än Mellanösterns, och muslimernas vetenskap översteg allt vad européerna kunde uppbåda. Europa lärde sig därför mycket från muslimerna under korstågen, såsom mängder av nya nyttoväxter, ris, citroner, meloner, aprikoser. Andra lyxigheter var introducerandet av sidentyg, parfymer, kulinariska nyheter och vanan att bada lite o...