Krigets Färger

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Krigets färger är en dokumentär om andra världskriget i tre delar. Något som är unikt för denna dokumentär gentemot andra är att den är i färg, något som inte setts förut eftersom de flesta filmerna varit gömda i militärmakters arkiv. Nu har färgfilmerna sammansatts till en dokumentär i tre avsnitt á en timme.
Dokumentären använder autentiska brev och dagböcker som läses upp av speakerröster till dito bilder som visar det breven / dagböckerna handlar om. Man använder sig av handkamera, fast monterad kamera i stridsplan, på båtar och liknande, och delar ur journal- och propagandafilmer. Andra komponenter som används är förklarande texter, statistik och liknande.
Det dramaturgiska mönstret som används är egentligen bara kronologisk ordning av händelser i kriget, men det man kan ju faktiskt säga att det följer den klassiska dramaturgin: Anslaget är redan i förtexterna när speakern pratar om bakgrunden till filmen, presentationen när de olika aktörerna i kriget presenteras, fördjupningen med Hitlers startar sin krigsföring mot Frankrike tillsammans med Spanien, konfliktupptrappningen kommer i och med att USA dras in i kriget och upplösningen med D-dagen och atombomberna.
Filmens budskap verkar vara att helt enkelt visa hur det var, jag ser inga tendenser till att filmen blir partisk, utan de små berättelserna i det stora kriget berättas som de är. Man skulle ju ganska lätt visat det ur olika vinklar beroende på vilka filmklipp som tagits med, t.ex. genom att endast visat tyskarnas lidande för sin patriotiska dröm och då fått en film med nazistpropaganda. Jag tycker att den valda vinkeln är den bästa och skulle valt densamma, den visar att krig bara leder till förstörelse och elände, den försöker inte säga vem som gjorde rätt eller fel.
Det är svårt att säga om dokumentärsammansättaren haft några större moraliska ställningstaganden i samband med filmen, då det är brev från stupade eller idag gamla personer. Det är klart att det kanske inte är så kul för ättlingarna till nazistsoldater att se sina släktingar tala om och kriga för sina mål, men det var trots allt deras egna val och de valen fick soldaterna stå för och det kan inte efterlevande ättlingar stå till svars för, bara se till att det inte upprepas.

Hade jag gjort denna film med tillgång till samma arkiv som skaparna så hade jag gjort den lite annorlunda. De största förlorarna i ett krig är civilbefolkningen, oavsett sida. Nu var det mest officerares, soldaters och landsledares berättelser som berättades och visades, endast undantagsvis visades och talades om de civila annat än i angivelser om antalet stupade. Jag antar att det måste finnas massor med bilder på civilbefolkningen efter slagen och där kände jag att det saknades berättelser. Jag anser att det inte är rätt att kriga, vilken sida man än står på, och de soldater som drog ut i krig kunde ha vägrat, men det valet hade inte civilbefolkningen. Därför borde tonvikten legat mer på dem. Annars tycker jag att dokumentären på det stora hela är en alldeles ypperlig sådan, den do...